av Thomas Finnborg (M)
till Statsrådet Åsa Regnér (S)
Adoption innebär en stor händelse både för barnet och för de blivande föräldrarna. Genom åtagandet kommer ett stort ansvarstagande att ge kärlek och ekonomisk trygghet till barnet. Barn behöver en stabil struktur för att kunna känna trygghet. Familjerättsliga lagar behöver skötas och moderniseras, inte minst med tanke på själva barnperspektivet. Det har också uppmärksammats av Socialstyrelsen att barnets bästa inte alltid är i fokus i hantering av nationella adoptioner och att det saknas kunskap och rutiner om adoption. Detta bör uppmärksammas mer av regeringen.
Socialstyrelsen har på alliansregeringens uppdrag kartlagt i vilken utsträckning socialnämnderna väcker frågan om adoption för barn som är eller kan komma att bli placerade i familjehem. Enligt kartläggningen väcks frågan av nämnderna om adoption i mycket liten utsträckning och för få barn, vilket bland annat kan bero på att det inte framgår av lagstiftning eller vägledning att socialtjänsten bör uppmärksamma möjligheten till adoption för barn som är eller kan komma att placeras i familjehem. Samtidigt anser Socialstyrelsen att adoption framför allt kan vara ett alternativ för en liten grupp barn som är eller kan komma att bli familjehemsplacerade – barn som saknar föräldrar i livet och barn som placeras som späda och inte kan leva med sina biologiska föräldrar. Socialtjänsten behöver därmed undersöka möjligheten till om adoption är mer möjligt till denna grupp barn. Även individuella bedömningar bör göras, samt att utreda de blivande adoptivföräldrarnas vilja och lämplighet först för att uppnå barnets bästa.
Socialstyrelsen pekar på behov av mer kunskap om effekten av vårdnadsöverflyttning och att lagändringarna från den 1 januari 2013 som syftar till att underlätta vårdnadsöverflyttning och öka långsiktigheten för barnet behöver följas upp. Myndigheten pekar även ut viss laglig reglering som det kan finnas skäl att se över.
Min fråga till statsrådet Regnér är därför. Hur kommer statsrådet att arbeta vidare med frågan om nationella adoptioner och de slutsatser som Socialstyrelsen redovisar i sin rapport?