av Maria Malmer Stenergard (M)
till Finansminister Magdalena Andersson (S)
Före valet 2014 konstaterade finansministern, då Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson, att det är dyrt att köra bil i Sverige. Ett citat av Magdalena Andersson i DN från den 3 oktober 2013 lyder:
”Jag tycker att man måste sätta bensinskatten i relation till bensinpriset. Och just nu är bensinpriset mycket högt.”
Trots att vi under en tid sett låga oljepriser – något som finansministern även hänvisade till i våras i sitt försvar av den bensinskattehöjning som nu genomförs – vet vi att priset även fortsättningsvis kommer att variera. Enligt statistik från Svenska Petroleum- och Biodrivmedelinstitutet (SPBI) låg bensinpriset så sent som i juli i år högre än vad det gjorde den gången, i oktober 2013, då finansministern beskrev det som mycket högt.
Den skattehöjning på bensin och diesel som regeringen nu går fram med kommer enligt en nyligen publicerad rapport från Skattebetalarna att innebära att nära en miljon hushåll med bil kommer att få betala ytterligare 5 500 kronor i bensinskatt mellan 2016 och 2018. Från och med 2017 blir bördan tyngre för varje år med den indexuppräkning som då träder i kraft.
Regeringen menar att man kompenserar jordbruket för de ökade kostnaderna, men hur avser man egentligen att hantera den skattesmäll som skattehöjningen innebär för enskilda hushåll? För väldigt många människor, särskilt utanför storstadsregionerna, finns inte någon reell möjlighet att välja bort bilen.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga finansministern:
Var drar ministern och regeringen gränsen för hur dyrt det får bli för människor att kunna ta sig till sina arbeten eller hämta barnen efter fotbollsträningen? Och om man passade på när oljepriset var lite lägre, vad händer om och när priset på råolja stiger kraftigt?