av Johan Hultberg (M)
till Statsrådet Anna Johansson (S)
Avloppsvatten från sjöfart som släpps ut i havet påverkar miljön negativt, främst genom att halterna av näringsämnen ökar, vilket bland annat leder till syrebrist och bottendöd men också till att bakterier sprids. Utsläppen är ofta koncentrerade till farleder, vilket medför att även om utsläppen är förhållandevis små blir effekterna tydliga. Den stora mängden koncentrerade näringsämnen ökar bland annat algblomningen. Särskilt allvarligt och akut är läget i Östersjön.
En stor mängd avloppsvatten kommer från den allt intensivare passagerartrafiken på Östersjön. Under de senaste årtiondena har antalet korta färjeresor minskat i området, medan de långa resorna har ökat och kryssningstrafiken har vuxit dramatiskt. Mer än 4 miljoner kryssningsbesök registrerades 2012 i Östersjöns hamnar, jämfört med bara 1 miljon besökare 2000. Den ökade kryssningstrafiken är viktig för Sverige och övriga länder runt Östersjön. Den ger jobb och utgör en betydande del av den växande turismnäringen, men samtidigt utgör den ökande trafiken stora miljöutmaningar som måste tas på allvar.
Bara 1 av 33 kryssningsoperatörer som trafikerar Östersjön garanterar att de tar hand om sitt avloppsvatten på ett tillfredsställande sätt, enligt en undersökning som Världsnaturfonden WWF nyligen genomfört. Samma undersökning visar också att cirka hälften av de färjelinjerna tar ansvar för sitt avloppsvatten.
Problemet med utsläppen av avloppsvatten från kryssningstrafiken och övrig sjöfart har varit mycket uppmärksammat i medierna den senaste tiden, bland annat av SVT:s program Agenda den 17 maj, där infrastrukturminister Anna Johansson (S) medverkade. Till skillnad från vad infrastrukturministern då sa har Sverige möjlighet att påverka och uppmuntra fartygen att tömma sitt avloppsvatten i hamn; till exempel kan Sverige på egen hand bestämma hur vi sätter våra farleds- och hamnavgifter. Det finns redan i dag ett antal metoder som Sjöfartsverket arbetar med för att styra sjöfarten till att ta ett större miljöansvar. Det var därför både förvånande och oroande att ansvarig minister inte tycktes känna till eller vara villig att pröva dessa möjligheter.
Med anledning av ovan har jag följande frågor till statsrådet Johansson: