av Jens Holm (V)
till Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP)
På klimattoppmötet i Lima, COP 20, i fjol beslutades att alla parter ska presentera så kallade INDC (intended nationally determined contributions) – bidrag på vad man avser att göra för att minska utsläppen av växthusgaser. Parternas samlade bidrag ska ligga till grund för en rapport som sekretariatet för FN:s klimatkonvention (UNFCCC) ska sammanställa inför klimattoppmötet i Paris, COP 21, i november/december i år. Om sekretariatet gör bedömningen att bidragen inte räcker till för att nå världssamfundets klimatmål kan man föreslå ytterligare åtgärder för att minska utsläppen.
I skrivande stund har endast tio INDC:er presenterats, vilka omfattar 37 länder. Med tanke på att UNFCCC ville ha in parternas klimatåtaganden under första kvartalet 2015, och med tanke på att det är dessa bidrag som ska ligga till grund för ett nytt klimatavtal vid toppmötet i Paris, är det låga antalet bidrag minst sagt oroande. Det här visar på vikten av att alla parter tar sitt ansvar och gör vad man kan för att driva på processen.
EU presenterade sin INDC i början av mars; drygt fyra A4-sidor där målsättningen om minskade utsläpp med 40 procent till 2030 bekräftades. Norge och Schweiz, som inte är medlemmar av EU, har presenterat egna klimatåtaganden inför Parismötet.
Vad jag har förstått av den svenska regeringen avser man inte att presentera något eget svenskt klimatbidrag inför klimattoppmötet i Paris. Det innebär att den svenska positionen i förhandlingarna blir exakt samma som EU:s bidrag. Sverige är medlem i FN, och det finns inget som formellt förhindrar Sverige att presentera en egen INDC med egna klimatmålsättningar utöver EU:s inför Paristoppmötet. Snarare tvärtom; om vi vill ha höga ambitioner i klimatpolitiken borde det inte räcka att bara följa strömmen i EU. Som bekant är EU:s klimatbidrag långt ifrån tillräckligt för att EU-länderna ska ta sitt historiska ansvar för den industrialiserade världens utsläpp. Att endast verka för minskade utsläpp med 40 procent till 2030 räcker inte. Dessutom säger EU:s INDC inget om hur man tänker bidra med lösningar på frågor som klimatanpassning, kapacitetsbyggande, överföring av teknik och klimatfinansiering. Detta är frågor som utvecklingsländerna ständigt lyfter till de industrialiserade länderna och vill ha lösningar på.
Sverige måste driva på för ambitiösare klimatpolitik inom alla tänkbara sammanhang, både i EU och inom FN. En självklar position för Sverige borde därför vara att komplettera EU:s INDC med åtgärder utöver det som EU föreskriver. Större utsläppsminskningar på hemmaplan, tekniköverföring, klimatfinansiering, kapacitetsbyggande och anpassning skulle kunna vara några av de frågor som Sverige borde kunna ta upp i ett eget klimatåtagande till FN:s klimatkonvention.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga klimat- och miljöminister Åsa Romson:
Kommer ministern att verka för att Sverige ska lämna in ett eget klimatåtagande (INDC) till UNFCCC som går utöver samt kompletterar det som EU har presenterat?