av Amineh Kakabaveh (V)
till Utrikesminister Margot Wallström (S)
Sverige har tagit steget att erkänna Palestina som stat. Det är ett viktigt och avgörande steg när det gäller Sveriges utrikespolitik, som inte bara innebär ytterligare ansträngningar vad gäller att lösa den israelisk-palestinska konflikten. Sveriges erkännande av Palestina medför för Sveriges del en rad förpliktelser utöver de man tidigare åtagit sig, till exempel när det gäller biståndspolitiken.
När man inleder kampen för skapandet av en ny stat, som innebär befrielse från en förtryckande ockupationsmakt, infinner sig snart frågan hur den stat man vill bilda ska se ut. En mängd frågor ställs. Vilket territorium ska den nya staten omfatta? Vilken stad ska utgöra huvudstad? Vilka ska vinna medborgarskap i den nya staten, vilka rättigheter ska dessa medborgare ha? Hur ska den uppträda för att vinna inträde i FN? Många av dessa frågor har diskuterats i samband med tillkomsten av en palestinsk stat.
Sverige har sedan en lång följd av år lämnat ett omfattande bistånd till palestinska organisationer och till palestinska myndigheter. Biståndet har varit av varierande slag. Det har handlat om utbildningsinsatser, demokratistöd med mera.
Ett område som dock inte uppmärksammats i tillräcklig grad är kvinnornas ställning i det palestinska samhället. Det palestinska samhället, som många andra samhällen i Mellanöstern och världen, präglas av starka patriarkala strukturer och normer. Dessa har under senare år fördjupats. Den palestinska ledningen är manligt dominerad och visar ringa intresse för kvinnornas problem och skyller diskrimineringen av kvinnorna på ockupationen. Trots god utbildning utnyttjas inte kvinnors kompetens. De får sämre arbeten och lägre löner. Detta drabbar i hög grad unga kvinnor.
Kunskapen bland palestinier om kvinnors rättigheter och de FN-resolutioner som antagits är dålig - den måste uppdateras och spridas i vidare kretsar. Våld mot kvinnor liksom hedersvåld, tvångsäktenskap, barnäktenskap med mera är inte någon ovanlig företeelse i det palestinska samhället. I dessa frågor grundar sig den palestinska lagstiftningen på jordanska lagar, som stiftades för flera årtionden sedan och som i dag är starkt föråldrade. Den tillåter exempelvis barnäktenskap och arrangerade äktenskap i Palestina, liksom i andra länder i Mellanöstern och flera andra länder i världen. Barnäktenskap tillåts för flickor vid 14 års ålder och för pojkar vid 15 års ålder. Detta är en systematisk diskriminering av barn.
Vad som krävs i dag i Palestina är alltså en fördjupad och moderniserad utbildning av kvinnors rättigheter, en allmän modernisering av den palestinska statens lagstiftning när det gäller kvinnors rättigheter, en moderniserad lagstiftning och en tillämpning av en sådan när det gäller hedersvåld och barnäktenskap, rätten att skilja sig och rätten till arbete.
I dag intar dessa frågor, som rör halva den palestinska befolkningen, en undanskymd del i den svenska bistånds- och utrikespolitiken. Kunskaperna om kvinnornas situation i det palestinska samhället inom svenska stats- och utrikesförvaltningen är ringa och måste också fördjupas och få vidare spridning.
Kvinnors situation i Palestina måste, sedan vi erkänt Palestina som stat, uppmärksammas i betydligt större utsträckning än vad som hittills skett. Att inte göra det nu är att försvåra kvinnornas frigörelse och fördjupa kvinnoförtrycket. Ett fritt och självständigt Palestina ska även ge kvinnorna medborgerliga rättigheter, frihet och självständighet.
Jag vill därför ställa följande frågor till utrikesminister Margot Wallström: