av Sofia Fölster (M)
till Statsrådet Åsa Regnér (S)
Alliansregeringen införde förra året en så kallad fritidspeng i syfte att göra det möjligt för barn i ekonomiskt utsatta familjer att delta aktivt i fritidsaktiviteter. Fakta och verklighet visar nämligen att barn och unga i ekonomiskt utsatta familjer är underrepresenterade när det gäller deltagande i organiserade fritidsaktiviteter. Fritidspengen ser till att 3 000 kronor per år säkras till barn mellan 7 och 18 år i ekonomiskt utsatta familjer.
I regeringens förslag till höstbudget valde regeringen att slopa fritidspengen i dess helhet och ville använda större delen av anslaget till en generell förstärkning av det ekonomiska biståndet. Som svar på detta har viktiga remissinstanser som exempelvis Barnombudsmannen, Socialstyrelsen och Rädda Barnen uttalat sitt stöd för fritidspengen.
Så här sa Rädda Barnens representant den 6 november i Ekot: ”Barn är här och nu. Barn behöver få en bra fritid, för man utvecklas socialt, man utvecklas som människa, man utvecklas med andra. Och därför menar vi att det är väldigt viktigt att det finns resurser för de här barnen. Vi säger nej till regeringens förslag.”
Fritidspengen är ett tydligt redskap för att se till att alla barn får samma chans att delta i föreningsliv, idrotta eller gå i musikskola. Vi vet att dessa aktiviteter kan vara avgörande för barns utveckling och lärande. Att alla barn får samma rätt till en aktiv fritid motverkar också socialt utanförskap.
Trots hård retorik från företrädare för regeringspartierna mot fritidspengen återfinns inga aviserade förändringar av fritidspengen vare sig i regeringens vårproposition eller i vårändringsbudgeten.
Med anledning av ovanstående är mina frågor till statsrådet Åsa Regnér följande:
Vilka konkreta förändringar av fritidspengen avser statsrådet att vidta? När kommer detta i sådana fall att ske?
Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att värna alla barns rätt till en aktiv fritid i det fall regeringen tar bort resurserna som är särskilt avsedda för detta?
Varför har regeringen valt att inte lyssna till bland annat Rädda Barnens och Barnombudsmannens kritik mot förslaget?