av Johan Forssell (M)
till Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S)
2010 betalade staten ut 16 miljarder i sjukpenning. I år räknar Försäkringskassan med att summan uppgår till 32 miljarder.
När alliansregeringen tillträdde 2006 var över 200 000 personer sjukskrivna och drygt 550 000 personer förtidspensionerade. Enligt flera undersökningar hade en betydande andel av dessa personer en kvarstående arbetsförmåga. Det fanns också stora regionala skillnader i antalet personer med sjuk- och aktivitetsersättning.
Detta var problematiskt både ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och ur ett individuellt hälsoperspektiv. Under senare år har det blivit allt tydligare att sjukskrivning i sig kan vara skadligt. Det är inte bara så att långvarig sjukfrånvaro ökar risken för utanförskap och ekonomisk utsatthet. Dessutom ökar risken för sociala och psykiska problem.
I regeringens vårproposition beskrivs en mycket oroande utveckling för sjukskrivningarna. Ifall regeringens egen prognos infrias kommer offentliga finanser att möta ett omfattande utgiftstryck kommande år. Viktiga välfärdssatsningar och reformer för fler jobb riskerar att få stryka på foten som följd av en kraftig ökning av utgifterna för sjukpenning och sjukersättning.
Vid sitt tillträde hade regeringen höga ambitioner för sitt arbete. Statsminister Stefan Löfven utlovade redan på valnatten en ”handlingskraftig” regering. Drygt sju månader senare har regeringen fortfarande inte presenterat några reformer för att stärka rehabiliteringskedjan.
Samtidigt stryks propositioner från propositionslistan, och socialförsäkringsutskottet har tvingats ställa in närmare hälften av vårens sammanträden då det inte finns några förslag från regeringen att behandla.
Mot den bakgrunden vill jag ställa frågan till socialförsäkringsministern:
Vad har regeringen under sina första sju månader gjort för att få bukt med ökningen av sjukskrivningarna?