av Aron Modig (KD)
till Statsrådet Ardalan Shekarabi (S)
Frågan om vinst och valfrihet i välfärden var het i valrörelsen. Alliansen var för, Vänsterpartiet starkt emot medan Socialdemokraterna gjorde sitt bästa för att hålla sin inställning okänd för väljarna.
Efter valet har dock den socialdemokratiskt ledda regeringen tvingats bekänna färg – röd sådan. Den 5 mars skrev civilminister Ardalan Shekarabi med Jonas Sjöstedt (V) på DN Debatt om den utredning – ledd av Ilmar Reepalu – som tillsattes samma dag, med uppgift att ”se över hur den offentliga finansieringen av privat utförda välfärdstjänster bör regleras”.
I den aktuella debattartikeln skriver Shekarabi och Sjöstedt också följande:
”Eventuella överskott ska som huvudregel återinvesteras i den verksamhet där de har uppstått. Nya regler bör starkt begränsa möjligheterna att dela ut vinst eller på annat sätt föra ut medel från verksamheten, även i samband med försäljning.”
Vad detta innebär i praktiken klargjorde vänsterledaren i en intervju i Svenska Dagbladet samma dag, nämligen att bara privat insatt kapital och en ränta om maximalt 5 procent på det kapitalet ska få tas ut ur välfärdsbolag.
I en intervju i Upsala Nya Tidning den 29 november 2014 sa Ardalan Shekarabi att regeringen vill ”verka för mångfald och kvalitet i välfärdssektorn”. Det är förstås lovvärt, men tyvärr går uttalandet inte ihop med hur regeringen de facto agerar.
Bara den osäkerhet som regeringens överenskommelse med Vänsterpartiet skapat medför att det blir mycket svårt för de aktörer som verkar inom välfärdssektorerna att planera sin verksamhet. Viktiga investeringar skjuts på framtiden, visar bland annat rapporten 100 000 osäkra från Stockholms Handelskammare. Om vinstuttagsbegränsningen sedan blir verklighet kommer färre aktörer att ha möjlighet att verka inom dessa sektorer.
Risken är stor att det framför allt är det centralplanerade utbudet som blir kvar, utan tillräckligt med innovation och förnyelse för att möta framtidens välfärdsutmaningar. Färre aktörer innebär också minskad mångfald och därmed inskränkt valfrihet för välfärdsbrukarna.
Risken är med andra ord mycket stor att den föreslagna vinstbegräsningen slår mot både välfärdens kvalitet och direkt mot människors möjligheter att välja en välfärdsinrättning som passar just dem bra. Brukarna av välfärden, som alltid borde sättas främst i välfärdspolitiken, får stå tillbaka då regeringen vill plocka ideologiska poäng.
Jag vill därför ställa följande frågor till statsrådet Ardalan Shekarabi:
Hur går statsrådets och regeringens värnande av ”mångfald inom välfärdssektorn” ihop med den vinstuttagsbegränsning som överenskommits med Vänsterpartiet?
Med den kraftiga minskning av antalet fristående alternativ inom välfärden som förväntas följa på regeringens och Vänsterpartiets vinstuttagsbegränsning, hur kommer statsrådet och regeringen att säkerställa att innovationsnivån hålls hög inom välfärdssektorerna?