av Finn Bengtsson (M)
till Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)
I den nyss aviserade överenskommelsen mellan regeringen och Vänsterpartiet om ”välfärd utan vinstintresse” så står att läsa bland annat följande mening:
”Ett bemanningskrav som reglerar att privata aktörer inte kan dra ned på personaltäthet eller personalkostnader kommer att starkt begränsa möjligheterna att göra vinst inom välfärden”.
En av världens ledande forskare, Stanfordforskaren Eric Hanushek, har 2010 beräknat att elever som har en lärare som tillhör den dugligaste fjärdedelen på en skola lär sig tre gånger så mycket på samma tid som elever som har en lärare som tillhör den minst dugliga fjärdedelen. Sann valfrihet kräver en mångfald av aktörer som i sin tur tävlar om att uppnå högsta kvalitet för att vinna att elever och föräldrar väljer just dem. Olika, nya och innovativa sätt att organisera arbetet kan skapa bättre kvalitet till lägre kostnad. Om ett skolföretag förbjuds att fungera på något annat sätt än kommunalt drivna enheter faller ju själva grunden för att etablera och utveckla verksamheten oavsett om vinst genereras eller ej.
Med anledning av dessa fakta och formulering i överenskommelsen ovan vill jag fråga utbildningsminister Gustav Fridolin följande:
Kravet på bemanning i lag förutsätter jag måste komma att inrikta sig på en numerär och inte på den faktiska förmåga som de enskilda exempelvis anställda lärarna har för något sådant förefaller omöjligt att reglera i en lagstiftning. Men om ett företag som bedriver kvalitetsmässigt bra utbildningsverksamhet mot bakgrund av ovanstående forskningsresultat inte förmår, eller ens ska, tvingas utöka sina lönekostnader för att tillfredsställa lagen och då kanske måste avveckla sin verksamhet, hur möter utbildningsministern ett sådant företag, dess anställda och deras elever när denna typ av situation uppstår?
Frågan är inte hypotetisk, för i dag jobbar över 55 000 personer på nästan 500 fristående förskolor och skolor i Sverige, varav 94 procent bara har en eller två enheter, dit över 300 000 barn och elever går varje dag. Då 70 procent av dessa förskole- och skolenheter i dag drivs som aktiebolag med vinstkrav förefaller det mig osannolikt, inte minst sedan kravet på ökade lärarlöner över hela linjen samtidigt införs, att inte några eller flera råkar hamna i den situation jag beskriver ovan. Ingen vet vilka av alla dessa elever, medarbetare, företagare eller företag som kommer att kunna drabbas av en lagstiftning som tar sikte på bemanning, och därför är naturligtvis alla oroliga.
Vad har utbildningsministern för besked att ge dessa elever, medarbetare, företagare och företagsfinansiärer inför den ovisshet och oro som dessa måste känna och som råder fram till det förslag som ska läggas på riksdagens bord först under år 2016 givet de direktiv som utredningen får om bemanningskrav?
Arbetsro ska prägla skolans arbete för allas bästa. Med skapad osäkerhet om framtiden skapas emellertid oro och inte arbetsro. Ser utbildningsministern inga problem med en sådan tidshorisont som blir minst två år innan klara besked i en avgörande fråga kan ges till svenska folket och dess skolor?