av Fredrik Schulte (M)
till Finansminister Magdalena Andersson (S)
I en debattartikel som argumenterar för att skrota överskottsmålet har finansministern skrivit följande: ”Även om man tar hänsyn till konjunkturen har Sverige ett stort underskott. Det räcker alltså inte med en bättre konjunktur för att komma tillbaka till målnivån. I dagsläget skulle det krävas sammanlagda nedskärningar och skattehöjningar på cirka 75 miljarder för att nå ett strukturellt överskott om en procent.” Samtidigt går det att i samma artikel läsa: ”Statsskulden ligger på en stabilt låg nivå och förtroendet för Sveriges offentliga finanser är högt.”
Av detta kan vi alltså konstatera att finansministern simultant anser att det finns
Slutsatsen blir därmed att då det saknas 75 miljarder bör staten alltså slippa spara 75 miljarder. Utöver det häpnadsväckande i att finansministern ägnar sig åt uppenbara självmotsägelser, blir det än mer besynnerligt mot bakgrund av att finansministern under ett drygt halvår upprepat mantrat att ”ladorna är tomma”. Nu har hon alltså kovänt och argumenterar för att det offentliga inte spenderar mer.
Att denna åsiktsförskjutning förr eller senare skulle komma förvånar inte. Samtidigt som Magdalena Andersson argumenterade för vikten av en återgång till offentliga finanser i balans presenterade hon en budget som skulle ökat statens utgifter med 120 miljarder över fyra år, ökat statsskulden med 40 miljarder och inneburit ett lägre finansiellt sparande än Alliansens budgetförslag. Tidigare gick inte ord och handling ihop. Nu går ingenting ihop. Den stora frågan är dock vad detta får för konkreta konsekvenser för Sverige. Detta är minst sagt svårt att utläsa ur statsrådets paradoxala resonemang.
Med anledning av detta vill jag fråga finansminister Magdalena Andersson:
Anser finansministern att det skulle bli ett större utrymme för en mer expansiv finanspolitik under innevarande mandatperiod om överskottsmålet avvecklades?