av Niklas Wykman (M)
till Finansminister Magdalena Andersson (S)
En central förklaring till att Sverige kunde stå emot den ekonomiska krisen bättre än de flesta jämförbara länder var att finans- och penningpolitiken kunde samverka. En avgörande faktor för att en samlad ekonomisk politik ska vara möjlig är förtroende. Hushåll och företag behöver vara trygga med att den politik regeringen och centralbanken för är hållbar. En annan betydelsefull faktor är att finanspolitiken förs på ett sätt som gör att centralbanken inte behöver gå fram med åtgärder som går i motsatt riktning mot finanspolitikens intentioner.
Sedan Magdalena Andersson tillträdde som finansminister har kronan kraftigt försvagats. Sverige befinner sig i ett läge med negativ styrränta. I Aftonbladet den 13 februari beskriver Magdalena Andersson detta som ett guldläge.
Kortsiktigt finns det saker på uppsidan med det uppkomna läget. Den svaga kronan underlättar för Sveriges export och så länge räntan är låg blir fler investeringar mer lönsamma. Riksbanken har dock inte någon sådan ekonomisk styrning för ögonen utan vidtar åtgärder för att uppfylla inflationsmålet. Tvärtom varnar Riksbanken för vissa av bieffekterna av räntepolitiken, till exempel hushållens skuldsättning. Efter devalveringspolitiken under 70- och 80-talen vet vi också de långsiktigt negativa konsekvenserna för ekonomin av en fallande valuta.
Magdalena Andersson tycks mena att den konstruerade räntesituation som nu råder skulle kunna gynna till exempel investeringar i bostäder. Eftersom bostadsinvesteringar är mycket långsiktiga är det tveksamt. Dessutom verkar de mest hämmande faktorerna för ökat bostadsutbud finnas i plan- och byggprocessen, snarare än i finansieringen. Exempel är utbudet på mark och tidsåtgång till följd av processer, men även politiska hinder, som när Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu vill stoppa byggnationen av hyres- och studentlägenheter i Stockholm.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga finansminister Magdalena Andersson följande: Står finansministern fast vid uttalandet att Sverige befinner sig i ett guldläge med hänsyn till minusräntan? Om så är fallet, har finansministern för avsikt att verka för att staten gör investeringar i bostäder? På vilket sätt ska detta i så fall enligt finansministern finansieras?