av Amineh Kakabaveh (V)
till Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S)
Det är hög tid att uppmärksamma invandrade kvinnors situation på arbetsmarknaden.
Kvinnor som kategoriseras som invandrare har länge osynliggjorts och diskriminerats på den svenska arbetsmarknaden. De som har arbete utför ofta de lägst avlönade och de mest slitsamma jobben, trots att många har god utbildningsbakgrund från sina hemländer. I stället för att arbeta inom de yrken de har utbildning för tvingas många arbeta i lågavlönade så kallade okvalificerade yrken. Sverige går därmed miste om viktig kompetens och kunskap.
En stor grupp invandrade kvinnor saknar arbete. Det finns stora skillnader i sysselsättningsgrad mellan gruppen utrikes födda kvinnor och övriga grupper. Inrikes födda män har den högsta sysselsättningsgraden på omkring 70 procent, medan utrikes födda kvinnor har den lägsta sysselsättningsgraden på drygt 50 procent. Trots att det skett en svag ökning av invandrade kvinnors sysselsättningsgrad över tid så utgör dessa kvinnor fortfarande den grupp som har svårast att få jobb, oavsett utbildningsbakgrund. Det är tydligt att invandrade kvinnor utsätts för en tredubbel diskriminering på svensk arbetsmarknad: beroende på sitt kön, sin etniska tillhörighet och sin klasstillhörighet. Det är ett uttryck för en strukturell diskriminering som bland annat har beskrivits i rapporten På tröskeln till lönearbete (SOU 2006:60).
Konsekvenserna av detta systematiska missgynnade av invandrade kvinnor visar sig tydligt i inkomstfördelningen. Mer än dubbelt så många kvinnor födda utanför Europa befinner sig i den lägsta inkomstgruppen jämfört med gruppen svenskfödda kvinnor. Det faktum att en stor andel kvinnor med utländsk bakgrund saknar förankring på arbetsmarknaden leder i förlängningen till lägre ersättningar i socialförsäkringssystemet och lägre pension. Invandrade kvinnor som står utanför arbetsmarknaden riskerar därmed att permanentas som en del av underklassen. De invandrade kvinnornas fattigdom drabbar även barnen, vilket riskerar att reproducera fattigdom och social utsatthet.
Lösningen på den låga sysselsättningsgraden bland invandrade kvinnor är inte, som de borgerliga partierna förespråkar, sänkta trösklar, lägre löner och sämre villkor i särskilda låglöneyrken. Vi kan konstatera att högerregeringens recept inte har påverkat sysselsättningsgraden bland invandrade kvinnor i någon större utsträckning.
Vägen till arbetsmarknaden ser olika ut för olika grupper av invandrade kvinnor. Vissa är högutbildade när de kommer till Sverige medan andra är analfabeter. Därför måste åtgärderna för att hjälpa de invandrade kvinnorna ut på arbetsmarknaden anpassas efter individens förutsättningar. Här behövs mer kunskap.
Det saknas uppföljning av tidigare arbetsmarknadsprojekt och liknande insatser som riktat sig till invandrade kvinnor. Att få kunskap om vad som fungerat bra och vad som faktiskt lett till att kvinnor med utländsk bakgrund kunnat etablera sig på arbetsmarknaden är viktigt inför planeringen av kommande åtgärder.
Det saknas även mer generell kunskap om invandrade kvinnors situation på arbetsmarknaden och deras villkor i arbetslivet. Vänsterpartiet har tidigare föreslagit att regeringen ska tillsätta en utredning med uppdrag att vidga bilden av invandrade kvinnors situation på arbetsmarknaden. Utifrån denna utredning kan åtgärder utformas i syfte att motverka osynliggörande och diskriminering.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga arbetsmarknadsminister Ylva Johansson:
1. Avser arbetsmarknadsministern och regeringen att ta initiativ till en utvärdering av olika arbetsmarknadsprojekt och insatser riktade till invandrade kvinnor i syfte att få klarhet i vilka projekt som verkligen fungerar?
2. Avser arbetsmarknadsministern och regeringen att ta initiativ till en utredning om invandrade kvinnors situation på arbetsmarknaden i syfte att vidta åtgärder som motverkar osynliggörande och diskriminering?