av Andreas Norlén (M)
till Statsminister Stefan Löfven (S)
Den 5 februari uttalade sig Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Tomas Eneroth, så här i Rapport i SVT: ”Min uppfattning är att de här tillkännagivandena kommer inte ha den betydelse som en del i oppositionen verkar tro.” Han uttalade vidare: ”Det är naturligtvis en viljeyttring från riksdagens sida.”
Uttalandena gjordes med anledning av att socialutskottet respektive arbetsmarknadsutskottet den aktuella dagen ställt sig bakom var sitt förslag till tillkännagivande till regeringen, i det ena fallet att bevara det fria vårdvalet, i det andra fallet att återuppta den stora översyn av Arbetsförmedlingen som alliansregeringen initierade och som den nya regeringen har stoppat.
Också andra ledande socialdemokrater har använt formuleringar om att tillkännagivanden bara är ”viljeyttringar” från riksdagens sida.
Konstitutionsutskottet har vid många tillfällen och i bred enighet över partigränserna uttalat sig om vikten av att regeringen tillgodoser riksdagens tillkännagivanden. Uttalandena har inte minst gjorts i anslutning till utskottets behandling av det som numera brukar kallas skrivelse 75, alltså regeringens årliga skrivelse till riksdagen med en redogörelse för regeringens behandling av riksdagens tillkännagivanden och andra beslut.
Våren 1995 underströk konstitutionsutskottet att utgångspunkten måste vara att de önskemål som tillkännagivandena avser bör tillgodoses (bet. 1994/95:KU30 s. 42). Våren 2009 underströk utskottet att regeringens beredningsåtgärder inte bör fördröjas i onödan (bet. 2008/09:KU21). Detta mot bakgrund av att flera utskott pekade på tidsåtgången när det gäller behandlingen av tillkännagivanden. Våren 2011 framhöll konstitutionsutskottet (bet. 2010/11:KU21), med stöd av flera andra utskotts yttranden, att det var av stor vikt att regeringen vidtar mått och steg för att undvika onödig tidsåtgång vid behandling av tillkännagivanden.
Våren 2012 (bet. 2011/12:KU21) framhöll utskottet att den konstitutionella praxis som vuxit fram bland annat innebär att utgångspunkten bör vara att regeringen tillgodoser ett tillkännagivande. Mot denna bakgrund föreslog utskottet att riksdagen skulle tillkännage för regeringen att beredningsåtgärder med anledning av ett tillkännagivande från riksdagen bör påbörjas så snart som möjligt.
Dessutom påpekade Grundlagsutredningen – vars betänkande En reformerad grundlag (SOU 2008:125) alla ingående partier stod bakom – att den konstitutionella praxis som vuxit fram innebär att utgångspunkten bör vara att regeringen tillgodoser ett tillkännagivande.
Det råder alltså ingen som helst tvekan om att alla partier i riksdagen sedan länge anser att utgångspunkten är att regeringen ska tillgodose riksdagens tillkännagivanden. När nu ledande företrädare för det största regeringspartiet uttalar sig på ett sätt som tyder på att de inte tar riksdagens tillkännagivanden på allvar väcker det frågor.
Statsministern är den som ytterst ansvarar för att regeringen följer riksdagens beslut. Han ansvarar också för Regeringskansliets organisation och arbetsformer, och det är han som kommer att underteckna årets upplaga av skrivelse 75. Jag vill i sammanhanget påminna om att KU har uttalat att det är väsentligt att det statsråd vars tjänsteutövning en interpellation angår också besvarar interpellationen. Detta gäller enligt utskottet självfallet också statsministern ”när frågan gäller övergripande överväganden för regeringens arbete” (bet. 2002/03:KU30).
Jag vill därför ställa följande frågor till statsministern angående övergripande överväganden för regeringens arbete:
1. Kommer statsministern och hans regering att följa den konstitutionella praxis som vuxit fram och som innebär att utgångspunkten är att regeringen ska tillgodose riksdagens tillkännagivanden?
2. Kommer statsministern och hans regering att tillgodose det tillkännagivande som säger att beredningsåtgärder med anledning av ett tillkännagivande från riksdagen bör påbörjas så snart som möjligt?
3. Vilka åtgärder kommer statsministern att vidta för att säkerställa att inte enskilda statsråd förhalar eller på annat sätt obstruerar tillgodoseendet av riksdagens tillkännagivanden?