av Ali Esbati (V)
till Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S)
Genom ett regeringsbeslut den 22 december 2014 har Medlingsinstitutet fått ett nytt uppdrag som rör löneskillnader mellan kvinnor och män. Vänsterpartiet har under lång tid efterlyst ändringar som gör att Medlingsinstitutet kan hjälpa, inte stjälpa, de ansträngningar som görs på arbetsmarknaden i syfte att nå jämställdhet i lönebildningen. Vi välkomnar därför regeringens beslut.
Men när man tittar närmare på skrivningar i regleringsbrevet, och inte minst när man tar del av kommentarer från befattningshavare på Medlingsinstitutet, uppstår en del nya frågor. I tidningen Arbetet den 2 januari 2015 säger Medlingsinstitutets chefsjurist Kurt Eriksson bland annat följande: ”Vi ska inte titta på löneskillnader mellan anställda i industrin och i kvinnodominerade branscher. Det går inte att fånga in med det nya uppdrag vi har fått.” Chefsjuristen är också tveksam till om det ens går att se om det ”finns avtalskonstruktioner som främjar jämställda löner”: ”Det ska bli intressant … men jag tror det blir svårt och kanske går det inte alls”, säger han till Arbetet.
Det är förstås fritt fram för alla att kunna fundera högt över metodologiska frågeställningar runt ett uppdrag. Men kommentarerna pekar samtidigt på ett reellt problem, nämligen att den centrala frågan om vilka skillnader i löneökningstakt mellan kvinno- och mansdominerade yrkesgrupper och avtalsområden som ska anses rymmas inom en ”fungerande lönebildning” lämnas orörd.
Jag vill mot bakgrund av detta fråga arbetsmarknadsminister Ylva Johansson:
Avser arbetsmarknadsministern att ta ytterligare initiativ till att Medlingsinstitutets instruktioner förtydligas så att de blir förenliga med aktiva insatser för att bryta de strukturella löneskillnaderna mellan mans- och kvinnodominerade yrken?