av Finn Bengtsson (M)
till Statsrådet Gabriel Wikström (S)
Redan under mandatperioden 2006--2010 väcktes riksdagsmotioner om det stora problem, medicinskt såväl som ekonomiskt, som bristande kunskaper inom vården i geriatrisk klinisk farmakologi (läkemedelskunnande och -behandling av äldre) försätter samhället i. Motionerna avslogs med motiveringen att detta var något för sjukvårdshuvudmännen och de enskilda lärosätena att själva reda upp. Inget kan vara mera fel, för här har staten ett tydligt ansvar, vilket framkommer i den motion som därför ånyo lagts på riksdagens bord under detta riksmöte (motion 2014/15:2886).
Talande nog kom Socialstyrelsen så sent som den 17 december i år ut med ett pressmeddelande som bekräftade att den passivitet som visats på detta område leder till att det fortfarande sker ca 35 000 inläggningar av äldre som felmedicinerats på våra sjukhus runt om i landet. En majoritet av dessa enligt Socialstyrelsens utredare hade kunnat undvikas. Vid sidan av det onödiga lidande detta förorsakat de äldre, och det onödiga utnyttjande av de redan för få vårdplatser som finns tillgängliga inom sjukvården i Sverige i dag som det lösbara problemet förorsakar, så räknar Socialstyrelsen med att en möjlig besparing på över en halv miljard kronor årligen skulle vara inom räckhåll om korrekta åtgärder sattes in. Insikten om detta förhållande även för ansvarig minister brådskar för att rätt åtgärder från statens ansvar ska kunna vidtas med skyndsamhet.
Socialstyrelsen planerar att ta fram instrument i syfte att upptäcka när äldre löper risk för eller redan blivit sjuka av felmedicinering i form av en checklista.
Gott så, men det räcker inte på långa vägar för att lösa problemet långsiktigt. Här handlar det dels om riktade forskningssatsningar av kliniska studier för ökad kunskapsinhämtning kring hur läkemedel bland annat ska kunna fungera säkrare och bättre än i dag hos äldre, dels till långsiktiga utbildningssatsningar av sjukvårdspersonal för att lära sig mera kring hur läkemedel ska ordineras till äldre. Även en satsning på ett riktat förskrivarstöd, kanske i form av en särskild databas för läkemedel hos äldre likt den som i dag finns för läkemedel i allmänhet, vore påkallad. Dessutom behöver regeringen se över möjligheterna att inrätta särskilda ”äldrevårdscentraler” med tillhörande specialistkompetenser i geriatrisk och klinisk farmakologi som båda i dag utgör bristfunktioner i vården.
Mina frågor till statsrådet är därför om:
1. han inser orimligheten i att det fortfarande efter snart ett decenniums agerande även i riksdagen knappt hänt något alls kring det omfattande problem som felmedicinering av äldre utgör för såväl de drabbade som för samhället och
2. vad han i så fall är beredd att göra från regeringens sida för att situationen ska kunna avhjälpas så skyndsamt som möjligt vid sidan av de åtgärder som sjukvården och myndigheter hittills aviserat men som uppenbarligen inte är tillräckliga med mindre än att också staten tar sitt ansvar.