av Lotta Finstorp (M)
till Finansminister Magdalena Andersson (S)
Varje år transporteras över 70 miljoner kubikmeter virke på våra vägar. Sverige är ett land med långa avstånd, och basindustrin är en viktig del i vårt lands tillväxt. Infrastruktur och transporter är av stor betydelse för att hela Sverige ska leva, för att företag och därmed jobben ges förutsättningar att växa fram. Skatter och regler bör därför utformas så att det är möjligt att leva i hela Sverige. Ett väl fungerande vägnät och rimliga förutsättningar för transportnäringen och för människor som bor i bygder där bilen är en nödvändighet borde vara en självklarhet.
I regeringens budgetproposition finns en rad förslag som påverkar den svenska basindustrin mycket negativt. Till exempel vill den nya regeringen införa en kilometerskatt, eller vägslitageavgift. Det är en skatt som slår hårt mot jobben och glesbygden och som kunderna får betala.
Förslaget var väntat men ovälkommet. Svensk åkerinäring är redan en bransch med ekonomiska utmaningar. Regeringen säger sig vilja minska biltrafiken, och det har jag förståelse för. Men varför föreslås då ingen kilometerskatt på privatbilismen?
Eftersom huvuddelen av vägtransporterna sker på korta avstånd, 80 procent kör sträckor kortare än 30 mil, så finns inga alternativ. Det är en samhällsekonomisk omöjlighet att bygga räls till varje vedtrave. Ett räkneexempel: en fjärrtransport kör i snitt 15 000 mil per år. Med en vägslitageavgift får åkeriet, och därmed kunden, en merkostnad på 210 000 kronor. Det är ett faktum.
Med hänvisning till detta vill jag fråga finansministern:
Vilken bedömning har ministern gjort vad gäller konsekvensen för jobben i Sverige med denna höjda skatt?
Skogsindustrin uttrycker stor oro för en eventuell vägslitageskatt. Anser ministern att det enligt EU:s statsstödsregler är möjligt att undanta vissa enskilda branscher?