Nya administrativa sanktioner på finansmarknadsområdet

Prop. 2014/15:57	Innehållsförteckning
	Innehållsförteckning
	1	Förslag till riksdagsbeslut .................................................................	4
	2	Lagtext ..............................................................................................	5

	2.1	Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om
		allmänna förvaltningsdomstolar .........................................		5
	2.2	Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om
		anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet ........		6
	2.3	Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om
		bank- och finansieringsrörelse............................................		7
	2.4	Förslag till lag om ändring i lagen (2004:299) om
		inlåningsverksamhet .........................................................		16
	2.5	Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om
		värdepappersmarknaden ...................................................		17
	2.6	Förslag till lag om ändring i lagen (2009:62) om
		åtgärder mot penningtvätt och finansiering av
		terrorism ...........................................................................		26
	2.7	Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om
		betaltjänster ......................................................................		27
	2.8	Förslag till lag om ändring i lagen (2014:968) om
		särskild tillsyn över kreditinstitut och
		värdepappersbolag............................................................		29
3	Ärendet och dess beredning ............................................................			30
4	Ingripandeåtgärder och sanktioner ..................................................			31
	4.1	Inledning ..........................................................................		31
	4.2	Regleringen i svensk rätt ..................................................		33
		4.2.1	Administrativa sanktioner mot institut ............	33
		4.2.2	Administrativa sanktioner mot fysiska
			personer ...........................................................	34
	4.3	Kapitaltäckningsutredningens betänkande .......................		35
	4.4	Lagändringar för att genomföra direktivets
		bestämmelser om överträdelser ........................................		36
	4.5	Lagändringar för att genomföra direktivets
		bestämmelser om administrativa sanktioner.....................		43
	4.6	Omständigheter som ska vara styrande vid beslut om
		sanktioner	.........................................................................	52
	4.7	Hur sanktionerna ska beslutas ..........................................		55
	4.8	Preskription och verkställighet .........................................		63
	4.9	Överklagande ...................................................................		64
5	Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser...................................			66
6	Förslagets konsekvenser .................................................................			66
7	Författningskommentar ...................................................................			67
	7.1	Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om
		allmänna förvaltningsdomstolar .......................................		67
	7.2	Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1006) om
		anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet ......		67

7.3Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om

bank- och finansieringsrörelse.........................................

7.4Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:299) om

inlåningsverksamhet ........................................................

7.5Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om

värdepappersmarknaden ..................................................

7.6Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:62) om

åtgärder mot penningtvätt och finansiering av
terrorism ..........................................................................	73

7.7Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:751) om

betaltjänster .....................................................................

7.8Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:968) om

	särskild tillsyn över kreditinstitut och
	värdepappersbolag...........................................................	74
Bilaga 1	Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU
	av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva
	verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av
	kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring
	av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av
	direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG .............................	75
Bilaga 2	Rättelse till Europaparlamentets och rådets direktiv
	2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att
	utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av
	kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring
	av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av
	direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG ...........................	174
Bilaga 3	Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr
	575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för
	kreditinstitut och värdepappersföretag och om
	ändring av förordning (EU) nr 648/2012.......................	175
Bilaga 4	Rättelse till Europaparlamentets och rådets
	förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013
	om tillsynskrav för kreditinstitut och
	värdepappersföretag och om ändring av förordning
	(EU) nr 648/2012...........................................................	512
Bilaga 5	Promemorians lagförslag ...............................................	517
Bilaga 6	Förteckning över remissinstanserna ..............................	551
Bilaga 7	Lagrådsremissens lagförslag..........................................	552
Bilaga 8	Lagrådets yttrande .........................................................	568
Bilaga 9	Parallelluppställning över genomförandet av direktiv
	2013/36/EU (kapitaltäckningsdirektivet) i svensk
	rätt..................................................................................	573
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 januari 2015 ...		574
Rättsdatablad	........................................................................................	575

Prop. 2014/15:57

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	3 §2

Den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får inte ägna sig åt verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 § första stycket. För en juridisk person gäller detta förbud den som har ett kvalificerat innehav av andelar i den juridiska personen eller

ingår i dess ledning.
Med	ett kvalificerat	innehav	Med	ett kvalificerat	innehav
avses	detsamma som	i 1 kap.	avses	detsamma som	i 1 kap.
5 § 14 lagen (2004:297) om bank-			5 § 15 lagen (2004:297) om bank-
och finansieringsrörelse.			och finansieringsrörelse.

När ett finansiellt institut som anmält sin verksamhet enligt 2 § första stycket får kännedom om att förändringar har skett i den krets som anges i första stycket, ska institutet snarast anmäla förändringen till Finansinspektionen. Om en juridisk person har ett kvalificerat innehav i institutet, ska den juridiska personen snarast anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning till inspektionen.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.

1Lagen omtryckt 2004:319.

Senaste lydelse av lagens rubrik 2004:319.

2Senaste lydelse 2009:354.

2.3	Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297)	Prop. 2014/15:57
	om bank- och finansieringsrörelse

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse2

dels att nuvarande 15 kap. 1 a–1 c §§ ska betecknas 15 kap. 1 b–1 d §§, dels att 1 kap. 5 a §, 15 kap. 1 b, 1 c, 8, 9, 11, 14 och 18 §§ och

17 kap. 1 § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 15 kap. 1§ ska lyda ”Ingripanden mot kreditinstitut och vissa fysiska personer”,

dels att det ska införas sju nya paragrafer, 14 kap. 7 a §, 15 kap. 1 a, 8 a och 9 a–9 d §§, och närmast före 15 kap. 9 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			1 kap.
			5 a §3
Vid bedömningen av om ett				Vid bedömningen av om ett
innehav utgör		ett kvalificerat		innehav utgör		ett kvalificerat
innehav enligt 5 § 14 ska följande				innehav enligt 5 § 15 ska följande
bestämmelser	i	4 kap.	lagen	bestämmelser	i	4 kap.	lagen
(1991:980)	om	handel	med	(1991:980)	om	handel	med
finansiella instrument tillämpas:				finansiella instrument tillämpas:

–2 § första stycket 1 om depåbevis,

–4 § första stycket, andra stycket 1–8, samt tredje och femte styckena, om beräkning av innehavet,

–5 § andra stycket om beräkning av antalet aktier eller röstetal,

–12 § 1 och 2 om undantag för aktier som innehas för clearing och avveckling eller förvaltas för någon annans räkning,

–13 § om aktier som ingår i handelslager,

–14 § om aktier som innehas av marknadsgaranter, samt

–16 och 17 §§ om undantag för vissa moderföretag.

Vid bedömningen ska också tillämpas föreskrifter

– om aktier som innehas av marknadsgaranter, som har meddelats med stöd av 7 kap. 1 § 3 lagen om handel med finansiella instrument eller 23 kap. 15 § 1 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, och

– om undantag för vissa moderföretag, som har meddelats med stöd av 7 kap. 1 § 4 lagen om handel med finansiella instrument.

Det som föreskrivs om aktier i de bestämmelser som ska tillämpas enligt första och andra styckena ska också tillämpas för andra andelar i företag.

Aktier eller andelar som ett värdepappersinstitut eller ett kreditinstitut som driver finansieringsrörelse innehar till följd av verksamhet enligt

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG.

2Senaste lydelse av 15 kap. 1 c § 2014:982.

3Senaste lydelse 2009:361.

Prop. 2014/15:57 2 kap. 1 § 6 lagen om värdepappersmarknaden ska dock inte beaktas vid bedömningen, under förutsättning att

1.rösträtten inte utnyttjas eller används på annat sätt för att ingripa i emittentens förvaltning, samt

2.aktierna eller andelarna avyttras inom ett år från förvärvet.

Det som föreskrivs i fjärde stycket ska gälla också för aktier eller andelar som innehas under motsvarande förutsättningar av ett utländskt värdepappersföretag eller av ett utländskt kreditinstitut som driver finansieringsrörelse.

14 kap.

7 a §

Finansinspektionen får utöver det som anges i 6 och 7 §§ besluta att en ägare som inte följer bestämmelserna i 1 eller 3 § ska betala en sanktionsavgift som bestäms i enlighet med 15 kap. 8– 9 §§.

	15 kap.
	1 a §
	Finansinspektionen ska ingripa
	mot någon som ingår i ett kredit-
	instituts styrelse eller är dess verk-
	ställande direktör, eller			ersättare
	för någon av dem, om kreditinsti-
	tutet
	1. har fått		tillstånd	att driva
	bank-	eller	finansieringsrörelse
	genom att lämna falska uppgifter
	eller på annat otillbörligt sätt,
	2. i strid med 14 kap. 4 § första
	stycket låter bli att till Finans-
	inspektionen anmäla sådana för-
	värv och avyttringar som avses
	där,
	3. i strid med 14 kap. 4 § tredje
	stycket låter bli att till Finans-
	inspektionen		anmäla namnen på
	de ägare som har ett kvalificerat
	innehav av aktier eller andelar i
	institutet samt storleken på inne-
	haven,
	4. inte uppfyller kraven i 6 kap.
	1–4 a,	4 c eller 5 § eller i före-
	skrifter som har meddelats med
	stöd av 16 kap. 1 § 4,
	5. låter bli att lämna informa-
	tion till Finansinspektionen eller
8	lämnar ofullständig eller felaktig

Prop. 2014/15:57	13. låter		bli att lämna					infor-
	mation eller			lämnar ofullständig
	eller felaktig information i strid
	med någon av artiklarna 431.1–
	431.3 och 451.1 i förordning (EU)
	nr 575/2013, i den ursprungliga
	lydelsen,
	14. gör betalningar						till	inne-
	havare av instrument som ingår i
	institutets kapitalbas i strid med
	8 kap.	3		och		4 §§		lagen
	(2014:966)			om	kapitalbuffertar
	eller	artikel 28,			51	eller		63	i
	förordning (EU) nr 575/2013, i
	den ursprungliga				lydelsen, när
	dessa	artiklar förbjuder sådana
	betalningar			till	innehavare				av
	instrument som ingår i kapital-
	basen,
	15. har befunnits ansvarigt för
	en allvarlig överträdelse av lagen
	(2009:62)			om	åtgärder			mot
	penningtvätt			och	finansiering				av
	terrorism, eller
	16. har		tillåtit			en	styrelse-
	ledamot, verkställande direktören
	eller ersättare för någon av dem
	att åta sig ett sådant uppdrag i
	institutet eller kvarstå i institutet
	trots att kraven i 3 kap. 2 § första
	stycket 4		eller 5,			10 kap.		8 a–
	8 c §§, 12 kap. 6 a–6 c §§ eller i
	föreskrifter			som	har		meddelats
	med stöd av 16 kap. 1 § 2 inte är
	uppfyllda.
	Om en sådan person som anges
	i första stycket omfattas av
	tillstånds- eller underrättelse-
	skyldighet		enligt		14 kap. 1			eller
	3 § för förvärv eller avyttring av
	aktier eller andelar i institutet,
	ska första stycket 2 och 3 inte
	gälla för den personen i fråga om
	dessa aktier eller andelar.
	Ett	ingripande			enligt			första
	stycket	får	ske endast				om	insti-

tutets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat över- trädelsen.

Ingripande sker genom	Prop. 2014/15:57
1. beslut att personen	i fråga
under en viss tid, lägst tre år och

högst tio år, inte får vara styrelse- ledamot eller verkställande direk- tör i ett kreditinstitut, eller ersät- tare för någon av dem, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

1 b §4

Vid valet av sanktion ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar.

Finansinspektionen får avstå	Finansinspektionen			får	avstå
från ingripande om en överträdelse	från ingripande om en överträdelse
är ringa eller ursäktlig, om kredit-	är ringa eller ursäktlig, om kredit-
institutet gör rättelse eller om	institutet gör rättelse eller om den
någon annan myndighet har vid-	fysiska personen verkat för att
tagit åtgärder mot institutet och	institutet	gör rättelse		eller	om
dessa åtgärder bedöms tillräckliga.	någon	annan	myndighet		har
	vidtagit	åtgärder	mot	institutet

eller den fysiska personen och

dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

1 c §5

Utöver det som anges i 1 a § ska

Utöver det som anges i 1 b § ska

i försvårande riktning beaktas om

kreditinstitutet tidigare

har

begått

kreditinstitutet

eller

den

fysiska

en överträdelse. Vid denna bedöm-

personen tidigare har begått en

ning bör särskild vikt fästas vid

överträdelse. Vid denna bedöm-

överträdelserna

är likartade

ning bör särskild vikt fästas vid

och den tid som har gått mellan de

överträdelserna

är likartade

olika överträdelserna.

och den tid som har gått mellan de

olika överträdelserna.

förmildrande

riktning

ska

förmildrande

riktning ska

beaktas om institutet

beaktas om

1. i

väsentlig

mån

genom

ett

1. institutet

eller

den

fysiska

aktivt

samarbete

har

underlättat

personen i väsentlig mån genom

Finansinspektionens

utredning,

ett aktivt samarbete har underlättat

och

Finansinspektionens

utredning,

och

2. snabbt upphört

med

över-

2. institutet snabbt upphört med

trädelsen sedan den anmälts till

överträdelsen

eller

den

fysiska

eller påtalats av Finansinspek-

personen snabbt verkat för att

tionen.

överträdelsen ska upphöra, sedan

4Senaste lydelse av tidigare 1 a § 2014:982.

5Senaste lydelse av tidigare 1 b § 2014:982.

Prop. 2014/15:57				den anmälts till eller påtalats av
				Finansinspektionen.
			8 §6
Sanktionsavgiften ska fastställas				Sanktionsavgiften för ett kredit-
till högst				institut ska fastställas till högst
1. tio procent av kreditinstitutets omsättning närmast föregående
räkenskapsår,
2. två gånger den vinst			som	2. två	gånger	den		vinst		som
erhållits	till	följd	av	institutet erhållit till följd av
regelöverträdelsen,		om beloppet		regelöverträdelsen,			om		beloppet
går att fastställa, eller				går att fastställa, eller
3. två gånger de kostnader som				3. två gånger de kostnader som
undvikits till följd av regelöver-				institutet undvikit till följd av
trädelsen, om beloppet går att				regelöverträdelsen,			om		beloppet
fastställa.				går att fastställa.
Sanktionsavgiften		får inte bestämmas till ett				lägre		belopp		än
5 000 kronor.	Om	överträdelsen		har skett	under	institutets första

verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.

Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven enligt 6 kap. 1 §.

8 a §

Sanktionsavgiften för en fysisk person ska fastställas till högst

1. ett belopp som per den 17 juli

2013 i svenska kronor motsvarade fem miljoner euro,

2. två gånger den vinst som den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen, om belop- pet går att fastställa, eller

3. två gånger de kostnader som den fysiska personen undvikit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.

Avgiften tillfaller staten.

			9 §7
När	sanktionsavgiftens		storlek	När	sanktionsavgiftens storlek
fastställs, ska särskild hänsyn tas				fastställs, ska särskild hänsyn tas
till sådana		omständigheter som		till sådana		omständigheter	som
anges i	1 a	och 1 b §§	samt till	anges	i 1 b	och 1 c §§ samt	till
institutets finansiella ställning och,				institutets eller den fysiska perso-
om det går att fastställa, den vinst				nens finansiella ställning och, om
som institutet erhållit till			följd av	det går att fastställa, den vinst som

6Senaste lydelse 2014:982.

7Senaste lydelse 2014:982.

regelöverträdelsen eller de kostna-	institutet		eller den fysiska perso-							Prop. 2014/15:57
der som undvikits.	nen erhållit till följd av regelöver-
	trädelsen eller de kostnader som
	undvikits.
	Sanktionsföreläggande
	9 a §
	Frågor		om			ingripanden			mot
	fysiska personer för överträdelser
	enligt	1 a §		tas		upp av Finans-
	inspektionen genom sanktionsföre-
	läggande.
	Ett sanktionsföreläggande							inne-
	bär att den fysiska personen
	föreläggs att inom en viss tid
	godkänna		ett		ingripande			enligt
	1 a § fjärde stycket som är bestämt
	till tid eller belopp.
	När föreläggandet har godkänts,
	gäller det som ett domstols-
	avgörande som fått laga kraft. Ett
	godkännande som görs efter den
	tid som angetts i föreläggandet är
	utan verkan.
	9 b §
	Ett	sanktionsföreläggande							ska
	innehålla uppgift om
	1. den fysiska person som före-
	läggandet avser,
	2. överträdelsen och de omstän-
	digheter som behövs för att
	känneteckna den,
	3. de	bestämmelser					som		är
	tillämpliga på överträdelsen, och
	4. den		sanktion som				föreläggs
	personen.
	Föreläggandet ska också inne-
	hålla en upplysning om att
	ansökan om sanktion kan komma
	att ges in till domstol, om före-
	läggandet inte godkänns inom den
	tid som Finansinspektionen anger.
	9 c §
	Om	ett		sanktionsföreläggande
	inte har godkänts inom angiven
	tid, får Finansinspektionen ansöka
	hos domstol om att sanktion ska
	beslutas. En				sådan ansökan				ska	13

En sanktionsavgift eller för- seningsavgift som påförts faller bort i den utsträckning verk- ställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes.

Prop. 2014/15:57			göras hos den förvaltningsrätt som
			är behörig att pröva ett över-
			klagande av Finansinspektionens
			beslut om ingripande mot kredit-
			institutet för samma överträdelse.
			Prövningstillstånd	krävs	vid
			överklagande till kammarrätten.
			9 d §
			En sanktion för en överträdelse
			enligt 1 a § får beslutas bara om
			sanktionsföreläggande har delgetts
			den som sanktionen riktas mot
			inom två år från den tidpunkt då
			överträdelsen ägde rum.
		11 §8
Sanktionsavgiften	eller	för-	Sanktionsavgiften	eller	för-
seningsavgiften ska	betalas till		seningsavgiften ska	betalas	till
Finansinspektionen	inom	trettio	Finansinspektionen	inom trettio
dagar efter det att beslutet om den			dagar efter det att beslutet om den
vunnit laga kraft eller den längre			fått laga kraft eller sanktions-
tid som anges i beslutet.			föreläggandet godkänts eller		den
			längre tid som anges i beslutet
			eller föreläggandet.

14 §9 En sanktionsavgift eller för-

seningsavgift som påförts faller bort i den utsträckning verkställig- het inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

	18 §
Om någon driver sådan rörelse		Om någon driver sådan rörelse
som omfattas av denna lag utan att		som omfattas av denna lag utan att
vara berättigad till det, skall		vara berättigad till det, ska
Finansinspektionen	förelägga	Finansinspektionen	förelägga
denne att upphöra med rörelsen.		denne att upphöra med rörelsen.
Inspektionen får	besluta hur	Inspektionen får	besluta hur
avvecklingen av rörelsen skall ske.		avvecklingen av rörelsen ska ske. I
I ett föreläggande som ställs till ett		ett föreläggande som ställs till ett
svenskt aktiebolag eller en svensk		svenskt aktiebolag eller en svensk
ekonomisk förening skall Finans-		ekonomisk förening ska Finans-
inspektionen upplysa om att rätten		inspektionen upplysa om att rätten

8Senaste lydelse 2014:982.

9Senaste lydelse 2014:982.

efter ansökan av inspektionen kan	efter ansökan av inspektionen kan Prop. 2014/15:57
komma att besluta att bolaget eller	komma att besluta att bolaget eller
föreningen skall gå i likvidation	föreningen ska gå i likvidation om
om föreläggandet inte följs.	föreläggandet inte följs.
	Finansinspektionen		får även
	ingripa mot den som driver rörel-
	sen, genom beslut om sanktions-
	avgift enligt	bestämmelserna		i
	detta kapitel.
Om det är osäkert om lagen	är tillämplig på	viss	rörelse,	får

inspektionen förelägga den som driver rörelsen att lämna de upplysningar om rörelsen som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Vidare är den som är revisor i ett företag skyldig att på begäran av Finansinspektionen lämna sådana upplysningar om företagets rörelse som revisorn fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag.

I fråga om utländska företag får ett föreläggande enligt denna paragraf riktas mot såväl företaget som den som här i landet är verksam för

företagets räkning.
	17 kap.
	1 §10
Finansinspektionens	beslut	Finansinspektionens			beslut
enligt 13 kap. 12 §	och 15 kap.	enligt	13 kap.	12 § och 15 kap.
18 § andra stycket får inte över-		9 a §	och 18 §	tredje	stycket får
klagas.		inte överklagas.
Finansinspektionens	beslut som	Finansinspektionens			beslut som
avses i 10 kap. 1 § andra stycket 1		avses i 10 kap. 1 § andra stycket 1
får överklagas hos regeringen.		får överklagas till regeringen.
Andra beslut av Finansinspek-		Andra beslut av Finansinspek-
tionen enligt denna lag får över-		tionen enligt denna lag får över-
klagas hos allmän förvaltnings-		klagas till allmän förvaltnings-
domstol. Detta gäller dock inte		domstol. Detta gäller dock inte
beslut i ärenden som avses i 20 §		beslut i ärenden som avses i 20 §
första stycket 5 förvaltningslagen		första	stycket 5	förvaltningslagen
(1986:223).		(1986:223).

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Inspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller

återkallelse ska gälla omedelbart.

1.Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.

2.Äldre föreskrifter gäller för överträdelser som ägt rum före ikraft- trädandet.

10 Senaste lydelse 2013:455.


Prop. 2014/15:57	3. i strid med 24 kap. 5 § tredje
	stycket låter bli att till Finans-
	inspektionen		anmäla namnen						på
	de ägare som har ett kvalificerat
	innehav av aktier eller andelar i
	företaget samt storleken på inne-
	haven,
	4. inte uppfyller kraven i 8 kap.
	3–6, 8, 8 e, 9 eller 11 § eller i
	föreskrifter		som	har		meddelats
	med stöd av 8 kap. 42 § 2, 4 och 6,
	5. låter bli att lämna information
	till	Finansinspektionen						eller
	lämnar ofullständig				eller		felaktig
	information		om	efterlevnaden					av
	skyldigheten att uppfylla kapital-
	baskraven		enligt		artikel 92				i
	förordning (EU) nr 575/2013, i
	den ursprungliga lydelsen, i strid
	med	artikel 99.1		i	den		förord-
	ningen,
	6. låter bli att rapportera eller
	lämnar ofullständig				eller		felaktig
	information		till		Finansinspek-
	tionen när det gäller data som
	avses	i artikel 101			i	förordning
	(EU) nr 575/2013, i den ursprung-
	liga lydelsen,
	7. låter bli att lämna information
	till Finansinspektionen eller läm-
	nar	ofullständig			eller		felaktig
	information om en stor exponering
	i strid med		artikel 394.1				i	för-
	ordning (EU) nr 575/2013, i den
	ursprungliga lydelsen,
	8. låter bli att lämna information
	till Finansinspektionen eller läm-
	nar	ofullständig			eller		felaktig
	information om likviditet i strid
	med	artikel 415.1			och 415.2				i
	förordning (EU) nr 575/2013, i
	den ursprungliga lydelsen,
	9. låter bli att lämna uppgifter
	till Finansinspektionen eller läm-
	nar	ofullständig			eller		felaktig
	information om sin bruttosoliditet i
	strid med artikel 430.1 i förord-
	ning (EU) nr 575/2013, i den
	ursprungliga lydelsen,
	10. vid upprepade tillfällen eller
18	systematiskt		låter		bli	att		hålla


likvida	tillgångar		i	strid	med Prop. 2014/15:57
artikel 412 i		förordning			(EU)
nr 575/2013,		i den ursprungliga
lydelsen,
11. utsätter		sig	för	en	expo-
nering som överskrider gränserna
enligt	artikel 395		i	förordning

(EU) nr 575/2013, i den ursprung- liga lydelsen,

12.är exponerat för kreditrisken

ien värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

13.låter bli att lämna infor- mation eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med någon av artiklarna 431.1– 431.3 och 451.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

14.gör betalningar till inne- havare av instrument som ingår i

institutets kapitalbas i strid med 8 kap. 3 och 4 §§ lagen (2014:966) om kapitalbuffertar eller artikel 28, 51 eller 63 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprung- liga lydelsen, när dessa artiklar förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen,

15.har befunnits ansvarigt för en allvarlig överträdelse av lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

16.har tillåtit en styrelse- ledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i bolaget eller kvarstå i bolaget trots att kraven i 3 kap. 1 § första

stycket	5	eller 6 eller 8 kap. 8 b–
8 d §§ eller i föreskrifter som har
meddelats		med	stöd av	3 kap.
12 § 2 inte är uppfyllda.
Om en sådan person som anges i
första	stycket		omfattas	av
tillstånds-		eller	underrättelse-		19

Utöver det som anges i 1 b § ska i försvårande riktning beaktas om företaget eller den fysiska perso- nen tidigare har begått en över- trädelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om över- trädelserna är likartade och den tid som har förflutit mellan de olika överträdelserna.

Prop. 2014/15:57	skyldighet enligt 24 kap. 1 eller 4 §
	för förvärv eller avyttring av aktier
	eller andelar i bolaget, ska första
	stycket 2 och 3 inte gälla för den
	personen i fråga om dessa aktier
	eller andelar.
	Ett	ingripande			enligt		första
	stycket får ske endast om bolagets
	överträdelse			är	allvarlig		och
	personen i fråga uppsåtligen eller
	av	grov	oaktsamhet			orsakat
	överträdelsen.
	Ingripande sker genom
	1. beslut		att	personen		i	fråga
	under en viss tid, lägst tre och
	högst tio år, inte får vara styrelse-

ledamot eller verkställande direk- tör i ett värdepappersbolag, eller ersättare för någon av dem, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

1 b §3

Finansinspektionen	får	avstå	Finansinspektionen			får	avstå
från ingripande om en överträdelse			från ingripande om en överträdelse
är ringa eller ursäktlig, om före-			är ringa eller ursäktlig, om före-
taget gör rättelse eller om någon			taget gör rättelse eller om den
annan myndighet	har	vidtagit	fysiska personen verkat för att
åtgärder mot företaget och dessa			företaget gör rättelse eller om
åtgärder bedöms tillräckliga.			någon	annan	myndighet		har
			vidtagit	åtgärder	mot	företaget

eller den fysiska personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

1 c §4

Utöver det som anges i 1 a § ska i försvårande riktning beaktas om företaget tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedöm- ning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har förflutit mellan de olika överträdelserna.

3Senaste lydelse av tidigare 1 a § 2014:985.

4Senaste lydelse av tidigare 1 b § 2014:985.

förmildrande

riktning

ska

förmildrande

riktning

ska Prop. 2014/15:57

beaktas om företaget

beaktas om

1. i

väsentlig

mån

genom

ett

1. företaget

eller

den

fysiska

aktivt

samarbete

har

underlättat

personen i väsentlig mån genom

Finansinspektionens

utredning,

ett aktivt samarbete har underlättat

och

Finansinspektionens

utredning,

och

2. snabbt

upphört

med över-

2. företaget snabbt upphört med

trädelsen sedan den anmälts till

överträdelsen

eller

den

fysiska

eller påtalats av Finansinspek-

personen snabbt verkat för att

tionen.

överträdelsen ska upphöra, sedan

den anmälts till eller påtalats av

Finansinspektionen.

9 §5

Sanktionsavgiften ska fastställas

Sanktionsavgiften för ett svenskt

till högst

värdepappersinstitut, en börs eller

en svensk clearingorganisation ska

fastställas till högst

1. tio procent av företagets omsättning närmast föregående räken-

skapsår,

2. två gånger

den

vinst

som

2. två

gånger den

vinst

som

erhållits

till

följd

företaget erhållit till följd av

regelöverträdelsen,

beloppet

regelöverträdelsen,

beloppet

går att fastställa, eller

3. två gånger de kostnader som

undvikits till följd av regelöver-

företaget undvikit till följd av

trädelsen, om beloppet går att

regelöverträdelsen,

beloppet

fastställa.

går att fastställa.

Sanktionsavgiften

får

inte

bestämmas

till ett

lägre

belopp

än

5 000 kronor. Om

överträdelsen

har skett

under

företagets första

verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.

För värdepappersinstitut får avgiften inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven i 8 kap. 3 § denna lag eller 6 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

9 a §

Sanktionsavgiften för en fysisk person ska fastställas till högst

1.ett belopp som per den 17 juli 2013 i svenska kronor motsvarade fem miljoner euro,

2.två gånger den vinst som den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen, om belop- pet går att fastställa, eller

3.två gånger de kostnader som

5 Senaste lydelse 2014:985.

Sanktionsföreläggande

10 a §

Frågor om ingripanden mot fysiska personer för överträdelser enligt 1 a § tas upp av Finans- inspektionen genom sanktions- föreläggande.

Ett sanktionsföreläggande inne- bär att den fysiska personen föreläggs att inom en viss tid godkänna ett ingripande enligt 1 a § fjärde stycket som är bestämt till tid eller belopp.

När föreläggandet har godkänts, gäller det som ett domstols- avgörande som fått laga kraft. Ett godkännande som görs efter den tid som angetts i föreläggandet är utan verkan.

Prop. 2014/15:57			den fysiska personen undvikit till
			följd	av	regelöverträdelsen,			om
			beloppet går att fastställa.
			Avgiften tillfaller staten.
		10 §6
När	sanktionsavgiftens	storlek	När	sanktionsavgiftens			storlek
fastställs, ska särskild hänsyn tas			fastställs, ska särskild hänsyn tas
till sådana omständigheter som			till sådana			omständigheter		som
anges	i 1 a och 1 b §§,	samt till	anges	i	1 b	och 1 c §§,	samt till
företagets finansiella ställning och,			företagets eller den fysiska perso-
om det går att fastställa, den vinst			nens finansiella ställning och, om
som företaget erhållit till följd av			det går att fastställa, den vinst som
regelöverträdelsen eller de kostna-			företaget eller den fysiska perso-
der som undvikits.			nen erhållit till följd av regelöver-
			trädelsen eller de kostnader som
			undvikits.

10 b §

Ett sanktionsföreläggande ska innehålla uppgift om

1. den fysiska person som före- läggandet avser,

2. överträdelsen och de omstän- digheter som behövs för att känneteckna den,

3. de bestämmelser som är

6 Senaste lydelse 2014:985.

	tillämpliga på överträdelsen, och
	4. den sanktion som		föreläggs
	personen.
	Föreläggandet ska också inne-
	hålla en upplysning om att
	ansökan om sanktion kan komma
	att ges in till domstol, om före-
	läggandet inte godkänns inom den
	tid som Finansinspektionen anger.
	10 c §
	Om ett	sanktionsföreläggande
	inte har godkänts inom angiven
	tid, får Finansinspektionen ansöka
	hos domstol om att sanktion ska
	beslutas. En sådan ansökan ska
	göras hos den förvaltningsrätt som
	är behörig att pröva ett över-
	klagande	av Finansinspektionens
	beslut om ingripande mot värde-
	pappersbolaget för samma över-
	trädelse.
	Prövningstillstånd krävs			vid
	överklagande till kammarrätten.
	10 d §
	En sanktion för en överträdelse
	enligt 1 a § får beslutas bara om
	sanktionsföreläggande har delgetts
	den som sanktionen riktas mot
	inom två år från den tidpunkt då
	överträdelsen ägde rum.
17 §
Om någon driver sådan verk-	Om någon driver sådan verk-
samhet som omfattas av denna lag	samhet som omfattas av denna lag
utan att vara berättigad till det,	utan att vara berättigad till det, ska
skall Finansinspektionen förelägga	Finansinspektionen		förelägga
denne att upphöra med verksam-	denne att upphöra med verksam-
heten. Detsamma gäller om någon	heten. Detsamma gäller om någon
i handel med finansiella instrument	i handel med finansiella instrument
använder beteckningen börs utan	använder	beteckningen	börs	utan
att ha tillstånd att driva en reglerad	att ha tillstånd att driva en reglerad
marknad.	marknad.

Om det är osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet.

Ett föreläggande enligt denna paragraf som avser ett utländskt företag får riktas mot såväl företaget som den som i Sverige är verksam för företagets räkning.

Prop. 2014/15:57

Finansinspektionen

får

även

ingripa mot någon som driver

värdepappersrörelse utan att vara

berättigad till det, genom beslut

om sanktionsavgift enligt bestäm-

melserna i detta kapitel.

25 §7

sanktionsavgift,

särskild

sanktionsavgift,

särskild

avgift, straffavgift eller försenings-

avgift ska betalas till Finans-

inspektionen

inom

trettio

dagar

inspektionen

inom

trettio

dagar

efter det att beslutet om den har

vunnit laga kraft eller den längre

fått laga kraft eller sanktions-

tid som anges i beslutet.

föreläggandet

godkänts eller den

längre tid som anges i beslutet

eller föreläggandet.

28 §8

sanktionsavgift,

särskild

sanktionsavgift,

särskild

avgift, straffavgift, eller för-

seningsavgift

som

har

beslutats

seningsavgift

som har

beslutats

faller bort i den utsträckning

verkställighet inte har skett inom

fem år från det att beslutet vann

fem år från det att beslutet fick

laga kraft.

laga kraft eller sanktionsföre-

läggandet godkändes.

26 kap.

1 §

Finansinspektionens

beslut

Finansinspektionens

beslut

enligt

23 kap.

11 §

och

25 kap.

enligt

23 kap. 11 §

och

25 kap.

17 § andra stycket får inte över-

10 a § och 17 § andra stycket får

klagas.

inte överklagas.

Andra beslut som Finansinspek-

tionen meddelar enligt denna lag

får överklagas hos allmän förvalt-

får överklagas till allmän förvalt-

ningsdomstol.

Detta

gäller

dock

ningsdomstol.

Detta

gäller

dock

inte beslut i ärenden som avses i

20 § första stycket 5

förvaltnings-

20 § första stycket 5

förvaltnings-

lagen (1986:223).

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Finansinspektionen får

bestäm-

Finansinspektionen

får

bestäm-

ma att ett beslut om förbud, före-

ma att ett beslut om förbud,

läggande eller

återkallelse

skall

föreläggande eller återkallelse ska

gälla omedelbart.

7Senaste lydelse 2014:985.

8Senaste lydelse 2014:985.

Prop. 2014/15:57

2.6Förslag till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 5 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	6 kap.
	5 §1

En verksamhetsutövare som har gjort anmälan enligt 3 § men som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får av tillsynsmyndigheten föreläggas att vidta rättelse eller, om detta inte är möjligt, upphöra med verksamheten.

Om verksamhetsutövaren är en juridisk person, gäller första stycket även den som har ett kvalificerat innehav av andelar i den juridiska

personen eller ingår i dess ledning.
Med	ett kvalificerat	innehav	Med	ett kvalificerat	innehav
avses	detsamma som	i 1 kap.	avses	detsamma som	i 1 kap.
5 § 14 lagen (2004:297) om bank-			5 § 15 lagen (2004:297) om bank-
och finansieringsrörelse.			och finansieringsrörelse.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.

1 Senaste lydelse 2009:716.

2.7	Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751)		Prop. 2014/15:57
	om betaltjänster
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § lagen (2010:751) om betaltjänster
ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §1

I denna lag betyder

1.autogiro: en betaltjänst för debitering av en betalares betalkonto, där initiativet till en betalningstransaktion tas av betalningsmottagaren på grundval av betalarens samtycke till mottagaren, mottagarens betaltjänstleverantör eller betalarens egen betaltjänstleverantör,

2.bankdag: en dag på vilken en betaltjänstleverantör har öppet för verksamhet i den utsträckning som krävs för genomförande av en betalningstransaktion,

3.betalare: en fysisk eller juridisk person som är antingen betalkontoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto, eller en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalningsorder,

4.betalkonto: ett konto som innehas i en eller flera betaltjänstanvändares namn och som är avsett för genomförandet av betalningstransaktioner,

5.betalningsinstitut: ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som har fått tillstånd att tillhandahålla betaltjänster enligt 2 kap.,

6.betalningsinstrument: ett kontokort eller något annat personligt instrument eller en personlig rutin som används för att initiera en betalningsorder,

7.betalningsmottagare: en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel vid en betalningstransaktion,

8.betalningsorder: varje instruktion som en betalare eller betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras,

9.betalningssystem: ett generellt betalsystem enligt 1 kap. 3 § andra stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

10.betalningstransaktion: insättning, uttag eller överföring av medel som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalnings- mottagaren,

11.betaltjänstanvändare: en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst,

12.debitera: att medel dras från ett konto,

13.filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt betalningsinstituts etablering av flera driftställen ska anses som en enda filial,

1 Senaste lydelse 2011:775.

Prop. 2014/15:57 14. grupp: detsamma som i 1 kap. 7 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,

15.hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag,

16.konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

17.kreditera: att medel tillförs ett konto,

18. kvalificerat innehav: detsamma				18. kvalificerat innehav: detsamma
som i 1 kap.		5 § 14	lagen	som i 1 kap. 5 § 15 lagen om bank-
(2004:297)	om	bank-	och	och finansieringsrörelse,

finansieringsrörelse,

19.medel: sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

20.penningöverföring: en betaltjänst där medel tas emot från en betalare, utan att något betalkonto öppnas i betalarens eller betalningsmottagarens namn, uteslutande i syfte att överföra motsvarande belopp till en mottagare eller en annan betaltjänstleverantör som agerar på mottagarens vägnar, eller där dessa medel tas emot på mottagarens vägnar och ställs till mottagarens förfogande,

21.ramavtal: ett avtal om betaltjänster som reglerar genomförandet av kommande enskilda och successiva betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter och villkor för att öppna ett betalkonto,

22.referensväxelkurs: den växelkurs som ligger till grund för beräkningen av eventuell valutaväxling och görs tillgänglig av betaltjänstleverantören eller härrör från en offentligt tillgänglig källa,

23.referensräntesats: den räntesats som ligger till grund för beräkningen av eventuell tillämplig ränta och som härrör från en offentligt tillgänglig källa som kan kontrolleras av båda parterna i ett avtal om betaltjänster,

24.registrerad betaltjänstleverantör: en betaltjänstleverantör som undantagits från krav på tillstånd enligt 2 kap. 3 §,

25. startkapital: detsamma som i 1 kap. 5 § 17 lagen om bank- och finansieringsrörelse,

25. startkapital: detsamma som i 1 kap. 5 § 18 lagen om bank- och finansieringsrörelse,

26.unik identifikationskod: en kombination av bokstäver, siffror eller symboler som tillhandahållits av en betaltjänstleverantör, och som en betaltjänstanvändare ska uppge för att otvetydigt identifiera en annan betaltjänstanvändare eller dennes betalkonto,

27.valuteringsdag: den referenstidpunkt som används av en betaltjänstleverantör för att beräkna räntan på de medel som debiterats eller krediterats ett betalkonto.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1kap.

3 §

I fråga om europabolag och

europakooperativ

med

sådant

europakooperativ

med

sådant

förvaltningsorgan

som

avses

förvaltningsorgan

som

avses

artiklarna

39–42

rådets

artiklarna

39–42

rådets

förordning (EG) nr 2157/2001 av

den 8 oktober 2001 om stadga för

europabolag eller artiklarna 37–41

i rådets förordning (EG) nr

1435/2010 av den 22 juli 2003 om

stadga

för

europeiska

stadga

för

europeiska

kooperativa

föreningarna (SCE-

kooperativa

föreningarna

(SCE-

föreningarna)

tillämpas

det

som

föreningarna)

tillämpas

det

som

sägs i

6 kap. 9

och

11 §§

sägs i 6 kap. 10 och

12 §§

styrelseledamot

på

ledamot

styrelseledamot

på

ledamot

tillsynsorganet.

Att de bestämmelser som anges i första stycket ska tillämpas också på ledamot i ett europabolags eller ett europakooperativs lednings- eller förvaltningsorgan framgår av 16 § andra stycket och 22 § lagen (2004:575) om europabolag samt 21 § andra stycket och 26 § lagen (2006:595) om europakooperativ.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.

Prop. 2014/15:57

3 Ärendet och dess beredning

Europaparlamentet och rådet har antagit direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och värdepappersföretag och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappers- företag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (i det följande benämnt kapital- täckningsdirektivet), se bilaga 1. Rättelse till kapitaltäckningsdirektivet finns i bilaga 2. Tillsammans med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (i det följande benämnd tillsynsförordningen) utgör direktivet ett införlivande på EU-nivå av de nya kapital- och likviditetsreglerna i den globala Basel 3-överenskommelsen. För- ordningen, jämte rättelse till förordningen, finns som bilagorna 3 och 4.

Under förhandlingarna av kapitaltäckningsdirektivet och tillsyns- förordningen har en faktapromemoria upprättats och överlämnats till riksdagen (2010/11:FPM148).

Regeringen beslutade den 19 april 2012 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag bl.a. att föreslå nödvändiga anpassningar av svensk lagstiftning till tillsynsförordningen samt att lämna förslag till hur kapitaltäckningsdirektivet ska genomföras i svensk rätt. Utredningen antog namnet Nya kapitaltäckningsregler (i det följande benämnd kapitaltäckningsutredningen).

Utredningen har lämnat betänkandet Förstärkta kapitaltäckningsregler (SOU 2013:65). Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi2013/3294).

Kapitaltäckningsdirektivet har i svensk rätt genomförts i bl.a. lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag, lagen (2014:966) om kapitalbuffertar, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (se prop. 2013/14:228).

De nya lagreglerna, som trädde i kraft den 2 augusti 2014, innehåller inte några bestämmelser som genomför de regler i kapitaltäcknings- direktivet som innebär att administrativa sanktioner ska kunna utdömas mot fysiska personer.

Kapitaltäckningsutredningens förslag om administrativa sanktioner mot fysiska personer och avsaknaden av förslag om att införa ett särskilt förfarande för handläggning av sanktionsärenden fick omfattande kritik av ett flertal remissinstanser. Regeringen bedömde därför att dessa frågor behövde analyseras ytterligare. Inom ramen för 2013 års värdepappers- marknadsutredning (Fi 2013:04) och 2012 års marknadsmissbruks- utredning (Fi 2012:08) upprättade den särskilda utredaren i april 2014 en promemoria med namnet ”Promemoria om sanktioner enligt CRD IV” med förslag om administrativa sanktioner mot fysiska personer. Promemorian har remissbehandlats. Promemorians lagförslag finns i bilaga 5. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi2014/1356).

I bilaga 9 finns en uppställning som visar vilka bestämmelser som Prop. 2014/15:57 genomför kapitaltäckningsdirektivet, i nu aktuella delar, i svensk rätt.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 4 december 2014 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8.

Regeringen har i propositionen i allt väsentligt följt Lagrådets förslag och synpunkter utom såvitt avser införandet av en möjlighet till undanröjande av sanktionsföreläggande och utformningen av 15 kap. 1 c § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. 1 c § lagen om värdepappersmarknaden. Lagrådets förslag och synpunkter behandlas i avsnitten 4.4, 4.7 och 4.9 och i författningskommentaren.

I förhållande till lagrådsremissen har det dessutom gjorts några språkliga och redaktionella ändringar i lagtexten.

Efter lagrådsföredragningen har förslag till ändringar lagts till i 2 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, 3 § lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, 1 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse, 6 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, 6 kap. 5 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, 1 kap. 4 § lagen (2010:751) om betaltjänster samt 1 kap. 3 § lagen om särskild tillsyn över kredit- institut och värdepappersbolag. Ändringarna avser rättelser av felaktiga hänvisningar. De föreslagna ändringarna är författningstekniskt och även i övrigt av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

4	Ingripandeåtgärder och sanktioner
4.1	Inledning
Europaparlamentet och rådet antog den 26 juni 2013 förordning (EU) nr
575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och
om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, förkortad tillsynsförord-
ningen, samt direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att
utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och
värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om
upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG, förkortat
kapitaltäckningsdirektivet. Detta innebär att Europaparlamentets och
rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och
driva verksamhet i kreditinstitut, förkortat 2006 års kreditinstituts-
direktiv, och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den
14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut,
förkortat 2006 års kapitalkravsdirektiv, upphörde att gälla den 1 januari
2014.
Tillsynsförordningen tillämpas sedan den 1 januari 2014 och kapital-
täckningsdirektivet skulle vara genomfört senast samma dag. Genom-
förandet av kapitaltäckningsdirektivet har behandlats i prop. 2013/14:228		31

Prop. 2014/15:57	Förstärkta kapitaltäckningsregler. Direktivets bestämmelser om admini-
	strativa sanktioner mot fysiska personer återstår dock att införliva med
	svensk rätt, och det är dessa som tas om hand i denna proposition.
	Kapitaltäckningsdirektivet innehåller bestämmelser för kreditinstitut
	om villkor för att starta verksamhet som kreditinstitut, etableringsfrihet
	inom EU och förhållandet till tredjeland. För värdepappersföretag åter-
	finns motsvarande reglering i Europaparlamentets och rådets direktiv
	2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instru-
	ment och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och
	Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av
	rådets direktiv 93/22/EEG. Kapitaltäckningsdirektivet innehåller även
	bestämmelser för både kreditinstitut och värdepappersföretag om
	behöriga myndigheters metoder för att utöva tillsyn över instituten,
	bolagsstyrningsfrågor, krav på institutens riskhanteringssystem,
	sanktioner vid överträdelser av regelverket samt bestämmelser om
	kapitalbuffertar som i varierande grad innebär kapitalkrav utöver de som
	följer av tillsynsförordningen.
	Genom kapitaltäckningsdirektivet har det införts en rad nya
	bestämmelser som syftar till att säkerställa effektiva och proportionella
	sanktioner. Direktivet innehåller, förutom en minimilista på vilka
	sanktioner som ska finnas tillgängliga för de behöriga myndigheterna,
	regler om vilka som omfattas av sanktionerna, vilka kriterier som bör
	beaktas när myndigheterna beslutar i sanktionsärenden samt om
	sanktionsbeslut. De äldre direktiven från år 2006 innehöll utöver
	skyldigheten att i vissa situationer återkalla ett instituts tillstånd inga
	specifika regler om administrativa sanktioner. Kapitaltäckningsdirektivet
	ställer däremot krav på att medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning
	inför särskilda regler som gör det möjligt för de behöriga myndigheterna
	att vid överträdelser av tillsynsförordningen och kapitaltäcknings-
	direktivet vidta olika former av administrativa sanktioner, även mot
	fysiska personer. Dessa ska vara effektiva, proportionella och
	avskräckande.
	Kapitaltäckningsdirektivet är uppbyggt på så sätt att överträdelser som
	ska åtföljas av en sanktion har delats upp mellan två artiklar. I var och en
	av dessa artiklar finns en uppräkning av olika sanktioner som ska kunna
	utdömas för sådana överträdelser som omnämns i artikeln. Överträdelser
	som består i åsidosättande av reglerna för auktorisation och kraven som
	rör förvärv och avyttring av kvalificerade innehav i institut behandlas i
	artikel 66 i kapitaltäckningsdirektivet. I artikel 67 i kapitaltäcknings-
	direktivet behandlas bl.a. överträdelser som innebär att ett institut
	beviljats auktorisation på grundval av oriktiga uppgifter och
	åsidosättande av vissa underrättelseskyldigheter, rapporteringskrav,
	bestämmelser om stora exponeringar samt reglerna om offentliggörande
	av information.
	Sanktioner ska kunna drabba institut som begått en överträdelse, men
	även fysiska personer i institutets ledning som befunnits ansvariga för
	överträdelsen. Kapitaltäckningsdirektivet innehåller bestämmelser som
	anger hur höga administrativa sanktionsavgifter som de behöriga
	myndigheterna ska kunna besluta om för det fall att regelverket inte
	efterlevs. Direktivet ställer också krav på att behöriga myndigheter ges
32	befogenhet att förbjuda fysiska personer att utöva vissa funktioner i

institut, rätt att kräva att otillåtna ageranden upphör, möjlighet att besluta Prop. 2014/15:57 om förbud mot aktieägare att utöva sina rösträtter, och möjlighet att

offentliggöra sanktionsbeslut. För att minska risken för en icke enhetlig tillämpning av sanktionerna finns det i direktivet även bestämmelser om vilka kriterier som ska beaktas vid ett sanktionsbeslut. Medlemsstaterna kan välja att inte tillämpa reglerna om administrativa sanktioner om överträdelserna i fråga är föremål för straffrättsliga sanktioner i nationell rätt.

4.2Regleringen i svensk rätt

4.2.1 Administrativa sanktioner mot institut

Bestämmelser om ingripanden och sanktioner gentemot kreditinstitut och värdepappersbolag finns framför allt i 15 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, förkortad LBF, respektive 25 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, förkortad LVM. Bestämmel- serna i de båda lagarna bygger på samma systematik. Avgörande för om Finansinspektionen ska ingripa är om ett institut har åsidosatt sina skyldigheter enligt respektive lag och andra författningar som reglerar institutets verksamhet (15 kap. 1 § LBF och 25 kap. 1 § LVM). Om

överträdelsen är ringa eller ursäktlig, om institutet gör rättelse eller om
någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa
åtgärder bedöms som tillräckliga, får Finansinspektionen avstå från att
ingripa (15 kap. 1 a § andra stycket LBF och 25 kap. 1 a § andra stycket
LVM). Finansinspektionen ska också kunna ingripa genom att utfärda ett
föreläggande redan om det finns skäl att anta att det är sannolikt att
institutet inom tolv månader kommer att bryta mot de regler som gäller
för verksamheten (15 kap. 1 § tredje stycket LBF och 25 kap. 1 § tredje
stycket LVM).
När en överträdelse har skett har Finansinspektionen möjlighet att välja
vilken åtgärd som är mest ändamålsenlig i det enskilda fallet (prop.
2002/03:139 s. 382). Valet av sanktion ska i första hand bero på hur
allvarlig en överträdelse är. Vidare ska vid valet av sanktion särskild
hänsyn tas till överträdelsens art, dess konkreta eller potentiella effekter
på det finansiella systemet och eventuella skador som uppstått. Därutöver
ska beaktas om institutet tidigare begått en överträdelse, om
överträdelserna är likartade samt den tid som gått mellan överträdelserna.
Vidare ska i förmildrande riktning beaktas om institutet i väsentlig mån
genom ett aktivt samarbete underlättat Finansinspektionens utredning
och snabbt upphört med överträdelsen sedan den anmälts till eller
påtalats av inspektionen (15 kap. 1 a och 1 b §§ LBF och 25 kap. 1 a och
1 b §§ LVM).
Den allvarligaste formen av ingripande är återkallelse av tillståndet.
Om det är tillräckligt kan Finansinspektionen emellertid välja den mindre
ingripande åtgärden varning (15 kap. 3 § LBF och 25 kap. 5 § LVM).
Vid överträdelser som inte är så allvarliga att tillståndet ska återkallas
kan Finansinspektionen ingripa genom föreläggande att inom viss tid
begränsa rörelsen i något avseende, minska riskerna i den eller vidta
någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen och med	33
	33

Prop. 2014/15:57 förbud att verkställa beslut. Därutöver har Finansinspektionen möjlighet att ingripa genom beslut om anmärkning.

En anmärkning eller varning får förenas med en sanktionsavgift. Avsikten med sanktionsavgiften är att den ska tillföra en ekonomiskt omedelbart kännbar sanktion och ge Finansinspektionen möjlighet att gradera en överträdelse (prop. 2002/03:139 s. 387). Sanktionsavgiften ska fastställas till högst tio procent av institutets omsättning närmast föregående räkenskapsår, två gånger den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller två gånger de kostnader som undvikits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, och får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Vid fastställande av sanktionsavgiftens storlek ska, utöver de omständigheter som ska beaktas vid valet av sanktion, hänsyn även tas till institutets finansiella ställning och den vinst som institutet erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits. Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte kan uppfylla kapital- och likviditetskraven (15 kap. 8 och 9 §§ LBF och 25 kap. 9 och 10 §§ LVM). Denna begränsningsregel har införts för att förhindra att avgiftsuttaget får till följd att institutets tillstånd måste återkallas (se prop. 2002/03:139 s. 552).

Finansinspektionen kan också besluta att institutet ska betala en förseningsavgift, se bl.a. 15 kap. 10 § LBF och 25 kap. 11 § LVM.

Ingripandemöjligheter finns även i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag och i lagen (2014:966) om kapitalbuffertar.

Bestämmelserna om ingripanden i LBF och LVM gäller även om ett institut överträder bestämmelserna i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat (se 7 kap. 1 §).

4.2.2Administrativa sanktioner mot fysiska personer

Om ett kreditinstitut eller värdepappersbolag begår en överträdelse, har Finansinspektionen inom ramen för tillsynen enligt lagarna på finansmarknadsområdet möjlighet att rikta vissa åtgärder direkt mot fysiska personer i företagets ledning.

Finansinspektionen kan för det första förelägga en enskild person som, utan att vara berättigad till det, driver rörelse som omfattas av respektive lag, att upphöra med rörelsen. Ett sådant föreläggande får enligt 15 kap. 20 § LBF och 25 kap. 29 § LVM kombineras med vite.

Övriga åtgärder som kan vidtas gentemot fysiska personer hör till stor del samman med den lednings- och ägarprövning som Finans- inspektionen är skyldig att göra inför ett beslut om tillstånd att driva bank-, finansierings- eller värdepappersrörelse. Ledningsprövningen har begränsats till de personer som har det yttersta ansvaret för hur verksamheten drivs, närmare bestämt styrelseledamöter och verkställ- ande direktör samt ersättare för dessa, dvs. suppleant för styrelseledamot samt vice verkställande direktör. Om någon som ingår i ett instituts styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller lagens krav på lämplighet kan Finansinspektionen, i stället för att återkalla institutets

tillstånd, ingripa mot den enskilde styrelseledamoten eller den

verkställande direktören genom att besluta att han eller hon inte längre Prop. 2014/15:57 får ha kvar sitt uppdrag.

Finansinspektionen kan därutöver med stöd av 14 kap. 6 § LBF ingripa mot en person som innehar ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut. Ett sådant ingripande kan ske om personen i fråga motverkar eller kan antas komma att motverka att kreditinstitutets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i de för- fattningar som reglerar institutets verksamhet. Finansinspektionen kan då besluta att ägaren vid stämman inte får rösta för fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat. Detsamma gäller bl.a. om innehavaren i väsentlig utsträckning åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Finansinspektionen får även förelägga den som har ett kvalificerat innehav att avyttra så stor del av sina aktier eller andelar att innehavet därefter inte är kvalificerat. Motsvarande bestämmelser för värdepappersbolag finns i 24 kap. LVM.

Administrativa sanktioner mot fysiska personer med anledning av deras agerande eller underlåtenhet att uppfylla skyldigheter på finansmarknadsområdet finns även i lagen (2000:1087) om anmälnings- skyldighet för vissa innehav av finansiella instrument (20–24 §§) och i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument (6 kap. 3 a– 3 e §§).

4.3Kapitaltäckningsutredningens betänkande

Kapitaltäckningsutredningen har i sitt betänkande Förstärkta kapital- täckningsregler (SOU 2013:65) föreslagit att beslutsordningen för sanktioner mot fysiska personer avseende ett instituts överträdelser ska vara densamma som för kreditinstitut. Utredningens förslag innebär därmed att Finansinspektionen bör ges rätt att rikta administrativa sanktioner mot institutets styrelseledamöter eller dess verkställande direktör samt ersättare för dessa, om personen eller personerna i fråga bär ansvaret för överträdelsen. Utredningen anser inte att det bör ställas upp något krav på uppsåt eller oaktsamhet från ledningspersonens sida för att denne ska kunna ställas till ansvar. Däremot görs bedömningen att sanktioner mot fysiska personer för ett instituts överträdelser endast ska kunna tillgripas i undantagsfall, om det föreligger ”särskilda skäl”, och att en sanktion som utgångspunkt bör rikta sig mot institutet. Vidare kommer utredningen fram till att den nuvarande strukturen i LBF och LVM för överträdelser och sanktioner kan behållas för såväl institut som fysiska personer samt att det saknas behov av att, i likhet med kapitaltäckningsdirektivets struktur, räkna upp vilka överträdelser som ska leda till olika slag av angivna sanktioner. I stället anser utredningen att Finansinspektionen ska ges tillgång till samtliga sanktioner och möjlighet att besluta om sanktioner för samtliga överträdelser som anges i artiklarna 66 och 67 i kapitaltäckningsdirektivet.

Därutöver konstaterar utredningen att det saknas behov av att införa ett särskilt förfarande för handläggningen av sanktionsärenden samt att

Prop. 2014/15:57 Finansinspektionen bör behålla rätten att vidta sanktioner mot finansiella institut och dess ledning.

4.4Lagändringar för att genomföra direktivets bestämmelser om överträdelser

Regeringens förslag: Finansinspektionen ges rätt att ingripa mot en enskild styrelseledamot eller verkställande direktör i ett institut, eller ersättare för någon av dem, för en överträdelse som institutet har gjort sig skyldigt till. De överträdelser som kan föranleda sanktioner mot personerna i fråga ska uttryckligen anges i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden.

Finansinspektionen ska ingripa endast om överträdelsen som institutet har gjort sig skyldigt till är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har orsakat överträdelsen.

För att undvika en konflikt med rätten att inte belasta sig själv införs en undantagsbestämmelse för vissa situationer då en styrelseledamot, verkställande direktör eller ersättare för någon av dem också är ägare i institutet.

Regeringens bedömning: Den nuvarande ordningen i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden när det gäller överträdelser av och sanktioner mot juridiska personer bör behållas.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag innebär dock att lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden även ändras när det gäller överträdelser av och sanktioner mot juridiska personer.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen anser att utrymmet för sanktioner mot fysiska personer bör vara begränsat till rena undantagsfall. Denna uppfattning får enligt inspektionens mening stöd av direktivets allmänna utformning och uttalanden från kommissionen. Inspektionen anser därför att den beskrivning som ges i Kapital- täckningsutredningens betänkande av situationer där en sanktion kan vara motiverad är bra och i linje med syftet med direktivbestämmelserna. Finansinspektionen anser också att det är angeläget att det tydliggörs att inspektionen bör inskränka sina tillsynsundersökningar och sanktionsprövningar när det gäller fysiska personer till situationer när det finns särskilda indikationer på att en viss person bär ett särskilt ansvar för regelöverträdelsen och det finns ett påtagligt allmänt intresse av att pröva sanktionsfrågan. Helsingborgs tingsrätt anser att det av tydlighetsskäl är lämpligt att utforma sanktionsbestämmelserna mot fysiska personer fristående från sanktionsbestämmelserna mot juridiska personer.

Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet menar att det bör utredas om det behövs en uppräkning av överträdelser för fysiska personer. Fakulteten anför vidare att enligt dess uppfattning om direktivets innebörd bör fysiska personer bli föremål för sanktioner i endast ganska

särpräglade undantagsfall. Dessutom menar fakulteten att en korrekt

implementering av direktivet inte kräver att det används ett subjektivt	Prop. 2014/15:57
rekvisit och förordar i stället att bestämmelsen utformas med endast
objektiva rekvisit. Kommuninvest i Sverige AB framhåller att
promemorians förslag uppfyller kravet på tydlighet och förutsägbarhet.
Svenska Bankföreningen, med vilken Finansbolagens Förening och
Svenska Fondhandlareföreningen instämmer, menar att en struktur med
en uppräkning av överträdelserna i lagtexten ökar tydligheten och
förutsägbarheten för den fysiska personen samt är ägnad att skapa
tydlighet för Finansinspektionen om vad som kan konstituera en sanktion
mot en fysisk person. Vidare menar föreningarna att gränsen för när en
överträdelse ska anses vara allvarlig tydligt måste anges i lagtexten och
dessutom att sanktioner mot enskilda endast bör komma i fråga när
kreditinstitutets överträdelse är så allvarlig att grund för att återkalla
tillståndet eller meddela varning föreligger och det samtidigt finns
särskilda skäl att rikta en sanktion mot en enskild person.
Finansbolagens Förening anför också att det av rättssäkerhetsskäl krävs
en tydlig koppling mellan de specifika överträdelserna och de specifika
sanktionerna. Sveriges advokatsamfund framhåller vikten av att
överträdelserna anges uttryckligen och menar att andra överträdelser än
dem i uppräkningen inte ska kunna läggas till grund för sanktioner mot
enskilda personer. AB Svensk Exportkredit anser att frågan om vad som
ska anses som en allvarlig överträdelse i lagbestämmelsens mening
behöver klargöras. Finansförbundet, med vilket Tjänstemännens
Centralorganisation instämmer, anför att likställighetsprincipen bland
styrelseledamöter bör gälla, men att hänsyn bör tas till att
arbetstagarledamöter representerar de anställda. Finansförbundet
framhåller vidare att förslaget inte ska inkräkta på en sådan ledamots
möjlighet att exempelvis konfidentiellt rådgöra med en förtroendevald
eller anställd vid ett fackförbund eller juridiskt ombud, till exempel vad
gäller överträdelser i förslagets mening.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Allmänna överväganden
I artikel 67 i kapitaltäckningsdirektivet räknas det upp ett antal över-
trädelser som kan begås av institut. Överträdelserna kan bl.a. bestå i att
institutet beviljats auktorisation på grundval av oriktiga uppgifter och att
det åsidosatt vissa underrättelseskyldigheter, rapporteringskrav, bestäm-
melser om stora exponeringar och regler om offentliggörande av
information. Överträdelserna enligt artikel 66 i kapitaltäckningsdirektivet
består av tillhandahållande av tillståndspliktiga tjänster utan erforderligt
tillstånd och anskaffande eller avyttring av ett kvalificerat ägande i ett
institut utan att underrätta behörig myndighet om detta. När det gäller
kapitaltäckningsdirektivets regler om överträdelser begångna av institut
och överträdelser enligt artikel 66 så har dessa införlivats med svensk rätt
(prop. 2013/14:228). Direktivet kräver emellertid att även vissa fysiska
personer ska kunna hållas ansvariga för ett instituts överträdelser. Några
sådana bestämmelser finns inte i gällande rätt.
Vid utarbetandet av direktivförslaget var kommissionens avsikt att
inrätta ett system där varken institut eller fysiska personer kan begå en
överträdelse med vetskap om att de inte kommer löpa någon risk att	37

Prop. 2014/15:57 drabbas av en sanktion personligen, dvs. det ska inte kunna gå att skydda sig bakom institutet eller tvärt om. Kommissionens avsikt har varit att fysiska personer framför allt ska påföras sanktioner i de fall de kan hållas ensamt ansvariga för en överträdelse (KOM [2010] 716 final, s. 13).

Kapitaltäckningsdirektivet förutsätter inte att det regelmässigt döms ut sanktioner mot fysiska personer. Enligt regeringens mening bör det därmed vara tillräckligt att svensk rätt erbjuder en möjlighet att rikta sanktioner mot fysiska personer. Direktivet saknar närmare anvisningar om när ett ansvar för en fysisk person kan komma i fråga. Det bör således ankomma på tillämpande myndighet eller domstol att i varje enskilt fall ta ställning till om omständigheterna är sådana att de utgör skäl för att rikta en sanktion mot en fysisk person. Vid denna bedömning bör beaktas att rörelsereglerna i första hand riktas till institutet som sådant.

Enligt regeringens mening bör utgångspunkten i svensk rätt därför vara att sanktioner i första hand bör riktas mot institutet och att sanktioner mot fysiska personer bör komma i fråga endast om institutets överträdelse är allvarlig.

Bestämmelserna om överträdelser och sanktioner finns i dag i 15 kap. LBF och 25 kap. LVM. För att genomföra direktivets krav på att vissa fysiska personer ska kunna hållas ansvariga för institutets överträdelser bör det i svensk rätt införas en ny bestämmelse i LBF respektive LVM som ger Finansinspektionen en sådan ingripandemöjlighet.

Strukturen i lagarna

Regeringen har vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivets bestämmelser i fråga om överträdelser som begås av institut bedömt att det saknas behov av att, i likhet med direktivets struktur, i lag räkna upp vilka överträdelser som ska leda till vissa angivna sanktioner. Ett mer ändamålsenligt sätt att genomföra bestämmelserna i svensk rätt har i stället bedömts vara att Finansinspektionen ges tillgång till samtliga sanktioner, och möjlighet att besluta om sanktioner för samtliga över- trädelser som anges i artiklarna 66 och 67 i kapitaltäckningsdirektivet. Ett sådant genomförande har bedömts vara mer i linje med den nuvarande strukturen i LBF och LVM samt uppfattningen att Finansinspektionens ingripandemöjligheter gentemot finansiella företag som utgångspunkt bör utformas enhetligt, såvida inte särskilda skäl talar mot det. Finansinspektionen har därför getts tillgång till samtliga sanktioner i direktivet, och möjlighet att i varje enskilt fall välja vilken av dessa sanktioner som ska gälla vid en överträdelse av reglerna som gäller för det finansiella institutet i fråga (prop. 2013/14:228 s. 231 f.).

Kapitaltäckningsutredningens förslag om administrativa sanktioner mot fysiska personer, som utformats enligt nuvarande mönster för administrativa sanktioner mot institut i LBF och LVM, fick omfattande remisskritik. Kritiken bestod huvudsakligen i att bestämmelserna borde utformas på ett tydligt sätt för att tillgodose kraven på rättssäkerhet och förutsebarhet för den enskilde personen. Detta var, enligt kritiken, inte minst viktigt mot bakgrund av de allvarliga sanktioner som kan följa på överträdelserna.

Enligt regeringens mening är det av vikt att bestämmelserna om Prop. 2014/15:57 sanktioner mot fysiska personer utformas på ett rättssäkert och

förutsebart sätt. Det finns därför skäl att frångå den nuvarande strukturen i LBF och LVM för bestämmelserna om sanktioner riktade mot instituten och i stället uttryckligen ange de överträdelser för vilka sanktioner kan riktas mot fysiska personer. En sådan utformning skapar tydlighet och förutsebarhet för den enskilde, vilket inte minst är viktigt då bestämmelserna kan anses ha straffrättslig karaktär. Det kan också noteras att en struktur med en uttrycklig uppräkning i lagtexten av sådana överträdelser som kan begås av fysiska personer har valts i andra lagar på finansmarknadsområdet, t.ex. lagen (2012:735) med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning (se prop. 2011/12:175 s. 23). Anledningen härtill har varit att skapa tydlighet så att det står klart för både den enskilde och Finansinspektionen vari en överträdelse kan bestå och vad som kan bli följden av den. Regeringen anser därför att de överträdelser som enligt kapitaltäckningsdirektivet ska kunna föranleda sanktioner mot fysiska personer bör anges uttryckligen i lagtexten genom en uppräkning. Finansinspektionen bör, liksom i dag, som utgångspunkt ges möjlighet att i varje enskilt fall välja vilken eller vilka av sanktionerna som bör påföras vid en överträdelse av reglerna.

Vad gäller överträdelser av och sanktioner mot juridiska personer anser regeringen att det saknas skäl att ändra den nuvarande ordningen i LBF och LVM.

Personkretsen som kan träffas av sanktioner

Enligt artikel 65.2 i kapitaltäckningsdirektivet ska ledamöter i lednings- organet och andra fysiska personer som enligt nationell rätt är ansvariga för överträdelsen kunna bli föremål för sanktioner, om inte annat följer av de villkor som föreskrivs i nationell rätt. I artikel 3.1.7 anges att ett ledningsorgan är ett organ som utses enligt nationell lagstiftning och som har befogenhet att fastställa institutets strategi, mål och allmänna inriktning och som kontrollerar och övervakar ledningens beslutsfattande och de personer som i praktiken leder institutets verksamhet. Definitionen av ledningsorganet ska också ses i ljuset av direktivets begrepp ”verkställande ledning”. Med verkställande ledning avses enligt artikel 3.1.9 de fysiska personer som utövar verkställande funktioner i ett institut och som är ansvariga och kan ställas till svars inför lednings- organet för den dagliga ledningen av institutet.

Den i direktivet angivna personkretsen är beskriven på samma sätt som i bestämmelserna om ledningsprövning i övriga direktiv på finans- marknadsområdet, och det är därför enligt regeringens mening rimligt att utgå från att samma krets som ska omfattas av ledningsprövningen också ska kunna påföras sanktioner. Frågan om vilken personkrets som är föremål för ledningsprövning har behandlats i prop. 2013/14:228 s. 166 f. Där anges att enligt 8 kap. 27 och 29 §§ aktiebolagslagen (2005:551) ska den verkställande direktören utses av styrelsen och sköta den löpande förvaltningen enligt styrelsens riktlinjer och anvisningar. Den verk- ställande direktören är med andra ord underställd styrelsen. Med ledningsorgan avses således enligt regeringens bedömning primärt

styrelsen. Emellertid är direktivet utformat för att tillämpas inom EU där

Prop. 2014/15:57 medlemsstaterna har mycket skiftande bolagsrättsliga traditioner, vilket innebär att bestämmelserna om ledningsorgan i vissa fall får anses ta sikte på såväl styrelsen som den verkställande direktören. I enlighet med svensk lagstiftningstradition bör det därför i varje särskilt fall anges om det är styrelsen eller styrelsen och verkställande direktören som omfattas av respektive bestämmelse. Likaså avses med styrelsen respektive verkställande direktör inte ersättare för dessa såvida det inte särskilt anges, se t.ex. 3 kap. 2 § LBF.

I svensk kontext bör således den personkrets som kan träffas av sanktioner utgöras av styrelsen, den verkställande direktören och ersättare för dessa.

Finansförbundet och Tjänstemännens Centralorganisation anser att likställighetsprincipen bör gälla bland styrelseledamöter, vilket i detta sammanhang innebär att arbetstagarledamöter ska behandlas på samma sätt som övriga ledamöter. Regeringen instämmer i att likställighets- principen bör gälla på sedvanligt sätt. De båda organisationerna fram- håller också att förslaget inte får inkräkta på en arbetstagarledamots möjlighet att exempelvis konfidentiellt rådgöra med en förtroendevald eller anställd vid ett fackförbund eller juridiskt ombud, till exempel vad gäller överträdelser i förslagets mening. Enligt regeringens mening innebär de regler som nu föreslås med anledning av direktivet inte någon förändring av vad som i dag gäller i dessa avseenden.

Lagrådet påpekar att den föreslagna regleringen innebär att en styrelseledamot i ett kreditinstitut kan åläggas att betala en sanktions- avgift om han inte medverkar till att institutet anmäler att han har gjort ett förvärv av aktier som också kan medföra en sanktionsavgift för honom. Eftersom bestämmelsen om den först nämnda sanktionsavgiften fungerar som en påtryckning så att han ska lämna uppgifter som visar att han gjort sig skyldig till en överträdelse som kan föranleda sanktions- avgift, menar Lagrådet att regleringen inte är förenlig med Europa- konventionens, och troligen inte heller unionsrättens, princip om rätt att inte belasta sig själv.

För att undvika den situation som Lagrådet beskriver bör enligt regeringens mening ett undantag införas i 15 kap. 1 a § LBF och 25 kap. 1 a § LVM med innebörden att för det fall en styrelseledamot eller en verkställande direktör i institutet, eller en ersättare för någon av dem, dessutom är en sådan ägare av institutet som avses i 14 kap. 7 a § LBF och 24 kap. 8 a § LVM, ska punkterna 2 och 3 i 15 kap. 1 a § första stycket LBF och punkterna 2 och 3 i 25 kap. 1 a § första stycket LVM inte tillämpas på personen i fråga gällande det egna innehavet i institutet.

Allvarliga överträdelser av institut ska kunna leda till ansvar för fysiska personer

Svenska Bankföreningen, Finansbolagens Förening och Svenska Fondhandlareföreningen föreslår att det tydligt ska anges i lagtexten när en överträdelse ska anses allvarlig och att en förutsättning härför ska vara att en varning alternativt en återkallelse av tillståndet kan komma i fråga för institutet.

Lagrådet anser att förutsättningarna för att ingripa mot fysiska

personer bör förtydligas.

För att understryka att det är instituten som står i fokus då sanktioner övervägs och att sanktioner mot fysiska personer endast bör komma i fråga i särskilda fall, bör det enligt regeringens mening krävas att institutets överträdelse är allvarlig för att sanktioner mot fysiska personer ska komma i fråga.

De överträdelser som anges i 15 kap. 1 a § första stycket LBF och 25 kap. 1 a § första stycket LVM är av olika slag och kan enligt regeringens mening också bedömas ha olika grad av allvarlighet i sig även om var och en av dem kan föranleda ett ingripande. Typiskt sett bör t.ex. överträdelser som handlar om att tillstånd har erhållits på grundval av falska uppgifter (punkten 1) och att institutet utsatt sig för otillåtna exponeringar (punkten 11) anses allvarligare än t.ex. överträdelserna som handlar om att ha åsidosatt sin anmälningsskyldighet i fråga om kvalificerade innehav (punkterna 2 och 3). Att regelöverträdelserna som sådana kan variera i fråga om allvarlighet är något som bör kunna beaktas vid bedömningen av om ett ingripande bör ske mot en person som är verksam i det institut som gör sig skyldig till överträdelsen. Det ter sig allmänt betraktat som mer befogat med ett ingripande mot personer i ett instituts ledning vid sådana regelöverträdelser som kan medföra allvarliga konsekvenser för stabiliteten i institutet eller i det finansiella systemet som helhet. Detsamma gäller vid överträdelser som kan hota andra viktiga samhällsintressen, t.ex. bekämpningen av penningtvätt, eller där skyddet för enskilda konsumenter äventyrats på ett särskilt påtagligt sätt. Dock innebär kapitaltäckningsdirektivet att ingripanden mot ledningspersoner ska kunna ske i samtliga de fall av överträdelser som räknas upp i de nämnda lagrummen i LBF och LVM. Såsom Bankföreningen m.fl. föreslår skulle en överträdelse i och för sig kunna anses som allvarlig, och därmed aktualisera en sanktion mot en person i institutets ledning, om en varning eller en återkallelse av tillståndet kan komma i fråga för institutet.

Ingripanden mot fysiska personer i ett instituts ledning bör således aktualiseras enbart i allvarliga fall. Enligt regeringens mening är det inte ändamålsenligt att i lagtexten ange närmare kriterier för en sådan allvarlighetsbedömning. Anledningen till detta är att det vid bedöm- ningen bör kunna tas hänsyn till utvecklingen på området för att bestämmelserna ska fungera ändamålsenligt. Innebörden av allvarlighets- rekvisitet bör därför i stället framgå av den praxis som utbildas på området, varvid den praxis som redan i dag finns hos Finansinspektionen i fråga om när överträdelser bedöms allvarliga blir relevant.

Det bör inte heller krävas att ett sanktionsbeslut har meddelats när det gäller institutet för att en sanktion mot en fysisk person ska kunna komma i fråga. Anledningen härtill är att det kan finnas situationer som i och för sig borde ha lett till ett sanktionsbeslut mot institutet men där något sådant inte har meddelats exempelvis på grund av att institutet har försatts i konkurs eller fått tillståndet återkallat innan överträdelsen upptäcktes. En sådan situation bör inte utesluta ett ingripande mot en fysisk person.

En förutsättning för att sanktioner mot fysiska personer ska övervägas bör således vara att institutets överträdelse bedömts som allvarlig. Av detta följer att i en situation där en fysisk persons agerande i och för sig bedömts som mycket anmärkningsvärt men där institutets överträdelse

Prop. 2014/15:57

Prop. 2014/15:57 samtidigt inte bedöms som tillräckligt graverande för att anses som allvarlig, kan en sanktion inte riktas mot den enskilde.

Finansinspektionen anser det angeläget att det tydliggörs att inspektionen bör inskränka sina tillsynsundersökningar och sanktions- prövningar när det gäller fysiska personer till situationer när det finns särskilda indikationer på att en viss person bär ett särskilt ansvar för regelöverträdelsen och det finns ett påtagligt allmänt intresse av att pröva sanktionsfrågan.

Som regeringen tidigare anfört bör utgångspunkten i svensk rätt vara att sanktioner i första hand bör riktas mot institutet och att sanktioner mot fysiska personer endast bör komma i fråga i vissa särskilt allvarliga fall. Trots denna utgångspunkt bör det som en naturlig del i en utredning av ett instituts överträdelse ingå att göra överväganden i fråga om huruvida någon fysisk person också bör hållas ansvarig. Hur ingående detta bör göras får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Subjektivt rekvisit som förutsättning för ansvar

Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet menar att en korrekt implementering av direktivet inte kräver att det används ett subjektivt rekvisit och förordar i stället att bestämmelsen utformas med endast objektiva rekvisit.

Artikel 67 i kapitaltäckningsdirektivet ställer visserligen inte upp något krav på att det införs ett subjektivt rekvisit som förutsättning för ansvar. Det finns dock enligt direktivet inget hinder för en medlemsstat att införa ett sådant villkor. För att förtydliga när det kan bli fråga om ansvar för en fysisk person avseende ett instituts överträdelse är det enligt regeringens mening lämpligt att införa ett subjektivt rekvisit för att ytterligare understryka att det bör vara fråga om särskilt allvarliga fall för att en sanktion ska kunna komma i fråga. Detta motiveras också av sanktionens straffrättsliga karaktär. Enligt grundläggande straffrättsliga principer bör det inte utdömas sanktioner av straffliknande karaktär utan att personen i fråga i något avseende har visat uppsåt eller oaktsamhet.

Var den nedre gränsen för det subjektiva rekvisitet bör sättas beror på vilket handlande man vill ingripa mot, men även på det intrång och den olägenhet som det innebär för personen som blir föremål för sanktionen. Mot bakgrund av att sanktioner mot fysiska personer endast bör komma i fråga i särskilt allvarliga fall bör denna gräns sättas vid grov oaktsamhet. Detta innebär att det endast är en mer kvalificerad form av oaktsamhet som kan träffas av en sanktion. Exempel på sådan grov oaktsamhet kan vara att styrelsen eller verkställande direktören medvetet tagit en risk i fråga om riktigheten hos vissa uppgifter som lämnas till Finans- inspektionen. Ett sådant medvetet risktagande kan det vara fråga om när styrelsen eller verkställande direktören underlåtit att se till att det finns en ändamålsenlig organisation på plats för rapportering eller informations- lämnande, eller underlåtit att regelbundet följa upp hur organisationen fungerar. I många fall kan företagens rapporteringsskyldigheter vara tekniskt komplicerade och regleringen vara otydlig, vilket lämnar utrymme för tolkning. För att agerandet ska anses grovt oaktsamt i sådana fall bör det krävas att styrelsen eller verkställande direktören har

fått tydliga indikationer på att det föreligger brister, exempelvis genom

Finansinspektionens påpekande eller sanktion, och ändå underlåtit att Prop. 2014/15:57 vidta åtgärder. Det bör också anses grovt oaktsamt att underlåta att sätta

sig in i innebörden av sådana regler om styrning och kontroll som har väsentlig betydelse för verksamheten. Regelverket lämnar många gånger utrymme för tolkningar och bedömningar. Så är exempelvis fallet när det i olika bestämmelser anges att institutet ska ha en ”ändamålsenlig organisationsstruktur” eller att kontrollfunktionen ska ha ”de resurser som krävs” eller att personalen ska ha ”den kunskap som krävs”. Om det i efterhand visar sig att styrelsen eller verkställande direktören gjorde en felaktig bedömning av vad som t.ex. var ändamålsenligt eller tillräckligt, bör det inte nödvändigtvis innebära att det har varit fråga om ett grovt oaktsamt beteende. Om de däremot fått påpekanden, antingen av det egna institutet eller av Finansinspektionen, och underlåtit att vidta åtgärder, bör det finnas utrymme att bedöma oaktsamheten som grov.

4.5Lagändringar för att genomföra direktivets bestämmelser om administrativa sanktioner

Regeringens förslag: Ett ingripande mot en styrelseledamot eller verkställande direktör i ett institut, eller en ersättare för någon av dem, ska ske genom beslut att personen i fråga under en tid av tre till tio år inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett institut, eller ersättare för någon av dem, eller genom beslut om sanktions- avgift.

Det ska även vara möjligt att besluta om sanktionsavgift mot någon (en fysisk eller juridisk person) som anskaffar eller avyttrar ett kvalificerat ägande i ett institut utan att underrätta Finansinspektionen om detta.

Ingripande genom beslut om sanktionsavgift får också göras mot den (en fysisk eller juridisk person) som driver rörelse eller verksamhet utan att vara berättigad till det.

Sanktionsavgiften för en fysisk person ska som högst fastställas till ett belopp som per den 17 juni 2013 i svenska kronor motsvarade fem miljoner euro eller, i de fall beloppen kan beräknas, två gånger den vinst som personen erhållit eller två gånger de kostnader som personen undvikit till följd av regelöverträdelsen.

Sanktionsavgiften ska tillfalla staten.

Regeringens bedömning: Övriga sanktioner som enligt kapital- täckningsdirektivet ska kunna vidtas ryms inom gällande rätt.

Skyldigheten att publicera sanktionsbeslut bör genomföras genom föreskrifter på förordningsnivå.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag innebär dock att även strukturen för sanktioner mot juridiska personer i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden ändras.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen anser att det måste

utvecklas i motiven hur ett beslut om att anmärka på en person förhåller

Prop. 2014/15:57 sig till den prövning av den fysiska personens ansvar som ska göras för instituts överträdelse. Finansinspektionen efterfrågar också ett förtydligande om huruvida inspektionen vid en ledningsprövning är förhindrad att väga in ett tidigare meddelat beslut om förbud att utöva uppdrag för vilket tiden har löpt ut. Inspektionen ifrågasätter vidare om det är förenligt med kapitaltäckningsdirektivet och med den föreslagna lagtexten att ta en dagsbotsberäkning som utgångspunkt vid fastställande av sanktionsavgiftens storlek eftersom detta riskerar att leda till avsevärt lägre avgifter än vad som föreskrivs. Inspektionen pekar också på att det kan finnas situationer när en ledningsperson genom sitt agerande inte bara kan komma i fråga för en sanktion enligt rörelseregelverket utan även för ett straffrättsligt förfarande och önskar att det utvecklas i motiven hur en sådan situation bör hanteras. AB Svensk Exportkredit anser att det behöver klargöras hur sanktionsavgifternas storlek ska bestämmas. Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet anför att förslaget om att sanktionsavgifter ska beräknas med utgångspunkt i dagsbotssystemet varken har stöd i direktivet eller någon annanstans. Svenska Bankföreningen anser att lagtexten kan förtydligas så att det klart framgår att även summan av den vinst överträdelsen medför ska hänföras till personen i fråga samt att Riksåklagarens utfärdade riktlinjer för beräkningen av dagsbotsbelopp bör tjäna som utgångspunkt vid beräkning av sanktionsavgiften. Svensk Försäkring menar att sanktions- avgifterna för fysiska personer bör begränsas i likhet med vad som gjorts för juridiska personer så att en enskild inte riskerar att försättas i konkurs. Hänsyn bör även tas till eventuell skadeståndsskyldighet som personen kan åläggas gentemot företaget och avgiften bör stå i proportion till den sanktion som ålagts företaget. Svensk Försäkring anför vidare, med hänvisning till förbudet mot dubbel lagföring, att eftersom Finansinspektionen kan förena ett föreläggande eller förbud med sanktionsavgift, bör det i lagtexten klargöras att det inte är möjligt att i en sådan situation även kombinera den åtgärden med vite. Sveriges advokatsamfund menar att det bör klarläggas att de grunder för beräkning av sanktionsavgifternas storlek som anges i promemorian ska tillämpas vid beslut om sanktionsavgift. Helsingborgs tingsrätt är av uppfattningen att sanktionsavgifterna med all sannolikhet omfattas av bl.a. dubbel- bestraffningsförbudet i Europakonventionen och att det närmare bör analyseras om de överträdelser som kan rendera sanktioner enligt kapital- täckningsdirektivet eller tillsynsförordningen konkurrerar med andra anklagelser om brott. Förvaltningsrätten i Stockholm, med vilken

Förvaltningsrätten i Göteborg instämmer, menar att såsom promemorians förslag ser ut skulle samma överträdelse kunna leda till både ett påförande av en administrativ sanktionsavgift och utdömande av en straffrättslig sanktion, varför frågan om otillåten dubbelbestraffning bör beaktas. Åklagarmyndigheten noterar att det kan finnas skäl att överväga om och i så fall i vilken utsträckning förbudet mot dubbla förfaranden kan aktualiseras och om det bör föranleda någon särskild åtgärd.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

I artiklarna 66 och 67 i kapitaltäckningsdirektivet anges de sanktioner som ska kunna följa på de överträdelser som räknas upp i artiklarna. Sanktioner som anges i artikel 67 ska endast kunna beslutas mot fysiska personer som ingår i den personkrets som definierats i avsnitt 4.4, dvs. styrelseledamöter, verkställande direktör eller ersättare för någon av dem. Sanktionerna enligt artikel 66 kan däremot beslutas mot var och en som tillhandahåller tillståndspliktiga tjänster utan tillstånd eller anskaffar eller avyttrar ett kvalificerat ägande i ett institut utan att underrätta Finansinspektionen, således mot såväl fysiska som juridiska personer.

Tillfälligt förbud att utöva uppdrag i institut

Enligt artikel 67.2 d i kapitaltäckningsdirektivet ska medlemsstaterna se till att det finns en administrativ sanktion som inbegriper ett tillfälligt förbud för en ledamot i institutets ledningsorgan eller annan fysisk person som hålls ansvarig att utöva uppdrag i institut.

Finansinspektionen har enligt gällande rätt möjlighet att återkalla ett tillstånd på grund av att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte uppfyller lagens krav på lämplighet. Som ett alternativ till återkallelse kan Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får delta i ledningen av företaget (15 kap. 2 § LBF och 25 kap. 4 § LVM). I dessa fall riktas sanktionerna mot institutet. För att direktivet ska genomföras korrekt måste det emellertid finnas en sanktion som kan riktas mot en fysisk person innebärande ett tillfälligt förbud för denne att utöva uppdrag i ett institut. Någon sådan sanktion finns inte i svensk rätt i dag.

Den sanktion som kapitaltäckningsdirektivet föreskriver liknar i stor utsträckning ett näringsförbud enligt lagen (2014:836) om näringsförbud. Ett sådant förbud beslutas av allmän domstol och innebär att personen bl.a. inte får vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag och inte heller vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i aktiebolag. Mot denna bakgrund skulle det kunna hävdas att reglerna om näringsförbud innebär att den svenska lagstiftningen redan i dag uppfyller direktivets krav i fråga om den nu behandlade sanktionen. Näringsförbud kan meddelas på en rad grunder. Den grund som oftast torde bli aktuell för de fysiska personer som här är i fråga, innebär att personen måste ha gjort sig skyldig till brott för att näringsförbud ska kunna meddelas. Enligt regeringens mening bör inte en sådan förutsättning gälla i detta sammanhang.

Enligt regeringens förslag (se avsnitt 4.7) bör ett beslut om sanktioner mot fysiska personer för ett instituts överträdelser kunna fattas av Finansinspektionen eller allmän förvaltningsdomstol om personen i fråga inte godkänner ett sanktionsföreläggande. Det är lämpligt att de sanktioner som kan bli aktuella behandlas i ett sammanhang. En bestämmelse om tillfälligt förbud att utöva uppdrag som styrelseledamot, verkställande direktör eller ersättare för någon av dem, bör därför införas i LBF och LVM.

Direktivet ställer inte upp något krav på att det anges en viss tidsrymd för hur länge ett förbud ska kunna gälla. Enligt regeringens mening bör dock en sådan tidsrymd införas i lagtexten för att tillgodose kraven på

Prop. 2014/15:57

Prop. 2014/15:57 förutsebarhet och rättssäkerhet. Med förebild i bestämmelserna om näringsförbud bör tidsrymden anges till mellan tre och tio år. När längden på förbudet bestäms bör hänsyn tas till de omständigheter som anges i förslagen till 15 kap. 1 b och 1 c §§ LBF respektive 25 kap. 1 b och 1 c §§ LVM.

Sanktionsavgifter

Kapitaltäckningsdirektivet ställer upp krav på att sanktionsavgifter ska kunna beslutas för överträdelser av såväl artikel 66 som 67 i direktivet.

I svensk rätt finns sedan tidigare möjlighet att besluta om sanktions- avgift för ett institut för sådana överträdelser som anges i artikel 67 i kapitaltäckningsdirektivet. Det återstår dock att införa en möjlighet att besluta om sanktionsavgifter mot de fysiska personer som kan åläggas ansvar enligt artikeln. För de överträdelser som anges i artikel 66 i direktivet finns det i gällande rätt inte någon möjlighet att besluta om sanktionsavgifter för andra än institut. För att uppfylla direktivets krav krävs således att det införs en möjlighet att, för överträdelser av bestämmelserna i fråga, besluta om sanktionsavgifter även för fysiska personer.

De sanktionsavgifter som ska kunna beslutas för fysiska personer enligt kapitaltäckningsdirektivet får uppgå till högst fem miljoner euro eller, i medlemsstater som inte har euro som valuta, motsvarande belopp i nationell valuta den 17 juli 2013, eller två gånger summan av den vinst som erhållits eller två gånger summan av de kostnader som undvikits till följd av överträdelsen om beloppen går att fastställa. Regeringen uttalade i prop. 2013/14:228 att det finns tre alternativa beräkningssätt för Finansinspektionen att fastställa sanktionsavgifternas storlek samt att det högsta beloppet enligt de alternativa beräkningarna utgör ett avgiftstak. Vidare uttalades att inspektionen har att beakta den ram som detta avgiftstak ställer upp samt att sanktionerna ska vara proportionella i förhållande till överträdelsen i fråga (s. 235 f.).

Direktivet knyter sanktionsavgiftsbeloppet till eurons kurs ett visst angivet datum (den 17 juli 2013). Det innebär att den valutakurs som kommer att ligga till grund för omräkning mellan euro och svenska kronor inte kommer att förändras. I fråga om vilken valutakurs som bör tillämpas vid omräkningen har regeringen tidigare i prop. 2010/11:23 om ändring av insättningsgarantins täckningsbelopp bedömt att den s.k. mittkursen som dagligen fastställs av NASDAQ OMX Stockholm (Stockholmsbörsen) bör användas. Enligt regeringens bedömning kan det vara lämpligt att även i detta sammanhang använda mittkursen. Enligt mittkursen den 17 juli 2013 motsvarade 1 euro 8,6767 svenska kronor.

Flera remissinstanser har synpunkter på hur beräkningen av sanktions- avgiftens storlek ska göras.

Det i kapitaltäckningsdirektivet angivna beloppet om fem miljoner euro ska kunna tillämpas på samtliga regelöverträdelser i samtliga medlemsstater. Maximibeloppet är således dimensionerat för att vara en tillräcklig sanktion mot en fysisk person som blir föremål för en sanktionsavgift för en överträdelse i något av de största europeiska instituten. Att de största svenska instituten i dag är relativt små i

jämförelse med de större europeiska bör avspeglas i storleken på de

sanktionsavgifter som kan bli aktuella med anledning av svenska instituts överträdelser.

I promemorian föreslås att utgångspunkten för sanktionsavgiftens bestämmande ska tas i Riksåklagarens riktlinjer för beräkning av dagsbotsbeloppet, varvid avgiften kan beräknas till omkring 15 procent av den enskildes årsinkomst. Det sägs samtidigt att detta inte bör ses som något maximibelopp. Finansinspektionen menar att ett användande av dagsbotssystemet i realiteten kan innebära ett avgiftstak som ligger väsentligt lägre än vad direktivet kräver. Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet framhåller att en beräkningsgrund som tar sin utgångspunkt i dagsbotssystemet inte har stöd i direktivet eller någon annanstans.

Regeringen gör samma bedömning som de båda remissinstanserna. Även om det i och för sig finns möjlighet att justera det belopp som räknats fram med hjälp av ett dagsbotssystem, skulle en sådan beräkningsmodell innebära att sanktionsavgiften för svensk del i realiteten skulle uppgå till endast en bråkdel av vad direktivet kräver. En beräkningsgrund som bygger på dagsbotssystemet riskerar dessutom att sätta överträdelsens varaktighet och allvarlighet i bakgrunden vid bestämmandet av avgiftens storlek. Dagsbotssystemet är således inte anpassat för att användas för denna typ av avgifter eller avgifter som uppgår till höga belopp. Enligt regeringens mening är därför dags- botssystemet inte lämpligt att använda i fråga om beräkning av sanktionsavgifter enligt kapitaltäckningsdirektivet.

Enligt Svensk Försäkring bör sanktionsavgiften för fysiska personer begränsas i likhet med vad som gjorts för juridiska personer så att en enskild inte riskerar att försättas i konkurs.

För juridiska personer gäller att sanktionsavgiften inte får sättas till ett så högt belopp att institutet därefter inte uppfyller lagreglerade krav på soliditet och likviditet (15 kap. 8 § tredje stycket LBF och 25 kap. 9 § tredje stycket LVM). Avsikten med detta är att förhindra att uttaget av sanktionsavgiften får till följd att institutets tillstånd måste återkallas. Några motsvarande hänsyn gör sig inte gällande för fysiska personer. Enligt regeringens mening finns det inte skäl att avseende bestämmandet av sanktionsavgiften införa några andra regler än de som nu föreslås.

Svenska Bankföreningen, AB Svensk Exportkredit och Sveriges advokatsamfund efterfrågar i mera allmänna ordalag tydliga regler om hur sanktionsavgiften ska beräknas.

Enligt 15 kap. 9 § LBF och 25 kap. 10 § LVM ska, när sanktions- avgiftens storlek fastställs för ett institut, särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 15 kap. 1 a och 1 b §§ LBF respektive 25 kap. 1 a och 1 b §§ LVM samt till institutets finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits. Av 15 kap. 1 a § LBF respektive 25 kap. 1 a § LVM framgår vidare att hänsyn ska tas till hur allvarlig överträdelsen är, hur länge den pågått, överträdelsens art, dess konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar. Enligt 15 kap. 1 b § LBF respektive 25 kap. 1 b § LVM ska i försvårande riktning bl.a. beaktas om institutet tidigare begått en överträdelse. I förmildrande riktning ska enligt samma lagrum beaktas om institutet samarbetat med Finansinspektionen och

Prop. 2014/15:57

Prop. 2014/15:57 snabbt upphört med sitt agerande (se avsnitt 4.6). Bestämmelserna behandlas i prop. 2013/14:228. Där uttalade regeringen att de omständigheter som anges i lagen är tillräckligt tydliga. Med en sådan systematik som återfinns i bestämmelserna skapas en exemplifierande vägledning för Finansinspektionen och domstolarna vid deras prövning av sanktionerna. Det går emellertid inte att reglera vilken relativ vikt som ska tillmätas olika omständigheter eller hur de ska vägas i det enskilda fallet, utan det blir en fråga som ankommer på tillämpande myndigheter eller domstol (a. prop. s. 239).

Regeringen gör inom ramen för detta lagstiftningsärende ingen annan bedömning.

Särskilt om sanktioner mot fysiska personer för instituts överträdelser

Finansinspektionen anser att det i motiven måste utvecklas hur ett beslut om att anmärka på en person förhåller sig till en prövning av en fysisk persons ansvar för ett instituts överträdelse.

För det fall Finansinspektionen anmärker på en ledningsperson i ett institut görs detta med stöd av 15 kap. 2 § LBF eller 25 kap. 4 § LVM. Det är då fråga om att kraven på ledningsfunktionen i institutet inte uppfylls. En sådan anmärkning riktas mot institutet och inte mot den enskilde personen, varför det följaktligen är institutet som kan bli föremål för sanktion. För den fysiska personen innebär beslutet inte annat än att denne (eller styrelsen som helhet) inte ansetts uppfylla kraven för det specifika institutets behov. Ett ingripande mot en fysisk person för ett kreditinstituts överträdelser, enligt vad som behandlats ovan, tar däremot sikte på dennes agerande i egenskap av ledningsperson. För att ansvar ska kunna åläggas krävs att förutsättningarna för det är uppfyllda och följaktligen är det den enskilde personen som blir föremål för sanktion. Ett sådant beslut innebär att personen inte får agera som ledningsperson under viss tid oberoende av det specifika institutet. Bestämmelserna kan ha ett överlappande tillämpningsområde på så sätt att om det finns förutsättningar för att ålägga en fysisk person en sanktion för ett instituts överträdelse skulle även ett ingripande mot institutet enligt 15 kap. 2 § LBF eller 25 kap. 4 § LVM kunna ske. Däremot kan förutsättningarna för en tillämpning av 15 kap. 2 § LBF föreligga utan att en sanktion kan riktas mot en fysisk person, vilket beror på att kraven för det senare ingripandet är högre ställda. Enligt regeringens mening bör det därför ankomma på Finansinspektionen att i det enskilda fallet avgöra med stöd av vilka bestämmelser det är lämpligt att ingripa mot ett visst agerande.

Finansinspektionen efterfrågar vidare ett förtydligande av hur inspektionen vid en ledningsprövning ska förhålla sig till en person som tidigare fått ett förbud att utöva ledningsuppdrag mot sig, men där den tid som bestämts i ingripandebeslutet löpt ut. Inspektionen undrar om det finns ett hinder mot att väga in den sanktion som personen varit föremål för i bedömningen.

I 3 kap. 2 § 4 LBF anges som en förutsättning för att beviljas tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse att ledningspersonerna har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett kreditinstitut och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift

(motsvarande bestämmelse för värdepappersbolag finns i 3 kap. 1 §

första stycket 5 LVM). I tidigare förarbeten har kraven beskrivits som att Prop. 2014/15:57 de personer som ska ingå i ledningen bör ha ett tillräckligt kunnande på

området eller i vart fall förmåga att skaffa sig sådan kunskap. Det bör vidare förutsättas finnas viss erfarenhet från näringsverksamhet eller något annat område av betydelse för uppgiften samt att personerna har de personliga egenskaper i fråga om omdömesgillhet som uppgiften kräver (prop. 1995/96:173 s. 85). Någon närmare vägledning för hur de personliga egenskaperna ska bedömas har inte getts i tidigare förarbeten. Enligt regeringens mening bör en helhetsbedömning av personen göras varvid även tidigare sanktionsbeslut bör vara en del av denna bedömning.

Offentliga underrättelser

I artikel 68 i kapitaltäckningsdirektivet ställs det upp krav på offent- liggörande av behöriga myndigheters beslut om sanktioner med anledning av överträdelse av bestämmelser som genomför direktivet eller av vissa bestämmelser i tillsynsförordningen. Frågan om huruvida ett sådant offentliggörande är tillåtet enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL, har behandlats i prop. 2013/14:228 (s. 233 f.). Regeringen bedömde i det lagstiftningsärendet att bestäm- melsen i OSL inte utgjorde hinder för Finansinspektionen att publicera besluten på det sätt som föreskrivs i kapitaltäckningsdirektivet. Kravet på offentliggörande av behöriga myndigheters beslut i artikel 68 i direktivet gäller även de beslut som meddelas med stöd av de regler som nu föreslås. Såsom regeringen framhöll i det tidigare lagstiftningsärendet gäller 30 kap. 5 § OSL inte för uppgifter i Finansinspektionens beslut och utgör därför inte ett hinder för ett offentliggörande i enlighet med artikel 68. Sekretessen i 30 kap. 4 § OSL gäller däremot för Finans- inspektionens beslut. Bestämmelsen innebär en presumtion för att Finansinspektionen får offentliggöra uppgifter om åtgärder eller sanktioner, men att sekretess råder om det kan antas att den berörde lider skada om uppgifterna röjs. Direktivet förutsätter offentliggörande men tillåter att besluten publiceras anonymiserat bl.a. om ett offentliggörande av personuppgifter skulle vara oproportionellt eller om offentliggörandet skulle bedömas orsaka en oproportionell skada för berörda institut eller fysiska personer (artikel 68.2). Mot denna bakgrund gör regeringen även i detta lagstiftningsärende bedömningen att bestämmelserna om sekretess i 30 kap. 4 § OSL inte utgör hinder för att publicera besluten på det sätt som föreskrivs i direktivet.

Kravet på offentliggörande av sanktioner som beslutas för enskilda och ett offentliggörande av besluten på myndighetens webbplats kommer att utgöra en behandling av personuppgifter enligt personuppgiftslagen. Artikel 62 i kapitaltäckningsdirektivet fastslår att all behandling av personuppgifter ska ske i enlighet med direktiv 95/46/EG (dataskydds- direktivet) och, i förekommande fall, med förordning (EG) nr 45/2001. Artikel 68 i kapitaltäckningsdirektivet innehåller dock genom sitt påbud om att i vissa fall publicera besluten anonymt, mekanismer för att tillgodose skyddet för personuppgifter. Om det ändå anses föreligga skäl för att offentliggöra personuppgifter, ställs krav på att uppgifterna inte behålls på myndighetens webbplats under en längre tid än vad som är

förenligt med dataskyddsdirektivet.

Prop. 2014/15:57

Vad gäller Finansinspektionens skyldighet att omgående publicera sina beslut kan konstateras att inspektionen enligt förordningen (2014:993) om särskild tillsyn och kapitalbuffertar är ålagd att på sin webbplats tillhandahålla viss information med anknytning till kapitaltäcknings- direktivet. Enligt regeringens mening bör ett genomförande av artikel 68 i kapitaltäckningsdirektivet, avseende fysiska personer, på motsvarande sätt ske genom föreskrifter på förordningsnivå.

Krav på att agerandet upphör

Enligt artiklarna 66.2 b och 67.2 b i kapitaltäckningsdirektivet ska behörig myndighet kunna kräva att en fysisk eller juridisk person upphör med och inte upprepar det agerande som är föremål för sanktionen.

Finansinspektionen har enligt gällande rätt möjlighet att förelägga någon som driver tillståndspliktig verksamhet utan erforderligt tillstånd att upphöra med verksamheten (15 kap. 18 § LBF och 25 kap. 17 § LVM).

När det gäller de överträdelser som anges i artikel 67 är det i svensk rätt institutet som åläggs skyldigheter, varför en sanktion som innebär en skyldighet att upphöra med något bör riktas mot institutet i fråga och inte mot en enskild fysisk person. Enligt gällande rätt har Finansinspektionen möjlighet att vidta åtgärder för att institut ska upphöra med ett agerande genom föreläggande eller återkallelsebeslut med förbud att fortsätta rörelsen (15 kap. 4 § andra stycket LBF och 25 kap. 6 § andra stycket LVM). Finansinspektionens nuvarande möjligheter att kräva att ett visst agerande upphör täcker de situationer som anges i artiklarna 66 och 67 och uppfyller direktivets krav. Något behov av särskilda genomförande- åtgärder i svensk rätt finns det därmed inte.

Förbud mot att utöva rösträtt

I artikel 66.2 f i kapitaltäckningsdirektivet anges att behörig myndighet ska kunna besluta om förbud mot att utöva rösträtt för den eller de aktieägare som kan hållas ansvariga för en överträdelse.

Avsikten är att sanktionen ska kunna riktas mot sådana aktieägare som kan hållas ansvariga för sådana överträdelser som avses i artikeln. Bestämmelsen bör därför uppfattas som att sanktioner ska kunna vidtas mot aktieägare som har ett så stort innehav i institutet att de kan komma att utöva inflytande i institutet. I andra fall saknas det anledning att ingripa mot aktieägare till följd av de överträdelser som anges i direktivet.

Finansinspektionen har möjlighet att med stöd av 14 kap. 6 § LBF och 24 kap. 7 § LVM genom beslut om röstbegränsning ingripa mot den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut respektive av aktier i ett värdepappersbolag. Bestämmelsen kan tillgripas om innehavaren motverkar eller kan antas motverka att institutets verksamhet drivs på ett sådant sätt som är förenligt med de krav som följer av de författningar som reglerar institutets verksamhet. Sanktionen kan tillgripas vid åsidosättande av bestämmelserna om krav på tillstånd för att förvärva kvalificerat innehav av aktier eller andelar i kreditinstitut respektive av aktier i ett värdepappersbolag, dvs. sådana överträdelser som omnämns i artikel 66.1 c och d i direktivet (14 kap. 6 § andra stycket

LBF och 24 kap. 7 § andra stycket LVM). Vid överträdelser som består i Prop. 2014/15:57 att institutet utan tillstånd ägnar sig åt tillståndspliktig verksamhet, dvs.

sådana överträdelser som anges i artikel 66.1 a och b, kan rösträtten suspenderas under förutsättning att Finansinspektionen anser att aktieägarna motverkar att institutets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med de lagstadgade kraven. Ett sådant krav kan inte anses stå i strid med direktivet. I 14 kap. 10 § LBF och 24 kap. 11 § LVM regleras den situationen att ett institut har sådana nära förbindelser med någon annan som förhindrar en effektiv tillsyn av institutet. Även då har Finansinspektionen rätt att förelägga ägaren till de aktier eller andelar som medför att förbindelserna är nära, att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att så inte längre är fallet. Finansinspektionen får kombinera ett sådant beslut med ett förbud för ägaren att på stämman rösta för dessa aktier eller andelar.

Möjligheten att suspendera ägarnas rösträtt kan inte tillämpas på samtliga aktier eller andelar, utan endast på det antal aktier eller på så många andelar som leder till att ägaren inte får rösta för fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat. Direktivet ställer emellertid inte upp krav på att ett förbud mot att utöva rösträtten omfattar samtliga rösträtter som tillkommer aktie- eller andelsägaren.

Enligt regeringens mening uppfyller därmed svensk rätt direktivets krav på att behöriga myndigheter ska ha möjlighet att suspendera ägarnas rösträtt. Något behov av särskilda genomförandeåtgärder finns därmed inte.

Dubbelprövningsförbudet

Finansinspektionen, Svensk Försäkring, Helsingborgs tingsrätt, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Göteborg och

Åklagarmyndigheten lyfter fram problematiken kring hur sanktionerna enligt kapitaltäckningsdirektivet förhåller sig till svenska straffrättsliga bestämmelser och förbudet mot dubbel lagföring och straff.

Förbudet mot dubbel lagföring och straff (dubbelprövningsförbudet) återfinns i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen och i EU:s rättighetsstadga. Europakonventionen med tilläggsprotokoll gäller som lag i Sverige enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. EU:s rättighetsstadga, som blev rättsligt bindande genom Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009, har samma rättsliga värde som fördragen och ingår således i EU:s primära regelverk. Detta innebär att dubbelprövningsförbudet är tillämpligt i svensk rätt och att rättstillämpande myndigheter är skyldiga att ta hänsyn till förbudet.

Förbudet innebär enligt Europakonventionen att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket denne redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat. EU:s rättighetsstadga har en bestämmelse med motsvarande innehåll med den skillnaden att förbudet gäller ett mer vidsträckt geografiskt område än vad som anges i Europakonventionen då det i stället för stat talas om Europeiska unionen. Stadgan riktar sig till medlemsstaterna endast när de tillämpar

unionsrätten.

Prop. 2014/15:57 Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen har funnit att det svenska systemet vid oriktiga uppgifter i skatteförfarandet med dubbla sanktioner (skattetillägg och brottspåföljd) i två olika förfaranden mot en och samma person är oförenligt med rätten enligt tilläggsprotokollet och EU:s rättighetsstadga att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning), när förfarandena grundas på samma oriktiga uppgifter (NJA 2013 s. 502 och HFD 2013 ref. 71).

Det är enligt regeringens mening inte uteslutet att ett åsidosättande av vissa bestämmelser i förslaget till 15 kap. 1 a § LBF eller 25 kap. 1 a § LVM, vilka kan leda till att en fysisk person påförs en administrativ sanktion, även kan innebära att personen i fråga kan lagföras för brott. Det kan vidare antas att ett påförande av sanktion enligt den reglering som nu föreslås anses som en anklagelse för brott och straff i Europa- konventionens mening. I en sådan situation aktualiseras konventionens dubbelprövningsförbud. Eftersom det här är fråga om tillämpning av EU- rätt aktualiseras dessutom förbudet i rättighetsstadgan.

I de mycket få fall som det antas bli fråga om när det gäller administrativa sanktioner mot fysiska personer med anledning av instituts överträdelser, måste de myndigheter som hanterar ärendet, oavsett om det är Finansinspektionen eller rättsvårdande myndigheter, handlägga ärendet med hänsyn till dubbelprövningsförbudet. Beroende på den enskilda situationen kan en konsekvens av reglerna bli att en handläggning hos Finansinspektionen i vissa fall kan hindra en handläggning hos andra myndigheter eller tvärt om. Enligt regeringens mening krävs det inte att några särskilda regler kring handläggningen införs. I stället måste de befintliga reglerna om förbudet beaktas vid handläggningen av varje enskilt ärende med utgångspunkt i ärendets särskilda omständigheter.

Det kan redan nu förutses att frågan om tillämpning av dubbelprövningsförbudet kommer att aktualiseras i flera kommande lagstiftningsärenden på finansmarknadsområdet, eftersom de avses inrymma införande av nya sanktionsbestämmelser med bakgrund i nya EU-rättsakter. Det kommer i de sammanhangen att finnas anledning att återkomma till denna fråga.

4.6Omständigheter som ska vara styrande vid beslut om sanktioner

Regeringens förslag: De omständigheter som enligt gällande rätt ligger till grund för valet av sanktion och för sanktionsavgiftens storlek för juridiska personer ska även gälla i fråga om sanktioner mot fysiska personer.

I förmildrande riktning ska beaktas om personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag innebär dock att även strukturen för

bestämmelserna om vilka omständigheter som ska vara styrande vid

beslut om sanktioner för juridiska personer ändras i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansbolagens Förening menar dock att det inte är lämpligt att införa en bestämmelse som anger att det ska beaktas i vilken mån den fysiska eller juridiska personen har samarbetat med Finansinspektionen. Att beakta ett samarbete som sträcker sig utöver det som redan i dag stadgas i lag är svårt att förena med rätten för den som är föremål för utredningen att tillvarata sin rätt. Enligt föreningen är det viktigt att inte etablera en ordning som leder till att parter med motstående intressen felaktigt pekar ut varandra som ansvariga för de fel som har begåtts. Svenska Bankföreningen efterfrågar en analys av konsekvenserna av att det ska beaktas i vilken mån den fysiska eller juridiska personen har samarbetat med Finansinspektionen. AB Svensk Exportkredit ifrågasätter om det är förenligt med svenska straffrättsliga principer att vid fastställandet av sanktionsavgift ta hänsyn till om den som är föremål för sanktion har samarbetat med den som fattar beslut om sanktionen i fråga.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 70 i kapitaltäcknings- direktivet ska medlemsstaterna, när de fastställer typen av administrativa sanktioner och nivån på sanktionsavgifter, beakta alla relevanta omständigheter, såsom överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet, graden av ansvar hos den som gjort sig skyldig till överträdelsen, den finansiella ställningen för personen i fråga, omfattningen av de vinster som erhållits eller de förluster som undvikits, förluster för tredje parter orsakade av överträdelsen, vilja till samarbete med den behöriga myndig- heten, tidigare överträdelser och överträdelsens eventuella konsekvenser för det finansiella systemet.

Direktivet gör i detta avseende ingen skillnad på fysiska och juridiska personer i fråga om vilka omständigheter som ska beaktas vid val av sanktion och sanktionsavgiftens storlek. För ett fullständigt genom- förande av artikel 70 krävs således att detsamma ska gälla i svensk rätt.

I LBF och LVM har det införts bestämmelser om vilka omständigheter som ska vara styrande för beslut om sanktioner mot juridiska personer (15 kap. 1 a, 1 b och 9 §§ LBF respektive 25 kap. 1 a, 1 b och 10 §§ LVM; se prop. 2013/14:228 s. 237–242).

När det gäller omständigheter hänförliga till själva överträdelsen, vilka i dag återfinns i 15 kap. 1 a § LBF respektive 25 kap. 1 a § LVM, behöver bestämmelserna justeras för att omständigheterna också ska omfatta fysiska personer. I likhet med vad som gäller för juridiska personer bör det vid val av sanktion tas hänsyn till överträdelsens allvarlighet och varaktighet. I enlighet med vad som följer av uttalanden i förarbetena till LBF och LVM bör det vid denna bedömning tillmätas vikt vid om det är fråga om överträdelser av regler som har till syfte att upprätthålla stabiliteten i institutet eller i det finansiella systemet som helhet (prop. 2002/03:139 s. 382). Sådana överträdelser bör även i framtiden leda till de mest ingripande sanktionsåtgärderna. En sådan tillämpning bör ta i beaktande vilka konkreta eller potentiella effekter en överträdelse har på det finansiella systemet (jfr artikel 70 h). Till mindre allvarliga överträdelser räknas bl.a. överträdelser som är mer av ordningskaraktär, såsom försenad rapportering.

Prop. 2014/15:57

Prop. 2014/15:57	I fråga om varaktighet gäller att en överträdelse som pågått under lång
	tid är mer klandervärd än den som varat endast tillfälligt. Effekten får
	dock inte bli att det regelmässigt påförs en lindrigare sanktion än vad
	som annars hade varit fallet endast till följd av att överträdelsen
	upptäckts tidigt och därmed upphört.
	Vid bedömningen av gärningen bör det även beaktas den i artikel 70 e
	omnämnda omständigheten att tredje parter orsakats skada av över-
	trädelsen. Så kan vara fallet om institutets kunder drabbas. Det kan även
	handla om att staten tvingats vidta åtgärder för att värna stabiliteten i det
	finansiella systemet eller för att skydda insättare.
	Slutligen bör det vid bedömningen tas hänsyn till graden av ansvar hos
	den som	gjort sig skyldig till överträdelsen (artikel 70 b). Direktivet
	anger inga närmare anvisningar om vad som avses härmed. Enligt
	regeringens mening medför bestämmelsen en möjlighet för Finans-
	inspektionen att i lindrande riktning beakta om en överträdelse beror på
	ett beteende som av särskilda omständigheter är att betrakta som mindre
	klandervärt än annars.
	När det gäller omständigheter som inte är hänförliga till själva
	överträdelsen, vilka i dag anges i 15 kap. 1 b § LBF och 25 kap. 1 b §
	LVM, behöver bestämmelserna kompletteras för att gälla också för
	fysiska personer.
	I likhet med vad som gäller för juridiska personer bör förekomsten av
	tidigare överträdelser ses som särskilt försvårande om en fysisk person
	fortsätter med eller upprepar en identisk eller liknande överträdelse som
	han eller hon tidigare gjort sig skyldig till. Även i andra fall bör det
	finnas utrymme för att beakta tidigare överträdelser. Enligt regeringens
	mening bör den tid som förflutit mellan olika överträdelser också
	tillmätas betydelse.
	I förmildrande riktning bör beaktas om en fysisk person i väsentlig
	utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat Finans-
	inspektionens utredning. Finansinspektionen har redan i dag stöd i lag för
	att vid bestämmandet av sanktionsavgiftens storlek ta hänsyn till hur väl
	ett institut samarbetar med inspektionen under utredningen. En uttrycklig
	bestämmelse om det infördes nyligen i lag med avseende på juridiska
	personer (se prop. 2013/14:228 s. 241 f.). För att en fysisk person ska
	erhålla sanktionslindring på denna grund bör det enligt regeringens
	mening, och i likhet med vad som gäller för juridiska personer, vara
	fråga om ett samarbete av väsentlig betydelse. Att endast inställa sig till
	förhör och svara på frågor bör inte vara tillräckligt. Det bör för regelns
	tillämpning krävas att personen självmant för fram viktig information
	som Finansinspektionen inte själv redan förfogar över eller med lätthet
	kan få fram (jfr prop. 2001/02:167 s. 99). En bestämmelse av detta slag
	bör vidare kräva att det är företaget som genom ställföreträdare eller
	ombud anmäler överträdelsen. Det är alltså inte fråga om den situation då
	en enskild befattningshavare vid ett företag eller någon annan anmäler
	överträdelsen. Vidare bör krävas att personen när anmälan har gjorts eller
	uppgifter har lämnats snabbt har verkat för att överträdelsen ska upphöra.
	En sådan rättelse bör, för att den ska tillmätas betydelse, ske kort efter
	det att personen blivit uppmärksammad på överträdelsen. Bestämmelsen
	i fråga bör ta sikte på samtliga överträdelser i LBF och LVM som kan
54	föranleda	administrativa sanktioner för fysiska personer. Den bör

dessutom enligt regeringens mening endast tillämpas i lindrande riktning Prop. 2014/15:57 och således inte få åberopas i syfte att skärpa en sanktion.

Finansbolagens Förening, Svenska Bankföreningen och AB Svensk Exportkredit yttrar sig särskilt över frågan om en fysisk persons samarbetsvillighet gentemot Finansinspektionen och ifrågasätter om en sådan ordning är lämplig att införa och om den är förenlig med svensk rätt samt att konsekvenserna av en sådan reglering bör analyseras. Enligt regeringens mening bör en sådan reglering inte anses problematisk då ett samarbete bara får beaktas i förmildrande riktning. Regeringen delar inte Finansbolagens Förenings farhågor om att felaktiga anklagelser skulle bli en konsekvens av förslaget.

I 15 kap. 9 § LBF och 25 kap. 10 § LVM anges de omständigheter som ska vara styrande för sanktionsavgiftens storlek. Även de bestäm- melserna behöver justeras så att de också omfattar fysiska personer.

På samma sätt som gäller för juridiska personer bör hänsyn tas till den fysiska personens finansiella ställning för att kunna besluta om tillräckligt avskräckande avgifter. Hänsyn bör tas till erhållna fördelar eller undvikna förluster. Avgiften bör exempelvis kunna höjas för att överstiga erhållna vinster eller sänkas med hänsyn till utdömda skadestånd. Liksom för juridiska personer bör sådana hänsyn dock bara påverka avgiftens storlek och inte valet av sanktion.

Med en fysisk persons finansiella ställning avses enligt direktivet t.ex. personens årsinkomst. I årsinkomsten bör enligt regeringens mening såväl fast som rörlig ersättning och kapitalinkomster ingå. Har överträdelsen pågått under en längre tid bör även inkomster under hela denna tid beaktas.

4.7Hur sanktionerna ska beslutas

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska genom sanktions- föreläggande pröva frågor om ingripanden mot ansvariga fysiska personer vid överträdelser från institutets sida.

I lag anges vilka uppgifter ett sådant föreläggande ska innehålla. Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom utsatt tid, får

Finansinspektionen ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att sanktion ska beslutas. En sådan ansökan ska göras hos den förvalt- ningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspek- tionens beslut om ingripande mot institutet för samma överträdelse.

Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Regeringens bedömning: Finansinspektionen beslutar i dag om

sanktioner mot den som driver verksamhet utan tillstånd och mot ägare som låter bli att till inspektionen anmäla ett förvärv eller en avyttring av ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut och ett svenskt värdepappersbolag. Den nuvarande ordningen bör behållas.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Promemorians förslag innebär emellertid att prövningen av ingripanden mot fysiska personer vid överträdelser från institutets sida ska ske i allmän domstol (Stockholms tingsrätt).

Prop. 2014/15:57

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är i huvudsak positiva till promemorians förslag, men några invänder mot valet av domstol.

I fråga om sanktionsbefogenhet och förslaget om sanktionsföreläg- gande anser Kommuninvest i Sverige AB att rättslig prövning ska ske vid domstol och inte vid Finansinspektionen samt att det, som en följd därav, inte heller är lämpligt att Finansinspektionen ska kunna utfärda sanktionsföreläggande. AB Svensk Exportkredit menar att tingsrätten i stället för Finansinspektionen alltid ska vara första instans i beslut om sanktionsavgifter.

Beträffande valet av domstol framhåller bl.a. Sveriges riksbank,

Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Göteborg, Ekobrottsmyndigheten, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, FAR, Fondbolagens förening och Kommuninvest i Sverige AB fördelarna med en sammanhållen domstolsprövning och ifrågasätter lämpligheten av att Finansinspektionen ska väcka talan mot fysiska personer i allmän domstol när överprövningen av sanktioner mot juridiska personer ska ske i allmän förvaltningsdomstol. Som skäl anförs bl.a. att en ordning där prövningen av en och samma överträdelse ska ske i olika domstolssystem innebär en risk för att domstolarna kommer till olika resultat och kan leda till utdragna rättsprocesser. Stockholms tingsrätt föreslår att de aktuella målen bör hanteras med förtur vid förvaltningsdomstol. Förvaltningsrätten i Stockholm framhåller, med hänsyn till att muntlighetsprincipen lyfts fram som ett skäl till att sanktioner mot fysiska personer ska handläggas i allmän domstol, att det även enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291) finns möjlighet till muntlig förhandling under vissa omständigheter samt att det också är möjligt att särskilt reglera en ovillkorlig rätt till muntlig förhandling på samma sätt som skett t.ex. i mål om företrädaransvar enligt skatte- förfarandelagen (2011:1244).

Några remissinstanser framhåller fördelarna med en prövning i allmän domstol. Helsingborgs tingsrätt pekar på sanktionernas straffrättsliga karaktär och de stora ekonomiska konsekvenser som kan bli aktuella för enskilda personer. Domstolsverket hänvisar till att processen i allmän domstol, förutom muntlighetsprincipen, präglas av omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna samt att sanktionsavgifterna kan avse mycket höga belopp och därför jämföras med en brottspåföljd. Finansbolagens Förening, Svenska Bankföreningen, Svensk Försäkring och Svenska Fondhandlareföreningen vidhåller sin tidigare framförda uppfattning om att en helt ny ordning för handläggning av sanktioner på finansmarknads- området bör övervägas. Liknande synpunkter framförs även av andra remissinstanser.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Beslutsordning

Som tidigare nämnts innebär kapitaltäckningsdirektivet att administrativa sanktioner ska kunna vidtas inte bara mot institut utan även mot personer i institutets ledningsorgan. Enligt artikel 64 i kapitaltäckningsdirektivet ska behöriga myndigheter ges alla tillsynsbefogenheter som de behöver för att utföra sina uppgifter enligt direktivet och utövandet får ske direkt,

i samarbete med eller genom delegering till andra myndigheter eller efter ansökan till behöriga rättsliga myndigheter, t.ex. domstol. Kapital- täckningsdirektivet uppställer således inga krav på en viss utformning av förfarandet vid beslut om sanktioner utan medlemsstaterna kan själva välja beslutsordning i enlighet med respektive rättsordning.

I dagsläget beslutar Finansinspektionen om ingripandeåtgärder och sanktioner på finansmarknadsområdet, både avseende institut och fysiska personer (se avsnitt 4.2 för en närmare redogörelse av de regler som gäller i dag). Även på andra områden förekommer att en förvaltnings- myndighet utreder misstänkta överträdelser och, som första instans, fattar beslut i ärenden om att påföra t.ex. sanktionsavgifter. Det är fallet i fråga om skattetillägg (49 kap. skatteförfarandelagen) och miljösanktions- avgifter (30 kap. 1–3 §§ miljöbalken) samt om sanktionsavgifter inom tullområdet (8 kap. 2–8 §§ tullagen [2000:1281]) och inom ramen för plan- och bygglagstiftningen (11 kap. 4–11 §§ plan- och bygglagen [2010:900]). Gemensamt för samtliga angivna områden är att sanktions- avgifterna bygger på strikt ansvar. Det är alltså fråga om regler som är relativt enkla att tillämpa och där beslutsfattandet är förhållandevis schabloniserat.

I betänkandet Förstärkta kapitaltäckningsregler (SOU 2013:65) föreslogs att beslutsordningen för sanktioner mot fysiska personer för instituts överträdelser ska vara densamma som för kreditinstitut och att Finansinspektionen alltså bör ges rätt att rikta administrativa sanktioner mot ett kreditinstituts styrelseledamöter eller dess verkställande direktör samt ersättare för dessa, om personen eller personerna i fråga bär ansvaret för överträdelsen. Förslaget fick emellertid omfattande remisskritik, som huvudsakligen bestod i att det av rättssäkerhetsskäl borde vara domstol och inte Finansinspektionen som beslutar om utdömande av så betydande belopp som det kan bli fråga om (upp till motsvarande fem miljoner euro).

Promemorian innehåller flera förslag i syfte att åstadkomma en enhetlig, rättssäker och effektiv reglering av sanktionerna för den enskilde och innebär bl.a. ett förfarande med prövning i domstol, för det fall ett sanktionsföreläggande från Finansinspektionen inte skulle godkännas.

De bestämmelser som nu föreslås om sanktioner mot fysiska personer vid överträdelser av institut, skiljer sig väsentligt från tidigare bestämmelser om administrativa sanktioner som de flesta andra förbud och skyldigheter är förenade med. Vid genomförandet av dessa bestämmelser bör enligt regeringens mening ramarna för beslutsförfarandet sättas utifrån rättssäkerhetsaspekter och därutöver bör hänsyn tas till rådande rättstradition när det gäller vilka uppgifter som svenska förvaltningsmyndigheter normalt ansvarar för. Av uttalanden i andra lagstiftningsärenden framgår att det kan behövas en domstolsprövning i första instans, i stället för prövning av förvaltnings- myndighet, om det är aktuellt att göra bedömningar av framför allt subjektiva rekvisit eller om det är fråga om kännbara ingripanden mot fysiska personer samt att det kan finnas ett större utrymme för administrativt bestämda påföljder om påföljden träffar ett företag (prop. 2004/05:142 s. 47).

Prop. 2014/15:57

Prop. 2014/15:57 Som ett led i arbetet med att tillgodose effektivitets- och rättssäkerhets- krav har regeringen dessutom angett riktlinjer för när sanktionsavgifter bör användas och hur de bör utformas (prop. 1981/82:142 s. 25 och skr. 2009/10:79). I dessa riktlinjer sägs bl.a. att det i vissa fall är lämpligt att överlämna prövningen om avgiftsskyldighet till de allmänna domstolarna, främst när avgiftsskyldigheten görs beroende av huruvida överträdelsen skett av uppsåt eller oaktsamhet och när reglerna är utformade på sådant sätt att det finns utrymme för betydande skönsmässiga bedömningar.

Varken rådande rättssäkerhetskrav eller redovisade uttalanden i tidigare lagstiftningsärenden torde dock utgöra något absolut eller principiellt hinder mot att en förvaltningsmyndighet fattar beslut i sanktionsärenden som är att jämställa med en brottsanklagelse eller om det i prövningen ingår ställningstagande till subjektiva rekvisit. Höga sanktionsavgifter i sig eller ett stort utrymme för att fastställa storlek på sanktionsavgiften behöver inte heller utgöra något direkt hinder mot att en förvaltningsmyndighet får fatta sanktionsbeslut. Förekomsten av subjektiva rekvisit och bedömningar av dem, liksom ärendenas karaktär, är däremot av betydelse för frågan om huruvida det är lämpligt att låta förvaltningsmyndigheten fatta det första rättsligt bindande beslutet.

Enligt regeringens bedömning kommer det att i överträdelseärendena sannolikt bli aktuellt att ta ställning till komplicerade händelseförlopp samt mer eller mindre omfattade utredningsmaterial och bevisning. Ett helt och hållet skriftligt förfarande hos en förvaltningsmyndighet kan då vara en nackdel för den enskilde. Eftersom det dessutom är fråga om att påföra höga sanktionsavgifter synes ett kontradiktoriskt förfarande i domstol vara mer lämpligt.

En annan aspekt som enligt regeringens mening bör vägas in i lämplighetsbedömningen är om det kan finnas en risk, verklig eller upplevd, för konflikter mellan en förvaltningsmyndighets olika uppgifter. En myndighet kan, om lagstiftningen innehåller ett bemyndigande, upprätta kompletterande föreskrifter och riktlinjer som sedan används vid myndighetens tillsyn, utredande verksamhet och i rollen som besluts- fattare vid ett ingripande med sanktioner. För förtroendet för hela processen är det därför av vikt att det finns tydliga regler om att den utredande verksamheten och beslutsfattandet inte sammanblandas, och att det för alla också står klart att så inte sker.

Sammantaget anser regeringen att det finns övervägande skäl som talar för att prövningen av sanktioner mot fysiska personer för ett instituts överträdelser bör ske i domstol och inte hos förvaltningsmyndighet.

Kompetens och sakkunskap inom ett specialområde kan naturligtvis också påverka bedömningen av om det är lämpligt att låta en förvaltningsmyndighet fatta det första rättsligt bindande beslutet. Myndighetens beslutsfattande kan antas få större genomslag i den verksamhet som tillsynen avser och bli vägledande. En väl fungerande tillsyn av de finansiella marknaderna förutsätter dessutom en hand- läggnings- och beslutsordning som möjliggör en effektiv tillämpning av reglerna. Genom förfarandet måste åtgärder kunna vidtas inom rimlig tid efter att en regelöverträdelse har upptäckts, annars är sanktionerna inte effektiva. En ordning där Finansinspektionen alltid måste ansöka hos

domstol för att få påförandet av en sanktion prövat kan riskera att försena Prop. 2014/15:57 ett beslut om sanktioner.

Ett alternativ till angivna beslutsordningar är den modell som föreslås i promemorian där Finansinspektionen ges möjlighet att utfärda ett sanktionsföreläggande men, för det fall ett sådant inte godtas, måste ansöka hos domstol om att sanktion ska utdömas. I de fall ett sanktions- föreläggande godtas av den fysiska personen i fråga motverkas inte det angivna effektivitetssyftet. För den enskilde är skillnaden mellan ett bindande beslut och ett sanktionsföreläggande som inte godtas, att passivitet i det förra fallet innebär att beslutet blir gällande, och i det senare att en domstolsprövning måste ske.

Regeringen anser att det genom ett förfarande med sanktions- föreläggande går att kombinera fördelarna med att kunna använda domstolarnas process för bevisföring med det snabbare förfarande som ett beslut av Finansinspektionen innebär. Den kompetens om finans- marknaden som finns hos Finansinspektionen kommer till sin rätt, och på samma sätt som när bindande beslut fattas kan inspektionen utforma rättsbildande praxis. En ordning med sanktionsföreläggande är därför att föredra när det gäller överträdelseärenden mot fysiska personer i företagens ledningsorgan. Därmed är prövning i domstol nödvändig enbart i de fall då ett sådant föreläggande inte godtas.

Det beskrivna förfarandet med ett inledande sanktionsföreläggande finns dessutom redan i dag inom konkurrens- och arbetsmiljölagstift- ningen (jfr 3 kap. 16 § konkurrenslagen [2008:579] och 8 kap. 6 a § arbetsmiljölagen [1977:1160]) och kan sägas utgöra ett mellanting av domstols- och förvaltningsmyndighetsbeslut.

Mot bakgrund av vad som nu anförs anser regeringen vid en sammantagen bedömning att ingripanden mot fysiska personer för instituts överträdelser bör prövas av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande som, om det godkänns, blir att jämställa med en lagakraftvunnen dom.

Finansinspektionen beslutar i dag om ingripande mot den som driver verksamhet utan tillstånd och mot ägare som underlåter att till inspektionen anmäla ett förvärv eller en avyttring av ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut, ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation enligt 14 kap. 6 § och 15 kap. 18 § LBF samt 24 kap. 7 § och 25 kap. 17 § LVM. Enligt regeringens bedömning saknas skäl att ändra den beslutsordning som finns i gällande rätt och Finansinspektionen bör således även fortsättningsvis besluta om sanktioner i dessa fall.

Förfarandet med sanktionsföreläggande och dess innehåll

Ett sanktionsföreläggande måste innehålla vissa uppgifter för att kunna identifiera överträdelsen och avgränsa den mot andra förfaranden. I likhet med vad som gäller för ett strafföreläggande enligt 48 kap. 6 § rättegångsbalken bör föreläggandet innehålla uppgift om den fysiska person som föreläggandet avser, överträdelsen och de omständigheter som är nödvändiga för att känneteckna den, de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen samt den sanktion som föreläggs personen.

Några ytterligare krav på innehållet i föreläggandet behöver inte ställas.

Prop. 2014/15:57	Vidare anser regeringen att ett föreläggande bör bli aktuellt först sedan
	omständigheterna kring överträdelsen har utretts av Finansinspektionen
	inom ramen för ett överträdelseärende och personen i fråga har fått
	möjlighet att ta del av utredningen i ärendet. Först vid den tidpunkten kan
	ställning tas till sanktionen och en bedömning göras av vilka
	konsekvenser en domstolsprövning skulle kunna innebära (jfr
	prop. 2007/08:135 s. 88).
	För att undvika att Finansinspektionen ansöker om sanktion hos dom-
	stol måste personen i fråga, inom den tid som inspektionen bestämmer,
	skriftligen godkänna ett ingripande som är bestämt till tid eller belopp.
	Om den som sanktionsföreläggandet riktas mot framför invändningar
	mot sanktionen eller om denne inte svarar inom utsatt tid, bör
	Finansinspektionen ta ställning till huruvida en ansökan om att sanktion
	ska beslutas bör ges in till domstol. Den som framför invändning mot
	sanktionen eller inte besvarar ett föreläggande kan därmed inte åläggas
	en sanktion utan att frågan prövats av domstol. Huvudregeln bör enligt
	regeringen vara att Finansinspektionen ska ansöka om sanktion hos
	domstol om förutsättningarna för detta föreligger. Det är dock möjligt att
	ett sakligt och relevant bestridande med anledning av ett utfärdat
	föreläggande skulle kunna leda till att saken kommer i en annan dager.
	Finansinspektionen bör i sådana fall bedöma om förutsättningarna för en
	sanktion fortfarande föreligger eller om en lindrigare form av ingripande
	bör komma i fråga och i så fall helt avstå från att ge in en ansökan till
	domstol alternativt utfärda ett nytt föreläggande med den lindrigare
	sanktionen.
	Ett godkännande efter den i sanktionsföreläggandet utsatta tiden bör
	enligt regeringens mening sakna verkan. Det finns i och för sig inget som
	hindrar Finansinspektionen från att utfärda ett nytt sanktionsföreläggande
	om personen i fråga inte har godkänt det första föreläggandet inom
	föreskriven tid. I så fall bör det emellertid inte vara fråga om någon
	ändring till annat slag av sanktion eller ändring av en sanktionsavgifts
	storlek, och det bör enligt regeringens mening endast komma i fråga i
	rena undantagssituationer.
	Rent formellt är Finansinspektionen inte bunden av den sanktion som
	angetts i ett föreläggande som inte har godkänts. Utgångspunkten bör
	dock vara att inspektionen vid tiden för föreläggandet gör en noggrann
	bedömning av vad som är en rimlig sanktion i det aktuella fallet. Den
	bedömningen borde normalt inte ändras för att föreläggandet inte
	godkänns. Den sanktion som Finansinspektionen ansöker om hos
	domstol bör således normalt vara densamma som angetts i föreläggandet.
	Lagrådet påpekar att det finns skäl att i detta hänseende skilja mellan
	ändringar till den enskildes förmån och ändringar till dennes nackdel. I
	förarbetena till reglerna om avgiftsföreläggande i 3 kap. konkurrenslagen
	anges att en grundläggande förutsättning för ett system med avgifts-
	föreläggande är att det tillgodoser rimliga krav på rättssäkerhet och det
	betonas att företag som väljer ett domstolsförfarande framför ett
	avgiftsföreläggande inte bör missgynnas genom att riskera att betala
	högre konkurrensskadeavgift än vad som skulle ha blivit fallet om ett
	föreläggande hade godkänts (se prop. 2007/08:135 s 88 f.). Lagrådet
	anser att samma princip bör gälla för de nu föreslagna sanktions-
60	avgifterna.

Regeringen delar Lagrådets bedömning i denna del. Även om Prop. 2014/15:57 Finansinspektionen inte formellt är förhindrad att i domstol ansöka om

en strängare sanktion än den som angetts i sanktionsföreläggandet, anser regeringen att starka rättssäkerhetsskäl talar för att så inte bör ske.

Ett godkänt föreläggande bör kunna verkställas enligt utsöknings- balkens bestämmelser såsom en lagakraftvunnen dom.

Val av domstol

Finansinspektionens beslut om sanktioner vid överträdelser av de skyldigheter som följer av LBF och LVM överklagas enligt gällande rätt till allmän förvaltningsdomstol. Även enligt annan finansmarknads- rättslig lagstiftning överklagas Finansinspektionens beslut om ingripan- den till allmän förvaltningsdomstol. En sådan instansordning gäller vanligtvis även utanför finansmarknadsområdet vid överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut om administrativa sanktioner.

I promemorian föreslås att prövningen av sanktioner mot fysiska personer ska ske i allmän domstol. Det motiveras bl.a. med att processen i allmän domstol präglas av muntlighets-, omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna, vilket innebär att förfarandet i allmän domstol alltså kännetecknas av att processmaterialet ska läggas fram muntligen, att domen ska grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen och att huvudförhandlingen så långt som möjligt ska fortgå i ett sammanhang. Ett sådant förfarande är enligt promemorian viktigt då det i nu aktuella ärenden synes kunna bli aktuellt med muntlig bevisning och det är fysiska personer som är föremål för prövning. Som ytterligare skäl för en prövning i allmän domstol anförs i promemorian att de maximala sanktionsavgifterna är mycket höga och sanktionen bl.a. därför kan jämföras med en brottspåföljd.

Hos remissinstanserna finns olika uppfattningar om vilken domstol, allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol, som är mest lämpad att pröva sanktioner mot fysiska personer.

I valet mellan allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol gör regeringen följande bedömning.

Regeringen anser att en prövning av ett och samma otillåtna agerande i både allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol bör undvikas. Ett sådant förfarande kan, förutom vissa handläggningsproblem, även komma att medföra att ett beslut om sanktioner mot den fysiska personen försenas, eftersom ett sådant beslut är beroende av huruvida institutet har gjort sig skyldigt till en allvarlig överträdelse eller inte. Ett förfarande som innebär en handläggning av frågorna i samma domstol torde dessutom minska risken för kompetenskonflikter som kan uppstå vid handläggning av likartade mål i olika domstolar samt ge bättre förutsättningar för att samtidigt eller i nära anslutning till varandra kunna pröva sanktioner mot fysiska och juridiska personer för samma överträdelse.

Det synes visserligen förhållandevis sällan bli aktuellt med ansvar för fysiska personer för institutetens överträdelser men det är uppenbart att samordningsfördelar kan vinnas genom att båda sanktionsfrågorna prövas av samma domstol. Enligt regeringens bedömning innebär ett

förfarande som medger en gemensam handläggning av frågorna en

Prop. 2014/15:57 minskad risk för utdragna processer där olika domstolar kommer fram till olika resultat och en sådan ordning torde gynna rättssäkerheten och medföra processekonomiska fördelar, för såväl den enskilde som det allmänna.

Historiskt har processordningen för förvaltningsdomstolar skilt sig från den i allmänna domstolar genom att den vanligtvis har varit en enpartsprocess. Sedan 1996 är dock även förvaltningsprocessen helt kontradiktorisk. Utrymmet för den s.k. muntlighetsprincipen är visser- ligen större i processerna vid allmän domstol än vid allmän förvaltnings- domstol, men utvecklingen har på senare tid medfört att förhandlingar i de båda domstolsslagen även i detta avseende har närmat sig varandra. Det finns i dag goda möjligheterna till muntlig förhandling även i allmän förvaltningsdomstol. Det är inte heller något främmande för allmän förvaltningsdomstol att pröva subjektiva rekvisit. En sådan prövning sker exempelvis i mål om företrädaransvar enligt skatteförfarandelagen.

Regeringen anser således att de skäl som anförts i promemorian samt av vissa remissinstanser som stöd för att prövningen bör ske i allmän domstol inte har sådan tyngd att de överväger fördelarna med att låta prövningen ske i allmän förvaltningsdomstol.

Vid en helhetsbedömning finner regeringen således att frågan om påförande av sanktioner för fysiska personer i företagens ledningsorgan bör prövas i allmän förvaltningsdomstol, i de fall ett sanktionsföreläg- gande inte har godkänts.

Mot bakgrund av det som anförs ovan om fördelarna med en samman- hållen domstolsprocess anser regeringen vidare att ansökan bör ske hos den förvaltningsrätt där Finansinspektionens beslut om ingripande mot institutet för samma överträdelse kan överklagas, dvs. i dag Förvaltnings- rätten i Stockholm. Regeringen delar den uppfattning som förs fram av ett stort antal remissinstanser att förutsättningar bör ges för att handläggningen av prövningen mot institutet och mot dess ledning för samma överträdelse bör kunna ske i ett sammanhang vid samma förvaltningsrätt. Genom att förlägga prövningen av sanktioner mot fysiska personer i institutens ledning till samma förvaltningsrätt som har att pröva institutets överträdelse tas även den kompetens tillvara som redan finns hos Förvaltningsrätten i Stockholm att pröva överträdelser av regelverket på finansmarknadsområdet.

Handläggningen i domstol

I promemorian hänvisas som skäl till varför prövningen av sanktioner mot fysiska personer bör ske i allmän domstol bl.a. till muntlighets- principen. Förvaltningsrätten i Stockholm påpekar med anledning av detta att det i allmän förvaltningsdomstol i måltyper av liknande karaktär, t.ex. i mål om företrädaransvar enligt skatteförfarandelagen, finns en reglerad rätt till muntlig förhandling. Regeringen bedömer att ett för- farande med muntlig förhandling många gånger kan gagna utredningen i ett mål och förbättra förutsättningarna för att ett beslut blir riktigt. Enligt 9 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen ska muntlig förhandling hållas i kammarrätt och förvaltningsrätt, om enskild som för talan i målet begär det och förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl

talar emot det. Gällande bestämmelser om muntlig förhandling i allmän

förvaltningsdomstol, ger således redan i dag en generös rätt till muntlig Prop. 2014/15:57 förhandling. Regeringen anser därför inte att det är nödvändigt att föra in

en ordning med en ovillkorlig rätt till muntlig förhandling liknande den som finns i mål om företrädaransvar, utan bedömer att befintliga möjligheter att begära muntlig förhandling tillgodoser högt ställda krav på rättssäkerhet.

Stockholms tingsrätt föreslår att nu aktuella mål bör hanteras med förtur i förvaltningsdomstol. Regeringen kan dock konstatera att de måltyper som i allmän förvaltningsdomstol ska hanteras skyndsamt i princip avser olika typer av frihetsberövande (t.ex. lagen [1988:870] om vård av missbrukare i vissa fall, lagen [1990:52] med särskilda bestäm- melser om vård av unga, lagen [1991:1128] om psykiatrisk tvångsvård och lagen [1991:1129] om rättspsykiatrisk vård). Regeringen finner inte skäl att föreslå en sådan ordning för nu aktuella mål.

Enligt det förfarande som föreslås i denna proposition bör frågan om sanktioner för fysiska personer för instituts överträdelser prövas av allmän förvaltningsdomstol. Enligt LBF och LVM krävs utan undantag prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Regeringen anser att det inte finns skäl att göra någon annan bedömning beträffande mål om sanktioner för fysiska personer. Även i dessa fall bör det således gälla krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.

4.8	Preskription och verkställighet

Regeringens förslag: En sanktion mot en fysisk person för ett
instituts överträdelser får beslutas bara om den som sanktionen riktas
mot har delgetts sanktionsföreläggande inom två år från det att
överträdelsen ägde rum.
Bestämmelserna om betalning och preskription i lagen om bank-
och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden ska
också omfatta godkända sanktionsförelägganden.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Promemorians förslag innebär dock att en sanktion mot en fysisk
person för ett instituts överträdelser får beslutas bara om den som
sanktionen riktas mot har delgetts sanktionsföreläggande eller ansökan
hos domstol inom två år från det att överträdelsen ägde rum.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inget att invända mot det. Kammarrätten i Stockholm, Juridiska
fakulteten vid Stockholms universitet och Finansinspektionen invänder att
den föreslagna preskriptionsbestämmelsen kan utgöra ett incitament att
dra ut på sanktionsärendet mot institutet. Finansinspektionen anser att det
bör klargöras att den tidpunkt som ska utgöra utgångspunkt för
preskriptionstiden är delgivningen av sanktionsföreläggandet.
Skälen för regeringens förslag: Kapitaltäckningsdirektivet behandlar
inte frågor om preskription och verkställighet. Enligt t.ex. 6 kap. 3 b §
lagen om handel med finansiella instrument och 8 § lagen med komplet-
terande bestämmelser till EU:s blankningsförordning får beslut om att ta
ut en särskild avgift eller sanktionsavgift bara meddelas om den berörda
personen har delgetts en upplysning om detta inom viss tid efter det att		63

Prop. 2014/15:57 överträdelsen skett. På motsvarande sätt bör en tidsfrist bestämmas i fråga om regelöverträdelser av LBF, LVM eller tillsynsförordningen, för sanktioner mot styrelseledamöter och verkställande direktör för ett instituts överträdelser. Den tid om två år som föreslås i promemorian och som även överensstämmer med vad som anges i de nämnda lagarna för vissa fall av överträdelser framstår enligt regeringen som väl avvägd. Den invändning som Kammarrätten i Stockholm, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet och Finansinspektionen gör om att tvåårsfristen kan förefalla något kort samt utgöra ett incitament att dra ut på sanktionsärendet mot institutet, är enligt regeringens mening inte längre lika relevant eftersom regeringens förslag innebär att båda sanktionsärendena ska prövas i allmän förvaltningsdomstol och det således finns goda möjligheter för att prövningen av den juridiska och fysiska personens ansvar kan göras samtidigt eller i nära anslutning till varandra.

Regeringen delar Finansinspektionens uppfattning om att tidpunkten för när preskription inträder bör preciseras samt att den bör utgöras av tidpunkten för delgivningen av sanktionsföreläggandet. Beslut om sanktion för en överträdelse av LBF, LVM eller tillsynsförordningen bör således få meddelas bara om den berörda personen inom två år från det att överträdelsen ägde rum har delgetts sanktionsföreläggande.

När det gäller frågor om betalning och verkställighet finns i LBF i dag bestämmelser om att en sanktionsavgift ska betalas till Finansinspek- tionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet samt att ett sådant beslut får verkställas utan föregående dom eller utslag (se 15 kap. 11 och 12 §§). Liknande bestämmelser finns i LVM (25 kap. 25 och 26 §§). Innebörden av dessa bestämmelser tillsammans med en föreskrift om verkställighet är att det inte krävs något domstolsavgörande för att driva in avgiften om den är obetald och förfallen till betalning (se 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken). Verkställighet får därmed ske enligt utsöknings- balkens bestämmelser. Vidare faller en sanktionsavgift som påförts bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft (15 kap. 14 § LBF och 25 kap. 28 § LVM).

Enligt regeringens mening bör bestämmelserna om betalning och preskription i LBF och LVM även gälla för sanktioner mot fysiska personer i ledningen av ett kreditinstitut och värdepappersbolag. Dessa bestämmelser, som i dag omfattar beslut (inklusive allmän förvaltnings- domstols avgörande) behöver med anledning därav ändras så att det uttryckligen framgår att de även omfattar godkända sanktionsföreläg- ganden.

4.9Överklagande

Regeringens förslag: Finansinspektionens beslut om sanktionsföre- läggande får inte överklagas.

Regeringens bedömning: Det finns inom ramen för gällande rätt möjlighet att undanröja ett godkänt sanktionsföreläggande enligt

bestämmelserna om resning.

Promemorians förslag avviker från regeringens förslag och bedöm- ning eftersom det i promemorian föreslås att ett sanktionsföreläggande ska kunna undanröjas på motsvarande sätt som ett strafföreläggande enligt rättegångsbalkens regler.

Remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Finansinspektionen prövar frågor om sanktioner för fysiska personer för instituts överträdelser genom sanktionsföreläggande. Ett sådant beslut bör enligt regeringen inte kunna överklagas.

En fråga som då uppkommer är hur man ska hantera godkända sanktionsärenden som visar sig vara felaktiga. Promemorians förslag innebär att ett sanktionsföreläggande ska kunna undanröjas på motsvarande sätt som ett strafföreläggande enligt rättegångsbalkens regler (59 kap. 6 § första stycket rättegångsbalken). Promemorians förslag bygger dock på att de överträdelseärenden, i vilka ett sanktions- föreläggande inte godtagits, prövas av allmän domstol. Med en modell där ansökan i stället görs hos allmän förvaltningsdomstol är en sådan ordning inte lämplig enligt regeringen.

Regeringen gör däremot bedömningen att det enligt gällande rätt finns en möjlighet att undanröja sådana förelägganden genom beslut om resning. Förutsättningarna för att bevilja resning regleras i 37 b § förvaltningsprocesslagen. Av bestämmelsen följer att resning får beviljas om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. I förarbetena uttalas att resning kan begäras i en mängd olika fall, och att även t.ex. beslut som inte kan överklagas utan omedelbart vinner laga kraft ansetts kunna bli föremål för resning (prop. 1994/95:27 s. 165).

Lagrådet gör dock bedömningen att det bör övervägas att införa en bestämmelse av det slag som föreslogs i promemorian. Anledningen till detta är att resningsinstitutet skiljer sig från modellen med undanröjande som ges i 59 kap. 6 § rättegångsbalken. En första skillnad är att resnings- institutet inte torde ge möjligheter till undanröjande i alla de situationer där så skulle kunna ske med en tillämpning av promemorians förslag. En annan skillnad är att det vid tillämpning av resningsinstitutet torde kunna förekomma att den som sanktionen riktas mot får åläggas att betala en högre avgift, något som inte skulle bli fallet med den reglering som föreslogs i promemorian.

Regeringen noterar de skillnader som Lagrådet påpekar. Regeringen konstaterar dock att det för de sanktionsförelägganden som i dag prövas av allmän förvaltningsdomstol, t.ex. avgiftsförelägganden på arbetsmiljö- området, saknas en möjlighet till undanröjande. Ett införande av en sådan bestämmelse som föreslås i promemorian skulle således innebära att det införs ett nytt förfarande i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Regeringen gör vidare bedömningen att resningsinstitutet, för det fåtal fall det kan tänkas bli frågan om, får anses ge ett tillräckligt skydd för den fysiska personen. Vid en sammantagen bedömning finner regeringen att det inom ramen för detta lagstiftningsärende inte bör införas en möjlighet till undanröjande av sanktionsförelägganden.

Genom att ett godkänt sanktionsföreläggande är slutligen avgjort av Finansinspektionen är det enligt 8 § 3 lagen (1971:289) om allmänna

Prop. 2014/15:57

Prop. 2014/15:57 förvaltningsdomstolar kammarrätten som prövar resningsansökan. Kammarrättens beslut kan därefter överklagas till Högsta förvaltnings- domstolen där det krävs prövningstillstånd (33 och 35 §§ förvaltnings- processlagen).

5 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 maj 2015.

Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla för överträdelser som ägt rum före ikraftträdandet.

Promemorians förslag behandlar inte frågan.

Remissinstanserna tar inte upp frågan.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 162 i kapitaltäcknings- direktivet ska medlemsstaterna senast den 31 december 2013 anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. Bestämmelserna ska tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2014.

Det har inte varit möjligt att genomföra direktivets samtliga bestäm- melser i svensk rätt inom den i direktivet föreskrivna tidsfristen. Det är därför angeläget att ett fullständigt genomförande av direktivet kan ske så snart som möjligt. De nu föreslagna lagändringarna bör därför träda i kraft så snart det är möjligt, vilket bedöms vara den 1 maj 2015. Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla för överträdelser som ägt rum före ikraftträdandet.

6 Förslagets konsekvenser

	Av de nya reglerna i kapitaltäckningsdirektivet följer att administrativa
	sanktioner ska kunna beslutas mot fysiska personer.
	Genomförandet av direktivet i fråga om nya krav för beslut om
	sanktioner för fysiska personer medför ett visst merarbete för Finans-
	inspektionen. Finansinspektionen har i enlighet med förslag i budget-
	propositionerna för 2012 och 2014 tillförts ökade resurser bl.a. för att
	stärka arbetet med regelverken och utvidga tillsynen. Regeringen
	bedömer att merkostnaderna för Finansinspektionen med anledningen av
	tillämpningen av nu aktuella regler ska hanteras inom för myndigheten
	befintliga ramar.
	Eftersom Finansinspektionens beslut avseende fysiska personer i vissa
	fall kan överklagas samt att de nya reglerna även innebär att inspektionen
	i vissa fall kommer att ansöka om sanktioner direkt i domstol, kan
	reglerna komma att medföra en ökning av antalet mål hos allmän
	förvaltningsdomstol. Det bedöms dock endast röra sig om ett mindre
66	antal mål. Domstolsverket bedömer att den ökade måltillströmningen
66

kommer att kunna hanteras inom befintliga budgetramar. Regeringens Prop. 2014/15:57 bedömning är således att de budgetära konsekvenserna för domstolarna

hanteras inom de befintliga budgetramarna.

De förändrade sanktionsreglerna bedöms inte öka den administrativa bördan för instituten. Regelrådet bedömer att förslagen endast medför begränsade effekter för företag.

7 Författningskommentar

7.1Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

2 §

Andra stycket tas bort. Stycket innehåller en hänvisning till en äldre forumregel i LBF och försäkringsrörelselagen (2010:2043). Denna forumregel innebar att Högsta förvaltningsdomstolen skulle pröva dröjsmålstalan i vissa regeringsärenden. Forumregeln togs bort från LBF och försäkringsrörelselagen år 2013 (se prop. 2012/13:95). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed.

7.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet

3 §

Ändringen i andra stycket är en följd av att numreringen av punkterna i 1 kap. 5 § LBF har ändrats (se prop. 2013/14:228, SFS 2014:982). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed.

7.3Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

1 kap.

5 a §

Ändringen i första stycket är en följd av att numreringen av punkterna i 5 § har ändrats (se prop. 2013/14:228, SFS 2014:982). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed.

14 kap.
7 a §
Paragrafen genomför artikel 66.2 c–66.2 e i kapitaltäckningsdirektivet.
Paragrafen är ny och avser den som förvärvar, ökar, avyttrar eller
minskar ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut
utan att anmäla detta till Finansinspektionen. Bestämmelsen innebär att	67

Prop. 2014/15:57

Finansinspektionens ingripandemöjligheter utvidgas i förhållande till den som inte fullgör sina skyldigheter att ansöka om tillstånd eller underrätta inspektionen om kvalificerade innehav. Förutom de ingripande- möjligheter som finns i 6 och 7 §§ får Finansinspektionen besluta om sanktionsavgifter för en ägare som inte följer bestämmelserna i 1 eller

3§.

Övervägandena finns i avsnitt 4.5.

15 kap.

1 a §

Paragrafen genomför artiklarna 65.2, 67.1, 67.2 d, 67.2 f och 67.2 g i kapitaltäckningsdirektivet.

Paragrafen är ny. Nuvarande 1 a § får en ny beteckning, 1 b §. I paragrafen anges när Finansinspektionen får vidta olika typer av ingripanden mot fysiska personer som ingår i ett kreditinstituts ledning. Med kreditinstitut avses i denna lag banker, kreditmarknadsbolag och kreditmarknadsföreningar.

I första stycket definieras den personkrets som kan bli föremål för ingripande, nämligen en styrelseledamot i kreditinstitutet, kredit- institutets verkställande direktör eller ersättare för någon av dem. I stycket görs även en uppräkning av de överträdelser som ska kunna föranleda ingripande. Uppräkningen motsvarar de överträdelser som anges i artikel 67.1 a–67.1 p i kapitaltäckningsdirektivet.

I andra stycket behandlas situationen då en styrelseledamot eller verkställande direktör i kreditinstitutet, eller en ersättare för någon av dem, dessutom är en sådan ägare som avses i 14 kap. 7 a §. I en sådan situation ska punkterna 2 och 3 i första stycket inte gälla för den personen i fråga om det egna innehavet i institutet. Stycket införs på Lagrådets inrådan för att undvika situationer som innebär en kränkning av rätten i Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga att inte belasta sig själv.

I tredje stycket anges vilka förutsättningar som gäller för ingripande enligt första stycket. Ett ingripande ska ske endast om kreditinstitutets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

I fjärde stycket anges vilka ingripanden som kan bli aktuella för överträdelser enligt första stycket. Ingripande får ske dels genom beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre år och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett kreditinstitut, eller ersättare för någon av dem, dels genom beslut om sanktionsavgift. Dessa ingripanden får användas tillsammans eller var för sig. Finans- inspektionen får utifrån förutsättningarna i varje enskilt fall avgöra vilken eller vilka ingripanden som bör komma i fråga.

Övervägandena finns i avsnitten 4.4 och 4.5.

1 b §

Paragrafen genomför artikel 70 a, 70 b, 70 e och 70 h i kapitaltäcknings- direktivet.

Paragrafen ersätter nuvarande 1 b § som nu betecknas 1 c §. Paragrafen reglerar vilka hänsyn som ska tas vid valet av sanktion.

Andra stycket ändras på så sätt att det, utöver kreditinstitut, också omfattar fysiska personer. Paragrafen behandlas närmare i författnings- kommentaren i prop. 2013/14:228 s. 311.

Övervägandena finns i avsnitt 4.6.

1 c §

Paragrafen genomför artikel 70 f och 70 g i kapitaltäckningsdirektivet. Paragrafen ersätter nuvarande 1 c § som nu betecknas 1 d §. Paragrafen

anger hur ett antal olika faktorer som inte är hänförliga till själva överträdelsen ska inverka på valet av sanktion.

Paragrafen ändras på så sätt att den, utöver kreditinstitut, också omfattar fysiska personer.

Ändringen i andra stycket 2 innebär att det införs en möjlighet att beakta om den fysiska personen ”snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra” sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen. Övriga ändringar i andra stycket är endast redaktionella.

Paragrafen behandlas närmare i författningskommentaren i prop. 2013/14:228 s. 312.

Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets förslag.

Lagrådet förordar emellertid att andra stycket utformas i form av tre alternativa punkter samt att passusen ”sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen” tas bort.

Avsikten med regleringen är dock att punkterna ska vara kumulativa (se prop. 2013/14:228 s. 241 f.). För att i förmildrande riktning kunna beakta omständigheterna i andra stycket ska institutet eller den fysiska personen såväl ha samarbetat med Finansinspektionen på föreskrivet sätt som vidtagit (institutet) eller verkat för (fysiska personen) snabb rättelse. Enligt regeringens mening bör stycket därför inte utformas med tre alternativa punkter. Av detta följer också att passusen ”sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen” inte heller bör tas bort.

Övervägandena finns i avsnitt 4.6.

8 §

Paragrafen ändras på så sätt att det uttryckligen anges att den avser sanktionsavgifter för kreditinstitut. Förklaringen till det är att det införs en ny paragraf, 8 a §, som behandlar sanktionsavgifter för fysiska personer.

8 a §

Paragrafen genomför artiklarna 66.2 d, 66.2 e, 67.2 f och 67.2 g i kapitaltäckningsdirektivet.

Paragrafen är ny och anger storleken på den högsta sanktionsavgift som får fastställas för en fysisk person.

Övervägandena finns i avsnitt 4.5.

9 §

Paragrafen genomför artikel 70 c och 70 d i kapitaltäckningsdirektivet. Paragrafen reglerar vilka hänsyn som ska tas vid fastställandet av

sanktionsavgiftens storlek.

Paragrafen ändras på så sätt att den, utöver kreditinstitut, utvidgas till att omfatta också fysiska personer.

Prop. 2014/15:57

Prop. 2014/15:57 Paragrafen behandlas närmare i författningskommentaren i prop. 2013/14:228 s. 313 f.

Övervägandena finns i avsnitt 4.6.

9 a §

Paragrafen är ny och reglerar förfarandet för beslut om sanktioner genom sanktionsföreläggande.

Enligt första stycket ska ingripanden mot en styrelseledamot i kreditinstitutet, kreditinstitutets verkställande direktör eller ersättare för någon av dem, avseende institutets överträdelser enligt 1 a §, prövas av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande.

I andra stycket anges att ett sanktionsföreläggande innebär att den som bedöms vara ansvarig för en överträdelse föreläggs att inom en viss tid godkänna ett ingripande enligt 1 a § tredje stycket 1 eller 2 som är bestämt till tid eller belopp.

Av tredje stycket framgår att ett godkänt föreläggande gäller som en domstols lagakraftvunna avgörande. Ett godkänt sanktionsföreläggande såvitt avser sanktionsavgift kan därmed verkställas enligt utsöknings- balkens bestämmelser.

Övervägandena finns i avsnitt 4.7.

9 b §

Paragrafen är ny och anger de uppgifter som ett sanktionsföreläggande ska innehålla.

För att kunna identifiera en överträdelse och avgränsa den mot andra förfaranden måste ett sanktionsföreläggande innehålla vissa specifika uppgifter. Av första stycket framgår vilka uppgifter som ett sanktions- föreläggande ska innehålla. Bestämmelsen är uppbyggd på liknande sätt som 48 kap. 6 § rättegångsbalken, som avser strafföreläggande.

Enligt andra stycket ska sanktionsföreläggandet även innehålla en upplysning om att en ansökan om sanktion kan komma att ges in till domstol, om personen i fråga inte godkänner föreläggandet inom den tid som Finansinspektionen anger.

Övervägandena finns i avsnitt 4.7.

9 c §

Paragrafen är ny och anger vad som gäller i fråga om domstolsprövning för det fall ett sanktionsföreläggande enligt 9 a § inte godkänts.

Av första stycket framgår att Finansinspektionen får ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att sanktionen ska beslutas. En sådan ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens eventuella beslut om ingripande mot kreditinstitutet för samma överträdelse.

I andra stycket anges att det krävs prövningstillstånd för överklagande till kammarrätten.

Övervägandena finns i avsnitt 4.7.

9 d §

Paragrafen är ny och utgör en preskriptionsbestämmelse för sanktioner mot fysiska personer för kreditinstitutets överträdelser.

Prop. 2014/15:57

7.5Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden

24 kap.

8 a §

Paragrafen genomför artikel 66.2 c–66.2 e i kapitaltäckningsdirektivet. Paragrafen är ny och motsvarar 14 kap. 7 a § LBF. Se författnings-

kommentaren till den bestämmelsen.

25 kap.

1 a §

Paragrafen genomför artiklarna 65.2, 67.1, 67.2 d, 67.2 f och 67.2 g i kapitaltäckningsdirektivet.

Paragrafen är ny. Nuvarande 1 a § får en ny beteckning, 1 b §. Ändringarna motsvarar den nya lydelsen av 15 kap. 1 a § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.

Paragrafen gäller endast fysiska personer i värdepappersbolag.

1 b §

Paragrafen genomför artikel 70 a, 70 b, 70 e och 70 h i kapitaltäcknings- direktivet.

Paragrafen ersätter nuvarande 1 b § som nu betecknas 1 c §. Ändringarna motsvarar ändringarna i 15 kap. 1 b § LBF. Se författnings- kommentaren till den bestämmelsen.

1 c §

Paragrafen genomför artikel 70 f och 70 g i kapitaltäckningsdirektivet. Paragrafen ersätter nuvarande 1 c § som nu betecknas 1 d §.

Ändringarna motsvarar ändringarna i 15 kap. 1 c § LBF. Se författnings- kommentaren till den bestämmelsen.

9 §

Paragrafen ändras på så sätt att det uttryckligen anges att den avser sanktionsavgifter för ett svensk värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation. Anledningen till detta är att det införs en ny paragraf, 9 a §, som behandlar sanktionsavgifter för fysiska personer.

9 a §

Paragrafen är ny och motsvarar 15 kap. 8 a § LBF. Se författnings- kommentaren till den bestämmelsen.

Paragrafen avser endast fysiska personer i värdepappersbolag.

10 §

Ändringarna motsvarar ändringarna i 15 kap. 9 § LBF. Se författnings- kommentaren till den bestämmelsen.

10 a §

Paragrafen är ny och motsvarar 15 kap. 9 a § LBF. Se författnings- kommentaren till den bestämmelsen.

10 b §							Prop. 2014/15:57
Paragrafen är ny och motsvarar				15 kap. 9 b §		LBF. Se	författnings-
kommentaren till den bestämmelsen.
10 c §
Paragrafen är ny och motsvarar				15 kap. 9 c §		LBF. Se	författnings-
kommentaren till den bestämmelsen.
10 d §
Paragrafen är ny och motsvarar				15 kap. 9 d §		LBF. Se	författnings-
kommentaren till den bestämmelsen.
17 §
Paragrafens	fjärde	stycke	är	nytt	och motsvarar ändringarna i
15 kap. 18 §	andra	stycket	LBF.	Se	författningskommentaren till den

bestämmelsen.

Fjärde stycket omfattar, till skillnad från första stycket, enbart någon som driver värdepappersrörelse.

Övriga ändringar är endast språkliga.

25 §

Ändringarna i paragrafen motsvarar ändringarna i 15 kap. 11 § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.

28 §

Ändringarna i paragrafen motsvarar ändringarna i 15 kap. 14 § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.

26 kap.

1 §

Ändringen i första stycket innebär att en hänvisning till den nya bestämmelsen om sanktionsföreläggande i 25 kap. 10 a § införs.

Övriga ändringar är endast språkliga.

7.6Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

6 kap.

5 §

Ändringen i tredje stycket är en följd av att numreringen av punkterna i 1 kap. 5 § LBF har ändrats (se prop. 2013/14:228, SFS 2014:982). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

L 176/338		SV		Europeiska unionens officiella tidning	27.6.2013

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2013/36/EU av den 26 juni 2013

om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions sätt, särskilt artikel 53.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de natio nella parlamenten,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande (1),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

av följande skäl:

(1)Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verk samhet i kreditinstitut (2) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (3) har ändrats avsevärt vid flera tillfällen. Många av bestäm melserna i direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG är tillämpliga på både kreditinstitut och värdepappersföre tag. För att öka tydligheten och se till att dessa bestäm melser tillämpas på ett enhetligt sätt bör de samlas i nya lagstiftningsakter som ska tillämpas på både kreditinstitut

och värdepappersföretag, nämligen det här direktivet och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr

(1) EUT C 105, 11.4.2012, s. 1. (2) EUT L 177, 30.6.2006, s. 1. (3) EUT L 177, 30.6.2006, s. 201.

575/2013 av den 26 juni 2013 (4). För att bli mer till gängliga, bör bestämmelserna i bilagorna till direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG ingå i den normativa delen av det här direktivet och av den förordningen.

(2)Detta direktiv bör bland annat innehålla bestämmelser om auktorisation att bedriva verksamhet, förvärv av kva lificerade innehav, utövande av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, vilka befogenheter till synsmyndigheterna har i hem- respektive värdmedlems staten samt bestämmelserna om startkapital och om till synen av kreditinstitut och värdepappersföretag. Detta direktivs huvudsakliga mål och syfte är att samordna nationella bestämmelser om behörigheten att utöva verk samhet i kreditinstitut och värdepappersföretag samt de ras styrningsformer och tillsynsramar. Direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG innehåller även tillsyns krav för kreditinstitut och värdepappersföretag. Dessa krav bör ingå i förordning (EU) nr 575/2013, som fast ställer enhetliga och direkt tillämpliga tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag, eftersom sådana krav är nära förbundna med de finansiella marknadernas funktion när det gäller en rad tillgångar som innehas av kreditinstitut och värdepappersföretag. Detta direktiv bör läsas i förening med förordning (EU) nr 575/2013 och bör, tillsammans med den förordningen, utgöra den rätts liga ram som styr bankverksamheten, tillsynsramarna och tillsynsreglerna för kreditinstitut och värdepappersföretag.

(3)De allmänna tillsynskrav som fastställs i förordning (EU) nr 575/2013 kompletteras med individuella arrangemang som beslutas av de behöriga myndigheterna på grundval av deras fortlöpande tillsyn av varje enskilt kreditinstitut och värdepappersföretag. Dessa olika tillsynsarrangemang bör bland annat fastställas i detta direktiv, och de behö riga myndigheterna bör själva få bedöma vilka arrange mang som bör införas. När det gäller enskilda likviditets arrangemang bör de behöriga myndigheterna bland annat ta hänsyn till de principer som fastställs i Europeiska banktillsynskommitténs riktlinjer om likviditet (Guideli nes on Liquidity Cost Benefit Allocation) av den 27 okto ber 2010.

(4) Se sidan 1 i detta nummer av EUT.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

27.6.2013		SV		Europeiska unionens officiella tidning	L 176/339

(4)Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument (1), får värdepappersföretag som är auktoriserade av de behöriga myndigheterna i hemmed lemsstaten och står under tillsyn av dessa myndigheter etablera filialer och fritt tillhandahålla tjänster i andra medlemsstater. Det direktivet innehåller sålunda bestäm melser om samordning av de regler som styr auktorisa tion av och verksamhet i värdepappersföretag. I det di rektivet fastställs dock varken de belopp som dessa före tag måste ha som startkapital eller någon gemensam ram för övervakning av de risker som företagen löper, vilket bör fastställas i det här direktivet.

(5)Detta direktiv bör utgöra det grundläggande instrumentet för fullbordandet av den inre marknaden utifrån såväl etableringsfriheten för kreditinstitut som friheten för så dana institut att tillhandahålla finansiella tjänster.

(6)En väl fungerande inre marknad kräver inte endast lags tiftning utan även ett nära och regelbundet samarbete och avsevärt starkare konvergens mellan lagstiftnings- och tillsynsmetoderna hos medlemsstaternas behöriga myndigheter.

(7)Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (2) inrättades den europeiska tillsynsmyn digheten (Europeiska bankmyndigheten) (nedan kallad EBA). Detta direktiv bör beakta EBA:s roll och funktion enligt den förordningen och de förfaranden som ska följas när uppgifter tilldelas EBA.

(8)Med tanke på att EBA i och med detta direktiv och för ordning (EU) nr 575/2013 får utökade uppgifter, bör Europaparlamentet, rådet och kommissionen se till att tillräckliga personella och ekonomiska resurser ställs till förfogande.

(9)Som ett första steg mot en bankunion bör en gemensam tillsynsmekanism se till att unionens politik i fråga om tillsyn över kreditinstitut genomförs på ett enhetligt och effektivt sätt, att det enhetliga regelverket för finansiella tjänster tillämpas på samma sätt med avseende på kredit institut i alla berörda medlemsstater och att kreditinsti tuten i fråga omfattas av tillsyn av högsta kvalitet, obe roende av andra hänsyn som inte rör tillsyn. En gemen sam tillsynsmekanism är grunden för de följande stegen

(1) EUT L 145, 30.4.2004, s. 1. (2) EUT L 331, 15.12.2010, s. 12.

mot en bankunion. Detta bekräftar principen att ett in förande av gemensamma mekanismer för ingripanden vid en krissituation bör föregås av gemensamma kont roller för att minska sannolikheten för att sådana meka nismer behöver användas. Europeiska rådet noterade föl jande i sina slutsatser av den 14 december 2012: ”Kom missionen kommer under 2013 att lägga fram ett förslag om en gemensam rekonstruktionsmekanism för de med lemsstater som deltar i den gemensamma tillsynsmeka nismen, så att medlagstiftarna kan behandla det som en prioritering och det kan antas under Europaparlamentets innevarande mandatperiod.”. I detta syfte kan integre ringen av de finansiella ramarna förstärkas ytterligare genom att det inrättas en gemensam rekonstruktions mekanism, inbegripet lämpliga och effektiva gemen samma säkerhetsarrangemang som ska säkerställa att be slut om rekonstruktion av banker fattas snabbt, opartiskt och i alla berörda parters intresse.

(10)Överföringen till Europeiska centralbanken (ECB) av till synsuppgifter för vissa medlemsstater bör vara förenlig med ramen för det europeiska system för finansiell tillsyn som inrättades 2010 och dess underliggande mål att utveckla det enhetliga regelverket och göra tillsynsmeto derna mer samstämmiga i hela unionen. ECB bör utföra sina uppgifter med förbehåll för och i överensstämmelse med relevant primärrätt och sekundärrätt i unionen, kommissionens beslut i fråga om statligt stöd, konkur rensregler och koncentrationskontroll samt det enhetliga regelverk som gäller för alla medlemsstaterna. EBA har fått i uppgift att utarbeta förslag till tekniska standarder samt att utfärda riktlinjer och rekommendationer för att säkerställa samstämmighet i tillsynen och en konsekvent tillämpning av resultaten av tillsynen inom unionen. ECB bör inte utföra dessa uppgifter, men bör ha befogenhet att anta förordningar i enlighet med artikel 132 i för draget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-för draget) i överensstämmelse med akter som antagits av

kommissionen på grundval av utkast framtagna av EBA, och med riktlinjer och rekommendationer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010.

(11)EBA:s juridiskt bindande medlingsroll är ett viktigt inslag för främjande av samordning, en enhetlig tillsyn och en samstämmig tillsynspraxis. Medling inom ramen för EBA kan inledas antingen på myndighetens eget initiativ, om detta särskilt anges, eller på begäran av en eller flera av de behöriga myndigheter i händelse av oenighet. Detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013 bör utöka det antal situationer där EBA får initiera sin juridiskt bin dande medlingsroll syfte att bidra till en samstämmig tillsynspraxis. EBA hat inte någon behörighet att ta egna initiativ till medling när det gäller att utse betydande filialer och att fastställa tillsynskrav för specifika institut enligt detta direktiv. För att främja samordningen och göra tillsynspraxis mer enhetlig på dessa känsliga områ den bör de behöriga myndigheterna emellertid vid oenig het kunna använda EBA:s medling i ett tidigt skede av processen. En sådan EBA-medling i ett tidigt skede bör bidra till att hitta en lösning för oenigheten.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

L 176/340		SV		Europeiska unionens officiella tidning	27.6.2013

(12)I syfte att skydda sparmedel och för att skapa lika kon kurrensvillkor mellan kreditinstitut, bör åtgärderna för att samordna tillsynen över kreditinstitut vara tillämpliga på samtliga kreditinstitut. Skälig hänsyn bör dock tas till objektiva skillnader i fråga om institutens stadgar och till deras ändamål, såsom föreskrivs i nationell lagstift ning.

(13)För att säkerställa en välfungerande inre marknad behövs det en tillsynspraxis och tillsynsbeslut som är öppna, förutsägbara och harmoniserade, så att det går att driva affärsverksamhet och styra gränsöverskridande grupper av kreditinstitut. EBA bör därför förbättra harmonise ringen av tillsynspraxis. Tillsynsprocesser och tillsyns beslut bör inte motverka den inre marknadens funktion med avseende på fritt flöde av kapital. Tillsynskollegierna bör se till att det finns ett gemensamt och sammanhäng ande arbetsprogram liksom harmoniserade tillsynsbeslut. Samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i hem- och värdmedlemsstater bör stärkas genom en högre grad av öppenhet och informationsutbyte.

(14)Åtgärderna bör därför ha en så omfattande räckvidd som möjligt och gälla alla institut vars verksamhet består av att ta emot återbetalbara medel från allmänheten, genom insättningar eller i annan form, såsom fortlöpande utgiv ning av obligationer och andra jämförbara värdepapper, samt att bevilja kredit för egen räkning. Det bör dock ges möjlighet till undantag för vissa kreditinstitut på vilka detta direktiv inte är tillämpligt. Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av nationell lagstiftning som inne håller föreskrifter om särskild, kompletterande auktorisa tion för kreditinstitut att bedriva viss verksamhet eller att genomföra vissa typer av transaktioner.

(15)Det är lämpligt att genomföra harmonisering som är nödvändig och tillräcklig för att säkra ett ömsesidigt er kännande av system för auktorisering och tillsyn, en har monisering som möjliggör ett enda tillstånd som erkänns i hela unionen, och tillämpning av principen att hem medlemsstaten utövar tillsyn.

(16)Principerna om ömsesidigt erkännande och hemlandstill syn innebär att de enskilda medlemsstaternas behöriga myndigheter inte bör bevilja auktorisation, eller bör åter kalla auktorisationen när verksamhetsplanen, den geogra

fiska spridningen av verksamheterna eller den faktiskt utövade verksamheten klart visar att ett kreditinstitut har valt rättssystemet i en viss medlemsstat i syfte att undgå de strängare standarder som gäller i en annan medlemsstat inom vars territorium det bedriver eller har för avsikt att bedriva sin huvudsakliga verksamhet. Om detta inte klart framgår, men den största delen av samtliga tillgångar hos enheter i en bankgrupp är lokali serade i en annan medlemsstat vars behöriga myndighe ter har ansvaret för att utöva gruppbaserad tillsyn, bör ansvaret för att utöva gruppbaserad tillsyn endast ändras med dessa behöriga myndigheters godkännande.

(17)De behöriga myndigheterna bör inte bevilja eller upprätt hålla auktorisation för ett kreditinstitut om det är sanno likt att de hindras att utöva effektiv tillsyn på grund av att institutet har nära förbindelser med andra fysiska eller juridiska personer. De kreditinstitut som redan är aukto riserade bör också visa de behöriga myndigheterna att dessa nära förbindelser uppfyller kraven.

(18)Hänvisningen till tillsynsmyndigheternas effektiva ut förande av tillsynsuppgifterna omfattar gruppbaserad till syn som bör utövas över ett kreditinstitut eller värdepap persföretag när unionsrätten föreskriver det. I sådana fall bör de myndigheter hos vilka auktorisation söks kunna avgöra vilka myndigheter som är behöriga att utöva gruppbaserad tillsyn över det kreditinstitutet eller vär depappersföretaget.

(19)Kreditinstitut som auktoriserats i en hemmedlemsstat bör ha tillstånd att inom hela unionen bedriva vissa eller samtliga verksamheter som anges i förteckningen över verksamheter som omfattas av ömsesidigt erkännande, genom etablering av filialer eller genom tillhandahållande av tjänster.

(20)Det är lämpligt att göra principen om ömsesidigt erkän nande tillämplig även på dessa verksamheter när de be drivs av finansiella institut som är dotterföretag till kre ditinstitut, förutsatt att sådana dotterföretag omfattas av den gruppbaserade tillsynen över moderföretagen och uppfyller vissa bestämda villkor.

(21)En värdmedlemsstat bör, när etableringsrätten eller frihe ten att tillhandahålla tjänster utnyttjas, kunna kräva att specifika bestämmelser i dess nationella lagar och andra författningar följs av enheter som inte är auktoriserade som kreditinstitut i hemmedlemsstaten, och med avse ende på verksamheter som inte anges i förteckningen över verksamheter som omfattas av ömsesidigt erkännan de, förutsatt att sådana föreskrifter å ena sidan inte redan omfattas av förordning (EU) nr 575/2013, står i över ensstämmelse med unionsrätten och är avsedda att skydda det allmänna bästa, och å andra sidan att de ifrågavarande enheter eller verksamheterna inte är under kastade likvärdiga bestämmelser i nationella lagar och andra författningar.

(22)Utöver förordning (EU) nr 575/2013, i vilken det fast ställs direkt tillämpliga tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag, bör medlemsstaterna se till att det inte finns några hinder för att verksamhet som är föremål för ömsesidigt erkännande kan bedrivas på samma sätt som i hemmedlemsstaten, förutsatt att verksamheten inte står i strid med rättsliga bestämmelser till skydd för det allmänna bästa i värdmedlemsstaten.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

27.6.2013		SV		Europeiska unionens officiella tidning	L 176/341

(23)De regler som gäller för filialer till kreditinstitut med huvudkontor i ett tredjeland bör vara likartade i samtliga medlemsstater. Det är viktigt att se till att sådana regler inte är gynnsammare än dem som gäller för filialer till kreditinstitut från en annan medlemsstat. Unionen bör kunna ingå överenskommelser med tredjeländer om till lämpning av regler som tillförsäkrar sådana filialer samma behandling inom hela unionens område. Filialer till kreditinstitut som är auktoriserade i tredjeländer bör inte åtnjuta frihet att tillhandahålla tjänster eller frihet att etablera sig i andra medlemsstater än de medlemsstater där de är etablerade.

(24)Avtal bör ingås mellan unionen och tredjeländer så att den gruppbaserade tillsynen kan utövas över ett så stort geografiskt område som möjligt.

(25)Ansvaret för tillsyn av ett kreditinstituts finansiella sund het, särskilt dess gruppbaserade solvens, bör åvila hem medlemsstaten. Övervakning av unionens bankgrupper bör utövas i nära samarbete mellan de behöriga myndig heterna i hem- och värdmedlemsstaterna.

(26)Värdmedlemsstaternas behöriga myndigheter bör ha be fogenhet att från fall till fall utföra kontroller på plats och inspektioner när det gäller verksamhet i filialer till institut på deras territorium, och att kräva information från en filial om dess verksamhet liksom för statistiska ändamål, informationsändamål eller tillsynsändamål, när värdmed lemsstaten anser detta relevant med hänsyn till finans systemets stabilitet.

(27)Värdmedlemsstaternas behöriga myndigheter bör få in formation om verksamhet som bedrivs på deras territo rium. Tillsynsåtgärder bör vidtas av hemmedlemsstatens behöriga myndigheter utom om värdmedlemsstaternas behöriga myndigheter har skyldighet att vidta akuta sä kerhetsåtgärder.

(28)En väl fungerande inre bankmarknad kräver inte endast rättsliga bestämmelser utan även ett nära och regelbundet samarbete och betydligt ökad samstämmighet i regle rings- och tillsynspraxis mellan medlemsstaternas behö riga myndigheter. I detta syfte bör problem rörande en skilda kreditinstitut och ömsesidigt informationsutbyte behandlas via EBA. Detta förfarande för ömsesidigt infor mationsutbyte bör inte ersätta bilateralt samarbete. Värd medlemsstaternas behöriga myndigheter bör i krissitua tioner, på eget initiativ eller på initiativ av en hemmed lemsstats behöriga myndigheter, alltid kunna kontrollera att verksamheten vid ett i värdmedlemsstaten etablerat kreditinstitut bedrivs i överensstämmelse med tillämpliga

lagar och i enlighet med principerna om sund förvalt ning, god redovisningssed och tillfredsställande intern kontroll.

(29)Det är lämpligt att tillåta utbyte av information mellan de behöriga myndigheterna och myndigheter eller organ som genom sin verksamhet bidrar till att stärka det fi nansiella systemets stabilitet. För att kunna bevara infor mationens konfidentiella karaktär bör antalet mottagare hållas mycket begränsat.

(30)Vissa typer av beteende, som bedrägeri eller insiderhan del, riskerar att påverka det finansiella systemets stabilitet och integritet. Det är nödvändigt att fastställa under vilka förutsättningar informationsutbyte kan tillåtas i sådana fall.

(31)När det föreskrivs att informationen endast får lämnas ut med de behöriga myndigheternas uttryckliga medgivande, bör de behöriga myndigheterna kunna ställa krav på strikt efterlevnad av villkoren för ett medgivande.

(32)Utbyte av information bör tillåtas mellan de behöriga myndigheterna och centralbanker och andra organ med liknande funktion i egenskap av monetära myndigheter och, när så är nödvändigt för utövande av tillsyn och för

att förebygga att institut går i konkurs och för avveckling av konkurshotade institut och i förekommande fall i kris situationer andra offentliga myndigheter och nationella förvaltningar med ansvar för att utarbeta lagstiftning om tillsyn över kreditinstitut, finansiella institut, investe ringstjänster och försäkringsföretag samt offentliga myn digheter med ansvar för tillsyn över betalningssystem.

(33)För att stärka tillsynen över institut och skyddet för deras kunder bör revisorerna vara skyldiga att omgående rap portera till de behöriga myndigheterna om de vid full görandet av sitt uppdrag får kännedom om förhållanden som riskerar att allvarligt påverka ett instituts finansiella ställning eller dess förvaltnings- och redovisningsorgani sation. Av samma skäl bör medlemsstaterna också se till att denna skyldighet gäller vid alla tillfällen då en revisor upptäcker sådana omständigheter vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett företag som har nära förbindelser med ett institut. Revisorernas skyldighet att när så är lämpligt underrätta de behöriga myndigheterna om vissa förhål landen och beslut rörande ett institut som de upptäcker vid fullgörandet av sitt uppdrag hos ett icke-finansiellt företag, bör i sig inte ändra karaktären på deras uppdrag hos detta företag och inte heller det sätt på vilket de bör fullgöra sina uppgifter där.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

L 176/342		SV		Europeiska unionens officiella tidning	27.6.2013

(34)Syftet med detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013 är att säkerställa en tillräcklig solvens inom instituten. Om en kris trots dessa solvenskrav inträffar är det nödvändigt att säkerställa att institut kan omstruk tureras under ordnade former, att de negativa följderna för den reella ekonomin begränsas och att man undviker att skattebetalarna måste ingripa. För detta ändamål och fram till dess att vidare samordning på unionsnivå har

skett, bör EBA i enlighet med förordning (EU) nr 1093/2010 göra en utvärdering av och samordna ini tiativ för planerna för återhämtning och rekonstruktion i syfte att främja konvergens på detta område. I detta syfte bör EBA i förväg fullt ut informeras om anordnandet av sådana möten om planer för återhämtning, rekonstruk tion och avveckling och bör ha rätt att delta i mötena. En del medlemsstaters myndigheter har redan infört en skyl dighet för institut och myndigheter att utarbeta planer för återhämtning, rekonstruktion och avveckling. Det är därför lämpligt att instituten är skyldiga att samarbeta med myndigheterna i detta avseende. EBA bör i förväg fullt ut informeras om sådana möten om planer för åter hämtning, rekonstruktion och avveckling och bör ha rätt att delta i sådana möten. När en plan för återhämtning, rekonstruktion och avveckling utarbetas bör EBA bidra till och aktivt delta i utvecklingen och samordningen av effektiva och enhetliga planer för återhämtning, rekon struktion och avveckling i enlighet med förordning (EU) nr 1093/2010. Planer som inbegriper systemviktiga insti tut bör prioriteras.

(35)För att säkerställa att skyldigheterna enligt detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013 efterlevs av institut, av de som i praktiken kontrollerar ett instituts affärsverk

samhet och av medlemmarna i ett instituts lednings organ, samt för att säkerställa liknande behandling i hela unionen, bör medlemsstaterna vara skyldiga att fö reskriva administrativa sanktioner och andra administra tiva åtgärder som är effektiva, proportionella och avskräc kande. De administrativa sanktioner och andra administ rativa åtgärder som fastställs i medlemsstaterna bör upp fylla vissa grundläggande krav när det gäller mottagarna, kriterier som bör beaktas när de tillämpas, offentliggö rande, centrala befogenheter att påföra sanktioner och nivåer på administrativa sanktionsavgifter.

(36)Särskilt gäller att de behöriga myndigheterna bör få be

fogenheter att utdöma administrativa sanktionsavgifter som är tillräckligt höga för att balansera de fördelar som kan förväntas, och vara avskräckande även för större institut och deras chefer.

(37)För att säkerställa enhetlig tillämpning av administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder i alla med lemsstater, vid fastställandet av typen av administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder och nivån på de administrativa sanktionsavgifterna, bör det krävas att medlemsstaterna ser till att de behöriga myndighe terna beaktar alla relevanta omständigheter.

(38)För att se till att de administrativa sanktionerna har en avskräckande verkan, bör de som regel offentliggöras, utom under vissa väldefinierade omständigheter.

(39)För bedömningen av det goda anseendet hos ledningen och medlemmarna i ledningsorganet krävs det ett effek tivt system för utbyte av uppgifter, där EBA, med för behåll för tystnadsplikt och dataskyddskrav, bör ha rätt att ha en central databas för uppgifter om administrativa sanktioner, inbegripet eventuella överklaganden i detta avseende, som endast skulle vara tillgänglig för behöriga myndigheter. Under alla omständigheter bör uppgifter om fällande domar i brottmål utbytas i enlighet med rambeslut 2009/315/RIF (1) och beslut 2009/316/RIF (2), såsom de genomförts i nationell rätt, och med andra relevanta bestämmelser i nationell rätt.

(40)För att de behöriga myndigheterna ska kunna upptäcka

eventuella överträdelser av nationella bestämmelser om genomförande av detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013, bör de ha nödvändiga befogenheter att utreda och bör inrätta effektiva mekanismer för att upp muntra rapportering av potentiella eller faktiska överträ delser. Dessa mekanismer bör inte påverka rätten till för svar för var och en som har blivit anklagad för en lag överträdelse.

(41)Detta direktiv bör föreskriva både administrativa sanktio ner och andra administrativa åtgärder för att säkerställa största möjliga handlingsutrymme till följd av en över trädelse och för att underlätta förebyggandet av nya över trädelser, oavsett om åtgärderna kvalificeras som ad ministrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder enligt nationell lagstiftning. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva ytterligare sanktioner utöver dem som anges i detta direktiv och bör kunna föreskriva administrativa sanktionsavgifter på högre nivåer än vad som föreskrivs i detta direktiv.

(42)Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av bestäm melser om straffrättsliga påföljder i medlemsstaternas lagstiftning.

(43)Medlemsstaterna bör se till att kreditinstitut och vär depappersföretag har tillräckligt internt kapital när det gäller kvantitet, kvalitet och fördelning med hänsyn till de risker som de är eller kan bli exponerade för. Följ aktligen bör medlemsstaterna se till att kreditinstitut och värdepappersföretag har strategier och processer för att utvärdera om det interna kapitalet är tillräckligt och för att hålla det på en tillräckligt hög nivå.

(1) Rådets rambeslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009 om orga nisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregi stret och uppgifternas innehåll (EUT L 93, 7.4.2009, s. 23).

(2) Rådets beslut 2009/316/RIF av den 6 april 2009 om inrättande av det europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur kri minalregister (Ecris) i enlighet med artikel 11 i rambeslut 2009/315/RIF (EUT L 93, 7.4.2009, s. 33).

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

27.6.2013		SV		Europeiska unionens officiella tidning	L 176/343

(44)De behöriga myndigheterna bör få i uppdrag att se till att instituten är väl organiserade och har tillräcklig kapitalbas med hänsyn till de risker som instituten är eller kan bli exponerade för.

(45)För att säkerställa att institut som är verksamma i flera medlemsstater inte utsätts för oproportionella krav till följd av att de behöriga myndigheterna i de enskilda medlemsstaterna fortsätter att utöva sitt ansvar rörande auktorisation och tillsyn, är det mycket viktigt att sam arbetet mellan de behöriga myndigheterna ökas västent ligt. EBA bör stödja och utveckla sådant samarbete.

(46)För att kunna garantera övergripande marknadsdisciplin inom hela unionen bör de behöriga myndigheterna of fentliggöra information om den verksamhet som bedrivs i kreditinstitut och värdepappersföretag. Denna infor mation bör vara tillräcklig för att det ska vara möjligt att jämföra de strategier som tillämpas av de olika behö

riga myndigheterna i medlemsstaterna och den bör kom plettera de krav avseende institutens offentliggörande av teknisk information som anges i förordning (EU) nr 575/2013.

(47)Gruppbaserad tillsyn över institut syftar till att skydda insättarnas och investerarnas intressen och säkerställa sta bilitet i det finansiella systemet. För att den gruppbase rade tillsynen ska kunna bli effektiv bör den därför till lämpas på alla bankgrupper, inbegripet sådana där mo derföretaget inte är kreditinstitut eller värdepappersföre tag. Medlemsstaterna bör förse de behöriga myndighe terna med de rättsliga instrument som krävs för att ge nomföra sådan tillsyn.

(48)I företagsgrupper med blandad verksamhet där moderfö retaget kontrollerar minst ett dotterföretag bör de behö riga myndigheterna ges möjlighet att bedöma den finan siella ställningen för varje kreditinstitut eller värdepap persföretag i en sådan grupp. De behöriga myndigheterna bör åtminstone ha möjlighet att från alla företag inom en grupp få in den information som behövs för att genom föra tillsynen. Samarbete bör etableras mellan myndighe ter med ansvar för tillsyn över olika finansiella sektorer när det gäller tillsyn av företagsgrupper som bedriver olika typer av finansiell verksamhet.

(49)Medlemsstaterna bör kunna vägra eller återkalla ett kre ditinstituts auktorisation om vissa strukturer i en före tagsgrupp anses vara olämpliga för bedrivande av bank rörelse på grund av att effektiv tillsyn av dessa strukturer inte är möjlig. De behöriga myndigheterna bör därför ha de befogenheter som krävs för att säkerställa sund och ansvarsfull ledning av kreditinstitut. I syfte att trygga en

hållbar och diversifierad bankkultur inom unionen som i första hand tjänar unionsmedborgarnas intressen, bör småskalig bankverksamhet uppmuntras, såsom verksam het inom kreditföreningar (credit unions) och kooperativa banker.

(50)Unionsdimensionen bör beaktas på lämpligt sätt i de behöriga myndigheternas mandat. De behöriga myndig heterna bör därför vederbörligen beakta effekten av sina beslut inte endast på stabiliteten i det finansiella systemet inom deras medlemsstater, utan även på stabiliteten i alla andra berörda medlemsstaters finansiella system. Om inget annat föreskrivs i nationell lagstiftning bör denna princip kunna främja den finansiella stabiliteten i hela unionen men bör inte innebära att det är rättsligt bin dande för de behöriga myndigheterna att uppnå ett visst resultat.

(51)Finanskrisen visade på kopplingar mellan banksektorn och så kallade skuggbanker. Vissa skuggbanker håller ris

kerna effektivt åtskilda från banksektorn och undviker sålunda eventuell negativ påverkan på skattebetalare och system. Ökad insikt i skuggbanksverksamhet och dess kopplingar till enheter inom finanssektorn och stra mare reglering för att åstadkomma öppenhet, minska systemrisken och avskaffa olämpliga förfaranden är emel lertid nödvändigt för finanssystemets stabilitet. Genom ytterligare rapportering från institut kan en del av detta åstadkommas, men särskilda nya bestämmelser behövs också.

(52)Ökad insyn i institutens verksamhet, särskilt i fråga om gjorda vinster, skatter och andra avgifter som erlagts eller stöd som erhållits, är av största vikt för att unionsmed borgarna ska återfå förtroendet för den finansiella sek torn. Obligatorisk rapportering på det området kan där för ses som en viktig del av institutens sociala ansvar gentemot berörda parter och samhället.

(53)Brister i företagsstyrningen i ett antal institut har bidragit till ett överdrivet och oförsiktigt risktagande inom bank sektorn, vilket har lett till enskilda instituts fallissemang och till systemproblem i medlemsstaterna och globalt. De mycket allmänna bestämmelserna om institutens styrning och det faktum att en stor del av ramarna för företags styrning inte är bindande utan väsentligen bygger på frivilliga uppförandekoder, har inte i tillräcklig grad främ jat en effektiv tillämpning av sunda metoder för företags styrning av instituten. I vissa fall har avsaknaden av ett system med effektiva kontroller och befogenhetsfördel ning inom instituten inneburit att det inte funnits någon faktisk övervakning av ledningens beslutsfattande, vilket har främjat kortsiktiga och alltför riskabla ledningsstrate gier. De behöriga myndigheternas oklara roll i övervak ningen av företagsstyrningen i institut har lett till en otillräcklig tillsyn av de interna styrningsprocessernas ef fektivitet.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

L 176/344		SV		Europeiska unionens officiella tidning	27.6.2013

(54)För att kunna ta itu med de potentiellt skadliga effekterna av dåligt utformade system för företagsstyrning på sund riskhantering, bör medlemsstaterna införa principer och standarder för att säkerställa effektiv övervakning från ledningsorganets sida, främja en sund riskkultur på alla nivåer i kreditinstitut och värdepappersföretag och göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att övervaka att de interna styrningsformerna är tillräckliga. Dessa principer och standarder bör gälla med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten hos institutets verksamhet. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva prin ciper och standarder för företagsstyrning utöver dem som krävs i detta direktiv.

(55)Olika styrningsstrukturer tillämpas i medlemsstaterna. I de flesta fall tillämpas en monistisk eller dualistisk led ningsstruktur. Definitionerna i detta direktiv är tänkta att omfatta alla befintliga strukturer utan att förespråka nå gon särskild. De är endast till för upprättandet av regler som syftar till att ett visst resultat uppnås, oavsett vilken nationell bolagsrätt som gäller för ett institut i varje med lemsstat. Definitionerna bör därför inte påverka den all männa tilldelningen av befogenheter i enlighet med na tionell bolagsrätt.

(56)Ett ledningsorgan bör antas ha verkställande funktioner och tillsynsfunktioner. Ledningsorganen i de olika med lemsstaterna har olika befogenheter och strukturer. I medlemsstater där ledningsorganen har en monistisk struktur utför en enda styrelse vanligtvis lednings- och tillsynsuppgifter. I medlemsstater med ett dualistisk sy stem utförs tillsynsfunktionen av en särskild tillsynssty relse som inte har några verkställande funktioner, och den verkställande funktionen utförs av ett särskilt led ningsorgan som är ansvarigt för den dagliga ledningen av företaget. Följaktligen tilldelas de olika enheterna inom ledningsorganet separata uppgifter.

(57)Rollen för icke verkställande medlemmar i ett instituts ledningsorgan bör inbegripa att de på ett konstruktivt sätt ifrågasätter institutets strategi och därigenom bidrar till dess utveckling, granskar ledningens insatser när det gäller att uppnå överenskomna mål, förvissar sig om att den finansiella informationen är korrekt och att finansi ella kontroller och riskhanteringssystem är robusta och berättigade, granskar utformningen och genomförandet av institutens ersättningspolicy och ger objektiva syn punkter på resurser, utnämningar och uppförandenor mer.

(58)För att kunna övervaka ledningens åtgärder och beslut på ett verkningsfullt sätt bör institutens ledningsorgan av sätta tillräcklig tid för att kunna utföra sina uppgifter och för att förstå institutets verksamhet, dess viktigaste

riskexponeringar samt konsekvenser av verksamheten och riskstrategin. Att inneha ett alltför stort antal upp drag i ledningsorgan samtidigt skulle hindra en ledamot i ledningsorganet från att avsätta den tid som krävs för att utöva denna tillsynsroll. Det är därför nödvändigt att begränsa det antal uppdrag i ledningsorgan som en leda mot i ett kreditinstituts ledningsorgan får inneha sam tidigt inom olika enheter. Uppdrag i ledningsorgan i or ganisationer som inte huvudsakligen har kommersiellt syfte, till exempel ideella organisationer eller välgör enhetsorganisationer, bör dock inte beaktas vid tillämp ningen av en sådan gräns.

(59)När medlemmarna i ledningsorganet utses bör aktieä garna eller medlemmarna i ett institut överväga huruvida kandidaterna har tillräckliga kunskaper, kvalifikationer

och färdigheter för att garantera att institutet leds på ett korrekt och ansvarsfullt sätt. Dessa principer bör, när det gäller medlemmarna i ledningsorganet, utövas och påvisas genom transparenta och öppna utnämnings förfaranden.

(60)Ledningsorgans bristande övervakning av ledningsbeslut beror delvis på fenomenet grupptänkande. Detta uppstår bland annat på grund av bristande mångfald i lednings organens sammansättning. För att främja oberoende åsik ter och ett kritiskt ifrågasättande bör institutens lednings organ därför präglas av en tillräcklig mångfald vad gäller ålder, kön, geografiskt ursprung samt utbildnings- och yrkesbakgrund för att det ska gå att få fram olika slags synpunkter och erfarenheter. Balansen mellan könen är särskilt viktig för att säkra en representation som mot svarar befolkningen. Särskilt institut som ligger under tröskeln för representation av det underrepresenterade könet bör prioritera att vidta lämpliga åtgärder. Genom sin representation i ledningsorgan kan arbetstagarna också bidra med ett viktigt perspektiv och genuin kän nedom om institutens interna verksamhet, och arbets tagarrepresentation kan därför ses som ett positivt sätt att öka mångfalden. Ledningsorgan som präglas av större

mångfald bör kunna övervaka ledningen mer effektivt och därmed bidra till förbättrad risktillsyn och mot ståndskraftigare institut. Därför bör mångfald vara ett av kriterierna för ledningsorganens sammansättning. Mångfald bör också mer allmänt beaktas i instituts re kryteringspolitik. En sådan politik bör till exempel inne bära att instituten uppmuntras att välja kandidater från förslagslistor som innehåller båda könen.

(61)För att förbättra efterlevnaden av lagstiftningen och stärka företagsstyrningen bör medlemsstaterna inrätta ef fektiva och tillförlitliga mekanismer för att uppmuntra rapportering till behöriga myndigheter av potentiella eller faktiska överträdelser av nationella bestämmelser som in förlivar detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013. Anställda som rapporterar om överträdelser inom sina egna institut bör åtnjuta ett fullständigt skydd.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

27.6.2013		SV		Europeiska unionens officiella tidning	L 176/345

(62)En ersättningspolicy som uppmuntrar till överdrivet risk tagande kan undergräva en sund och effektiv riskhante ring i kreditinstitut och värdepappersföretag. Medlemmar i G20 åtog sig att tillämpa rådet för finansiell stabilitets (FSB) principer för god praxis och genomförandestandar der när det gäller ersättning för att komma till rätta med de potentiellt skadliga effekterna av dåligt utformade er sättningsstrukturer på en sund riskhantering och kontroll av fysiska personers riskbenägenhet. Detta direktiv har som syfte att genomföra internationella principer och standarder på unionsnivå genom att införa en uttrycklig skyldighet för kreditinstitut och värdepappersföretag att inrätta och upprätthålla en ersättningspolicy och en er sättningspraxis som är förenliga med effektiv riskhante ring för personalkategorier vars yrkesutövning har vä sentlig inverkan på kreditinstitutens och värdepappers företagens riskprofil.

(63)För att kunna säkerställa att institut följer en sund ersätt ningspolicy är det lämpligt att ange tydliga principer om företagsstyrning och strukturen för ersättningspolicy. Er sättningspolicyn bör särskilt anpassas till kreditinstitutets och värdepappersföretagets riskbenägenhet, värden och långfristiga intressen. Därför bör bedömningen av den resultatbaserade delen av ersättningen basera sig på resul tatet på lång sikt och beakta de aktuella och framtida risker som är förknippade med det resultatet.

(64)När en policy med rörliga ersättningsdelar övervägs bör

en åtskillnad göras mellan fast ersättning, som omfattar utbetalningar, proportionella, regelbundna pensions avsättningar eller förmåner (om sådana förmåner inte är kopplade till några prestandakriterier) och rörlig ersätt ning, som omfattar tilläggsutbetalningar, eller förmåner som är kopplade till prestation eller, i undantagsfall, an dra avtalsmässiga aspekter, dock inte sådana som ingår i vanliga anställningspaket (såsom sjukvård, förskoleverk samhet eller proportionella, regelbundna pensionsavsätt ningar). Både ekonomiska och andra förmåner bör om fattas.

(65)För att undvika överdrivet risktagande bör under alla omständigheter en maximal kvot mellan de fasta och rörliga delarna av den totala ersättningen fastställas. Det är i detta avseende lämpligt att institutens aktieägare, ägare och medlemmar i institut får en viss roll. Medlems staterna bör kunna fastställa striktare krav när det gäller förhållandet mellan de fasta och rörliga delarna av den totala ersättningen. För att uppmuntra användningen av aktieinstrument eller skuldinstrument som betalas enligt ett långsiktigt uppskovsförfarande som en variabel ersätt ningsdel, bör medlemsstaterna inom vissa gränser kunna

tillåta att institut tillämpar ett teoretiskt diskonto när de beräknar dessa instruments värde i syfte att tillämpa den maximala kvoten. Medlemsstaterna bör dock inte vara tvungna att sörja för en sådan facilitet och bör kunna besluta att det tillämpas en längre maximal procentsats för den totala rörliga ersättning än den som anges i detta direktiv. För att säkerställa att en harmoniserad och en hetlig metod används som garanterar likvärdiga förutsätt ningar inom hela den inre marknaden, bör EBA ge lämp lig vägledning om det tillämpliga teoretiska diskonto som ska användas.

(66)För att säkerställa att utformningen av ersättningspolicyn är en del av institutets riskhantering bör ledningsorganet anta och regelbundet se över ersättningspolicyn. Bestäm melserna i detta direktiv om ersättning bör återspegla skillnaderna mellan olika typer av institut på ett propor tionellt sätt, med hänsyn tagen till deras storlek, interna organisation samt verksamhetens karaktär, omfattning och komplexitet. Det skulle i synnerhet inte vara rimligt att kräva att vissa typer av värdepappersföretag efterlever alla dessa principer.

(67)För att skydda och främja den finansiella stabiliteten i

unionen och för att det inte ska gå att kringgå kraven i detta direktiv, bör de behöriga myndigheterna se till att principer och regler för ersättning efterlevs av instituten på gruppnivå, dvs. på grupp-, moderföretags- och dotter företagsnivå, inklusive filialer och dotterföretag som eta blerats i tredjeländer.

(68)Eftersom dåligt utformade modeller för ersättningspolicy och incitamentssystem kan medföra en oacceptabel ök ning av de risker som kreditinstitut och värdepappers företag är exponerade för, bör snabba motåtgärder och vid behov lämpliga korrigerande åtgärder vidtas. Därför är det lämpligt att se till att de behöriga myndigheterna har befogenheter att ålägga berörda institut att genom föra kvalitativa eller kvantitativa åtgärder för att hantera problem med ersättningspolicyn som har kommit fram vid tillsynen.

(69)Bestämmelserna om ersättning ska inte påverka det full ständiga utövandet av de grundläggande rättigheter som är garanterade genom artikel 153.5 i EUF-fördraget, all männa principer i nationell avtalsrätt och arbetsrätt, unionsrätt och nationell rätt om aktieägarnas rättigheter och deltagande och allmänna skyldigheter för det berörda institutets ledningsorgan samt i tillämpliga fall arbets marknadsparternas rätt att ingå och tillämpa kollektiv avtal i enlighet med nationell lagstiftning och praxis.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

L 176/346		SV		Europeiska unionens officiella tidning	27.6.2013

(70)Kapitalbaskraven för kreditrisk och marknadsrisk bör en dast i den omfattning det är nödvändigt basera sig på externa kreditbetyg. Om kreditrisken är betydande bör institut därför i regel försöka tillämpa internmetoder eller internmodeller. Standardiserade metoder som bygger på externa kreditbetyg kan dock användas när kreditrisken inte är så betydande, vilket typiskt sett är fallet för mindre komplexa institut, för obetydliga exponeringar eller i fall där användningen av interna metoder skulle leda till oskälig belastning.

(71)Direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG utgjorde delvis den grund på vilken övertron på externa kreditbetyg byggdes upp. Det här direktivet bör beakta slutsatserna från G20-mötet och FSB-principerna med avseende på övertron på externa kreditbetyg. Institut bör därför upp muntras att använda interna snarare än externa kreditbe tyg, även vid beräkning av lagstadgade kapitalbaskrav.

(72)Övertron på externa kreditbetyg bör minskas och alla automatiska effekter av kreditvärderingar bör stegvis av lägsnas. Institut bör därför vara skyldiga att införa egna sunda kriterier för att bevilja krediter och beslutsproces ser för kreditbeslut. Institut bör också kunna använda externa kreditbetyg som en av flera faktorer i dessa pro cesser, men kreditinstituten och värdepappersföretagen bör inte uteslutande eller mekaniskt förlita sig på dessa externa kreditbetyg.

(73)Godkännandet av ett kreditvärderingsinstitut som ett ex ternt kreditvärderingsinstitut bör inte öka avskärmningen av en marknad som redan domineras av tre företag. EBA,

medlemsstaternas centralbanker och ECB bör, utan att göra förfarandet enklare eller mindre krävande, se till att fler kreditvärderingsinstitut kan godkännas som ex terna kreditvärderingsinstitut för att öppna marknaden för andra företag.

(74)Mot bakgrund av de många olika strategier som tillämpas av institut som använder metoder som bygger på interna modeller är det viktigt att de behöriga myndigheterna och EBA har en klar bild av värdeintervallet för de risk vägda tillgångar och kapitalbaskrav som uppkommer för liknande exponeringar i enlighet med dessa strategier. I detta syfte bör instituten åläggas att till de behöriga myn digheterna överlämna resultaten av interna modeller till lämpade på EBA:s referensportföljer avseende ett stort antal exponeringar. På grundval av dessa uppgifter bör de behöriga myndigheterna vidta lämpliga åtgärder för att se till att likheter och skillnader i resultat för samma exponering kan motiveras med tanke på de risker som uppstår. Mer allmänt bör de behöriga myndigheterna och EBA se till att valet mellan en metod som bygger på interna modeller och en schablonmetod inte leder till

en underskattning av kapitalbaskraven. Även om kapital baskraven för operativ risk är svårare att tilldela för varje enskild exponering och det därför är lämpligt att utesluta denna riskkategori från riktmärkningsprocessen bör de behöriga myndigheterna följa med utvecklingen inom de metoder som bygger på interna modeller för operativ risk i syfte att övervaka skillnaderna i praxis och förbättra tillsynsmetoderna.

(75)Utvecklingen av relationsbaserad kreditgivning (relations hip based lending) bör uppmuntras, där information som fås genom en fortlöpande affärsrelation med kunder an vänds för att nå en högre kvalitet på ”due diligence”- granskning och riskbedömning än vad som skulle nås på basis av rent standardiserade uppgifter och ”credit scoring”.

(76)När det gäller tillsynen över likviditeten bör ansvaret ligga hos hemmedlemsstaterna så snart som detaljerade kriterier för kravet på likviditetstäckning börjar gälla. Det är därför nödvändigt att genomföra samordningen av tillsynen på detta område, så att hemlandstillsyn kan införas innan dess. För att säkerställa effektiv tillsyn bör de behöriga myndigheterna i hem- och värdmedlemssta tens ytterligare samarbeta på området likviditet.

(77)När de likvida tillgångarna i ett institut inom en grupp i ett stressläge täcker likviditetsbehovet i ett annat institut

inom gruppen, bör de behöriga myndigheterna kunna göra undantag från kravet på likviditetstäckning och bör i stället kunna tillämpa dessa krav på gruppnivå.

(78)Åtgärder som vidtas enligt detta direktiv bör inte påverka åtgärder som vidtas i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut (1). Till synsåtgärderna bör inte leda till diskriminering mellan borgenärer från olika medlemsstater.

(79)Mot bakgrund av finanskrisen och de konjunkturförstär kande mekanismer som bidrog till att den uppstod och som förstärkte dess effekter, utfärdade FSB, Baselkommit tén för banktillsyn och G20 rekommendationer för att mildra de konjunkturförstärkande effekterna av den fi nansiella regleringen. I december 2010 utfärdade Basel kommittén nya globala regleringsstandarder för bank kapitalkrav (Basel III-reglerna), däribland regler som inne bär krav på upprätthållande av kapitalkonserveringsbuf fertar och kontracykliska kapitalbuffertar.

(1) EGT L 125, 5.5.2001, s. 15.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

27.6.2013		SV		Europeiska unionens officiella tidning	L 176/347

(80)Det är därför lämpligt att vid sidan av övriga kapitalbas krav kräva att kreditinstitut och relevanta värdepappers företag, utöver andra kapitalbaskrav, innehar en kapital konserveringsbuffert och en kontracyklisk kapitalbuffert, för att säkra att de under perioder av ekonomisk tillväxt ackumulerar en kapitalbas som är tillräcklig för att kunna absorbera förluster under kritiska perioder. Den kont racykliska kapitalbufferten bör byggas upp när den sam manlagda tillväxten i krediter och andra tillgångsklasser med en betydande inverkan på dessa kreditinstituts och värdepappersföretags riskprofil bedöms vara förknippad med uppkomsten av en systemomfattande risk, och se dan utnyttjas under kritiska perioder.

(81)För att kunna garantera att de kontracykliska kapitalbuf fertarna verkligen återspeglar den risk som banksektorn utsätts för vid en alltför stor kredittillväxt, bör kredit instituten och värdepappersföretagen beräkna sina insti tutspecifika buffertar som det viktade genomsnittet av de kontracykliska buffertvärden som gäller i de länder där de har sina kreditexponeringar. Varje medlemsstat bör där för utse en myndighet med ansvar för att varje kvartal fastställa det kontracykliska buffertvärdet för expone ringar i den medlemsstaten. Detta buffertvärde bör beakta ökningar i kreditgivningsnivåerna och förändringar i kre ditgivningen som andel av BNP i den medlemsstaten, liksom andra variabler som är relevanta vid bedömning av risker som hotar finanssystemets stabilitet.

(82)För att främja samstämmighet på internationell nivå vid fastställandet av de kontracykliska buffertvärdena, har Baselkommittén utarbetat en metod som grundar sig på förhållandet mellan kreditgivningen och BNP. Detta bör fungera som den gemensamma utgångspunkten för de berörda nationella myndigheterna när de beslutar om buffertvärden, men den bör inte ge upphov till ett auto matiskt fastställande av buffertvärde eller vara bindande för den utsedda myndigheten. Buffertvärdet bör på ett meningsfullt sätt återspegla kreditcykeln och de risker som beror på alltför stor kredittillväxt i medlemsstaten och bör ta vederbörlig hänsyn till den nationella ekono mins särdrag.

(83)Det är viktigt att rörliga ersättningar begränsas, så att det kan säkerställas att kreditinstitut och värdepappersföretag åter bygger upp sina kapitalnivåer när de bedriver verk samhet inom buffertområdet. Kreditinstitut och vär depappersföretag omfattas redan av principen att ersätt ningar och diskretionära utbetalningar av rörliga ersätt ningar till de personalkategorier vars yrkesutövning har väsentlig inverkan på kreditinstitutets riskprofil, måste vara hållbara med avseende på kreditinstitutets finansiella ställning. För att säkerställa att ett institut återställer sin kapitalbasnivå inom rimlig tid, är det lämpligt att anpassa beviljandet av rörliga ersättningar och diskretionära pen sionsförmåner till kreditinstitutets vinstsituation under de perioder då det kombinerade buffertkravet inte uppfylls, varvid hänsyn bör tas till institutets möjlighet att fungera bra på lång sikt.

(84)Instituten bör bemöta och kontrollera alla koncent rationsrisker genom skriftliga riktlinjer och förfaranden. Med hänsyn till beskaffenheten hos den offentliga sek torns exponering är det mer effektivt att kontrollera kon centrationsrisker än att göra en riskviktning av dessa exponeringar, med tanke på deras storlek och svårighe terna att kalibrera kapitalbaskraven. Kommissionen bör vid lämplig tidpunkt översända en rapport till Europapar lamentet och rådet om eventuella önskvärda förändringar när det gäller koncentrationsriskerna.

(85)Medlemsstaterna bör kunna kräva att vissa institut utöver en kapitalkonserveringsbuffert och en kontracyklisk ka pitalbuffert har en systemriskbuffert för att förhindra och minska långsiktiga icke-konjunkturbetingade systemrisker eller makrotillsynsrisker som inte omfattas av förordning (EU) nr 575/2013, om det finns en risk för störningar av det finansiella systemet som kan få allvarliga negativa konsekvenser för det finansiella systemet och den reella ekonomin i en viss medlemsstat. Systemriskbuffertens värde bör gälla alla institut, eller för en eller flera grupper av institut, om instituten uppvisar liknande riskprofiler i sin affärsverksamhet.

(86)För att säkerställa enhetlig makrotillsyn i hela unionen, är det lämpligt att Europeiska systemrisknämnden (ESRB) utvecklar principer som skräddarsytts för unionens eko

nomi och bör även vara ansvarig för övervakningen av deras tillämpning. Detta direktiv bör inte hindra ESRB från att vidta de åtgärder som den anser nödvändiga enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1092/2010 av den 24 november 2010 om makrotill syn av det finansiella systemet på unionsnivå och om inrättande av en europeisk systemrisknämnd (1).

(87)Medlemsstaterna bör kunna erkänna ett systemriskbuf fertvärde som har fastställs av en annan medlemsstat och tillämpa det buffertvärdet på nationellt auktoriserade institut för exponeringar i den medlemsstat som fastställt buffertvärdet. Den medlemsstat som har fastställt buffert värdet bör också kunna begära att Europeiska systemrisk

nämnden (ESRB) i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1092/2010 utfärdar en rekommendation ställd till en eller flera medlemsstater som kan erkänna system riskbuffertvärdet, där de rekommenderas att göra detta. En sådan rekommendation är underställd villkoren i ar tiklarna 3.2 och 17 i den förordningen (följ rekommen dation eller förklara varför det inte görs).

(88)Medlemsstaternas beslut om kontracykliska buffertvärden bör samordnas i så stor utsträckning som möjligt. I det avseendet kan ESRB, på de behöriga eller usedda myn digheternas begäran, underlätta diskussioner mellan dessa myndigheter om fastställandet av föreslagna buffertvär den, inklusive relevanta variabler.

(1) EUT L 331, 15.12.2010, s. 1.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

L 176/348		SV		Europeiska unionens officiella tidning	27.6.2013

(89)När ett kreditinstitut eller värdepappersföretag inte helt uppfyller de kombinerade buffertkraven, bör det vara skyldigt att vidta åtgärder som garanterar att det kan återställa sin kapitalbasnivå inom rimlig tid. För att ka pital ska kunna bevaras bör det införas proportionella restriktioner på diskretionär vinstutdelning, inklusive ut delningsbetalningar och utbetalning av rörliga ersättning ar. För att kunna garantera att sådana institut eller företag har en trovärdig strategi för att återställa nivån på sin kapitalbas, bör de vara skyldiga att utarbeta och med de behöriga myndigheterna komma överens om en kapital konserveringsplan där det fastställs hur utdelningsrestrik tionerna ska tillämpas samt andra åtgärder som institutet eller företaget har för avsikt att vidta för att garantera full efterlevnad av buffertkraven.

(90)Myndigheter förväntas ålägga högre kapitalbaskrav för

globala systemviktiga institut för att kompensera för den högre risk som denna typ av institut utgör för det finansiella systemet och den effekt som deras fallis semang kan få för skattebetalarna. Om en myndighet ålägger systemriskbufferten och bufferten för globala sy stemviktiga institut är tillämplig, bör den högre av dessa tillämpas. Om systemriskbufferten endast tillämpas på nationella exponeringar, bör den vara kumulativ med bufferten för globala systemviktiga institut eller bufferten för andra systemviktiga institut som är tillämpliga i en lighet med detta direktiv.

(91)Tekniska standarder för finansiella tjänster bör garantera konsekvent harmonisering och tillräckligt skydd för in sättare, investerare och konsumenter i hela unionen. EBA är ett organ som har ytterst specialiserade expertkunska per på området, och det bör därför vara ändamålsenligt och lämpligt att det anförtros uppgiften att utarbeta för slag till tekniska standarder för tillsyn och genomförande som inte inbegriper policyval, vilka sedan läggs fram för kommissionen. I samband med utarbetandet av förslag till tekniska standarder bör EBA se till att det finns ef fektiva förvaltnings- och rapporteringsförfaranden.

(92)Kommissionen bör, genom delegerade akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget och i enlighet med ar tiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010, anta EBA:s tekniska standarder för tillsyn på områdena verk samhetstillstånd och förvärv av betydande innehav i kre ditinstitut, informationsutbyte mellan behöriga myndig heter, utövande av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, tillsynssamarbete, kreditinstitutens och värdepappersföretagens ersättningspolicy och över vakning av blandade finansiella holdingbolag. Kommis sionen och EBA bör se till att dessa standarder kan till lämpas av alla berörda institut på ett sätt som står i proportion till dessa instituts och deras verksamheters art, omfattning och komplexitet.

(93)Med tanke på det detaljerade innehållet i och det stora antalet tekniska standarder för tillsyn som ska antas en ligt detta direktiv bör, om kommissionen antar en tek nisk standard för tillsyn som är densamma som det för slag till teknisk standard för tillsyn som EBA har lagt fram, den period inom vilken Europaparlamentet eller rådet får invända mot en sådan standard i lämpliga fall förlängas med ytterligare en månad. Dessutom bör kom missionen sträva efter att anta tekniska standarder för tillsyn i så god tid att Europaparlamentet och rådet kan utföra hela granskningen, med beaktande av omfatt ningen av och komplexiteten hos de tekniska standar derna för tillsyn och det detaljerade innehållet i Europa parlamentets och rådets arbetsordningar, arbetsplanering och sammansättning.

(94)Kommissionen bör också, genom genomförandeakter i enlighet med artikel 291 i EUF-fördraget och i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010, ges be fogenhet att anta tekniska standarder som utarbetats av EBA för genomförande på områdena verksamhetstillstånd och förvärv av betydande innehav i kreditinstitut, infor mationsutbyte mellan behöriga myndigheter, tillsynssam arbete, särskilda tillsynskrav och tillsynsmyndigheternas offentliggörande av information.

(95)I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta direktiv bör kommissionens ges genomförande

befogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genom förandebefogenheter (1).

(96)I syfte att specificera kraven enligt detta direktiv, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på klargörandet av de definitioner och den terminologi som används i detta direktiv, utökandet av förteckningen över verksamheter som är föremål för ömsesidigt erkän nande och förbättrandet av informationsutbytet rörande filialer till kreditinstitut. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt för beredande arbete, inklusive på expertnivå. Kommissionen bör, då den förbereder och utarbetar delegerade akter, se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Eu ropaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(97)Hänvisningar till direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG bör anses som hänvisningar till det här di rektivet och förordning (EU) nr 575/2013.

(1) EUT L 55, 28.2.2011, s. 13.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

27.6.2013		SV		Europeiska unionens officiella tidning	L 176/349

(98)Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinsti tut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett fi nansiellt konglomerat (1), Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden (2), Europaparlamen tets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (3), Europaparlamentets och rå dets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verk samhet (4) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alter nativa investeringsfonder (5) hänför sig till bestämmel serna i direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG avseende kapitalbaskraven som nu fastställs i det här direktivet och förordning (EU) nr 575/2013. Därför bör hänvisningarna i dessa direktiv till direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG anses som hänvisningar till bestämmelserna rörande kapitalbaskraven i det här direktivet och förord ning (EU) nr 575/2013.

(99)För att göra det möjligt att utarbeta tekniska standarder så att de institut som utgör del av ett finansiellt konglo merat tillämpar lämpliga beräkningsmetoder för bestäm ning av kapital som krävs på gruppnivå, bör direktiv 2002/87/EG ändras i enlighet med detta.

(100)För att den inre bankmarknaden ska kunna fungera med allt större effektivitet och för att unionsmedborgarna ska ha tillfredsställande insyn, är det nödvändigt att de behö riga myndigheterna offentliggör information om hur detta direktiv genomförs, på ett sätt som möjliggör me ningsfulla jämförelser.

(101)När det gäller tillsyn över likviditet bör det förekomma en period inom vilken medlemsstaten övergår till ett regelsystem som omfattar tillämpning av detaljerade kri terier för kravet på likviditetstäckning.

(102)För att säkerställa en stabil, smidig och successiv över gång inom instituten till nya likviditetskrav och krav på stabil finansiering på unionsnivå, bör de behöriga myn digheterna till fullo utnyttja sina tillsynsbefogenheter en ligt detta direktiv och enligt gällande nationell lagstift ning. De behöriga myndigheterna bör särskilt överväga

(1) EUT L 35, 11.2.2003, s. 1. (2) EUT L 319, 5.12.2007, s. 1.

(3) EUT L 302, 17.11.2009, s. 32. (4) EUT L 267, 10.10.2009, s. 7. (5) EUT L 174, 1.7.2011, s. 1.

behovet att tillämpa administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder, inklusive tillsynsavgifter, vars nivå i stora drag bör vara kopplad till skillnaden mellan ett instituts verkliga likviditetsposition och likviditetskra ven och kraven på stabil finansiering. När de behöriga myndigheterna gör denna bedömning bör de ta veder börlig hänsyn till förhållandena på marknaden. Sådana administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgär der bör tillämpas fram till dess att detaljerade rättsakter om likviditetskrav och krav på stabil finansiering har genomförts på unionsnivå.

(103)Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (6) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 decem ber 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitu tionerna och gemenskapsorganen behandlar personupp gifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (7) bör till fullo tillämpas på behandlingen av personuppgif ter inom ramen för det här direktivet.

(104)Eftersom målen för detta direktiv, nämligen fastställandet av bestämmelser i fråga om behörighet att utöva verk

samhet i institut och tillsynen över institut, inte i till räcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av den föreslagna åtgärdens omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på unions nivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidia ritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unio nen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvän digt för att uppnå dessa mål.

(105)I enlighet med medlemsstaternas och kommissionens ge mensamma politiska förklaring om förklarande doku ment av den 28 september 2011 har medlemsstaterna åtagit sig att, i motiverade fall, låta anmälan av inför livandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i ett direk tiv och motsvarande delar i nationella instrument för införlivande. Med avseende på detta direktiv anser lags tiftaren att översändandet av sådana dokument är moti verat.

(106)Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i förordning (EG) nr 45/2001 och har avgett ett yttrande (8).

(6) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31. (7) EGT L 8, 12.1.2001, s. 1.

(8) EUT C 175, 19.6.2012, s. 1.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

L 176/350		SV		Europeiska unionens officiella tidning	27.6.2013

(107)Direktiv 2002/87/EG bör ändras i enlighet med detta och direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG bör upphävas.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVDELNING I

SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Syfte

I detta direktiv fastställs regler för följande:

a)Behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och vär depappersföretag (nedan gemensamt kallade institut).

b)Tillsynsbefogenheter och verktyg för de behöriga myndighe ternas tillsyn av instituten.

c)De behöriga myndigheternas tillsyn av institut på ett sätt som överensstämmer med bestämmelserna i förordning (EU) nr 575/2013.

d)Offentliggörandekrav för behöriga myndigheter inom områ det reglering och tillsyn av institut.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1.Detta direktiv ska tillämpas på institut.

2.Artikel 30 ska tillämpas på lokala företag.

3.Artikel 31 ska tillämpas på företag som avses i artikel 4.1 led 2 c i förordning (EU) nr 575/2013.

4.Artikel 34 och avdelning VII kapitel 3 ska gälla för finan siella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och holdingföretag med blandad verksamhet med huvudkontor i unionen.

5.Detta direktiv ska inte tillämpas på följande:

1)Behörighet att utöva verksamhet i värdepappersföretag i den mån detta regleras genom direktiv 2004/39/EG.

2)Centralbanker.

3)Postgiroinstitut.

4)I Belgien, Institut de Réescompte et de Garantie/Herdiscon tering- en Waarborginstituut.

5)I Danmark, Eksport Kredit Fonden, Eksport Kredit Fonden A/S, Danmarks Skibskredit A/S och KommuneKredit.

6)I Tyskland, Kreditanstalt für Wiederaufbau, företag som med stöd av Wohnungsgemeinnützigkeitsgesetz är erkända för genomförande av statlig bostadspolitik och som inte huvudsakligen bedriver bankverksamhet samt företag som i enlighet med samma lag anses som allmännyttiga bostad sföretag.

7)I Estland, hoiu-laenuühistud, som kooperativa företag som är erkända enligt hoiu-laenuühistu seadus.

8)I Irland, credit unions och friendly societies.

9)I Grekland, Ταμείο Παρακαταθηκών και Δανείων (Tamio Pa rakatathikon kai Danion).

10)I Spanien, Instituto de Crédito Oficial.

11)I Frankrike, Caisse des dépôts et consignations.

12)I Italien, Cassa depositi e prestiti.

13)I Lettland, krājaizdevu sabiedrības, företag som är erkända enligt krājaizdevu sabiedrību likums som kooperativa före tag som utför finansiella tjänster enbart för sina medlem mar.

14)I Litauen, kredito unijos förutom Centrinė kredito unija.

15)I Ungern, MFB Magyar Fejlesztési Bank Zártkörűen Működő Részvénytársaság och Magyar Export-Import Bank Zárt körűen Működő Részvénytársaság.

16)I Nederländerna, Nederlandse Investeringsbank voor Ont wikkelingslanden NV, NV Noordelijke Ontwikkelingsmaat schappij, NV Industriebank Limburgs Instituut voor Ont wikkeling en Financiering och Overijsselse Ontwikkelings maatschappij NV.

17)I Österrike, företag som är godkända som allmännyttiga byggnadsföretag och Österreichische Kontrollbank AG.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

27.6.2013		SV		Europeiska unionens officiella tidning	L 176/351

18)I Polen, Spółdzielcze Kasy Oszczędnościowo – Kredytowe och Bank Gospodarstwa Krajowego.

19)I Portugal, Caixas Económicas som fanns den 1 januari 1986, med undantag av, å ena sidan, dem som blivit ak tiebolag samt, å andra sidan, Caixa Económica Montepio Geral.

20)I Slovenien, SID-Slovenska izvozna in razvojna banka, d.d. Ljubljana.

21)I Finland, Teollisen yhteistyön rahasto Oy/Fonden för in dustriellt samarbete AB och Finnvera Oyj/Finnvera Abp.

22)I Sverige, Svenska Skeppshypotekskassan.

23)I Förenade kungariket, National Savings Bank, Commonwe alth Development Finance Company Ltd, Agricultural Mort gage Corporation Ltd, Scottish Agricultural Securities Cor poration Ltd, Crown Agents for overseas governments and administrations, credit unions och municipal banks.

6. De enheter som avses i led 1 och led 3-23 i punkt 5 i denna artikel, ska behandlas som finansiella institut vid tillämp ning av artikel 34 och avdelning VII kapitel 3.

Artikel 3

Definitioner

1.I detta direktiv gäller följande definitioner:

1)kreditinstitut: kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1 led 1 i förordning (EU) nr 575/2013,

2)värdepappersföretag: värdepappersföretag enligt definitio nen i artikel 4.1 led 2 i förordning (EU) nr 575/2013,

3)institut: institut enligt definitionen i artikel 4.1 led 3 i förordning (EU) nr 575/2013,

4)lokalt företag: lokalt företag enligt definitionen i artikel 4.1 led 4 i förordning (EU) nr 575/2013,

5)försäkringsföretag: försäkringsföretag enligt definitionen i artikel 4.1 led 5 i förordning (EU) nr 575/2013,

6)återförsäkringsföretag: återförsäkringsföretag enligt defini tionen i artikel 4.1 led 6 i förordning (EU) nr 575/2013,

7)ledningsorgan: ett instituts organ, som utses enligt den nationella lagstiftningen och som har befogenhet att fast ställa institutets strategi, mål och allmänna inriktning och som kontrollerar och övervakar ledningens beslutsfattande och de personer som i praktiken leder institutets verksam het.

8)ledningsorgan med tillsynsfunktion: ledningsorganets i dess roll att kontrollera och övervaka ledningens beslutsfattan de.

9)verkställande ledning: de fysiska personer som utövar verk ställande funktioner vid ett institut och som är ansvariga och kan ställas till svars inför ledningsorganet för den dag liga ledningen av institutet.

10)systemrisk: en risk för störningar i det finansiella systemet som kan medföra allvarliga negativa konsekvenser för det finansiella systemet och den reella ekonomin.

11)modellrisk: den potentiella förlust som ett institut kan åsamkas till följd av beslut som huvudsakligen kan baseras på resultat av interna modeller, på grund av fel i framtag ning, genomförande eller användning av sådana modeller.

12)originator: originator enligt definitionen i artikel 4.1 led 13 i förordning (EU) nr 575/2013,

13)medverkande institut (sponsor): medverkande institut enligt definitionen i artikel 4.1 led 14 i förordning (EU) nr 575/2013,

14)moderföretag: moderföretag enligt definitionen i artikel 4.1 led 15 i förordning (EU) nr 575/2013,

15)dotterföretag: dotterföretag enligt definitionen i artikel 4.1 led 16 i förordning (EU) nr 575/2013,

16)filial: filial enligt definitionen i artikel 4.1 led 17 i förord ning (EU) nr 575/2013,

17)anknutet företag: anknutet företag enligt definitionen i ar tikel 4.1 led 18 i förordning (EU) nr 575/2013,

18)kapitalförvaltningsbolag: kapitalförvaltningsbolag enligt de finitionen i artikel 4.1 led 19 i förordning (EU) nr 575/2013,

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

L 176/352		SV		Europeiska unionens officiella tidning	27.6.2013

19)finansiellt holdingföretag: finansiellt holdingföretag enligt definitionen i artikel 4.1 led 20 i förordning (EU) nr 575/2013,

20)blandat finansiellt holdingföretag: blandat finansiellt hol dingföretag enligt definitionen i artikel 4.1 led 21 i för ordning (EU) nr 575/2013,

21)holdingföretag med blandad verksamhet: holdingföretag med blandad verksamhet enligt definitionen i artikel 4.1 led 22 i förordning (EU) nr 575/2013,

22)finansiellt institut: finansiellt institut enligt definitionen i artikel 4.1 led 26 i förordning (EU) nr 575/2013,

23)enhet i den finansiella sektorn: enhet i den finansiella sek torn enligt definitionen i artikel 4.1 led 27 i förordning (EU) nr 575/2013,

24)moderinstitut i en medlemsstat: moderinstitut i en med lemsstat enligt definitionen i artikel 4.1 led 28 i förordning (EU) nr 575/2013,

25)moderinstitut inom EU: moderinstitut inom EU enligt de finitionen i artikel 4.1 led 29 i förordning (EU) nr 575/2013,

26)finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat: finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat enligt definitionen i artikel 4.1 led 30 i förordning (EU) nr 575/2013,

27)finansiellt moderholdingföretag inom EU: ett finansiellt moderholdingföretag inom EU enligt definitionen i arti kel 4.1 led 31 i förordning (EU) nr 575/2013,

28)blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat: blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat enligt definitionen i artikel 4.1 led 32 i förordning (EU) nr 575/2013,

29)blandat finansiellt moderholdingföretag inom EU: ett blan dat finansiellt moderholdingföretag inom EU enligt defini tionen i artikel 4.1 led 33 i förordning (EU) nr 575/2013,

30)systemviktigt institut: ett moderinstitut inom EU, ett finan siellt moderholdingföretag inom EU, ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EU eller ett institut som vid

fallissemang eller bristande funktion kan orsaka systemris ker,

31)central motpart: central motpart enligt definitionen i arti kel 4.1 led 34 i förordning (EU) nr 575/2013,

32)ägarintresse: ägarintresse enligt definitionen i artikel 4.1 led 35 i förordning (EU) nr 575/2013,

33)kvalificerat innehav: kvalificerat innehav enligt definitionen

iartikel 4.1 led 36 i förordning (EU) nr 575/2013,

34)kontroll: kontroll enligt definitionen i artikel 4.1 led 37 i förordning (EU) nr 575/2013,

35)nära förbindelser: nära förbindelser enligt definitionen i artikel 4.1 led 38 i förordning (EU) nr 575/2013,

36)behörig myndighet: behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1 led 40 i förordning (EU) nr 575/2013,

37)samordnande tillsynsmyndighet: samordnad tillsynsmyn dighet enligt definitionen i artikel 4.1 led 41 i förordning (EU) nr 575/2013,

38)auktorisation: auktorisation enligt definitionen i artikel 4.1 led 42 i förordning (EU) nr 575/2013,

39)hemmedlemsstat: hemmedlemsstat enligt definitionen i ar tikel 4.1 led 43 i förordning (EU) nr 575/2013,

40)värdmedlemsstat: värdmedlemsstat enligt definitionen i ar tikel 4.1 led 44 i förordning (EU) nr 575/2013,

41)ECBS-centralbanker: ECBS-centralbanker enligt definitionen

iartikel 4.1 led 45 i förordning (EU) nr 575/2013,

42)centralbanker: centralbanker enligt definitionen i artikel 4.1 led 46 i förordning (EU) nr 575/2013,

43)konsoliderad situation: konsoliderad situation enligt defini tionen i artikel 4.1 led 47 i förordning (EU) nr 575/2013,

44)på gruppnivå: på gruppnivå enligt definitionen i artikel 4.1 led 48 i förordning (EU) nr 575/2013,

45)på undergruppsnivå: på undergruppsnivå enligt definitio nen i artikel 4.1 led 49 i förordning (EU) nr 575/2013,

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

27.6.2013		SV		Europeiska unionens officiella tidning	L 176/353

46)finansiella instrument: finansiella instrument enligt defini tionen i artikel 4.1 led 50 i förordning (EU) nr 575/2013,

47)kapitalbas: kapitalbas enligt definitionen i artikel 4.1 led 118 i förordning (EU) nr 575/2013,

48)operativ risk: operativ risk enligt definitionen i artikel 4.1 led 52 i förordning (EU) nr 575/2013,

49)kreditriskreducering: kreditriskreducering enligt definitio nen i artikel 4.1 led 57 i förordning (EU) nr 575/2013,

50)värdepapperisering: värdepapperisering enligt definitionen i artikel 4.1 led 61 i förordning (EU) nr 575/2013,

51)position i värdepapperisering: position i värdepapperisering

enligt definitionen i artikel 4.1 led 62 i förordning (EU) nr 575/2013,

52)specialföretag för värdepapperisering: specialföretag för vär depapperisering enligt definitionen i artikel 4.1 led 66 i förordning (EU) nr 575/2013,

53)diskretionära pensionsförmåner: diskretionära pensionsför måner enligt definitionen i artikel 4.1 led 73 i förordning (EU) nr 575/2013,

54)handelslager: handelslager enligt definitionen i artikel 4.1 led 86 i förordning (EU) nr 575/2013,

55)reglerad marknad: reglerad marknad enligt definitionen i artikel 4.1 led 92 i förordning (EU) nr 575/2013,

56) bruttosoliditet: bruttosoliditet enligt definitionen i arti kel 4.1 led 93 i förordning (EU) nr 575/2013,

57)risk för alltför låg bruttokonsoliditet: risk för alltför låg bruttokonsoliditet enligt definitionen i artikel 4.1 led 94 i förordning (EU) nr 575/2013,

58)externt kreditvärderinginstitut: externt kreditvärderingsinsti tut enligt definitionen i artikel 4.1 led 98 i förordning (EU) nr 575/2013,

59)interna metoder: den metod som bygger på intern riskklas sificering som avses i artikel 143.1, metoden med interna modeller som avses i artikel 221, metoden för egna estimat

som avses i artikel 225, den avancerade mätmetoden som avses i artikel 312.2, metoden med interna modeller som avses i artiklarna 283 och 363 samt internmetoden som avses i artikel 259.3 i förordning (EU) nr 575/2013.

2. När det i detta direktiv hänvisas till ledningsorgan och ledningsorgans lednings- och tillsynsfunktioner, enligt nationell rätt, handhas av olika organ eller olika medlemmar inom ett organ, ska medlemsstaten identifiera de ansvariga organen eller de ansvariga medlemmarna i ledningsorganet i enlighet med nationell rätt, såvida inte något annat anges i detta direktiv.

AVDELNING II

BEHÖRIGA MYNDIGHETER

Artikel 4

Behöriga myndigheter – utseende och befogenheter

1.Medlemsstaterna ska utse behöriga myndigheter som ska utföra de funktioner och åligganden som föreskrivs i detta di rektiv och förordning (EU) nr 575/2013. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen och EBA om detta och ange hur funktionerna och åliggandena har fördelats.

2.Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna övervakar institutens och, i tillämpliga fall, de finansiella hol dingföretagens och de blandade finansiella holdingföretagens verksamhet för att bedöma efterlevnaden av kraven i detta di rektiv och i förordning (EU) nr 575/2013.

3.Medlemsstaterna ska se till att lämpliga åtgärder vidtas så att de behöriga myndigheterna kan få tillgång till den infor mation som krävs för att man ska kunna bedöma om instituten och, i tillämpliga fall, de finansiella holdingföretagen och de blandade finansiella holdingföretagen uppfyller kraven i punkt

2och utreda eventuella överträdelser av dessa krav.

4.Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna har den sakkunskap, de resurser, den operativa kapacitet, de befogenheter och det oberoende som krävs för att utföra de funktioner som avser tillsyn, granskning och sanktioner som

fastställs i detta direktiv och i förordning (EU) nr 575/2013.

5. Medlemsstaterna ska kräva att instituten förser hemmed lemsstatens behöriga myndigheter med all information som be hövs för en bedömning av huruvida de regler som har antagits i enlighet med detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013 efterlevs. Medlemsstaterna ska också se till att det finns interna kontrollrutiner, administrativa förfaranden och redovisningsför faranden för instituten så att det vid varje tidpunkt är möjligt att kontrollera att reglerna efterlevs.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

L 176/354		SV		Europeiska unionens officiella tidning	27.6.2013

6. Medlemsstaterna ska se till att instituten registrerar alla sina transaktioner samt dokumentsystem och dokumentproces ser som omfattas av detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013 på ett sådant sätt att de behöriga myndigheterna alltid kan kontrollera överensstämmelse med detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013.

7.Medlemsstaterna ska se till att tillsynsfunktionerna enligt detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013 och alla andra funktioner inom de behöriga myndigheterna hålls åtskilda från och oberoende av rekonstruktionsfunktionerna. Medlemssta terna ska underrätta kommissionen och EBA om detta och ange hur uppgifterna fördelats mellan myndigheterna.

8.Om andra myndigheter än de behöriga myndigheterna har rekonstruktionsbefogenheter, ska medlemsstaterna se till att dessa andra myndigheter har ett nära samarbete och samråder med de behöriga myndigheterna vid utarbetandet av planer för rekonstruktion och avveckling.

Artikel 5

Samordning inom medlemsstater

Om en medlemsstat har fler än en behörig myndighet med befogenhet att utöva tillsyn över kreditinstitut, värdepappers företag och finansiella institut, ska medlemsstaten vidta nödvän diga åtgärder för att en samordning ska etableras mellan dessa myndigheter.

Artikel 6

Samarbete inom det europeiska systemet för finansiell tillsyn

När de behöriga myndigheterna fullgör sina skyldigheter ska de beakta samstämmigheten i tillsynsverktyg och tillsynspraxis när de tillämpar de lagar och andra författningar som antagits enligt detta direktiv och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013. Medlemsstaterna ska därför se till att

a)behöriga myndigheter, i egenskap av parter i det europeiska systemet för finansiell tillsyn, samarbetar i en anda av för troende och med fullständig ömsesidig respekt, särskilt i arbetet med att se till att lämpliga och tillförlitliga uppgifter utväxlas mellan dem och andra parter i systemet i enlighet med principen om lojalt samarbete som fastställs i artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen,

b)de behöriga myndigheterna deltar i EBA:s och, i förekom mande fall, tillsynskollegiernas verksamhet,

c)de behöriga myndigheterna gör sitt bästa för att efterleva de riktlinjer och rekommendationer som EBA utfärdar i enlighet

med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010, och att svara på de varningar och rekommendationer som utfärdats av ESRB i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1092/2010,

d)de behöriga myndigheterna har ett nära samarbete med ESRB,

e)de nationella uppdrag som de behöriga myndigheterna till delas inte hindrar dem från att fullgöra sina uppgifter som medlemmar i EBA eller i förekommande fall ESRB eller en ligt detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013.

Artikel 7

Tillsynens unionsdimension

De behöriga myndigheterna i varje medlemsstat ska vid full görandet av sina allmänna uppgifter vederbörligen beakta den potentiella effekten av sina beslut för det finansiella systemets stabilitet i de övriga berörda medlemsstaterna och framför allt i krissituationer, på grundval av de uppgifter som är tillgängliga vid den relevanta tidpunkten.

AVDELNING III

KRAV AVSEENDE BEHÖRIGHET ATT UTÖVA VERKSAMHET I

KREDITINSTITUT

KAPITEL 1

Allmänna krav avseende behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut

Artikel 8

Auktorisation

1. Medlemsstaterna ska kräva att kreditinstitut har erhållit auktorisation innan de inleder sin verksamhet. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 10–14 ska medlemssta terna fastställa de villkor som ska gälla för auktorisationen och anmäla dem till EBA.

2. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för att specificera

a)de uppgifter som ska överlämnas till de behöriga myndighe terna i samband med ansökan om auktorisation av kredit institut, inbegripet verksamhetsplanen enligt artikel 10,

b)de krav som är tillämpliga på aktieägare och medlemmar med kvalificerade innehav enligt artikel 14, och

c)de faktorer som kan hindra den behöriga myndigheten från att utöva en effektiv tillsyn enligt artikel 14.

Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket a, b och c i enlighet med förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

27.6.2013		SV		Europeiska unionens officiella tidning	L 176/355

3. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge nomförande när det gäller standardformulär, mallar och för faranden för överlämnande av de uppgifter som avses i punkt 2 första stycket led a.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

4. EBA ska översända de förslag till tekniska standarder som avses i punkterna 2 och 3 till kommissionen senast den 31 de cember 2015.

Artikel 9

Förbud för personer eller företag som inte är kreditinstitut att driva rörelse som omfattar att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel

1.Medlemsstaterna ska förbjuda personer eller företag som inte är kreditinstitut att driva rörelse som omfattar att från all mänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel.

2.Punkt 1 ska inte gälla mottagande av insättningar eller andra återbetalbara medel i fall då återbetalningsskyldigheten ligger hos en medlemsstat, medlemsstatens regionala eller lokala myndigheter, offentliga internationella organ i vilka en eller flera medlemsstater ingår, eller i fall som är särskilt omfattade av nationell lagstiftning eller av unionsrätten, allt under förutsätt ning att verksamheten är underkastad regler och övervakning till skydd för insättare och investerare.

Artikel 10

Verksamhetsplan och organisationsstruktur

Medlemsstaterna ska kräva att det till varje ansökan om aukto risation fogas en verksamhetsplan i vilken den tilltänkta verk samhetsinriktningen anges och kreditinstitutets organisations struktur beskrivs.

Artikel 11

Ekonomiska behov

Medlemsstaten får inte kräva att hänsyn tas till marknadens ekonomiska behov vid prövningen av en auktorisationsansökan.

Artikel 12

Startkapital

1. Utan att det påverkar andra allmänna villkor i nationell rätt, ska de behöriga myndigheterna neka att bevilja auktorisa tion att inleda verksamhet i ett kreditinstitut när kreditinstitutet inte innehar en särskild kapitalbas eller när startkapitalet är mindre än 5 miljoner EUR.

2.Startkapitalet ska endast bestå av en eller flera av de poster som avses i artikel 26.1 a–e i förordning (EU) nr 575/2013.

3.Medlemsstaterna får besluta att kreditinstitut som inte uppfyller villkoret att ha en särskild kapitalbas men som exi sterade den 15 december 1979 får fortsätta att bedriva verk samhet. Medlemsstaterna får befria dessa företag från skyldighe ten att uppfylla villkoren enligt artikel 13.1 första stycket.

4.Medlemsstaterna får bevilja auktorisation för särskilda ka tegorier av kreditinstitut vars startkapital är mindre än det som anges i punkt 1, om följande villkor är uppfyllda:

a)Startkapitalet uppgår till minst 1 miljon EUR.

b)De berörda medlemsstaterna anmäler sina skäl för att ut nyttja denna möjlighet till kommissionen och till EBA.

Artikel 13

Praktisk ledning av affärsverksamheten och huvudkontorets belägenhet

1. De behöriga myndigheterna ska bevilja auktorisation att inleda verksamhet i ett kreditinstitut endast om minst två per soner i praktiken leder verksamheten i det sökande kreditinsti tutet.

De ska neka sådan auktorisation om medlemmarna i lednings organet inte uppfyller de krav som avses i artikel 91.1.

2.Medlemsstaterna ska kräva följande:

a)Ett kreditinstitut som är en juridisk person och som enligt den nationella lagstiftningen har ett registrerat säte har sitt huvudkontor i samma medlemsstat som det registrerade sä tet.

b)Ett annat kreditinstitut än det som avses i led a har sitt huvudkontor i den medlemsstat som har auktoriserat insti tutet och i vilken kreditinstitutet i praktiken bedriver sin verksamhet.

Artikel 14

Aktieägare och medlemmar

1. De behöriga myndigheterna ska neka att bevilja auktori sation att inleda verksamhet i ett kreditinstitut om inte kredit institutet har informerat dem om vilka aktieägare eller medlem mar, fysiska eller juridiska personer, som direkt eller indirekt har kvalificerade innehav, och om storleken på sådana innehav eller, om det inte finns några kvalificerade innehav, om vilka de 20 största aktieägarna eller medlemmarna är.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

L 176/356		SV		Europeiska unionens officiella tidning	27.6.2013

Vid bedömningen av om kriterierna är uppfyllda för kvalificerat innehav ska hänsyn tas till rösträtter enligt artiklarna 9 och 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angå ende upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad (1) samt villkoren för sam manläggning av dessa enligt artikel 12.4 och 12.5 i det direk tivet.

Medlemsstaterna ska inte beakta de rösträtter eller andelar som institut kan inneha till följd av garantiverksamhet för finansiella instrument eller placering av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande enligt avsnitt A punkt 6 i bilaga I till direktiv 2004/39/EG, förutsatt att dessa rättigheter inte utövas eller på annat sätt utnyttjas för att ingripa i emittentens för valtning och avyttras inom ett år efter förvärvet.

2.De behöriga myndigheterna ska neka auktorisation att inleda verksamhet i ett kreditinstitut om de med hänsyn till behovet av sund och ansvarsfull ledning av kreditinstitut bedö mer att lämpligheten hos aktieägare eller medlemmar inte är tillfredsställande, särskilt om kriterierna i artikel 23.1 inte har uppfyllts. Artikel 23.2 och 23.3 och artikel 24 ska tillämpas.

3.Om det finns nära förbindelser mellan kreditinstitut och andra fysiska eller juridiska personer ska de behöriga myndig heterna endast bevilja auktorisation om dessa förbindelser inte hindrar myndigheterna från att utöva en effektiv tillsyn.

De behöriga myndigheterna ska neka auktorisation att inleda verksamhet i ett kreditinstitut om ett tredjelands lagar och andra författningar som gäller för en eller flera fysiska eller juridiska personer till vilka kreditinstitutet har nära förbindelser eller om svårigheter vid tillämpningen av dessa bestämmelser hindrar myndigheterna från att utöva en effektiv tillsyn.

De behöriga myndigheterna ska kräva att kreditinstituten förser dem med de uppgifter som krävs för en fortlöpande övervak ning av att bestämmelserna i denna punkt efterlevs.

Artikel 15

Nekande av auktorisation

Om en behörig myndighet nekar auktorisation att inleda verk samhet i ett kreditinstitut ska den underrätta den sökande och lämna motivering till sitt beslut inom sex månader från det att ansökan mottogs eller, om ansökan var ofullständig, inom sex månader från mottagandet av all den information som krävs för beslut.

(1) EUT L 390, 31.12.2004, s. 38.

Under alla förhållanden ska beslut att bevilja eller neka aukto risation fattas inom tolv månader från det att ansökan mottogs.

Artikel 16

Samråd med behöriga myndigheter i andra medlemsstater

1. Innan auktorisation beviljas för ett kreditinstitut ska den behöriga myndigheten samråda med behöriga myndigheter i en annan medlemsstat när kreditinstitutet

a)är ett dotterföretag till ett kreditinstitut som är auktoriserat i den medlemsstaten,

b)är ett syskonföretag till ett kreditinstitut som är auktoriserat i den medlemsstaten,

c)står under ägarkontroll av samma fysiska eller juridiska per soner som har ägarkontrollen över ett kreditinstitut auktori serat i den medlemsstaten.

2. Innan auktorisation beviljas för ett kreditinstitut ska den behöriga myndigheten i följande fall samråda med den behöriga myndighet som har ansvar för tillsynen över försäkringsföretag eller värdepappersföretag i den berörda medlemsstaten om kre ditinstitutet i fråga:

a)är dotterföretag till ett försäkringsföretag eller ett värdepap persföretag som är auktoriserat i unionen.

b)är syskonföretag till ett försäkringsföretag eller ett värdepap persföretag som är auktoriserat i unionen.

c)står under ägarkontroll av samma fysiska eller juridiska per son som har ägarkontrollen över ett försäkringsföretag eller ett värdepappersföretag som är auktoriserat i unionen.

3. De relevanta behöriga myndigheter som avses i punkterna 1 och 2 ska samråda med varandra särskilt när de bedömer aktieägarnas lämplighet och det goda anseendet och erfarenhe ten hos de medlemmar i ledningsorganet som ingår i ledningen för en annan enhet i samma grupp. De ska förse varandra med alla sådana uppgifter om aktieägarnas lämplighet och det goda anseende och de erfarenheter hos medlemmarna i ledningsorga net som är relevanta när det gäller att bevilja auktorisation och att fortlöpande bedöma efterlevnaden av villkoren för verksam heten.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

27.6.2013		SV		Europeiska unionens officiella tidning	L 176/357

Artikel 17

Filialer till kreditinstitut auktoriserade i andra medlemsstater

En värdmedlemsstat får inte kräva auktorisation eller särskilt tillskjutet kapital i fråga om filialer till kreditinstitut som är auktoriserade i andra medlemsstater. För etablering och tillsyn av sådana filialer ska bestämmelserna i artiklarna 35, 36.1–36.3, 37, 40–46, 49, 74 och 75 gälla.

Artikel 18

Återkallelse av auktorisation

Artikel 20

Anmälan om auktorisation och återkallelse av auktorisation

1.De behöriga myndigheterna ska anmäla varje auktorisa tion som beviljas enligt artikel 8 till EBA.

2.EBA ska på sin webbplats offentliggöra och regelbundet uppdatera en förteckning med namnen på alla kreditinstitut som har beviljats auktorisation.

De behöriga myndigheterna får endast återkalla en auktorisation som beviljats ett kreditinstitut om kreditinstitutet

a)inte utnyttjar auktorisationen inom tolv månader, uttryckli gen avstår från auktorisationen eller inte har bedrivit någon verksamhet på minst sex månader, om inte den berörda medlemsstaten har infört bestämmelser om att auktorisatio nen ska upphöra att gälla i sådana fall,

b)har erhållit auktorisationen på grundval av oriktiga uppgifter eller på något annat sätt i strid med gällande regler,

c)inte längre uppfyller de villkor på vilka auktorisationen har beviljats,

d)inte längre uppfyller tillsynskraven i delarna tre, fyra och sex i förordning (EU) nr 575/2013, artikel 104.1 a eller arti kel 105 i detta direktiv eller inte längre kan förväntas full göra sina skyldigheter gentemot borgenärerna och särskilt, inte längre har säkerhet för kontoinnehavarnas anförtrodda medel,

e)omfattas av något annat fall där nationell rätt föreskriver att auktorisationen måste återkallas, eller

f)begår en av de överträdelser som avses i artikel 67.1.

Artikel 19

Namn på kreditinstitut

Ett kreditinstitut får i sin verksamhet, oavsett vilka regler som gäller i värdmedlemsstaten beträffande användningen av orden ”bank”, ”sparbank” eller andra banknamn, inom unionens hela område använda samma namn som institutet använder i den medlemsstat där huvudkontoret finns. Om det finns risk för förväxling får värdmedlemsstaten med tanke på förtydligande kräva att namnet åtföljs av förklarande uppgifter.

3.Den samordnande myndigheten ska förse de berörda be höriga myndigheterna och EBA med all information rörande den grupp kreditinstitut som avses i artiklarna 14.3, 74.1 och 109.2, särskilt i fråga om gruppens rättsliga och organisatoriska struktur samt styrningen.

4.Den förteckning som avses i punkt 2 i denna artikel ska innehålla namnen på kreditinstitut som inte har det kapital som anges i artikel 12.1 och ska identifiera dessa kreditinstitut som sådana.

5.De behöriga myndigheterna ska anmäla varje återkallelse av auktorisation till EBA tillsammans med skälen för återkallel sen.

Artikel 21

Undantag för kreditinstitut som är permanent underställda ett centralt organ

1. De behöriga myndigheterna kan bevilja undantag från kraven i artiklarna 10, 12 och 13.1 i detta direktiv för ett kreditinstitut som avses i artikel 10 i förordning (EU) nr 575/2013 i enlighet med de villkor som anges i den artikeln.

Medlemsstaterna får bibehålla och använda sig av befintlig na tionell rätt rörande tillämpningen av ett sådant undantag under förutsättning att den inte strider mot detta direktiv eller mot förordning (EU) nr 575/2013.

2. Om de behöriga myndigheterna tillämpar ett undantag som avses i punkt 1 ska artiklarna 17, 33, 34, 35, 36.1–36.3 och 39–46 i avdelning VII kapitel 2 avsnitt II och avdelning VII kapitel 4 gälla för den helhet som består av det centrala organet och de underställda instituten.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

L 176/358		SV		Europeiska unionens officiella tidning	27.6.2013

KAPITEL 2

Kvalificerat innehav i ett kreditinstitut

Artikel 22

Anmälan och bedömning av tilltänkta förvärv

därefter begär ytterligare uppgifter för komplettering eller för tydligande, vilket de själva får besluta om, får detta inte leda till att bedömningsperioden suspenderas.

1.Medlemsstaterna ska kräva att alla fysiska eller juridiska personer, eller sådana personer som handlar i samförstånd (ne dan kallade tilltänkta förvärvare), som har fattat ett beslut om att direkt eller indirekt förvärva ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut eller om att ytterligare öka, direkt eller indirekt, ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut, varigenom andelen av röstetalet eller kapitalet kommer att överstiga 20 %, 30 % eller

50% eller så att kreditinstitutet kommer att få ställning som dotterföretag (nedan kallat tilltänkt förvärv), skriftligen före för värvet underrättar de behöriga myndigheterna för det kredit institut i vilket de avser att förvärva eller ytterligare öka ett kvalificerat innehav om storleken på det tilltänkta innehavet samt lämnar relevanta uppgifter i enlighet med artikel 23.4. Medlemsstaterna ska inte vara skyldiga att tillämpa tröskelvärdet

30% om de tillämpar ett tröskelvärde på en tredjedel i enlighet med artikel 9.3 a i direktiv 2004/109/EG.

2.Utan dröjsmål och under alla förhållanden senast två ar betsdagar efter mottagandet ska de behöriga myndigheterna skicka ett skriftligt mottagningsbevis för en underrättelse som avses i punkt 1 eller ytterligare uppgifter som avses i punkt 3 till den tilltänkta förvärvaren.

De behöriga myndigheterna ska göra bedömningen enligt arti kel 23.1 (nedan kallad bedömningen) inom 60 arbetsdagar (ne dan kallad bedömningsperioden) från datum för det skriftliga mottagningsbeviset för underrättelsen och alla de bifogade handlingar som medlemsstaten kräver enligt förteckningen i artikel 23.4.

När de behöriga myndigheterna utfärdar det skriftliga mottag ningsbeviset ska de samtidigt underrätta den tilltänkta förvärva ren om vilken dag bedömningsperioden löper ut.

3. De behöriga myndigheterna får under bedömningsperio den vid behov, och inte senare än den femtionde arbetsdagen i bedömningsperioden, begära ytterligare uppgifter som krävs för att slutföra bedömningen. En sådan begäran ska vara skriftlig och ska klart ange vilka ytterligare uppgifter som krävs.

Bedömningsperioden ska suspenderas mellan det datum då de behöriga myndigheterna begär in uppgifter och det datum då svar tas emot från den tilltänkta förvärvaren. Suspensionen får inte överskrida 20 arbetsdagar. Om de behöriga myndigheterna

4.De behöriga myndigheterna får förlänga den suspension som avses i punkt 3 andra stycket till högst trettio dagar om den tilltänkta förvärvaren är etablerad eller omfattas av regler i ett tredjeland eller är en fysisk eller juridisk person som inte omfattas av tillsyn enligt detta direktiv eller direktiv 2009/65/EG, 2009/138/EG eller 2004/39/EG.

5.Om de behöriga myndigheterna beslutar att motsätta sig det tilltänkta förvärvet, ska de inom två arbetsdagar efter avslu tad bedömning och inom bedömningsperioden skriftligen un derrätta den tilltänkta förvärvaren om detta och ange skälen till beslutet. Om inget annat följer av nationell rätt kan en lämplig motivering av beslutet på den tilltänkta förvärvarens begäran göras tillgänglig för allmänheten. Detta ska inte hindra en med lemsstat från att ge den behöriga myndigheten befogenhet att offentliggöra informationen utan att den tilltänkta förvärvaren begär detta.

6.Om de behöriga myndigheterna inom bedömningsperio den inte skriftligen motsätter sig det tilltänkta förvärvet, ska förslaget anses vara godkänt.

7.De behöriga myndigheterna får fastställa en maximiperiod inom vilken det tilltänkta förvärvet ska vara genomfört, och förlänga denna period när det är lämpligt.

8.Medlemsstaterna får inte införa strängare krav än de som föreskrivs i detta direktiv när det gäller underrättelse till de behöriga myndigheterna eller deras godkännande av ett direkt eller indirekt förvärv av rösträtter eller kapital.

9.EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge nomförande för upprättandet av gemensamma förfaranden, for mulär och mallar för samrådet mellan de relevanta behöriga myndigheterna enligt artikel 24.

EBA ska översända dessa förslag till tekniska standarder till kommissionen senast den 31 december 2015.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

27.6.2013		SV		Europeiska unionens officiella tidning	L 176/359

Artikel 23

Bedömningskriterier

1. Vid bedömningen av anmälan enligt artikel 22.1 och de uppgifter som avses i artikel 22.3 ska de behöriga myndighe terna, i syfte att säkerställa sund och ansvarsfull ledning av det kreditinstitut som förvärvet gäller och med beaktande av den tilltänkta förvärvarens sannolika påverkan på kreditinstitutet, bedöma om den tilltänkta förvärvaren är lämplig och om det tilltänkta förvärvet är ekonomiskt sunt i enlighet med följande kriterier:

a)Den tilltänkta förvärvarens anseende.

b)Anseende, kunskaper, färdigheter och erfarenheter, i enlighet med artikel 91.1, för de medlemmar i ledningsorganet och medlemmar i den verkställande ledningen som kommer att leda kreditinstitutets verksamhet efter det tilltänkta förvärvet.

c)Den tilltänkta förvärvarens ekonomiska ställning, särskilt när det gäller den typ av verksamhet som bedrivs eller ska be drivas i det kreditinstitut som förvärvet gäller.

d)Om kreditinstitutet uppfyller och i fortsättningen kommer att uppfylla tillsynskraven enligt detta direktiv och förord ning (EU) nr 575/2013 och i tillämpliga fall annan unions rätt, särskilt direktiven 2002/87/EG, och 2009/110/EG, och bland annat om den grupp som kreditinstitutet blir del av har en struktur som möjliggör effektiv tillsyn, effektivt infor mationsutbyte mellan de behöriga myndigheterna och fast ställande av ansvarsfördelningen mellan de behöriga myndig heterna.

e)Om det finns rimlig anledning att misstänka att det tilltänkta förvärvet har en koppling till pågående eller genomförd pen ningtvätt eller finansiering av terrorism enligt artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det fi nansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (1), eller försök till detta, eller att det tilltänkta förvärvet kan öka riskerna för sådan verksamhet.

2.De behöriga myndigheterna får endast motsätta sig det tilltänkta förvärvet om det finns rimlig anledning enligt kriteri erna i punkt 1 eller om de uppgifter som lämnats av den till tänkta förvärvaren är ofullständiga.

3.Medlemsstaterna får varken införa förhandsvillkor i fråga om storleken på förvärvet av ägarandel eller tillåta sina behöriga myndigheter att bedöma det tilltänkta förvärvet utifrån mark nadens ekonomiska behov.

(1) EUT L 309, 25.11.2005, s. 15.

4.Medlemsstaterna ska offentliggöra en förteckning med de uppgifter som krävs för att göra bedömningen och som måste lämnas till de behöriga myndigheterna vid den tidpunkt för anmälan som avses i artikel 22.1. Uppgiftskraven ska vara pro portionella och anpassade till den tilltänkta förvärvarens och det tilltänkta förvärvets karaktär. Medlemsstaterna får inte kräva uppgifter som inte är relevanta för bedömningen.

5.Utan hinder av artikel 22.2, 22.3 och 22.4 ska en behörig myndighet som har fått in anmälningar om två eller flera till tänkta förvärv eller ökningar av kvalificerade innehav i ett och samma kreditinstitut behandla de tilltänkta förvärvarna på ett icke diskriminerande sätt.

Artikel 24

Samarbete mellan behöriga myndigheter

1. De berörda behöriga myndigheterna ska fullständigt sam råda med varandra vid bedömningen av om den tilltänkta för värvaren tillhör någon av följande kategorier:

a) Ett kreditinstitut, försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, värdepappersföretag eller ett förvaltningsbolag enligt arti kel 2.1 b i direktiv 2009/65/EG (nedan kallat fondföretagets förvaltningsbolag) som är auktoriserat i en annan medlems stat eller inom en annan sektor än den som förvärvet gäller.

b)Ett moderföretag till ett kreditinstitut, försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, värdepappersföretag eller fondföreta gets förvaltningsbolag som är auktoriserat i en annan med lemsstat eller inom en annan sektor än den som förvärvet gäller.

c)En fysisk eller juridisk person som kontrollerar ett kredit institut, försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, värdepap persföretag eller fondföretagets förvaltningsbolag som är auktoriserat i annan medlemsstat eller inom en annan sektor än den som förvärvet gäller.

2. De behöriga myndigheterna ska utan otillbörligt dröjsmål förse varandra med alla väsentliga uppgifter eller andra uppgifter som är relevanta för bedömningen. För detta ska de behöriga myndigheterna på begäran förse varandra med alla relevanta uppgifter och på eget initiativ överlämna alla väsentliga upp gifter. Beslutet från den behöriga myndighet som auktoriserat det kreditinstitut som förvärvet gäller ska innehålla eventuella synpunkter eller reservationer från den behöriga myndighet som ansvarar för den tilltänkta förvärvaren.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

L 176/360		SV		Europeiska unionens officiella tidning	27.6.2013

Artikel 25

Anmälan vid avyttring

Medlemsstaterna ska kräva att varje fysisk eller juridisk person som avser att avyttra, direkt eller indirekt, ett kvalificerat inne hav i ett kreditinstitut, först skriftligen underrättar de behöriga myndigheterna om avyttringen, med uppgift om det berörda innehavets storlek. En sådan fysisk eller juridisk person ska även underrätta de behöriga myndigheterna om den har fattat ett beslut om att minska sitt kvalificerade innehav så att andelen av röstetalet eller kapitalet för samtliga aktier och andelar kom mer att understiga 20 %, 30 % eller 50 % eller så att kredit institutets ställning som dotterföretag kommer att upphöra. Medlemsstaterna ska inte vara skyldiga att tillämpa tröskelvärdet 30 % om de tillämpar ett tröskelvärde på en tredjedel enligt artikel 9.3 a i direktiv 2004/109/EG.

Artikel 26

Informationskrav och sanktioner

1. När ett kreditinstitut får kännedom om sådana förvärv eller avyttringar av innehav i institutets kapital som får till följd att innehaven överstiger eller faller under något av de gränsvär den som anges i artiklarna 22.1 och 25, ska det underrätta de behöriga myndigheterna om detta.

Börsnoterade kreditinstitut som är upptagna till handel på en reglerad marknad ska minst en gång om året underrätta de behöriga myndigheterna om namnen på aktieägare och med lemmar som har kvalificerade innehav samt om storleken på dessa innehav, såsom framgår exempelvis av uppgifter som lämnats vid årsstämman eller av uppgifter som redovisats i enlighet med föreskrifter som gäller för företag som är upptagna till handel på en reglerad marknad.

2. Om det inflytande som utövas av de personer som avses i artikel 22.1 sannolikt är till skada för en sund och ansvarsfull ledning av institutet, ska medlemsstaterna kräva att de behöriga myndigheterna vidtar lämpliga åtgärder för att få ett slut på situationen. Sådana åtgärder kan bestå av förelägganden, sank tioner, om inte annat följer av artiklarna 65–72, gentemot med lemmar i ledningsorganet och den verkställande ledningen eller upphävande av rösträtt som är knuten till de ifrågavarande aktieägarnas eller medlemmarnas aktier eller andelar.

Motsvarande åtgärder ska vara tillämpliga på fysiska eller juri diska personer som underlåter att lämna den förhandsinfor mation som avses i artikel 22.1 och om inte annat följer av artiklarna 65–72.

Om ett innehav har förvärvats trots att de behöriga myndighe terna har motsatt sig, ska medlemsstaterna, oavsett de sanktio ner som i övrigt vidtas, föreskriva antingen att rösträtterna för

sådana innehav inte får utövas eller att avgivna röster ska vara ogiltiga eller att de får förklaras ogiltiga.

Artikel 27

Kriterier för kvalificerade innehav

Vid bedömning av om kriterierna för kvalificerat innehav som avses i artiklarna 22, 25 och 26 är uppfyllda ska hänsyn tas till rösträtter som avses i artiklarna 9, 10 och 11 i direktiv 2004/109/EG och villkoren för sammanläggning av dessa enligt artikel 12.4 och 12.5 i det direktivet.

När medlemsstaterna bedömer om kriterierna för ett kvalificerat innehav som avses i artikel 26 är uppfyllda, ska de inte räkna in de rösträtter eller andelar som institut kan inneha till följd av garantiverksamhet för finansiella instrument eller placering av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande enligt avsnitt A punkt 6 i bilaga I till direktiv 2004/39/EG, förutsatt att dessa rättigheter dels inte utövas eller på annat sätt utnyttjas för att ingripa i emittentens förvaltning, dels avyttras inom ett år efter förvärvet.

AVDELNING IV

STARTKAPITAL I VÄRDEPAPPERSFÖRETAG

Artikel 28

Startkapital i värdepappersföretag

1.Startkapitalet i värdepappersföretag ska endast bestå av en eller flera av de poster som avses i artikel 26.1 a-e i förordning (EU) nr 575/2013.

2.Andra värdepappersföretag än sådana som anges i arti kel 29 ska ha ett startkapital på 730 000 EUR.

Artikel 29

Startkapital i särskilda typer av värdepappersföretag

1. Värdepappersföretag som inte handlar med finansiella in strument för egen räkning eller garanterar emissioner av finan siella instrument, men som innehar kontanter eller värdepapper för kunders räkning och som tillhandahåller en eller flera av följande tjänster ska ha ett startkapital på 125 000 EUR:

a)Mottagande och vidarebefordran av kundorder som avser finansiella instrument.

b)Fullgörande av kundorder som avser finansiella instrument.

c)Individuell portföljförvaltning av finansiella instrument.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

27.6.2013		SV		Europeiska unionens officiella tidning	L 176/361

2. De behöriga myndigheterna får tillåta att ett värdepappers företag som fullgör kundorder avseende finansiella instrument innehar sådana instrument för egen räkning om följande villkor är uppfyllda:

a)Innehavet uppstår endast som en följd av att företaget inte lyckas anpassa sina inköp exakt till investerarens order.

b)Det samlade marknadsvärdet av alla sådana poster har ett tak på 15 % av företagets startkapital.

c)Företaget uppfyller de krav som fastställs i artiklarna 92–95 och del fyra i förordning (EU) nr 575/2013.

d)Innehavet är tillfälligt och provisoriskt och begränsas till den tid som behövs för att genomföra transaktionen i fråga.

3.Medlemsstaterna får minska det belopp som avses i punkt

1till 50 000 EUR om ett företag inte har auktorisation att hålla kontanter eller värdepapper för uppdragsgivarens räkning, att handla för egen räkning eller att lämna emissionsgarantier.

4.Innehav av poster av finansiella instrument utanför han delslagret i syfte att investera kapitalbasen ska inte anses vara handel för dess egen räkning förknippad med de tjänster som anges i punkt 1 eller i punkt 3.

Artikel 30

Startkapital i lokala företag

Lokala företag ska ha ett startkapital på 50 000 EUR i den mån de utnyttjar etableringsfriheten eller tillhandahåller tjänster enligt artiklarna 31 och 32 i direktiv 2004/39/EG.

Artikel 31

Täckning för företag som inte har auktorisation att hålla kunders kontanter eller värdepapper

1. Täckningen för de företag som anges i artikel 4.1 led 2 c i förordning (EU) nr 575/2013 ska utformas på något av följande sätt:

a)Startkapital på 50 000 EUR.

b)En ansvarsförsäkring som gäller unionens hela territorium, eller någon annan jämförbar garanti mot skadeståndsansvar på grund av fel eller försumlighet i verksamheten, och som uppgår till minst 1 000 000 EUR för varje skadeståndskrav och till minst 1 500 000 EUR per år för samtliga skades tåndskrav.

c)En kombination av startkapital och ansvarsförsäkring i en form som ger ett skydd motsvarande det som anges i led a eller b.

Kommissionen ska regelbundet se över de belopp som avses i första stycket.

2. När ett sådant företag som avses i artikel 4.1 led 2 c i förordning (EU) nr 575/2013 också är registrerat enligt direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäkringsförmed ling (1) ska det uppfylla kraven i artikel 4.3 i det direktivet och ha täckning enligt något av följande:

a)Startkapital på 25 000 EUR.

b)En ansvarsförsäkring som gäller unionens hela territorium, eller någon annan form av jämförbar garanti mot skades tåndsansvar på grund av fel eller försumlighet i verksamhe ten, och som uppgår till minst 500 000 EUR för varje ska deståndskrav och till minst 750 000 EUR per år för samtliga skadeståndskrav.

c)En kombination av startkapital och ansvarsförsäkring i en form som ger ett skydd motsvarande det som avses i led a eller b.

Artikel 32

Övergångsbestämmelser

1. Genom undantag från artiklarna 28.2, 29.1, 29.3 och 30 får medlemsstaterna fortsätta att auktorisera värdepappersföre tag och företag som omfattas av artikel 30, som existerade före den 31 december 1995 och vars kapitalbas är mindre än det startkapital som anges för dem i artiklarna 28.2, 29.1, 29.3 och 30.

Kapitalbasen i sådana värdepappersföretag och företag får inte sjunka under den högsta referensnivå som beräknas efter den 23 mars 1993. Referensnivån ska vara det dagliga genomsnittet för kapitalbasens nivå beräknad under den sexmånadersperiod som föregår beräkningsdagen. Den ska beräknas var sjätte må nad för närmast föregående period.

2. Om kontrollen av ett värdepappersföretag eller ett företag som omfattas av punkt 1 övertas av annan fysisk eller juridisk person än den som kontrollerade företaget den 31 december 1995 eller tidigare, ska kapitalbasen i det värdepappersföretaget eller företaget uppgå minst till den nivå som fastställs i artik larna 28.2, 29.1, 29.3 och 30, utom om det gäller ett första övertagande genom arv efter den 31 december 1995, villkorat av de behöriga myndigheternas godkännande och för en period som inte överskrider tio år efter detta övertagande.

(1) EGT L 9, 15.1.2003, s. 3.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

L 176/362		SV		Europeiska unionens officiella tidning	27.6.2013

3.Vid fusion mellan två eller flera värdepappersföretag eller företag som omfattas av artikel 30, behöver kapitalbasen i det företag som uppstår genom fusionen inte uppgå till den nivå som fastställs i artiklarna 28.2, 29.1, 29.3 och 30. Om den nivå som fastställs i artiklarna 28.2, 29.1, 29.3 eller 30 inte har uppnåtts får kapitalbasen i det företag som uppstår genom fusionen emellertid inte understiga de fusionerade företagens sammanlagda kapitalbas vid tidpunkten för fusionen.

4.Kapitalbasen för värdepappersföretag och företag som om fattas av artikel 30 får inte understiga den nivå som fastställs i artiklarna 28.2, 29.1, 29.3 eller 30 samt punkterna 1 och 3 i den här artikeln.

5.Om de behöriga myndigheterna anser det för att säkra sådana värdepappersföretags och företags solvens är nödvändigt att kraven i punkt 4 uppfylls ska punkterna 1, 2 och 3 inte gälla.

AVDELNING V

BESTÄMMELSER OM ETABLERINGSFRIHET OCH FRIHET ATT

TILLHANDAHÅLLA TJÄNSTER

KAPITEL 1

Allmänna principer

Artikel 33

Kreditinstitut

Medlemsstaterna ska svara för att de verksamheter som anges i bilaga I kan bedrivas inom det egna territoriet av varje kredit institut som är auktoriserat och föremål för tillsyn av behöriga myndigheter i en annan medlemsstat, förutsatt att verksamhe terna omfattas av auktorisationen, i enlighet med artiklarna 35, 36.1, 36.2, 36.3, 39.1 och 39.2 samt artiklarna 40–46, an tingen genom etablering av en filial eller genom tillhandahål lande av tjänster.

Artikel 34

Finansiella institut

1. Medlemsstaterna ska se till att alla verksamheter som för tecknas i bilaga I får bedrivas, antingen genom etablering av en filial eller genom tillhandahållande av tjänster, inom det egna territoriet i enlighet med i artiklarna 35, 36.1, 36.2, 36.3, 39.1 och 39.2 samt artiklarna 40–46, av varje finansiellt institut från en annan medlemsstat, oavsett om detta är dotterföretag till ett kreditinstitut eller ägs gemensamt av två eller flera kreditinstitut vars stadgar eller bolagsordning tillåter sådan verksamhet och som uppfyller samtliga följande villkor:

a)Moderföretaget eller moderföretagen är auktoriserade som kreditinstitut i den medlemsstat vars lagar gäller för det finansiella institutet.

b)De ifrågavarande verksamheterna bedrivs i praktiken inom denna samma medlemsstats territorium.

c)Moderföretaget eller moderföretagen innehar 90 % eller mer av rösträtterna i det finansiella institutet.

d)Moderföretaget eller moderföretagen tillgodoser de behöriga myndigheternas krav rörande sund förvaltning av det finan siella institutet och utfäster sig att, med samtycke av den berörda hemmedlemsstatens behöriga myndigheter, solida riskt svara för det finansiella institutets åtaganden.

e)Det finansiella institutet granskas, för de verksamheter det gäller, aktivt genom gruppbaserad tillsyn av moderföretaget eller vart och ett av moderföretagen i enlighet med avdelning VII kapitel 3 i detta direktiv och del ett avdelning II kapitel 2 i förordning (EU) nr 575/2013, särskilt beträffande kapital baskraven i artikel 92 i den förordningen, för kontroll av stora exponeringar enligt del fyra i den förordningen och begränsning av innehav enligt artiklarna 89 och 90 i den förordningen.

Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska kontrollera att de villkor som anges i första stycket uppfylls, och förse det finansiella institutet med ett intyg om efterlevnad som ska ut göra del av den underrättelse som avses i artiklarna 35 och 39.

2.Om ett finansiellt institut som avses i punkt 1 första stycket inte längre uppfyller alla de föreskrivna villkoren ska hemmedlemsstatens behöriga myndigheter underrätta värdmed lemsstatens behöriga myndigheter, och den verksamhet som det finansiella institutet bedriver ska bli föremål för värdmedlems statens lagstiftning.

3.Punkterna 1 och 2 ska på samma sätt gälla för dotterfö retag till sådana finansiella institut som avses i punkt 1 första stycket.

KAPITEL 2

Rätten att etablera kreditinstitut

Artikel 35

Anmälningsplikt och samarbete mellan behöriga myndigheter

1. Ett kreditinstitut som önskar etablera en filial på en annan medlemsstats territorium ska underrätta hemmedlemsstatens be höriga myndigheter om detta.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

27.6.2013		SV		Europeiska unionens officiella tidning	L 176/363

2. Medlemsstaterna ska kräva att varje kreditinstitut som önskar etablera en filial i en annan medlemsstat lämnar all nedan uppräknad information i den anmälan som avses i punkt 1:

a)Den medlemsstat på vars territorium filialen ska etableras.

b)En verksamhetsplan med bl.a. filialens tilltänkta affärsverk samhet och organisationsstruktur.

c)Den adress i värdmedlemsstaten där handlingar utlämnas.

d)Namnen på de personer som ska ansvara för ledningen av filialens verksamhet.

3. Om de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten inte har anledning att ifrågasätta kreditinstitutets administrativa struktur eller finansiella ställning, med beaktande av de tilltänkta verksamheterna, ska de, inom tre månader från mottagande av den information som avses i punkt 2, översända den erhållna informationen till värdmedlemsstatens behöriga myndigheter och underrätta det berörda kreditinstitutet.

Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska också lämna uppgift om storleken på och sammansättningen av kreditinstitu tets kapitalbas och summan av de kapitalbaskrav som enligt artikel 92 i förordning (EU) nr 575/2013 gäller för kreditinsti tutet.

Genom undantag från andra stycket ska hemmedlemsstatens behöriga myndigheter i sådana fall som avses i artikel 34 lämna uppgift om storleken på och sammansättningen av det finansi ella institutets kapitalbas och de totala riskvägda exponerings belopp som beräknas i enlighet med i artikel 92.3 och 92.4 i förordning (EU) nr 575/2013 för det kreditinstitut som är dess moderföretag.

4. Om hemmedlemsstatens behöriga myndigheter vägrar att översända den information som avses i punkt 2 till värdmed lemsstatens behöriga myndigheter, ska skälen för detta lämnas till det berörda kreditinstitutet inom tre månader från det att fullständig information föreligger.

En vägran att översända information eller underlåtenhet att lämna besked ska kunna prövas i domstol i hemmedlemsstaten.

5. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn

isyfte att specificera vilka uppgifter som ska anmälas i enlighet med denna artikel.

Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

6. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge nomförande i syfte att fastställa standardformulär, mallar och förfaranden för sådan anmälan.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

7. EBA ska översända de förslag till tekniska standarder som avses i punkterna 5 och 6 till kommissionen senast den 1 ja nuari 2014.

Artikel 36

Inledande av verksamhet

1.Innan en filial till ett kreditinstitut inleder sin verksamhet ska värdmedlemsstatens behöriga myndigheter inom två må nader från mottagandet av den information som avses i arti kel 35 förbereda tillsyn över kreditinstitutet i enlighet med kapitel 4 och, om nödvändigt, ange på vilka villkor, motiverade med hänsyn till det allmännas bästa, verksamheten ska bedrivas

ivärdmedlemsstaten.

2.Efter det att underrättelse från värdmedlemsstatens behö riga myndigheter har mottagits eller om den i punkt 1 angivna fristen har löpt ut utan att underrättelse har mottagits från myndigheterna, får filialen etableras och inleda sin verksamhet.

3.Om det uppstår förändringar i någon av de uppgifter som har lämnats i en underrättelse enligt led b, c eller d i artikel 35.2, ska kreditinstitutet skriftligen underrätta de behöriga myndighe terna i hemmedlemsstaten och värdmedlemsstaten minst en månad före ändringen, så att hemmedlemsstatens behöriga myndigheter kan fatta beslut avseende ansökan om att etablera en filial i en annan medlemsstat efter anmälan enligt artikel 35 och värdmedlemsstatens behöriga myndigheter kan fatta beslut om villkoren för ändringen enligt punkt 1 i den här artikeln.

4.Filialer som har inlett sin verksamhet före den 1 januari 1993 och i enlighet med de bestämmelser som är i kraft i värdmedlemsstaten, ska anses ha varit föremål för det förfarande som föreskrivs i artikel 35 och i punkterna 1 och 2 i den här artikeln. Sådana filialer ska från och med den 1 januari 1993 regleras genom punkt 3 i den här artikeln samt genom artik larna 33 och 52 samt kapitel 4.

5.EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn

isyfte att specificera vilka uppgifter som ska anmälas i enlighet med denna artikel.

100

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

L 176/364		SV		Europeiska unionens officiella tidning	27.6.2013

Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

6. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge nomförande i syfte att fastställa standardformulär, mallar och förfaranden för sådan anmälan.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

7. EBA ska översända de förslag till tekniska standarder som avses i punkterna 5 och 6 till kommissionen senast den 1 ja nuari 2014.

Artikel 37

Information om avslag

Medlemsstaterna ska informera kommissionen och EBA om antal och typ av ärenden där överlämnande av information har vägrats enligt artiklarna 35 och 36.3.

Artikel 38

Aggregering av filialer

Samtliga driftsställen som ett kreditinstitut har etablerat i en medlemsstat medan det har sitt huvudkontor i en annan med lemsstat ska anses utgöra en enda filial.

KAPITEL 3

Utövande av friheten att tillhandahålla tjänster

Artikel 39

Anmälningsförfarande

1.Ett kreditinstitut som för första gången vill utnyttja rätten, inom ramen för fritt tillhandahållande av tjänster, att bedriva verksamhet på en annan medlemsstats territorium, ska under rätta hemmedlemsstatens behöriga myndigheter om vilka av de verksamheter som anges i bilaga I som kreditinstitutet avser att bedriva.

2.Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska inom en månad från mottagandet av den anmälan som avses i punkt

1översända denna till värdmedlemsstatens behöriga myndighe

Nya administrativa sanktioner på	Prop.
finansmarknadsområdet	2014/15:57

företagets ledning.
Med kvalificerat	innehav	avses	Med kvalificerat	innehav	avses
detsamma som i	1 kap.	5 § 14	detsamma som i	1 kap.	5 § 15
lagen (2004:297) om bank- och			lagen (2004:297) om bank- och
finansieringsrörelse.			finansieringsrörelse.

2.5	Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) Prop. 2014/15:57
	om värdepappersmarknaden