Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Regeringens skrivelse 2014/15:102

Utvecklingen inom den kommunala sektorn	Skr.
	2014/15:102

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.

Stockholm den 1 april 2015

Stefan Löfven

Ardalan Shekarabi

(Finansdepartementet)

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen lämnar regeringen en översiktlig redovisning av hur ekonomin och verksamheten i kommuner och landsting har utvecklats de senaste åren.

Redovisingen av den kommunala ekonomin innefattar i huvudsak resultatutvecklingen för kommuner och landsting samt utvecklingen av statliga bidrag till kommunsektorn. Vidare redovisas sysselsättnings- utvecklingen och kompetensförsörjningen samt utfallet av valen 2014 i kommuner och landsting.

Redovisningen av utvecklingen i den kommunala verksamheten omfattar i första hand verksamheterna inom skola, vård och omsorg. Innehållet i skrivelsen syftar till att beskriva hur dessa verksamheter ut- vecklats i förhållande till de nationella mål som riksdagen och regeringen har formulerat. I skrivelsen har de senaste tillgängliga uppgifterna för respektive område använts.

Skr. 2014/15:102

Innehållsförteckning

1	Den kommunala sektorn ...................................................................			5
	1.1	Grundläggande ramverk .....................................................		5
	1.2	Kommunernas och landstingens uppgifter .........................		7
2	Kommunal ekonomi..........................................................................			8
	2.1	Mål för den kommunala ekonomin ....................................		8
		2.1.1	God ekonomisk hushållning ..............................	8
		2.1.2	Balanskravet ......................................................	8
	2.2	Kommunernas och landstingens ekonomi..........................		9
		2.2.1	Resultaträkningen..............................................	9
		2.2.2	Balansräkningen ..............................................	20
3 Statsbidragen till kommuner och landsting.....................................				28
	3.1	Statsbidragen 2014 ...........................................................		28
	3.2	De generella statsbidragen................................................		29
		3.2.1	Kommunalekonomisk utjämning ....................	29
		3.2.2	Utjämning av kostnader för verksamhet
			enligt LSS........................................................	32
	3.3	De specialdestinerade statsbidragen 2014 ........................		33
	3.4	Statsbidragens betydelse för enskilda kommuner och
		landsting 2013 ..................................................................		34
4	Kommunal personal........................................................................			37
	4.1	Ökning av antalet årsarbetare i kommunsektorn ..............		37
	4.2	Analys av kompetensförsörjningen och
		specialiseringsgraden i kommunerna ...............................		43
5 Valen 2014 i kommuner och landsting ...........................................				47
	5.1	Valdeltagande...................................................................		47
	5.2	Antalet ledamöter i fullmäktige........................................		47
	5.3	Omsättning av ledamöter..................................................		48
	5.4	Lokala folkomröstningar ..................................................		49
6 Hälso- och sjukvård samt tandvård.................................................				50
	6.1	Övergripande mål för hälso- och sjukvård .......................		50
	6.2	Måluppfyllelse för hälso- och sjukvård och vissa
		riktade statsbidrag ............................................................		51
		6.2.1	Tillgänglighet och jämlikhet inom vården.......	51
		6.2.2	Kunskapsbaserad vård.....................................	56
		6.2.3	Delaktighet och självbestämmande i
			vården .............................................................	59
		6.2.4	Kvalitetsutveckling och systematiskt
			förbättringsarbete.............................................	62
	6.3	Prestationer inom hälso- och sjukvården..........................		66
	6.4	Kostnader för hälso- och sjukvård....................................		68
		6.4.1	Landstingens nettokostnader för hälso-
			och sjukvården.................................................	68
2		6.4.2	Läkemedelskostnader ......................................	71
2

6.5	Övergripande mål för tandvården....................................		75
	6.5.1	Måluppfyllelse................................................	75
	6.5.2	Prestationer.....................................................	76
	6.5.3	Tandvårdskostnader........................................	77
7 Socialtjänst.....................................................................................			79

7.1Övergripande mål och måluppfyllelse av vissa

	riktade statsbidrag............................................................		79
7.2	Omsorg om äldre.............................................................		81
	7.2.1	Nationella mål ................................................	81
	7.2.2	Måluppfyllelse av vissa riktade
		statsbidrag.......................................................	81
	7.2.3	Måluppfyllelse................................................	84
	7.2.4	Prestationer.....................................................	86
	7.2.5	Kostnader........................................................	87
7.3	Insatser för personer med funktionsnedsättning ..............		88
	7.3.1	Nationella mål ................................................	88
	7.3.2	Måluppfyllelse................................................	89
	7.3.3	Prestationer.....................................................	92
	7.3.4	Kostnader........................................................	94
7.4	Individ- och familjeomsorg .............................................		95
	7.4.1	Nationella mål ................................................	95
	7.4.2	Måluppfyllelse av vissa riktade
		statsbidrag.......................................................	97
	7.4.3	Måluppfyllelse................................................	98
	7.4.4	Prestationer...................................................	102
	7.4.5	Kostnader......................................................	106
8 Skolväsendet och annan pedagogisk verksamhet.........................			109

8.1Övergripande mål och måluppfyllelse av vissa

	riktade statsbidrag..........................................................		109
8.2	Förskola	.........................................................................	112
	8.2.1	Nationella mål ..............................................	112
	8.2.2 ..............................................	Måluppfyllelse	113
	8.2.3 ...................................................	Prestationer	113
	8.2.4 ......................................................	Kostnader	115
8.3	Annan pedagogisk ......................................verksamhet		115
	8.3.1 ..............................................	Nationella mål	115
	8.3.2 ...................................................	Prestationer	115
	8.3.3 ......................................................	Kostnader	116
8.4	Förskoleklass.................................................................		116
	8.4.1 ..............................................	Nationella mål	116
	8.4.2 ..............................................	Måluppfyllelse	117
	8.4.3 ...................................................	Prestationer	117
	8.4.4 ......................................................	Kostnader	117
8.5	Grundskola ....................................................................		117
	8.5.1 ..............................................	Nationella mål	117
	8.5.2 ..............................................	Måluppfyllelse	118
	8.5.3 ...................................................	Prestationer	122
	8.5.4 ......................................................	Kostnader	122
8.6	Grundsärskola................................................................		123
	8.6.1 ..............................................	Nationella mål	123

Skr. 2014/15:102

Skr. 2014/15:102	8.6.2	Måluppfyllelse ...............................................	123
	8.6.3	Prestationer ....................................................	123
	8.6.4	Kostnader ......................................................	124
8.7	Fritidshem ......................................................................		124
	8.7.1	Nationella mål ...............................................	124
	8.7.2	Måluppfyllelse ...............................................	124
	8.7.3	Prestationer ....................................................	124
	8.7.4	Kostnader ......................................................	125
8.8	Gymnasieskola ...............................................................		125
	8.8.1	Nationella mål ...............................................	125
	8.8.2	Måluppfyllelse ...............................................	126
	8.8.3	Prestationer ....................................................	129
	8.8.4	Kostnader ......................................................	131
8.9	Gymnasiesärskola...........................................................		132
	8.9.1	Nationella mål ...............................................	132
	8.9.2	Måluppfyllelse ...............................................	132
	8.9.3	Prestationer ....................................................	132
	8.9.4	Kostnader ......................................................	133
8.10	Kommunal vuxenutbildning...........................................		133
	8.10.1	Nationella mål ...............................................	133
	8.10.2	Måluppfyllelse ...............................................	133
	8.10.3	Prestationer ....................................................	134
	8.10.4	Kostnader ......................................................	134
8.11	Särskild utbildning för vuxna .........................................		135
	8.11.1	Nationella mål ...............................................	135
	8.11.2	Prestationer ....................................................	135
	8.11.3	Kostnader ......................................................	136
8.12	Utbildning i svenska för invandrare ...............................		136
	8.12.1	Nationella mål ...............................................	136
	8.12.2	Måluppfyllelse ...............................................	136
	8.12.3	Prestationer ....................................................	137
	8.12.4	Kostnader ......................................................	137
Bilaga 1	Kommungrupper ............................................................		138
Bilaga 2	Ordlista	...........................................................................	142
Bilaga 3	Antal invånare och skattesats per kommun ....................		144
Bilaga 4	Tabellbilaga....................................................................		155
Utdrag ur protokoll vid .........regeringssammanträde den 1 april 2015			168

Den kommunala sektorn

Skr. 2014/15:102

I Sverige finns det 290 kommuner och 20 landsting. Bland kommuner och landsting finns en stor variation i storlek, både i fråga om befolkningsmängd och om yta.

Antalet kommuninvånare varierar mellan nästan 2 500 i Bjurholm och ca 912 000 i Stockholm. I genomsnitt har landets kommuner 33 600 in- vånare, samtidigt som hälften av dem har färre än 15 300 invånare. Till ytan varierar storleken på kommunerna mellan 9 och drygt 19 000 kva- dratkilometer. Sundbybergs kommun är minst och Kiruna störst.

Det största landstinget, Stockholms läns landsting, har nästan 2 200 000 invånare, medan Jämtlands läns landsting, som är det minsta landstinget, har ca 127 000 invånare.

1.1Grundläggande ramverk

En stor del av den svenska offentliga förvaltningen ligger på lokal nivå,
dvs. på kommuner och landsting. Ramarna för den kommunala verk-
samheten sätts av riksdag och regering i form av lagar och förordningar.
Grunden för kommunernas och landstingens ställning, organisation och
verksamhet är huvudsakligen reglerad i regeringsformen, förkortad RF,
kommunallagen (1991:900), förkortad KL, och i ett stort antal för-
fattningar med inriktning på särskilda verksamheter samt inom EU-
rätten.
I RF regleras den kommunala indelningens struktur, innebörden av den
kommunala självstyrelsen och den därtill kopplade beskattningsrätten
samt formerna för den kommunala verksamheten. Av RF framgår bl.a.
att den svenska folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt och
parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse (1 kap. 1 §
andra stycket) och att beslutanderätten i kommuner och landsting utövas
av valda församlingar (14 kap. 1 stycket §).
Av RF framgår vidare bl.a. att kommunerna sköter lokala och
regionala angelägenheter av allmänt intresse på den kommunala
självstyrelsens grund (14 kap. 2§). Föreskrifter om kommunernas
befogenheter och åligganden ska som huvudregel meddelas genom lag
(8 kap. 2 § första stycket 3). Kommuner och landsting har både obliga-
toriska och frivilliga uppgifter. Utöver lagreglerade åligganden finns en
fri sektor inom vilken kommuner och landsting kan ombesörja egna
angelägenheter, s.k. frivillig verksamhet.
Den frivilliga verksamheten kännetecknas av att staten inte ställer upp
några särskilda krav vad gäller t.ex. kvalitet eller omfång. Det finns
således en inom vissa ramar fri bestämmanderätt för kommuner och
landsting och utrymme för en kommunal initiativrätt. Den kommunala
initiativrätten utgör en del av kärnan i den kommunala självstyrelsen.
Kommunerna får ta	ut skatt för skötseln av sina angelägenheter
(14 kap. 4 § RF). Även	den kommunala beskattningsrätten utgör en
viktig del av den kommunala självstyrelsen.
Sverige har en lång tradition av kommunal självstyrelse som ytterst

handlar om att genom folkvalda beslutande församlingar ge möjlighet till	5

Skr. 2014/15:102 ansvarstagande och inflytande över gemensamma angelägenheter. Det ger också möjlighet till lokala anpassningar utifrån olika behov och förutsättningar. År 1989 ratificerade Sverige den Europeiska konven- tionen om kommunalt självstyre.

För lagstiftningsärenden som rör den kommunala självstyrelsen gäller enligt RF att en inskränkning av självstyrelsen inte bör gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen. Detta innebär att en proportionalitetsprövning ska göras under lagstiftningsprocessen (14 kap. 3 §).

Även den s.k. kommunala finansieringsprincipen är en viktig del av den statliga styrningen av kommunsektorn. Principen och dess tillämp- ning har godkänts av riksdagen (prop. 1993/94:150, bet. 1993/94:FiU19, rskr. 1993/94:442). Principen innebär att staten inte utan att skjuta till finansiering, t.ex. i form av höjda statsbidrag, bör införa nya obliga- toriska uppgifter för kommuner och landsting, göra tidigare frivilliga uppgifter till obligatoriska, ändra ambitionsnivån på befintliga uppgifter eller göra regeländringar som påverkar kommuners möjligheter att ta ut avgifter. En förändring som leder till sänkta kostnader för kommunerna och landstingen bör på motsvarande sätt medföra minskade bidrag. Finansieringsprincipen gäller även myndigheters bindande beslut.

Eftersom förutsättningarna skiljer sig åt mellan enskilda kommuner respektive landsting finns det ett utjämningssystem som innefattar både inkomster och kostnader. Den kommunalekonomiska utjämningen är ett instrument för att ge kommuner och landsting likvärdiga ekonomiska förutsättningar.

I KL regleras fördelningen av makt och ansvar i kommuner och lands- ting. Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om kommunernas kompetens och maktbefogenheter, handläggningen av kommunala ärenden samt om kommunernas ekonomi och avgiftssättning.

Kommuner och landsting ska ha en god ekonomisk hushållning i sina verksamheter och ska som huvudregel upprätta sin budget så att intäk- terna överstiger kostnaderna (8 kap. 1 och 4 §§ KL). Kommuner och landsting får ta ut avgifter för tjänster och nyttigheter som de tillhanda- håller, för sådana tjänster och nyttigheter som kommuner och landsting är skyldiga att tillhandahålla får avgifter dock bara tas ut om det följer av lag eller annan författning (8 kap. 3 b § KL). De bidrag som kommunerna och landstingen erhåller från staten utgör en viktig för- utsättning för att de ska kunna bedriva sin verksamhet.

I KL finns även bestämmelser om kommunernas och landstingens allmänna kompetens. Vidare är en stor del av kommunernas och lands- tingens kompetens reglerad i speciallagar.

I varje kommun och landsting ska det finnas förtroendevalda revisorer som utses av fullmäktige. Revisorerna är fullmäktiges instrument för att granska den kommunala verksamheten och granskar årligen nämnder, kommunala företag och enskilda ledamöter. Revisorerna prövar bl.a. om verksamheten lever upp till fullmäktiges mål, om den följer beslut och lagstiftning samt om den ekonomiska redovisningen är korrekt upprättad.

1.2

Kommunernas och landstingens uppgifter

Skr. 2014/15:102

Kommuner och landsting ansvarar för en betydande del av den offentliga verksamheten i Sverige. Många av deras obligatoriska uppgifter utgör viktiga samhällsfunktioner och regleras i speciallagstiftning.

Den specialreglerade kompetensen är omfattande och mycket skiftande. Obligatoriska uppgifter för kommunerna och landstingen finns t.ex. inom plan- och byggväsendet, på skolområdet, inom socialtjänsten samt inom hälso- och sjukvården. Det finns även kompetensutvidgande bestämmelser som ger kommuner och landsting vissa befogenheter, sam- tidigt som de inte innebär några åligganden, på t.ex. kultur- och idrotts- området. Den närmare avgränsningen av den kommunala kompetensen sker i rättspraxis.

De dominerande verksamheterna i kommunerna är utbildning samt vård och omsorg. Landstingens dominerande verksamhet är hälso- och sjukvård.

En stor del av de kommunala verksamheterna bedrivs i förvaltnings- form. Kommuner och landsting har även möjlighet att bedriva verk- samhet genom andra juridiska personer, t.ex. aktiebolag. Även verksam- heten i sådana juridiska personer omfattas av de kommunala kompetens- reglerna.

Samverkan mellan kommuner och mellan landsting är omfattande. År 2013 bedrevs samverkan i 182 kommunalförbund. Samverkan före- kommer också i andra former, t.ex. i samverkansorgan, genom avtal, i gemensamma nämnder och i interkommunala företag. Landstingen har omfattande samverkan i sex regioner inom området hälso- och sjukvård. Kommuner och landsting samverkar också allt mer i nätverk med näringslivet, intresseorganisationer och högskolor.

Skr. 2014/15:102 2 Kommunal ekonomi

Verksamhet som finansieras av kommuner och landsting är av stor betydelse för svensk ekonomi. De kommunala utgifterna motsvarade 24 procent av BNP 2014. Den största delen av utgifterna gick till verksamheter inom vård, skola och omsorg. Antalet sysselsatta i kommunerna och landstingen utgör, tillsammans med antalet sysselsatta hos privata utförare som utför verksamhet som finansieras av kommuner och landsting, drygt en fjärdedel av det totala antalet sysselsatta i Sverige.

2.1Mål för den kommunala ekonomin

2.1.1God ekonomisk hushållning

I kommunallagen (1991:900), förkortad KL, anges att kommuner och landsting ska ha en god ekonomisk hushållning i sin verksamhet och i sådan verksamhet som bedrivs genom andra juridiska personer. Det innebär att varje kommun och landsting har ett ansvar för att ha en långsiktig hållbar ekonomi. För att en god ekonomisk hushållning ska uppnås bör resultatet för varje enskild kommun och enskilt landsting ligga på en nivå som realt sett konsoliderar ekonomin (se avsnitt 2.2.1). En grundläggande princip har sedan länge varit att varje generation ska stå för sina egna kostnader.

För verksamheten ska anges mål och riktlinjer som är av betydelse för god ekonomisk hushållning. Fullmäktige ska besluta om riktlinjer för god ekonomisk hushållning för kommunen och landstinget. Om kommunen eller landstinget har en resultatutjämningsreserv ska rikt- linjerna även omfatta hanteringen av den.

2.1.2 Balanskravet

	Balanskravet enligt KL innebär att enskilda kommuner och landsting inte
	får besluta om en budget där kostnaderna överstiger intäkterna. Det
	kommunala balanskravet anger således den lägsta godtagbara resultat-
	nivån på kort sikt. Innan resultatet kan stämmas av mot balanskravet ska
	det enligt lagen (1997:614) om kommunal redovisning bl.a. justeras för
	realisationsvinster och realisationsförluster samt för orealiserade förluster
	i värdepapper respektive eventuell återföring av tidigare justeringar av
	orealiserade förluster i en s.k. balanskravsutredning. Det finns också
	fr.o.m. 2013 en möjlighet för kommuner och landsting att använda sig av
	resultatutjämningsreserver (se avsnitt 2.2.1).
	Om resultatet blir negativt måste det kompenseras med överskott inom
	tre år. Om det finns synnerliga skäl kan en kommun budgetera för
	tillfälliga underskott eller besluta att inte återställa hela eller delar av ett
	negativt resultat. Det handlar då om fall där ett frångående motiveras av
	synnerliga skäl och där det grundläggande kravet på god ekonomisk
	hushållning har beaktats. Exempel på situationer när synnerliga skäl kan
8	anses föreligga är när en avyttring av tillgångar har skett och en förlust
8

uppstått. Det kan då finnas skäl att inte reglera förlusten, om avyttringen Skr. 2014/15:102 samtidigt innebär att kommunen eller landstinget därigenom har skapat

förutsättningar för minskade framtida kostnader.

2.2Kommunernas och landstingens ekonomi

I följande avsnitt beskrivs kommunsektorns ekonomi, både vad gäller resultat och finansiell ställning. Fokus är på resultatet 2014 och jäm- förelser med 2013, men även tidsserier för 2005–2014 redovisas och analyseras.

Uppgifterna för 2014 baseras på preliminära bokslutsuppgifter sammanställda av Statistiska centralbyrån (SCB) och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

2.2.1Resultaträkningen

I resultaträkningen redovisas intäkter och kostnader, resultat före extraordinära poster samt årets resultat. Årets resultat är normalt detsamma som förändringen av det egna kapitalet (se tabell 2.1 och bilaga 4 tabell 1 och 2).

Positivt resultat för kommunsektorn 2014

Årets resultat för kommunsektorn uppgick till 13 miljarder kronor 2014, vilket var 9 miljarder kronor lägre än 2013. År 2013 påverkades dock resultatet av en extraordinär intäkt om ca 9 miljarder kronor till följd av avyttringar av dotterbolag till det av Göteborgs kommun helägda bolaget Göteborgs Stadshus AB.

Resultatet 2014 före extraordinära poster uppgick till 14 miljarder kronor. Av resultatet svarade kommunerna för 11 miljarder kronor och landstingen för 3 miljarder kronor (se diagram 2.1).

Skr. 2014/15:102 Diagram 2.1 Resultat före extraordinära poster 2005–2014

Miljarder kronor

25
		Kommuner		Landsting			Totalt - kommunsektorn
20
15
10
5
0
05	06	07	08	09	10	11	12	13	14
-5
Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

År 2014 redovisade 231 av totalt 290 kommuner (80 procent) ett positivt resultat före extraordinära poster. Det var 32 kommuner färre än 2013. Av landstingen redovisade 13 av totalt 20 landsting (65 procent) ett positivt resultat, vilket var en ökning jämfört med 2013, då endast 4 landsting redovisade ett positivt resultat före extraordinära poster. Diagram 2.2 och 2.3 visar kartor där kommuner respektive landsting är indelade utifrån deras resultat före extraordinära poster per invånare 2014.

Diagram 2.2 Resultat före extraordinära poster per invånare 2014 i	Skr. 2014/15:102
kommunerna

	kr/invånare			Antal
	-4 553	–	-470
-	-4 553	–	-470	29
-	-469	–	-1	30

+	0	–	808	115
+	809	– 25 481		116

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Skr. 2014/15:102	Diagram 2.3 Resultat före extraordinära poster per invånare 2014 i
	landstingen

	kr/invånare			Antal
-	-1 278 –		-626	4
-	-625	–	-1	3

+	0	–	521	7
+	522	–	4 600	7

Anm.: Resultatet för Gotlands kommun avser landstingsverksamheten, vilket motsvarar 35 procent av resultatet.

12	Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Medianen för kommunernas resultat före extraordinära poster per in- vånare varierade 2005–2014 från som lägst 414 kronor per invånare 2008 till som högst 1 271 kronor per invånare 2013. År 2014 uppgick medianen för resultatet före extraordinära poster till 545 kronor per invånare.

Medianen för landsting för resultatet före extraordinära poster uppgick 2014 till 319 kronor per invånare. Medianen för landstingen varierade mellan -395 och 512 kronor per invånare. Det finns enskilda kommuner och landsting där resultatet enskilda år har avvikit i väsentlig omfattning från medianen, vilket i de flesta fall förklaras av isolerade händelser såsom försäljningar med realisationsvinst eller tillfälliga förluster.

År 2008–2014 hade 155 kommuner (53 procent) någon gång negativa

resultat före	extraordinära	poster.	Av dessa hade 126	kommuner
(82 procent)	ett eller två	år med	negativa resultat, 17	kommuner

(11 procent) tre år med negativa resultat, 10 kommuner (6 procent) fyra år med negativa resultat och 2 kommuner (1 procent) negativa resultat sex av totalt sju år.

År 2008–2014 hade 19 landsting (95 procent) haft negativa resultat före extraordinära poster. Av dessa hade 8 landsting (42 procent) ett eller två år med negativa resultat, 3 landsting (16 procent) negativa resultat tre

år, 4 landsting (21 procent)	negativa	resultat	fyra år,	2 landsting
(11 procent) negativa resultat	fem år	och 2	landsting	(11 procent)

negativa resultat sex år. Att i stort sett samtliga landsting någon gång hade negativa resultat berodde på sänkningen av diskonteringsräntan som används vid beräkningen av pensionsskulden. Detta påverkade landstingen mer än kommunerna eftersom det i landstingen finns fler högavlönade grupper som tjänar in förmånsbestämd pension. Dis- konteringsräntan sänktes vid två tillfällen 2008–2014.

Som framgår av tabell 2.1 påverkades kommunsektorns resultat de senaste åren av generella tillfälliga poster som fick effekter för samtliga kommuner och landsting. År 2014 påverkade dock inga generella tillfälliga poster resultatet. I bilaga 4 redovisas resultaträkningarna för kommunerna och landstingen.

Skr. 2014/15:102

Skr. 2014/15:102	Tabell 2.1	Kommunsektorns resultaträkning 2010–2014
		Miljarder kronor och procent

			2010	2011	2012	2013	20141	Förändr	Förändr.
								13/14 %	10/14 %
	Verksamhetens intäkter		152	156	170	179	178	-0,2	4,0
	Verksamhetens kostnader		-760	-783	-809	-839	-872	3,9	3,5
	Avskrivningar		-24	-24	-26	-28	-28	1,2	4,2
	Verksamhetens		-631	-652	-665	-688	-721	4,8	3,4
	nettokostnader
	Skatteintäkter		522	541	562	585	602	2,9	3,6
	Generella statsbidrag		123	123	120	123	127	2,9	0,8
	– varav kommunal		14	14	15	15	15
	fastighetsavgift2
	– varav ersättning för		23	23	23	21	22
	läkemedelsförmånen3
	Finansiella intäkter		12	13	16	16	15	-1,2	6,5
	Finansiella kostnader		-8	-20	-14	-22	-10	-56,9	4,5
	Resultat före		18	7	19	14	14
	extraordinära poster
	Extraordinära intäkter4		1	1	0	9	2
	Extraordinära kostnader		0	-1	0	0	-2
	Årets resultat		19	7	19	22	13

	Justering för generella
	tillfälliga och
	extraordinära poster
	AFA Försäkring			-1	-11	-10
	Sänkt diskonteringsränta			8		10
	Extraordinära poster6		-1	0	0	-9	1
	Årets resultat efter		18	14	9	14	14
	justering

1Resultaträkningen 2014 är preliminär.

2Enligt prognosen för 2014 från Sveriges Kommuner och Landsting. Fastighetsavgiften redovisas av kommunerna som ett generellt statsbidrag.

3Landstingen redovisar det riktade statsbidraget för läkemedelsförmånen som ett generellt statsbidrag.

4Beloppet 2013 avser realisationsvinst i Göteborgs kommun vid försäljning av helägda dotterbolag till Göteborgs Stadshus AB (Göteborgs kommun).

Anm.: Varje enskild rad är avrundad till miljarder kronor. Det innebär att det inte alltid går att summera delraderna till en totalsumma. Förändringen mellan 2010 och 2014 avser årlig genomsnittlig förändring. Källor: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (statistiska centralbyrån). För tillfälliga effekter är källan Sveriges Kommuner och Landsting samt egna beräkningar.

Analys av vissa av resultaträkningens delar

Kommunsektorns verksamhetskostnader uppgick till 872 miljarder kronor 2014, vilket motsvarade en ökning på 3,9 procent jämfört med 2013 (se tabell 2.1).

Nettokostnaderna utgörs av verksamhetens kostnader inklusive av- skrivningar, minskade med verksamhetens intäkter. Nettokostnaderna ökade 2014 med 3,3 procent jämfört med 2013, om den tillfälliga åter- betalningen 2013 av försäkringspremier från AFA Försäkring för 2005

och 2006 exkluderas. Nettokostnaderna i kommunerna ökade	med
2,7 procent och nettokostnaderna i landstingen med 4,3 procent.
För landstingen har SKL beräknat nettokostnadsökningen	till

5,4 procent under samma period, när hänsyn har tagits till verksamhet som övergått till/från kommunerna, återbetalningen av AFA-premier och en större realisationsvinst i Uppsala läns landsting (Ekonominytt 06/2015). Motsvarande beräkning har inte gjorts för kommunerna.

Skatteintäkterna för kommunsektorn ökade med 17 miljarder kronor 2014, vilket var en ökning med 2,9 procent jämfört med 2013. Ökningen beror till viss del på att medelskattesatsen ökat med 0,13 procentenheter i kommunsektorn (motsvarande drygt 2 miljarder kronor), men främst på att skatteunderlaget ökat, bl.a. till följd av ett ökat antal arbetade timmar. De generella statsbidragen ökade med 4 miljarder kronor eller med 2,9 procent (se vidare avsnitt 3).

Det finansiella nettot förbättrades 2014 med 13 miljarder kronor jämfört med 2013. Exkluderas effekten av sänkningen av diskonterings- räntan för beräkningen av pensionsskulden 2013 var förbättringen drygt 2 miljarder kronor. De finansiella intäkterna är relativt stabila. En förklaring till förbättringen av de finansiella kostnaderna är en jämförelsevis låg ökning av de pensionskostnader som definieras som finansiella, på grund av en låg uppräkning för bl.a. inflation och ränta.

I tabell 2.1 redovisas resultaträkningen för kommunsektorn som helhet. Efter årets resultat redovisas tillfälliga intäkter och kostnader som påverkat årets resultat samt en summeringsrad när dessa exkluderats.

God ekonomisk hushållning

I diagram 2.4 redovisas kommunsektorns resultat i förhållande till skatteintäkter och generella statsbidrag 2005–2014. Ett bland kommuner och landsting vanligt förekommande mål är att årets resultat bör uppgå till 2 procent av skatteintäkter och generella statsbidrag. Målet för god ekonomisk hushållning bör dock kunna skilja sig åt mellan enskilda kommuner och landsting, bl.a. med beaktande av ekonomiskt utgångs- läge och framtida förutsättningar. Det är fullmäktige i de enskilda kommunerna och landstingen som beslutar om riktlinjer för god ekonomisk hushållning.

Skr. 2014/15:102

Skr. 2014/15:102 Diagram 2.4 Resultatets andel av skatteintäkter och generella statsbidrag 2005–2014

	Procent
6,0
					Kommuner
5,0					Landsting
					Totalt - kommunsektorn
4,0
3,0
2,0
1,0
0,0
05	06	07	08	09	10	11	12	13	14
-1,0
-2,0

Anm.: Med resultat avses årets resultat, dvs. inklusive extraordinära poster.

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

År 2014 uppgick årets resultat som andel av skatteintäkter och generella statsbidrag för kommunsektorn som helhet till 1,8 procent. Kommunernas andel uppgick till 2,1 procent och landstingens andel till 1,3 procent.

Under den redovisade perioden försämrades resultatet som andel av skatteintäkter och generella statsbidrag för sektorn vid tre tillfällen: 2008, 2011 och 2014. Det försämrade resultatet 2008 berodde dels på att kostnaderna ökade mer än skatteintäkterna och de generella statsbidragen, dels på nedskrivningar av värdet på finansiella tillgångar. Resultatförsämringen 2011 förklaras av den sänkta diskonteringsräntan på pensionsskulden. Diskonteringsräntan sänktes även 2013, men då vägdes det negativa resultatet upp av återbetalningen av premier från AFA Försäkring som avsåg 2005 och 2006. År 2014 försämrades resultatandelen från 3,1 procent till 1,8 procent för sektorn som helhet. En förklaring till detta är att resultatet 2013 påverkades av en realisationsvinst på närmare 9 miljarder kronor. Om denna vinst exkluderas var 2013 års resultat i nivå med resultatet för 2014.

Av diagram 2.4 framgår att kommunerna i genomsnitt har haft en högre resultatandel av skatteintäkter och generella statsbidrag än landstingen. Den genomsnittliga andelen för kommunsektorn uppgick 2005–2014 till 2,7 procent. Andelen uppgick till 3,5 procent för kommunerna och 1,1 procent för landstingen.

I diagram 2.5 beskrivs hur stor andel av kommunerna respektive landstingen som har redovisat positiva resultat. Andelen kommuner med positiva resultat har varit mer stabil över tid än andelen landsting, vilket under senare år berott på förändringen av diskonteringsräntan som används vid beräkningen av pensionsskulden.

Diagram 2.5 Andel kommuner och landsting som redovisat positivt resultat 2005–2014

	Procent
100
90
80
70
60
50
40
30		Kommuner
20		Landsting
20
10
0
05	06	07	08	09	10	11	12	13	14

Anm.: Med resultat avses årets resultat.

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Kommunsektorn klarade balanskravet

Sammantaget redovisade kommunsektorn ett preliminärt resultat för 2014 som var förenligt med KL:s krav på att intäkterna ska överstiga kostnaderna. Resultatet varierade dock mellan olika kommuner och mellan olika landsting.

Balanskravsutredningen för 2014 redovisas i statistiken för kommunerna först i samband med att det slutliga bokslutsresultatet publiceras. Landstingen har dock redovisat ett preliminärt balanskravs- resultat efter avsättning till resultatutjämningsreserver på 0,7 miljarder kronor för 2014.

Per den 31 december 2013 var det totalt 19 kommuner som angav att de hade sammanlagt 0,5 miljarder kronor i ackumulerade negativa resultat som skulle återställas. Av beloppet svarade en kommun för 0,3 miljarder kronor. Landstingens totala ackumulerade negativa underskott per den 31 december 2013 uppgick till totalt 1,3 miljarder kronor. Det var 5 landsting som angav att de hade underskott att återställa, varav ett landsting svarade för 0,8 miljarder kronor. Historiskt sett har landstingen haft sämre resultat än kommunerna och flertalet av landstingen har åberopat synnerliga skäl för att inte återställa underskotten. Den sänkning av diskonteringsräntan som skedde 2013 är ett exempel på fall då synnerliga skäl har åberopats.

Resultatutjämningsreserverna ökade 2014

Kommuner och landsting har fr.o.m. 2013 tillåtits bygga upp resultat- utjämningsreserver inom ramen för det egna kapitalet. Resultat- utjämningsreserverna gör det möjligt att sätta av en del av överskottet i goda tider för att täcka negativa resultat vid en lågkonjunktur.

Skr. 2014/15:102

Skr. 2014/15:102 Enligt preliminära uppgifter för 2014 reserverade ett landsting medel till sin resultatutjämningsreserv detta år, medan två landsting använde medel från sina resultatutjämningsreserver i sina balanskravsutredningar. De sammanlagda resultatutjämningsreserverna i landstingen minskade med 0,2 miljarder kronor jämfört med 2013. Kommunerna har ännu inte redovisat sina balanskravsutredningar, men de sammanlagda resultat- utjämningsreserverna i balansräkningarna ökade med 0,7 miljarder kronor 2014.

De ackumulerade resultatutjämningsreserverna uppgick den 31 december 2014 till 6,4 miljarder kronor i kommunerna (114 kommuner) och till 0,6 miljarder kronor i landstingen (6 landsting). Den kommun och det landsting som gjort störst avsättningar till sina reserver, hade avsatt 0,9 respektive 0,3 miljarder kronor. Övriga kommuner och landsting hade resultatutjämningsreserver som understeg 1 miljon kronor eller inga reserver alls.

Avskrivningarna och investeringsutgifterna ökade

Genom avskrivningar fördelar kommuner och landsting en investerings- utgift över den tid som en tillgång bedöms kunna användas. Av- skrivningarna speglar därmed hur tillgångens värde successivt förbrukas.

Avskrivningarna i kommunsektorn uppgick till 28 miljarder kronor 2014. Det var en ökning med 1,2 procent jämfört med föregående år. Investeringsutgifterna för kommunsektorn uppgick till 68 miljarder kronor 2014. Det var en ökning med 11,9 procent jämfört med föregående år (se diagram 2.6). År 2005–2014 uppgick den årliga ökningen av investeringsutgifterna i kommunsektorn till i genomsnitt 7,9 procent.

Kommunernas investeringsutgifter uppgick till 48 miljarder kronor 2014, vilket innebar en ökning på 8,7 procent. Landstingens investerings- utgifter uppgick samma år till 20 miljarder kronor, vilket innebar en ökning på 19,0 procent. Av investeringsutgifterna i landstingen hade byggnader och mark den största procentuella ökningen, 29,1 procent, av investeringsutgifterna inom materiella och immateriella anläggningstill- gångar. Byggnader och mark var också de materiella anläggningstill- gångar i landstingen som ökade mest, med 10,9 procent.

Diagram 2.6	Investeringsutgifter och avskrivningar 2005–2014		Skr. 2014/15:102
	Miljarder kronor
80
70	Investeringsutgifter	Avskrivningar

0 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14

Källor: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån) och Sveriges Kommuner och Landsting.

År 2008–2010 ökade avskrivningarna snabbare än investeringsutgifterna. Så var även fallet 2012 och 2013. År 2014 ökade åter investerings- utgifterna mer än avskrivningarna. Minskade avskrivningar innebär ett ökat behov att finansiera investeringarna via positiva resultat, upplåning eller försäljning av anläggningstillgångar. I diagram 2.7 visas den procentuella ökningen per år. Högre investeringsutgifter leder normalt till ökade avskrivningskostnader.

Diagram 2.7 Årlig ökning av investeringsutgifter och avskrivningar i kommunsektorn 2005–2014

	Procent
18,0
16,0			Investeringsutgifter			Avskrivningar
			Investeringsutgifter			Avskrivningar
14,0
12,0
10,0
8,0
6,0
4,0
2,0
0,0
05/06	06/07	07/08	08/09	09/10	10/11	11/12	12/13	13/14
Källor: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån) och Sveriges
Kommuner och Landsting.

Skr. 2014/15:102 En stor del av investeringarna görs i kommun- och landstingsägda bolag, som ingår i den sammanställda redovisningen utifrån vissa kriterier (ägarandel och väsentlighet). I diagram 2.8 specificeras investerings- utgifterna uppdelade på kommuner, kommunägda företag, landsting och landstingsägda företag. Det saknas uppgifter för 2013 och 2014 för de kommun- och landstingsägda företagen, men 2012 ökade investerings- utgifterna inom de kommunägda bolagen, samtidigt som de minskade inom de landstingsägda företagen.

Diagram 2.8 Investeringsutgifter 2004–2014

Miljarder kronor

70
		Kommunägda företag
60		Kommuner
		Landsting
50		landstingsägda företag
50
40
30
20
10
0
04	05	06	07	08	09	10	11	12	13	14

Källor: Räkenskapssammandrag för kommuner (Statistiska centralbyrån) och landstingens bokslut (Sveriges Kommuner och Landsting).

Anm.: Uppgift saknas för kommunägda och landstingsägda företag för 2013 och 2014 beroende på att informationsinsamlingen sker senare avseende kommunägda företag.

2.2.2Balansräkningen

Balansräkningen visar den finansiella ställningen vid årets slut. Balans- räkningen visar vilka tillgångar som kommunerna eller landstingen förfogar över och hur dessa tillgångar har finansierats. Differensen mellan tillgångarna och skulderna utgör det egna kapitalet.

Tabell 2.2	Kommunsektorns balansräkning 2010–2014								Skr. 2014/15:102
	Miljarder kronor och procent

		2010	2011	2012	2013	20141	Förändr. Förändr.
							13/14,	10/14,
							%	%
Materiella och immateriella
anläggningstillgångar		388	414	441	466	503	8,1	6,7
Finansiella
anläggningstillgångar		217	237	232	246	261	6,1	4,8
Bidrag till statlig infrastruktur		2	2	2	2	4	57,3	15,7
Omsättningstillgångar		191	204	246	256	276	8,0	9,7
Summa tillgångar		798	857	921	970	1 044	7,7	7,0
Eget kapital		371	376	396	418	433	3,6	3,9
Varav årets resultat		19	7	19	22	13
Varav RUR2					7	7
Avsättningar		92	102	109	125	134	7,4	10,3
Långfristiga skulder		142	187	211	220	248	12,9	15,0
Kortfristiga skulder		193	192	205	207	229	10,7	4,4
Summa eget kapital,
avsättningar och skulder		798	857	921	970	1 044	7,7	7,0
Ansvarsförbindelser		568	621	593	636	-
Varav pensionsförpliktelser		332	367	364	387	372

1Kommunernas och landstingens balansräkning 2014 är preliminär.

2RUR är förkortning av Resultatutjämningsreserv. En reservering inom eget kapital.

Anm.: Beloppen avser värdet den 31 december aktuellt år. Varje enskild rad är avrundad till miljarder kronor. Det innebär att det inte alltid går att summera delraderna till en totalsumma. Förändringen mellan 2010 och 2014 avser genomsnittlig förändring.

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Kommunsektorns tillgångar ökade
Den 31 december 2014 uppgick värdet av kommunsektorns totala
tillgångar till 1 044 miljarder kronor. Det var 7,7 procent högre än vid
föregående årsskifte (se tabell 2.2). Cirka hälften av tillgångarna bestod
av materiella och immateriella tillgångar, som fastigheter, inventarier och
olika rättigheter, t.ex. licenser. Samtliga tillgångar utom omsättningstill-
gångarna ökade mer 2014 än det årliga genomsnittet 2005–2014.
Värdet av kommunernas totala tillgångar ökade med 7,0 procent 2014
och 2010–2014 med i genomsnitt 6,3 procent per år. Värdet på de
materiella anläggningstillgångarna ökade 2005–2014 mer än värdet på de
finansiella tillgångarna, men något mindre än värdet på omsättnings-
tillgångarna. Den procentuellt största ökningen stod bidrag till statlig
infrastruktur för med 22,2 procent i genomsnittlig ökning. År 2014 ökade
bidragen till statlig infrastruktur med 58,0 procent, eller 0,7 miljarder
kronor, och uppgick den 31 december 2014 till 1,9 miljarder kronor.
Värdet av landstingens totala tillgångar ökade med 10,2 procent 2014
och 2010–2014 med i genomsnitt 9,2 procent per år. Det var dock värdet
på de finansiella anläggningstillgångarna som ökade mest i landstingen
med i genomsnitt 11,2 procent per år 2005–2014. År 2014 ökade värdet	21
	21

Skr. 2014/15:102 på de finansiella anläggningstillgångarna med 18,0 procent. Värdet på de materiella och immateriella anläggningstillgångarna ökade med 10,9 procent 2014, vilket var något högre än den genomsnittliga årliga ökningstakten sedan 2005 (9,7 procent). Den procentuellt största ökningen 2014 stod bidrag till statlig infrastruktur för med 56,7 procent, eller 0,6 miljarder kronor. Det totala värdet för bidragen till statlig infrastruktur uppgick den 31 december 2014 till 1,8 miljarder kronor.

Diagram 2.9 Tillgångar 2005–2014

Miljarder kronor

1 200
		Kommuner		Landsting			Totalt - kommunsektorn
1 000
800
600
400
200
0
05	06	07	08	09	10	11	12	13	14
Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Kommunsektorns avsättningar ökade

Avsättningar definieras som skulder som är ovissa när det gäller förfallo- tidpunkt eller belopp. Avsättningarna för kommunsektorn uppgick per den 31 december 2014 till totalt 134 miljarder kronor. Det var en ökning med 7,4 procent jämfört med föregående år. Av avsättningarna avsåg 85 procent pensionsförpliktelser intjänade efter 1998 (se diagram 2.10).

Kommunernas avsättningar uppgick till totalt 49 miljarder kronor 2014, vilket var en ökning med 7,9 procent jämfört med 2013. Avsättningarna för pensioner ökade med 5,6 procent och utgjorde 65 procent av kommunens avsättningar, eller 32 miljarder kronor, 2014. Övriga avsättningar ökade med 12,4 procent jämfört med året innan.

Totalt uppgick avsättningarna för landstingen till 85 miljarder kronor 2014, vilket var en ökning med 6 miljarder kronor eller 7,1 procent jämfört med föregående år. Avsättningarna för pensioner utgjorde 83 miljarder kronor eller 97 procent av landstingens totala avsättningar.

Diagram 2.10 Pensionsavsättningar 2005–2014	Skr. 2014/15:102
Miljarder kronor

140
		Kommuner		Landsting			Totalt - kommunsektorn
120
100
80
60
40
20
0
05	06	07	08	09	10	11	12	13	14
Anm.: Pensionsavsättningar avser förpliktelser intjänade fr.o.m. 1998.
Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Ansvarsförbindelser

Kommunsektorns ansvarsförbindelser uppgick till 636 miljarder kronor 2013. Det var 43 miljarder kronor mer än 2012. Kommunernas ansvars- förbindelser uppgick 2013 till 446 miljarder kronor, medan landstingens ansvarsförbindelser uppgick till 190 miljarder kronor. De största ansvars- förbindelserna utgjordes av pensionsförpliktelser som tjänats in före 1998 och av borgensförbindelser gentemot de kommunala företagen.

Pensionsförpliktelser som tjänats in före 1998 ska enligt KL inte tas upp bland avsättningarna i balansräkningen, utan redovisas som en ansvarsförbindelse i anslutning till denna. Skuldförändringar ska inte påverka resultatet. I diagram 2.11 redovisas pensionsskulden både in- klusive och exklusive ansvarsförbindelsen.

Ansvarsförbindelserna för pensionsförpliktelser intjänade före 1998 uppgick i kommunsektorn till 372 miljarder kronor den 31 december 2014, varav kommunernas del motsvarade 219 miljarder kronor och landstingens del 153 miljarder kronor. År 2014 minskade ansvars- förbindelserna avseende pensionsförpliktelser i kommunsektorn med 15 miljarder kronor. Det beror på att pensionsutbetalningarna 2014 var högre än uppräkningen av pensionsförpliktelserna. Att uppräkningen blev låg beror på låga uppräkningstal för bl.a. inflation och ränta jämfört med 2013.

Skr. 2014/15:102 Diagram 2.11 Pensionsskuld 2005–2014 i kommunsektorn

Miljarder kronor

600
	Pensionsskuld inkl ansvarsförbindelse
500
	Pensionsskuld exkl ansvarsförbindelse
400
300
200
100
0
05	06	07	08	09	10	11	12	13	14
Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Kommunsektorns skulder ökade

Kommunsektorns kortfristiga och långfristiga skulder uppgick till totalt 477 miljarder kronor 2014, varav de långfristiga skulderna uppgick till 248 miljarder kronor. Det var främst de långfristiga skulderna som ökade (se diagram 2.12). En stor del av de långfristiga skulderna utgörs av upptagna lån som vidareutlånats till kommunägda företag.

Kommunernas långfristiga skulder utgjorde 45 procent av kommun- sektorns totala långfristiga och kortfristiga skulder 2014. Kommunernas långfristiga skulder ökade med 28 miljarder kronor, eller 15,0 procent, 2014. Ökningen var i genomsnitt 13,4 procent per år 2005–2014.

Landstingens långfristiga skulder utgjorde 7,3 procent av kommun- sektorns totala långfristiga och kortfristiga skulder. De långfristiga skulderna ökade med 0,7 miljarder kronor 2014, vilket var en ökning med 2,0 procent 2014. Den låga ökningen förklarades av att skulden till Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag på drygt 6 miljarder kronor har omdefinierats i samtliga landsting från en långfristig till en kortfristig skuld eftersom den ska betalas under 2015. De kortfristiga skulderna i landstingen ökade med 11 miljarder kronor, eller 18,3 procent, 2014.

Diagram 2.12 Långfristiga skulder 2005–2014	Skr. 2014/15:102
Miljarder kronor

300
	Kommuner		Landsting		Totalt - kommunsektorn
250
200
150
100
50
0
05	06	07	08	09	10	11	12	13	14
Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Soliditeten fortsatt stabil i kommunsektorn

Skillnaden i balansräkningen mellan tillgångar och skulder/avsättningar utgör det egna kapitalet. Per den 31 december 2014 uppgick det egna kapitalet till 433 miljarder kronor i kommunsektorn, vilket var en ökning med 3,6 procent jämfört med 2013.

Soliditet är ett nyckeltal som anger hur stor del av de totala till- gångarna som är finansierade med eget kapital och är ett mått på det långsiktiga finansiella utrymmet. Soliditeten exklusive ansvarsför- bindelsen för pensioner intjänade före 1998, dvs. soliditeten enligt balansräkningen, varierade för kommunsektorn mellan 41 och 50 procent 2005–2014. Kommunernas soliditet varierade under samma period mellan 48 och 55 procent, medan landstingens soliditet minskade från 27 till 20 procent (se diagram 2.13). År 2014 minskade soliditeten från 43 procent till 41 procent för kommunsektorn som helhet. Det var kommunerna som orsakade minskningen då deras genomsnittliga soliditet minskade från 50 till 48 procent, medan landstingens genom- snittliga soliditet var oförändrad.

Skr. 2014/15:102 Diagram 2.13 Soliditet enligt balansräkning 2005–2014

	Procent
60
		Kommuner			Landsting		Totalt - kommunsektorn
50
40
30
20
10
0
05	06	07	08	09	10	11	12	13	14
Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Soliditeten inklusive hela pensionsåtagandet är låg

Soliditeten för kommunsektorn kan även beräknas inklusive hela pensionsåtagandet, dvs. inklusive den del av pensionerna som tjänats in före 1998 och som redovisas som en ansvarsförbindelse (se diagram 2.14).

Om hela pensionsåtagandet inkluderas låg soliditeten på 6 procent för kommunsektorn 2014. Kommunernas soliditet uppgick till 21 procent, medan landstingen hade en negativ soliditet på -45 procent. Kommunernas soliditet var på samma nivå 2014 som 2005, medan landstingen förbättrade sin soliditet från -75 procent 2005 till -45 procent 2014.

Den kommun som hade högst soliditet beräknad på detta sätt hade per den 31 december 2014 en soliditet på 70 procent och kommunen med lägst soliditet, hade en soliditetet på -112 procent. Av kommunerna hade 64 procent en positiv soliditet när hela pensionsskulden inkluderades.

Samtliga landsting hade tidigare år haft en negativ soliditet när hela pensionsskulden räknats med. År 2014 redovisade dock ett landsting en svagt positiv soliditet (på något över 0 procent). Det landsting som hade lägst soliditet hade en soliditet om -149 procent.

Diagram 2.14 Soliditet inklusive hela pensionsskulden 2005–2014

Skr. 2014/15:102

	Procent
40
		Kommuner			Landsting		Totalt - kommunsektorn
20
0
-20
-40
-60
-80
-100
05	06	07	08	09	10	11	12	13	14
Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Skr. 2014/15:102 3	Statsbidragen till kommuner och
	landsting

Statsbidragen till kommuner och landsting omfattar både generella och specialdestinerade statsbidrag. Med generella statsbidrag avses utbetalningar från anslaget 1:1 Kommunalekonomisk utjämning och anslaget 1:2 Utjämningsbidrag för LSS-kostnader under utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner. Med specialdestinerade statsbidrag avses utbetalningar från ett stort antal anslag på statsbudgeten, inom andra utgiftsområden, som är avsedda för konsumtion i kommuner eller landsting. Till följd av denna avgränsning ingår inte kapital- transfereringar från staten till kommunsektorn, som 2014 uppgick till 2,1 miljarder kronor, i redovisningen.

3.1Statsbidragen 2014

Enligt preliminära uppgifter uppgick statsbidragen till kommuner och landsting till 144 miljarder kronor 2014, varav 90 miljarder kronor var generella statsbidrag och 54 miljarder kronor specialdestinerade stats- bidrag. Jämfört med 2010 hade statsbidragen ökat med ca 19 miljarder kronor, vilket huvudsakligen berodde på att de generella bidragen hade ökat med ca 17 miljarder kronor 2010–2014 (se diagram 3.1).

Diagram 3.1 Statliga bidrag till kommunsektorn 2010–2014

Miljarder kronor

160
140
120	Summa statsbidrag
100	Generella bidrag
100	Specialdestinerade bidrag
	Specialdestinerade bidrag
80
60
40
20
0
2010	2011	2012	2013	2014

Källor: Budgetpropositionerna för 2010–2014 och statsbudgetens realekonomiska fördelning, preliminär uppgift avseende de specialdestinerade statsbidragen 2014 (Ekonomistyrningsverket).

Jämfört med 2013 ökade statsbidragen 2014 med 6,5 miljarder kronor. De generella statsbidragen ökade med 4,5 miljarder kronor och de

specialdestinerade statsbidragen med 2 miljarder kronor. Ökningen av de

generella statsbidragen berodde på en ekonomisk reglering om drygt Skr. 2014/15:102 2,4 miljarder kronor till följd av sänkt skatt för pensionärer och en

ökning med nästan 1 miljard kronor till följd av ändringar i systemet för kommunalekonomisk utjämning. Utöver detta hade regleringar mellan staten och kommunsektorn om ca 1,2 miljarder kronor skett i enlighet med den kommunala finansieringsprincipen.

3.2De generella statsbidragen

De generella statsbidragen till kommuner och landsting utbetalas, som tidigare anförts, från anslaget 1:1 Kommunalekonomisk utjämning och anslaget 1:2 Utjämningsbidrag för LSS-kostnader under utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner. Anslaget 1:1 Kommunalekonomisk utjämning fördelas enligt lagen (2004:773) om kommunalekonomisk utjämning. Syftet är att ge kommuner och landsting likvärdiga ekonomiska förutsättningar. Anslaget används dessutom som ett in- strument för ekonomiska regleringar mellan staten och kommunsektorn. Anslaget 1:2 Utjämningsbidrag till LSS-kostnader används för stats- bidrag till kommuner enligt lagen (2008:342) om utjämning av kostnader för stöd och service till vissa funktionshindrade.

3.2.1Kommunalekonomisk utjämning

Systemet för kommunalekonomisk utjämning består av inkomstut- jämning, kostnadsutjämning, strukturbidrag, införandebidrag och en regleringspost. Gotlands kommun, som har både kommun- och landstingsuppgifter, omfattas av utjämningen för både kommuner och landsting.

Från och med den 1 januari 2014 har förändringar skett i utformningen av systemet för kommunalekonomisk utjämning. Avgiften har sänkts för de kommuner och landsting som betalar inkomstutjämningsavgift. För att inte övriga kommuner och landsting ska få lägre bidrag när inkomst- utjämningsavgiften sänktes har ett särskilt bidrag införts inom ramen för strukturbidraget. I kostnadsutjämningen har förändringar och upp- dateringar gjorts. Vidare har strukturbidraget reducerats och ett nytt in- förandebidrag införts (prop. 2013/14:1, bet. 2013/14:FiU3, rskr. 2013/14:69). I tabell 11 i bilaga 4 redovisas bidrag och avgifter inom utjämningssystemet uppdelade på kommuner respektive landsting.

Kommunalekonomisk utjämning för kommuner 2014

I det kommunalekonomiska utjämningssystemet för kommunerna ut- betalades 66,1 miljarder kronor i bidrag till 282 kommuner 2014, medan 8 kommuner betalade avgifter som sammanlagt uppgick till 1,9 miljarder kronor. Den kommungrupp som mottog de i genomsnitt högsta bidragen i kronor per invånare var glesbygdskommuner. De i genomsnitt lägsta bidragen i kronor per invånare utbetalades till kommungruppen förorts- kommuner till storstäderna (se diagram 3.2).

Skr. 2014/15:102	Diagram 3.2 Kommunalekonomisk utjämning för kommuner per
	kommungrupp 2014
	Kronor per invånare

20 000

18 000

16 000

14 000

12 000

10 000

8 000

6 000

4 000

2 000

Förortskommuner till storstäderna

Storstäder

Större städer

Förortskommuner till större städer

Pendlingskommuner

Varuproducerande kommuner

Kommuner i tätbefolkad region

Kommuner i glesbefolkad region

Turism- och besöksnäringskommuner

Glesbygdskommuner

Riket

Källa: Kommunalekonomisk utjämning (Statistiska centralbyrån).

Inkomstutjämningen för kommunerna uppgick netto till 57,7 miljarder kronor 2014. Staten utbetalade 61,5 miljarder kronor i bidrag till kommunerna och 3,9 miljarder kronor betalades av kommunerna i avgifter. Inkomstutjämningen finansierades således till allra största delen av statliga medel. Jämfört med 2013 hade inkomstutjämningsavgifterna sammanlagt minskat med ca 1 miljard kronor. Alla kommungrupper var bidragstagare i inkomstutjämningen. Per invånare var det kommun- gruppen glesbygdskommuner som tog emot de största bidragen (i genomsnitt 11 700 kronor per invånare). Lägst genomsnittligt bidrag er- höll kommungruppen förortskommuner till storstäderna (1 100 kronor per invånare). Det var 14 kommuner som betalade en avgift och i genomsnitt uppgick avgiften till 2 600 kronor per invånare. Jämfört med 2013 var det en minskning med 800 kronor per invånare.

Kostnadsutjämningen beräknas så att bidragen sammantaget motsvaras av lika stora avgifter. En genomsnittlig strukturkostnad beräknas och de kommuner som har en lägre strukturkostnad än rikets genomsnitt betalar en avgift, medan de kommuner som har en högre strukturkostnad än rikets genomsnitt erhåller ett bidrag. År 2014 betalades 6,1 miljarder kronor ut i bidrag till kommunerna och lika mycket betalades in av kommunerna i avgifter. Även i kostnadsutjämningen utbetalades de i genomsnitt högsta bidragen per invånare till kommungruppen gles- bygdskommuner (4 700 kronor per invånare). De i genomsnitt högsta avgifterna betalades av kommungruppen större städer (1 100 kronor per invånare).

Det var 280 kommuner som erhöll totalt 1,9 miljarder kronor i strukturbidrag 2014. De i genomsnitt högsta bidragen utbetalades till kommungruppen kommuner i glesbefolkad region (1 200 kronor per

invånare).

De förändringar i systemet för kommunalekonomisk utjämning som Skr. 2014/15:102 trädde i kraft den 1 januari 2014 innebar betydande intäktsförändringar

för vissa kommuner. För att mildra effekten av förändringarna infördes därför ett införandebidrag, som innebär att intäktsminskningar till följd av förändringarna fördelas över flera år och begränsas till högst 250 kronor per invånare och år. Totalt utbetalades 2,4 miljarder kronor i införandebidrag till kommunerna 2014. De i genomsnitt högsta bidragen utbetalades till kommungruppen förortskommuner till storstäderna (400 kronor per invånare).

De medel som riksdagen anvisar anslaget för kommunalekonomisk utjämning fördelas på två anslagsposter, en för kommunerna och en för landstingen. Om nettot av bidragen och avgifterna i inkomstutjämningen, kostnadsutjämningen, strukturbidraget och införandebidraget är mindre än medlen på respektive anlagspost utbetalas mellanskillnaden med ett enhetligt belopp per invånare som ett regleringsbidrag. I det motsatta fallet får samtliga kommuner eller landsting i stället betala en reglerings- avgift, som också fastställs med ett enhetligt belopp per invånare. Regleringsposten för kommunerna var positiv 2014. Regleringsbidrag om sammanlagt 2,2 miljarder kronor, eller 200 kronor per invånare betalades ut.

Kommunalekonomisk utjämning för landsting 2014

I det kommunalekonomiska utjämningssystemet för landstingen ut- betalades 26,2 miljarder kronor i bidrag 2014. Stockholms läns landsting betalade som enda landsting en avgift som uppgick till 0,3 miljarder kronor eller 150 kronor per invånare. Det högsta bidraget per invånare utbetalades till Gotlands kommun (se diagram 3.3).

Diagram 3.3 Kommunalekonomisk utjämning för landsting 2014

Kronor per invånare

7 000

6 000

5 000

4 000

3 000

2 000

1 000

0 -1 000

Stockholm

Uppsala

Halland

Västra Götaland

Kronoberg

Västernorrland

Västmanland

Jönköping

Skåne

Östergötland

Dalarna

Kalmar

Örebro

Västerbotten

Södermanland

Värmland

Gävleborg

Blekinge

Norrbotten

Jämtland

Gotlands kommun

Riket

Källa: Kommunalekonomisk utjämning (Statistiska centralbyrån).

Skr. 2014/15:102 Inkomstutjämningen för landstingen uppgick netto till 26,8 miljarder kronor 2014. Staten utbetalade 27,1 miljarder kronor i bidrag till landstingen. Stockholms läns landsting betalade som enda landsting en avgift om 0,3 miljarder kronor. Även inkomstutjämningen för lands- tingen är således i huvudsak finansierad av statliga medel. Det högsta bidraget per invånare utbetalades till Gotlands kommun (5 100 kronor per invånare).

Kostnadsutjämningen för landstingen är uppbyggd på motsvarande sätt som för kommunerna. År 2014 betalades 2 miljarder kronor ut i bidrag till landstingen och ett lika stort belopp betalades in av landstingen i avgifter. I kostnadsutjämningen erhöll Norrbottens läns landsting det högsta bidraget per invånare 2014 (1 200 kronor per invånare). Den högsta avgiften per invånare betalade Uppsala läns landsting (1 000 kronor per invånare).

År 2014 erhöll alla landsting, utom ett, strukturbidrag, som samman- lagt uppgick till 0,6 miljarder kronor.

På motsvarande sätt som för kommunerna infördes införandebidrag för landstingen 2014. Totalt utbetalades detta år 0,9 miljarder kronor i in- förandebidrag till 5 landsting. Högst bidrag utbetalades till Västerbottens läns landsting (1 400 kronor per invånare).

Regleringsposten för landstingen är uppbyggd på motsvarande sätt som för kommunerna. För landstingen var regleringsposten negativ 2014. Landstingen betalade en regleringsavgift på 2,4 miljarder kronor eller 250 kronor per invånare.

3.2.2Utjämning av kostnader för verksamhet enligt LSS

Sedan 2004 finns det ett särskilt kostnadsutjämningssystem för verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS. I utjämningssystemet enligt lagen (2008:342) om utjämning av kostnader för stöd och service till vissa funktionshindrade beräknas för varje kommun en standardkostnad per invånare och beroende på hur standardkostnaden avviker från den för riket genomsnittliga standardkostnaden, mottar kommunen ett bidrag från eller betalar en avgift till systemet. Bidragen och avgifterna är beräknade så att de sammanlagda avgifterna och bidragen uppgår till samma belopp, vilket innebär att utjämningssystemet är finansiellt neutralt för staten.

År 2010–2014 ökade omsättningen i utjämningssystemet från 2,9 till 3,5 miljarder kronor. Den ökade omsättningen berodde på ökade kost- nader för verksamheten enligt LSS.

År 2014 fick hälften av kommunerna utjämningsbidrag och hälften betalade utjämningsavgifter. För enskilda kommuner kan avgifterna och bidragen vara betydande. Den högsta avgiften per invånare 2014 uppgick till 3 300 kronor och det högsta bidraget till 4 000 kronor per invånare.

Diagram 3.4 visar hur nettot av bidragen och avgifterna per invånare fördelade sig på kommungrupperna 2014. Kommunerna i kommun- gruppen storstäder betalade de högsta avgifterna per invånare

(600 kronor), medan kommunerna i glesbefolkad region tog emot de Skr. 2014/15:102 högsta bidragen per invånare (1 200 kronor).

Diagram 3.4 Bidrag och avgifter 2014 i utjämningsystemet för kostnader enligt LSS

Nettot avgifter/bidrag i kronor per invånare och kommungrupp

1400

1200

1000

800

600

400

200

0 -200 -400 -600 -800

Storstäder

Förortskommuner till storstäderna

Förortskommuner till större städer

Pendlingskommuner

Turism- och besöks- näringskommuner

Varuproducerande kommuner

Större städer

Kommuner i tätbefolkad region

Glesbygdskommuner

Kommuner i glesbefolkad region

Källa: Utjämning av LSS-kostnader 2014 (Statistiska centralbyrån).

3.3De specialdestinerade statsbidragen 2014

År 2014 ökade utbetalningarna av specialdestinerade statsbidrag till kommuner och landsting med 2 miljarder kronor (se tabell 13 i bilaga 4). Ökningen berodde främst på att utbetalningarna från anslaget 1:2

Kommunersättningar vid flyktingmottagande under utgiftsområde 13 Integration och jämställdhet ökade med 1,8 miljarder kronor. De special- destinerade statsbidragen utbetalades från 88 anslag, vilket var 1 anslag mindre än 2013.

Anslaget 1:5 Bidraget till läkemedelsförmånerna under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och socialomsorg, som uppgick till 21,5 miljarder kronor, var det största anslaget som användes till specialdestinerade statsbidrag 2014. Det näst största var anslaget 1:2 Kommunersättningar vid flyktingmottagande under utgiftsområde 13 Integration och jämställdhet, som uppgick till 7,3 miljarder kronor, följt av anslaget 1:2

Ersättningar och bostadskostnader under utgiftsområde 8 Migration, som uppgick till 3,8 miljarder kronor. Utbetalningarna av statsbidrag från anslagen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg uppgick till 25,9 miljarder kronor, vilket motsvarade 48 procent av de specialdestinerade statsbidragen till kommuner och landsting (se tabell 12 i bilaga 4). Utbetalningarna från anslagen under utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning samt utgiftsområde 13 Integration och jämställdhet uppgick till 9,4 respektive 7,6 miljarder kronor, vilket

Skr. 2014/15:102 motsvarade 17 respektive 14 procent av de specialdestinerade stats- bidragen.

Måluppfyllelsen av vissa specialdestinerade statsbidrag redovisas i avsnitt 6–8. Utöver detta har Sveriges Kommuner och Landsting fördelat utvecklingsmedel för jämställdhetsintegrering 2008–2013 inom ramen för programmet Hållbar Jämställdhet.

3.4Statsbidragens betydelse för enskilda kommuner och landsting 2013

I följande avsnitt beskrivs statsbidragen i relation till kommunernas och landstingens övriga intäkter. De uppgifter som redovisas avser 2013 och är hämtade från kommunernas och landstingens räkenskapssammandrag. Denna redovisning kan skilja från redovisningen i statens budget, bl.a. på grund av att vissa bidrag kan periodiseras på olika sätt.

Statsbidragen till kommunerna 2013

År 2013 utbetalades totalt 82 miljarder kronor i statsbidrag till kommunerna, vilket motsvarade 8 500 kronor per invånare. Det generella statsbidraget uppgick till 61 miljarder kronor och de specialdestinerade bidragen till ca 21 miljarder kronor.

Statsbidragen motsvarade i genomsnitt 14 procent av kommunernas intäkter 2013, varav ca 10,5 procentenheter utgjordes av generella och ca 3,5 procentenheter av specialdestinerade statsbidrag.

För ca 70 procent av kommunerna motsvarade statsbidragen en högre andel av intäkterna än genomsnittet. I 4 kommuner motsvarade stats- bidragen 36 procent eller mer av de samlade intäkterna. För 5 kommuner utgjorde statsbidragen en negativ andel av intäkterna, vilket berodde på att dessa kommuner betalade avgifter i de olika utjämningssystemen, huvudsakligen i systemet för kommunalekonomisk utjämning.

När statsbidragen aggregeras på kommungruppsnivå var det i gruppen förortskommuner till storstäder som bidragen i genomsnitt hade den minsta betydelsen som finansieringskälla (se diagram 3.5). I denna kommungrupp motsvarade statsbidragen i genomsnitt 7 procent av de samlade intäkterna. Andelen varierade emellertid för kommunerna i denna grupp från som lägst -18 procent till som högst 27 procent av intäkterna. Även i kommungruppen storstäder motsvarade statsbidragen en mindre andel, 8 procent av intäkterna, än riksgenomsnittet. Stats- bidragens betydelse varierade även mellan kommunerna i denna kommungrupp, från som lägst 2 procent till som högst 26 procent av intäkterna.

I kommungruppen glesbygdskommuner utgjorde statsbidragen en inte oväsentlig finansieringskälla. För kommunerna i denna kommungrupp motsvarade statsbidragen i genomsnitt 30 procent av intäkterna, som lägst 23 procent och som högst 43 procent. Den huvudsakliga för- klaringen till detta mönster var att kommunerna i denna grupp tog emot relativt stora bidrag i det kommunala utjämningssystemet, motsvarande i genomsnitt 23 procent av intäkterna, men bidragande var också att dessa

kommuner hade intäkter i form av specialdestinerade statsbidrag som var Skr. 2014/15:102 högre än riksgenomsnittet.

Diagram 3.5 Generella bidrag, utjämningssystem och specialdestinerade statsbidrag för kommunerna 2013

Som andel av de samlade intäkterna

35		Generella statsbidrag och
35
30


		utjämningssystem
		utjämningssystem
25		Specialdestinerade statsbidrag


20
15
10
5
0
-5	Förortskommuner till storstäderna	Storstäder	Större städer	Förortskommuner till större städer	Pendlingskommuner	Varuproducerande kommuner	Turism- och besöks- näringskommuner	Kommuner i tätbefolkad region
-5

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner 2013 (Statistiska centralbyrån).

Kommuner i glesbefolkad region

Glesbygdskommuner

Riket

Statsbidragen till landstingen 2013

År 2013 utbetalades sammanlagt 53 miljarder kronor i statsbidrag till landstingen (Gotlands kommun ingår inte i redovisningen), vilket mot- svarade 5 500 kronor per invånare. De generella statsbidragen uppgick till 24 miljarder kronor, statsbidragen till läkemedelsförmånerna 22 miljarder kronor och övriga specialdestinerade bidrag till 7 miljarder kronor. Statsbidragen till landstingen motsvarade i genomsnitt 18 procent

av intäkterna 2013, varav	de generella statsbidragen utgjorde
8 procentenheter, bidragen till	läkemedelsförmånerna 7 procentenheter

och övriga specialdestinerade bidrag 2 procentenheter (se diagram 3.6). En jämförelse mellan landstingen visar att statsbidragen utgjorde en

relativt liten andel av intäkterna för Stockholms och Uppsala läns lands- ting, där dessa utgjorde 7 respektive 13 procent av intäkterna. Detta för- klaras av att de generella statsbidragen utgjorde en negativ andel av in- täkterna för Stockholms läns landsting, som betalade avgifter i ut- jämningssystemet, och endast 4 procent av intäkterna för Uppsala läns landsting.

I resterande 18 landsting motsvarade statsbidragen en lika hög, eller högre andel av intäkterna än riksgenomsnittet, som uppgick till 18 procent av intäkterna. För landstingen i Norrbottens och Jämtlands län motsvarade statsbidragen 25 procent av intäkterna, vilket huvudsakligen förklaras av dessa landstings utfall i det kommunalekonomiska ut- jämningssystemet.

Skr. 2014/15:102	Diagram 3.6 Generella statsbidrag, utjämningssystem och
	specialdestinerade statsbidrag för landstingen 2013
	Som andel av de samlade intäkterna

Generellt statsbidrag

25		Bidraget till läkemedelsförmånerna

Övriga specialdestinerade bidrag

-5

Västra StockholmUppsalaKronobergHallandVästernorrlandGötalandÖstergötlandVästmanlandJönköpingGävleborgBlekingeSkåneDalarna

Källa: Ekonomitabeller för landstingen 2013 (Sveriges Kommuner och

Södermanland Västerbotten Örebro Värmland Kalmar Jämtland Norrbotten Riket Landsting).

4 Kommunal personal Skr. 2014/15:102

Enligt preliminära uppgifter från Statistiska centralbyrån och egna beräkningar uppgick antalet sysselsatta i kommunsektorn och i privata företag som utför arbete på uppdrag av kommuner och landsting 2014 till 1 244 000, vilket motsvarade ca 26 procent av det totala antalet sysselsatta i Sverige samma år. Jämfört med 2013 hade sysselsättningen i den kommunalt finansierade sysselsättningen därmed ökat med 1,4 procent.

Antalet sysselsatta med kommuner eller landsting som arbetsgivare uppgick 2014 till 1 096 000, vilket var 1 procent (11 000) högre än 2013. Kommunerna hade 826 000 sysselsatta 2014, vilket var en ökning med 1,1 procent (9 000) jämfört med året före. I landstingen ökade antalet sysselsatta med 0,8 procent (2 000) och uppgick 2014 till 270 000. År 2014 var 148 000 sysselsatta i den kommunfinansierade sysselsättningen i näringslivet, vilket var 4,1 procent fler än 2013.

Antalet arbetade timmar (kalenderkorrigerade) i kommuner och landsting ökade med 2,4 procent 2014.

År 2008–2014 ökade den kommunalt finansierade sysselsättningen med 2,8 procent. Den kommunfinansierade sysselsättningen i närings- livet ökade under samma period med 35 procent.

4.1Ökning av antalet årsarbetare i kommunsektorn

I följande redovisning för 2013 används personalstatistik från Sveriges Kommuner och Landsting. Enligt denna statistik uppgick antalet årsarbetare i kommuner och landsting 2013 till ca 838 000, varav kommunerna stod för ca 619 000 (74 procent). Det var en ökning med ca 6 000 (0,7 procent) i förhållande till 2012. År 2013 ökade antalet års- betare i kommunerna med ca 3 600 (0,6 procent) och med ca 2 500 i landstingen (1,2 procent). Hur antalet årsarbetare i kommunsektorn utvecklas beror bl.a. på utvecklingen av kommunernas köp av verksamhet från alternativa utförare.

Fler årsarbetare i kommunerna 2013

År 2013 ökade antalet årsarbetare i 166 kommuner och minskade i 124 kommuner. Antalet årsarbetare ökade i åtta av tio kommungrupper år 2013 (se diagram 4.1) Den största ökningen skedde i kommungruppen förortskommuner till större städer (1,9 procent), följt av kommuner i glesbefolkad region (1,5 procent) och storstäder (1,1 procent). Antalet årsarbetare minskade samtidigt i kommungrupperna pendlingskommuner (-0,6 procent) och förortskommuner till storstäderna (-0,3 procent).

Skr. 2014/15:102	Diagram 4.1 Förändring av antalet årsarbetare 2013 per kommungrupp
	Procent

2,5
2,0
1,5
1,0
0,5
0,0
-0,5
-1,0	Förortskommuner till storstäderna	Glesbygdskommuner
Pendlingskommuner	Förortskommuner till storstäderna	Glesbygdskommuner

Källa: Personalstatistik för 2012

Varuproducerande kommuner

Större städer

Turism- och besöks- näringskommuner

Kommuner i tätbefolkad region

Storstäder

Kommuner i glesbefolkad region

Förortskommuner till större städer

Riket

och 2013 (Sveriges Kommuner och Landsting).

Fler årsarbetare i kommunerna 2009–2013

År 2009–2013 ökade antalet årsarbetare i kommunerna med ca 20 600, samtidigt som befolkningen i riket under samma period ökade med ca 304 100 personer (se diagram 4.2). Ökningen av antalet årsarbetare var 3,4 procent, vilket i stort sett motsvarade ökningen av befolkningen som uppgick till 3,3 procent under samma period. Antalet årsarbetare ökade i samtliga kommungrupper 2009–2013. Ökningen var störst i kommun- grupperna förortskommuner till större städer (5,5 procent) och storstäder (4,8 procent) samtidigt som turism- och besöksnäringskommuner och varuproducerande kommuner hade de minsta ökningarna av antalet årsarbetare, 1,4 respektive 1,6 procent. I fyra kommungrupper, turism- och besöksnäringskommuner, varuproducerande kommuner, kommuner i glesbefolkad region och glesbygdskommuner, ökade antalet årsarbetare, samtidigt som befolkningen minskade i dessa kommungrupper. Särskilt tydlig var befolkningsminskningen i glesbygdskommuner, där den upp- gick till 2,8 procent.

Diagram 4.2 Förändring av antalet årsarbetare och befolkning 2009–	Skr. 2014/15:102
2013 per kommungrupp
Procent

8			Förändring antal årsarbetare 2009 till 2013
8
6



4			Förändring befolkning 2009 till 2013



2
0
-2
-4
-4

Turism- och besöks- näringskommuner

Varuproducerande kommuner

Kommuner i tätbefolkad region

Kommuner i glesbefolkad region

Pendlingskommuner

Större städer

Glesbygdskommuner

Förortskommuner till storstäderna

Källor: Personalstatistik för 2009 och 2013 (Sveriges Kommuner och Landsting) samt centralbyrån).

Storstäder

Förortskommuner till större städer

Riket

Befolkning (Statistiska

Antalet årsarbetare ökade i 16 av 20 landsting 2013

År 2013 ökade antalet årsarbetare i 16 av 20 landsting. Ökningen uppgick till ca 2 500 årsarbetare, motsvarande 1,2 procent. Ökningen var inte jämnt fördelad mellan landstingen (se diagram 4.3). Den största ökningen skedde i Västmanlands läns landsting (3,7 procent) och den största minskningen i Gävleborgs läns landsting (-2,3 procent).

Skr. 2014/15:102	Diagram 4.3 Förändring av antalet årsarbetare 2013 per landsting
	Procent

-1

-2

-3

Gävleborg

Jönköping

Norrbotten

Blekinge

Kronoberg

Uppsala

Västerbotten

Dalarna

Västernorrland

Källa: Personalstatistik för 2012 och 2013 (Sveriges

SkåneVärmlandGötaland

Västra

Kommuner och

Örebro Jämtland Södermanland Halland Kalmar Stockholm Östergötland Västmanland Riket Landsting).

Fler årsarbetare i landstingen 2009–2013

Jämfört med 2009 fanns det ca 6 200 fler årsarbetare i landstingen 2013, vilket motsvarade en ökning med 2,9 procent (se diagram 4.4). Befolkningen ökade relativt sett mer än antalet årsarbetare i landstingen 2009–2013. Antalet årsarbetare ökade med 2,9 procent, medan be- folkningen ökade med 3,3 procent. Den största skillnaden i utvecklingen mellan årsarbetare och befolkning hade Hallands läns landsting och Gävleborgs läns landsting. I Hallands läns landsting ökade antalet årsarbetare med 13,3 procent, samtidigt som befolkningen i länet ökade med 3,4 procent, och i Gävleborgs läns landsting minskade antalet årsarbetare med 7,4 procent, samtidigt som befolkningen ökade med 0,6 procent.

Diagram 4.4 Förändring av antalet årsarbetare och befolkning 2009–	Skr. 2014/15:102
2013 per landsting
Procent

Förändring årsarbetare 2009 till 2013

Förändring befolkning 2009 till 2013

-5

-10

Västra GävleborgVästernorrlandJämtlandVästerbottenDalarnaBlekingeJönköpingNorrbottenSkåneSödermanlandGötalandUppsala

Källor: Personalstatistik för 2009 till 2013 (Sveriges Kommuner och centralbyrån).

Kronoberg

Västmanland

Örebro

Värmland

Stockholm

Kalmar

Östergötland

Halland

Riket

Landsting) och Befolkning (Statistiska

Andelen timanställningar i kommunsektorn ökade

År 2013 fanns det ca 847 000 årsarbetare i kommunsektorn om även kommunalförbunden inkluderas. Cirka 880 000 var månadsavlönade och ca 140 000 timanställda. Ökningen av antalet årsarbetare från 2012 till 2013 i kommunerna, landstingen och kommunalförbunden uppgick till ca 6 800.1 Ökningen kan dels förklaras av att antalet sysselsatta ökade med ca 6 000 under perioden, varav ca 3 300 timanställningar och ca 2 700 månadsavlönade, dels av en ökad sysselsättningsgrad.

I ett litet längre perspektiv är tendensen att timanställningarna ökar i högre takt än de månadsavlönade. Utvecklingen är likartad i både kommuner och landsting. År 2009–2013 ökade antalet timanställningar i kommuner, landsting och kommunalförbund med 18 procent (ca 21 200), samtidigt som antalet månadsavlönade under samma period ökade med 0,1 procent (ca 1 100).

Administrativ personal ökade i både kommuner och landsting

Ökningen av antalet årsarbetare i kommunerna, landstingen och kommunalförbunden 2013 var inte jämnt fördelad mellan olika verk- samhetsområden, utan skedde till stor del i de personalkategorier som arbetar med administrativa uppgifter. Inom verksamhetsområdet administration ökade antalet årsarbetare med 2 600, vilket motsvarade 37 procent av den totala ökningen. Exempel på administrativ personal är handläggare, administratörer och anställda som arbetar med ad- ministrativt ledningsarbete I ett litet längre perspektiv har ökningen av

1 Anledningen till att siffran (6 800) skiljer sig från statistiken under rubrik 1.2 (6 000)

beror på att kommunalförbunden är inkluderade i statistiken.

Skr. 2014/15:102

den administrativa personalen i kommuner och landsting varit påtaglig. År 2009–2013 ökade antalet årsarbetare i kommunsektorn med ca 27 000, varav ca 12 000 utgjordes av administrativ personal, mot- svarande 43 procent. Det kan jämföras med att administrativ personal 2013 utgjorde ca 13 procent av antalet årsarbetare.

Ojämn könsfördelning i både kommuner och landsting

Kvinnor utgjorde en större andel av personalen än män i både kommuner och landsting 2013. I kommunerna utgjorde kvinnor ca 82 procent av

antalet månadsavlönade. Motsvarande	andel för landstingen var ca
79 procent. Könsfördelningen skiljer	sig dock mycket mellan olika

kommuner och landsting. År 2013 var skillnaden 16,9 procentenheter mellan kommunen med den mest jämna respektive mest ojämna könsfördelningen. Skillnaden var mindre i landstingen, där motsvarande skillnad var 4,3 procentenheter.

I kommunerna var kvinnor i majoritet inom samtliga verk- samhetsområden. Störst andel kvinnor fanns i personalkategorierna dag- barnvårdare (99,5 procent) och förskollärare (96,7 procent). Störst andel män fanns inom verksamhetsområdet teknik, särskilt inom personal- kategorierna räddningstjänstarbete (95,6 procent) och hantverkararbete (89,0 procent).

I landstingen var kvinnor i majoritet inom samtliga verksamhets- områden, förutom inom teknikområdet, där män var i knapp majoritet (53,4 procent). Störst andel kvinnor fanns i personalkategorierna tand- sköterskor (99,8 procent) och barnmorskor (99,7 procent). Störst andel män fanns i personalkategorierna hantverkararbete (83,5 procent) och tekniker (83,3 procent).

Könsfördelningen har förändrats i mycket långsam takt. År 2009–2013 skedde endast en marginell utjämning av könsfördelningen. I landstingen

ökade	männens	andel	av	antalet	månadsavlönade	med
0,8 procentenheter,		medan	det	inte skedde någon förändring i
kommunerna.

Genomsnittsåldern minskade något bland personalen i kommunsektorn

År 2013 var genomsnittsåldern för personalen i både kommuner och landsting ca 46 år. Den lägsta respektive högsta genomsnittsåldern i kommunerna var 43,4 respektive 49,8 år. I landstingen varierade medelåldern mellan 45,5 och 48 år.

År 2009–2013 skedde en viss föryngring av personalen i kommuner och landsting. Medelåldern minskade med 0,4 år i landstingen och med 0,2 år i kommunerna. Medelåldern minskade i samtliga landsting och i 49 kommuner 2009–2013.

Löner i kommuner och landsting

Enligt uppgifter från Medlingsinstitutet uppgick medellönen per månad 2013 för de anställda i kommunerna till 26 400 kronor och för anställda i landstingen till 32 700 kronor (se tabell 14 i bilaga 4). Medellönerna för de anställda i kommunerna ökade med 3,5 procent och i landstingen med 2,5 procent jämfört med 2012. Män som arbetar i kommunal sektor har i genomsnitt högre lön än kvinnor i samma sektor. När hänsyn tagits till

skillnader i yrke, utbildning, ålder och arbetstid genom s.k. Skr. 2014/15:102 standardvägning var löneskillnaden mellan män och kvinnor 1 procent

2013 för personalen i kommunerna. Den oförklarade löneskillnaden mellan män och kvinnor i landstingen var drygt 4 procent, vilket var en liten minskning jämfört med 2012. Jämfört med 2005 hade den oförklarade löneskillnaden 2013 minskat med 0,3 procentenheter i kommunerna och med 0,9 procentenheter i landstingen.

Sjukfrånvaron i kommunsektorn

Sjukfrånvaron för personalen i kommuner och landsting mätt som andel av den överenskomna arbetstiden uppgick 2014 till 4,5 procent, vilket var samma nivå som 2013 (se diagram 4.5). Sjukfrånvaron i kommun- sektorn var därmed högre än den genomsnittliga sjukfrånvaron på arbets- marknaden som helhet, som uppgick till 3,4 procent. År 2010 minskade sjukfrånvaron, men sedan dess har sjukfrånvaron ökat både i kommun- sektorn och på arbetsmarknaden som helhet. Kvinnor sysselsatta inom den kommunala sektorn har i genomsnitt högre sjukfrånvaro än män sysselsatta i samma sektor. Kvinnors sjukfrånvaro i den kommunala sektorn var 5,0 procent av den överenskomna arbetstiden 2014, medan männens sjukfrånvaro uppgick till 2,9 procent.

Diagram 4.5 Sjukfrånvaron som andel av överenskommen arbetstid 2009–2014

Procent av överenskommen arbetstid

6
5
4
3
2	Kvinnor kommunal sektor
	Genomsnitt kommunal
1	sektor
	Samtliga sysselsatta
0
2009	2010	2011	2012	2013	2014
Källa: Arbetskraftsundersökningarna, Tilläggstabeller 15-74 2009-2014 (Statistiska centralbyrån).

4.2Analys av kompetensförsörjningen och specialiseringsgraden i kommunerna

Alla kommuner har i grunden samma uppgifter. Strukturella för-
utsättningar, såsom folkmängd, befolkningens sammansättning och geo-
grafiska förhållanden, påverkar dock förutsättningarna för kommunernas
uppdrag och vilka resurser som behövs för uppgifterna. Kommunala	43

Skr. 2014/15:102

tjänster är personal- och kunskapsintensiva och för många kommunala befattningar ställs det krav på att personalen besitter en hög formell kompetens. Nya krav ställs vidare på kommunerna, bl.a. till följd av omvärldsförändringar, såsom tekniska innovationer och statliga reformer inom flera områden. Ett exempel är legitimationsreformen på skol- området, som innebär att det ställts upp nya krav på kommunerna att se till att personalen har en viss kompetens. För att vara behörig att undervisa krävs som regel lärarlegitimation och att läraren har behörighet att undervisa i ämnet i fråga. Detta innebär en utmaning för alla kommuner, men kanske i särskilt hög grad för små kommuner och kommuner som har ett mindre gynnsamt geografiskt läge.

Mot denna bakgrund analyseras i detta avsnitt sambandet mellan kommunstorlek och graden av specialisering hos kommunernas personal. Analysen görs dels utifrån Ansvarskommitténs rapport (Färre kommuner? – om små kommuners problem och utmaningar, Ansvars- kommitténs skriftserie mars 2006), dels genom en kompletterande undersökning av sambandet mellan antalet befattningar och lokala arbetsmarknader.

Anvarskommitténs resultat

Ansvarskommittén redovisade i sin rapport med data från 2004 en studie av sambandet mellan kommunstorlek och graden av specialisering hos kommunernas personal. Undersökningen omfattade kommuner med upp till 100 000 invånare. I rapporten konstaterades bl.a. att antalet befattningar tenderar att öka med invånarantalet i kommunerna, men att ökningen successivt planar ut. Mot den bakgrunden drog kommittén slutsatsen att små kommuner sköter sina uppgifter med en mindre grad av specialisering jämfört med större kommuner.

Sambandet på kommunnivå 2013

En jämförelse med Ansvarskommitténs resultat från 2004 ger vid handen att sambandet mellan kommunstorlek och specialiseringsgrad var i stort sett oförändrat 2013. Analysen visar att antalet befattningar ökade med invånarantalet (se diagram 4.6). Sammanlagt 9 kommuner hade delat in sin personal i färre än 100 befattningar och ca 70 kommuner hade delat in personalen i färre än 150 befattningar. Som jämförelse kan nämnas att Umeå kommun hade delat in sin personal i ca 470 befattningar, medan Göteborgs kommun hade delat in sin personal i ca 950 befattningar.

En möjlig förklaring till att små kommuner hade en lägre grad av specialisering är att ett mindre invånarantal gör det svårare att hitta personal med rätt kompetens, dvs. att det är en bristfråga. Det kan också vara så att små kommuner tillgodoser sin kompetensförsörjning genom avtalssamverkan med andra kommuner. Kommunernas val av organisationsstruktur och styrning kan vara ytterligare förklaringar till att antalet befattningar skiljer sig åt. Eftersom befattningsbenämningarna endast omfattar kommunalt anställd personal har kommuner som i högre utsträckning konkurrensutsätter verksamheter i regel färre antal befattningar.

Antalet små kommuner förväntas öka, samtidigt som många av de mindre kommunerna dessutom förväntas att minska än mer i befolkning.

Det innebär att en större andel av den kommunalt anställda personalen i framtiden förväntas att arbeta i kommuner med en relativt låg specialiseringsgrad.

Diagram 4.6 Antal befattningar per kommun med upp till 100 000 invånare

600

500

400

300

200

100

10 000

20 000

30 000

40 000

50 000

60 000

70 000

80 000

90 000

100 000

Anm.: Förklaringsvärde (R²)=0,7461. Förklaringsvärdet anger hur stor del av variationen i antalet befattningar som förklaras av variationen i befolkningsmängd.

Källor: Egen bearbetning av statistik från Sveriges Kommuner och Landsting och Statistiska centralbyrån.

Sambandet för lokala arbetsmarknader

En mindre kommun som genom arbetspendling ingår i en större arbets- marknadsregion kan antas ha bättre förutsättningar att hitta rätt kompetens än små kommuner som utgör egna arbetsmarknadsregioner. För att undersöka denna frågeställning har kommunerna delats in i lokala arbetsmarknader i enlighet med Statistiska centralbyråns definition.

Diagram 4.7 visar hur antalet befattningar varierar efter storleken på befolkningen enligt indelningen i lokala arbetsmarknader. Den lodräta axeln visar antalet befattningar i varje enskild lokal arbetsmarknad, dividerat med antal kommuner i den lokala arbetsmarknaden. Den vågräta axeln visar antalet invånare för de lokala arbetsmarknaderna, dividerat med antalet kommuner som ingår.

Det finns sammanlagt 73 lokala arbetsmarknader. Stockholm-Solna, som omfattar 36 kommuner, är den lokala arbetsmarknad som består av störst antal kommuner och som dessutom har störst befolkning. Den befolkningsmässigt minsta lokala arbetsmarknaden utgörs av Dorotea kommun, som har ca 2 800 invånare.

Skr. 2014/15:102

Skr. 2014/15:102	Diagram 4.7 Antal befattningar och lokala arbetsmarknader
	Medelvärden per kommun i lokala arbetsmarknader

400
350
300
250
200
150
100
50
0	10 000	20 000	30 000	40 000	50 000	60 000	70 000	80 000

Anm.: Förklaringsvärde (R²)=0,5674. Förklaringsvärdet anger hur stor del av variationen i antalet befattningar som förklaras av variationen i befolkningsmängd.

Källor: Egen bearbetning av statistik från Sveriges Kommuner och Landsting och Statistiska centralbyrån.

Sambandet mellan antalet befattningar och invånarantalet för de lokala arbetsmarknaderna är positivt. Vissa små kommuner, med en låg grad av specialisering, utgör enskilda lokala arbetsmarknader, vilket innebär att arbetspendlingen till dessa kommuner är liten. Som en konsekvens av detta är dessa kommuner i högre grad än andra kommuner beroende av kompetenssammansättningen och utbildningsnivån i den lokala befolkningen för kompetensförsörjning i den kommunalt anställda personalen. En gemensam nämnare för små kommuner som utgör egna lokala arbetsmarknader är att en stor andel av personalen är ensamma i sina respektive befattningar. Det innebär att kommunerna är sårbara för personalförändringar. Vissa befattningar, exempelvis miljö- och hälso- inspektörer samt medicinskt ansvariga sjuksköterskor, kräver legitimation eller specialistkompetens, vilket gör anställda i dessa befattningar svårare att ersätta än anställda i flertalet andra befattningar.

Valen 2014 i kommuner och landsting

Skr. 2014/15:102

Styret skiftade i 109 kommuner och 6 landsting efter valen 2014. Ungefär en tredjedel (100) av kommunerna fick ett blocköverskridande styre vilket var mer än en fördubbling sedan valet 2010. Detta framgår av Sveriges Kommuner och Landstings rapport 310 val – 2014 års kommunal- och landstingsval (2015). Det blev maktskifte i 6 landsting. Antalet minoritetsstyren ökade i både kommunerna och landstingen. Under mandatperioden ska 92 kommuner styras av en minoritet jämfört med 41 kommuner under föregående mandatperiod. I landstingen har antalet minoritetsstyren ökat från 3 till 7.

En viss ökning har skett av antalet lokala partier. I sammanlagt 142 kommuner har 181 partier som inte är representerade i riksdagen erhållit 539 mandat. Efter valet 2010 erhöll 174 sådana partier 514 mandat i 145 kommuner.

5.1Valdeltagande

Valdeltagandet i kommuner och landsting ökade något jämfört med valen 2010. I kommunvalen ökade valdeltagandet från 81,6 till 82,8 procent. I landstingsvalen ökade valdeltagandet från 81,1 till 82,5 procent. Bland förstagångsväljarna i kommunvalen ökade valdeltagandet från ca 74 pro- cent till ca 77 procent.

Högst valdeltagande hade Lomma kommun med ca 92 procent och lägst hade Haparanda kommun med ca 61 procent. Gränskommuner mot Finland och Norge, med många finska och norska medborgare, samt kommuner med en stor andel utrikes födda hade i stor utsträckning lågt valdeltagande. De som endast fick rösta i valen till kommun- och lands- tingsfullmäktige röstade i lägre utsträckning än de som fick rösta i alla val.

5.2Antalet ledamöter i fullmäktige

I samband med kommunvalen 2014 minskade 33 kommuner antalet ledamöter i fullmäktige (se tabell 5.1) med totalt 198 mandat. Samman- lagt 12 kommuner har minskat antalet ledamöter till under 31 mandat i fullmäktige efter det att möjligheten att ha minst 21 ledamöter i kommuner med upp till 8 000 röstberättigade infördes inför den innevarande mandatperioden.

Landstingen har ett oförändrat antal ledamöter, med undantag för Kronobergs läns landsting, som har ökat antalet från 45 till 61.

Skr. 2014/15:102	Tabell 5.1	Kommuner som minskade antalet fullmäktigeplatser inför
		valet 2014

	Kommun	Antal mandat 2010	Antal mandat 2014	Förändring
	Arjeplog	31	21	-10
	Arvidsjaur	31	29	-2
	Bengtsfors	35	31	-4
	Borgholm	41	35	-6
	Bräcke	41	39	-2
	Degerfors	41	31	-10
	Dorotea	31	25	-6
	Grästorp	31	27	-4
	Gullspång	35	31	-4
	Färgelanda	35	31	-4
	Herrljunga	41	31	-10
	Hylte	43	39	-4
	Högsby	41	35	-6
	Karlskoga	51	47	-4
	Ljusnarsberg	31	25	-6
	Lycksele	41	31	-10
	Lysekil	41	31	-10
	Malå	31	25	-6
	Mellerud	41	31	-10
	Munkfors	31	25	-6
	Ovanåker	41	35	-6
	Ragunda	31	27	-4
	Sorsele	31	21	-10
	Storfors	31	27	-4
	Sävsjö	45	39	-6
	Timrå	49	41	-8
	Vilhelmina	35	27	-8
	Vingåker	35	31	-4
	Ydre	31	21	-10
	Åre	41	37	-4
	Årjäng	41	35	-6
	Örkelljunga	45	41	-4
	Östersund	67	61	-6

Källa: Val till riksdag, kommun- och landstingsfullmäktige den 14 september 2014 (Valmyndigheten).

5.3Omsättning av ledamöter

Omsättningen i fullmäktigeförsamlingarna efter valet var stor. Cirka 47 procent av samtliga kommunfullmäktiges ledamöter är nyvalda. I landstingens fullmäktigeförsamlingar är andelen nyvalda ca 52 procent.

Det totala antalet nyvalda ledamöter i kommuner och landsting är där-

med nästan 6 000. Omsättningen vid valet 2010 var för fullmäktige- Skr. 2014/15:102 församlingarna i kommunerna ca 39 procent och i landstingen ca 46 pro-

cent. Omsättningen var således större vid valen 2014 jämfört med valen 2010.

Andelen kvinnor i både kommun- och landstingsfullmäktige har ökat med ca 1 procentenhet. Detta innebär att andelen kvinnor i kommunfull- mäktige nu är ca 44 procent och i landstingsfullmäktige ca 48 procent.

Medelåldern bland de nyvalda är 47 år i kommunerna och 46 år i landstingen. Motsvarande siffror var vid förra valen 46 respektive 47 år. Medelåldern bland kommunernas samtliga fullmäktigeledamöter är 51 år och bland landstingens ledamöter 50 år. Medelåldern i kommun- fullmäktige är densamma som vid valen 2010, men för landstings- fullmäktige har medelåldern minskat något. Andelen ledamöter under 30 år är i kommunerna 8 procent och i landstingen 9 procent. Mot- svarande andelar för ledamöter över 65 år är 19 respektive 15 procent.

5.4Lokala folkomröstningar

Enligt kommunallagen (1991:900) kan kommunerna anordna lokala folkomröstningar. Valmyndigheten redovisar i anslutning till uppgifterna rörande det allmänna valet 2014 även vilka kommunala folkomröstningar som genomförts. Under 2014 genomfördes 12 kommunala folkom- röstningar (se tabell 5.2). Av dessa genomfördes hälften i samband med valet till Europaparlamentet i maj och hälften i samband med det allmänna valet i september.

Tabell 5.2	Kommunala folkomröstningar 2014

Kommun	Ämne/orsak	Tidpunkt

Bengtsfors	Gemensam Dalslandskommun	September
Bromölla	Arrangemangshall	Maj
Botkyrka	Delning av kommunen	September
Göteborg	Trängselskatt	September
Essunga	Nossebrobadets framtid	Maj
Höganäs	Hamnens utveckling	Maj
Ljusnarsberg	Kommunens namn	September
Skellefteå	Centrumbron	Maj
Surahammar	Högstadiet i Virsboskolan	Maj
Tjörn	Anläggande av simhall	September
Upplands Väsby	Översiktsplan för Nordvästra Väsby	September
Värmdö	Ny skolorganisation	Maj

Källa: Valmyndigheten

Skr. 2014/15:102	6	Hälso- och sjukvård samt tandvård
	6	Hälso- och sjukvård samt tandvård
	–	Verksamheterna inom hälso- och sjukvården omfattar primärvård,
		specialiserad somatisk vård, specialiserad psykiatrisk vård, övrig
		hälso- och sjukvård, hemsjukvård och läkemedelsförmånerna. I
		avsnittet redovisas även tandvårdsverksamheten.

– Kostnaderna för hälso- och sjukvården uppgick till nästan 216 miljar- der kronor 2013. Landstingens kostnader för tandvården uppgick till drygt 5 miljarder kronor 2013 (se diagram 6.1).

– Andelen läkarbesök i privat regi var 33,8 procent 2013.

– Det totala antalet anställda i hälso- och sjukvård, inklusive tandvård, som utfördes av landstingen uppgick till 266 384 personer 2013.

Diagram 6.1 Kostnader per verksamhet för hälso- och sjukvård 2013

Miljarder kronor

Politisk verksamhet 1			5 Tandvård
Läkemedelsförmån		20		Primärvård
Läkemedelsförmån

Övrig hälso- och sjukvård			38
Övrig hälso- och sjukvård	19
	19
Specialiserad	21	2013
psykiatrisk vård	21	2013
psykiatrisk vård

117 Specialiserad

somatisk vård

Källa: Räkenskapssammandrag för landstingen (Statistiska centralbyrån).

6.1Övergripande mål för hälso- och sjukvård

Det övergripande målet för hälso- och sjukvården är enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), förkortad HSL, en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Med hälso- och sjukvård avses åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. HSL omfattar inte tandvård (i avsnitt 6.5 redovisas uppgifter om tand- vården). Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.

Riksdagen beslutade för 2014 ett antal mål för inriktningen av arbetet inom hälso- och sjukvården (prop. 2013/14:1 utg.omr. 9, bet. 2013/14:SoU1, rskr. 2013/2014:125). Arbetet ska enligt dessa mål särskilt inriktas på att:

– säkerställa att patienterna ges möjlighet till delaktighet och själv-

bestämmande,

– säkerställa att hälso- och sjukvården är kunskapsbaserad,

Skr. 2014/15:102

–säkerställa en god tillgänglighet och valfrihet bland en mångfald av vårdgivare,

–skapa förutsättningar för att hälso- och sjukvårdens resultat följs upp på ett öppet och jämförbart sätt, samt

–tillvarata kunskap och erfarenheter för att systematiskt förbättra

hälso- och sjukvården.

Regeringen redovisar hälso- och sjukvårdens resultat med utgångs- punkt i de ovan redovisade målen.

6.2Måluppfyllelse för hälso- och sjukvård och vissa riktade statsbidrag

6.2.1Tillgänglighet och jämlikhet inom vården

Hälso- och sjukvården ska vara tillgänglig för befolkningen vilket innebär att den ska ges inom rimlig tid, dvs. den ska erbjudas utan att eventuella väntetider påverkar patienten negativt i fysisk, psykisk eller social mening. Vården ska vara jämlik, vilket innebär att alla invånare ska erbjudas en hälso- och sjukvård av hög kvalitet. Den vård som erbjuds ska utformas med utgångspunkt i den enskilda patientens behov.

Primärvård och specialiserad vård inom en viss tid

Landstingen (med landsting avses i det följande även Gotlands kommun) är enligt den nationella vårdgarantin, som regleras i HSL, skyldiga att erbjuda hälso- och sjukvård inom en viss tid. Enligt garantin ska lands- tingen erbjuda kontakt med primärvården samma dag som personen söker hjälp och inom sju dagar ska primärvården erbjuda ett läkarbesök, om det behövs. Besök i den specialiserade vården ska erbjudas inom 90 dagar från det att remiss har utfärdats eller att den enskilde sökt kontakt med vården. Behandling ska påbörjas inom 90 dagar efter beslut om behandling. Om landstinget inte klarar av att erbjuda vård inom vårdgarantins tidsgränser ska landstinget aktivt bistå patienten med att ordna vård hos någon annan vårdgivare, utan extra kostnad för patienten.

Riktat statsbidrag för att förbättra tillgängligheten
År 2009–2014 avsatte riksdagen årligen ett särskilt statsbidrag om
1 miljard kronor för att förbättra tillgängligheten till hälso- och sjuk-
vården, den s.k. kömiljarden. Kömiljarden var en prestationsbaserad
satsning för att landstingen skulle korta väntetiderna. Den reglerades i
årliga överenskommelser mellan regeringen och Sveriges Kommuner och
Landsting (SKL). De landsting som uppnådde de i överenskommelsen
uppställda kraven fick ta del av medlen. Kraven höjdes stegvis och var
samtliga år högre än de krav som ställdes enligt den nationella vård-
garantin. År 2011–2014 skulle landstingen erbjuda patienter ett besök
eller en behandling i den specialiserade vården inom 60 dagar från det att
beslut om remiss till första besök alternativt beslut om operation eller
behandling har fattats. Resultaten för 2014 visade att tillgängligheten
minskade något, dock inte när det gäller dem som fick behandling inom	51

Skr. 2014/15:102 60 dagar. Tillgängligheten varierade även något mellan de olika lands- tingen (se nedan). Samtliga landsting fick ta del av kömiljarden 2014. Några landsting levde inte fullt upp till alla krav för besök och behand- ling, medan ett landsting klarade samtliga krav. Detta ledde till att ersättningen varierade mellan landstingen, från 9 kronor till 891 kronor per invånare.

Socialstyrelsen har haft regeringens uppdrag att följa upp vårdgarantin och kömiljarden de senaste åren. Myndigheten bedömer i rapporterna Vårdgaranti och kömiljard – Uppföljning (2009–2011, 2012 och 2013) att det går att se två huvudsakliga resultat av vårdgarantins målupp- fyllelse. Det ena resultatet är att väntetiderna inom både primärvård och specialiserad vård har minskat på nationell nivå under åren, men att väntetiderna sedan 2011 har stabiliserats något. Det andra resultatet är att det finns relativt stora skillnader mellan landstingen i hur ofta vård- garantin uppfylls.

Tillgängligheten till både primärvård och specialiserad vård varierade mellan landstingen

Tillgängligheten inom primärvården försämrades något 2014. Under året besvarades ca 90 procent av telefonsamtalen till vårdcentralerna samma dag. År 2013 var motsvarande andel ca 93 procent. Andelen besvarade telefonsamtal 2014 varierade mellan 73 och 100 procent mellan lands- tingen. I 14 landsting nådde vårdcentralerna upp till 90 procent eller mer besvarade samtal (se diagram 6.2). Även andelen läkarbesök som genom- förts inom sju dagar minskade 2014. År 2014 fick ca 92 procent komma på ett läkarbesök inom sju dagar. År 2013 var motsvarande andel 93 procent.

Diagram 6.2 Andel besvarade telefonsamtal i primärvården 2013 och	Skr. 2014/15:102
2014
Procent

100

90 2013 2014

Jönköping

Kalmar

Kronoberg

Källa: Väntetider i

GötalandVästmanlandVästernorrlandUppsalaStockholmSödermanlandNorrbotten

Västra

vården (Sveriges Kommuner och

Halland

Gävleborg

Örebro

Dalarna

Östergötland

Blekinge

Gotland

Västerbotten

Skåne

Värmland

Jämtland

Riket

Landsting).

I diagram 6.3 redovisas utvecklingen av andelen patienter som fick besökstid i specialiserad vård inom 60 dagar från det att beslut om remiss fattats och i diagram 6.4 utvecklingen av andelen patienter som fick behandling inom den specialiserade vården inom 60 dagar. År 2014 väntade 72 procent av patienterna högst 60 dagar på besök respektive behandling inom den specialiserade vården. År 2013 fick 74 procent specialistbesök inom 60 dagar och 70 procent behandling inom 60 dagar.

Tillgängligheten inom den specialiserade vården varierade mellan landstingen. Andelen patienter som väntat mindre än 60 dagar på specialistbesök 2014 varierade mellan 62 och 90 procent mellan lands- tingen och andelen patienter som väntat mindre än 60 dagar på åtgärd eller behandling varierade mellan 56 och 89 procent. Landstingens rapportering till databasen Väntetider i vården är av avgörande betydelse för att kunna följa utvecklingen av tillgängligheten inom hälso- och sjuk- vården. År 2014 hade alla landsting en svarsfrekvens för rapportering av väntande patienter och faktisk väntetid till den nationella väntetids- databasen på över 95 procent under årets samtliga månader.

Skr. 2014/15:102 Diagram 6.3 Andel patienter som väntade mindre än 60 dagar på besök till specialiserad vård 2013 och 2014

Procent

100

2013 2014

Gotland

Östergötland

Kalmar

Halland

Jönköping

Stockholm

Källa: Väntetider i vården (Sveriges

GävleborgVästmanland

Kommuner

Blekinge

Kronoberg

Norrbotten

Västerbotten

Västernorrland

Västra Götaland

Skåne

Värmland

Örebro

Södermanland

Dalarna

Jämtland

Uppsala

Riket

och

Landsting).

Diagram 6.4 Andel patienter som väntade mindre än 60 dagar på åtgärd/behandling i specialiserad vård 2013 och 2014

Procent

100

Gotland

Kalmar

Östergötland

Källa: Väntetider i

Halland Blekinge Norrbotten Gävleborg Jönköping Kronoberg Västernorrland vården (Sveriges Kommuner och

VästmanlandSkåneGötaland

Västra

Landsting).

2013 2014

Stockholm

Värmland

Jämtland

Örebro

Dalarna

Uppsala

Västerbotten

Sörmland

Riket

	Regionala skillnader inom cancervården
	Väntetiderna inom cancervården var i många landsting omfattande och
	de regionala skillnaderna var stora. För flera cancerformer fick
	patienterna 2013 och 2012 i vissa delar av landet vänta tre gånger så lång
	tid från remiss till behandling som i andra delar av landet (se tabell 6.1).
54	Inget landsting hade dock genomgående långa väntetider för de nio
54

cancerområden som ingår i Socialstyrelsens årliga väntetidsmätningar. Skr. 2014/15:102 Det var inte heller samma landsting som låg i toppen respektive botten

för de olika cancerformerna. De patienter som hade diagnostiserats med en allvarligare tumörform hade kortare väntetider inom de flesta cancer- områden som ingick i mätningen 2014. Det pekar på att vården prio- riterade de patienter som var svårast sjuka och i störst behov av be- handling.

Tabell 6.1 Väntetider i cancervården 2013

Medianväntetid i antal dagar för patienter i landsting med kortast respektive längst väntetid

Cancerform	Kortast	Längst
Urinblåsecancer	29	70
(Remissbeslut till behandlingsstart TURB-operation)

Prostata intermediär- och högriskgrupp	117	271
(Remissbeslut till behandlingsstart)

Prostata fjärrmetastaserad	17	75
(Remissbeslut till behandlingsstart)

Huvud- och halscancer	35	81
(Remissankomst specialistklinik till behandlingsstart)

Källa: Väntetider i cancervården (Socialstyrelsen).

Jämlikhet inom vården

En jämlik hälso- och sjukvård innebär att alla ska erbjudas vård och behandling på lika villkor. Enligt HSL ska sjukvården också prioritera dem med störst behov. En hög tillgänglighet i primärvården, fokus på grupper med stora behov av vård, liksom ökad betoning på det hälso- främjande arbetet i vården är viktiga insatser för att uppnå en mer jämlik vård.

I vilken utsträckning som hälso- och sjukvården uppnår målet om en jämlik vård följs på nationell nivå genom olika rapporteringar. Varje år publiceras s.k. öppna jämförelser av resultat och kvalitet mellan lands- tingen och mellan olika grupper i samhället. Därutöver publicerar Socialstyrelsen särskilda, mer fördjupade nationella utvärderingar inom olika områden (se även avsnitt 7.3.2 om öppna jämförelser inom social- tjänsten). Rapporten Öppna jämförelser 2014, hälso- och sjukvård (Socialstyrelsen och SKL 2014) visar bl.a. att det finns fortsatt förbättringspotential när det gäller att minska betydande regionala variationer i det förebyggande arbetet inom stroke- och diabetesvård.

År 2014 publicerade Socialstyrelsen rapporten Öppna jämförelser 2014

– Jämlik vård – Somatisk vård vid samtidig psykisk sjukdom. Rapporten visar bl.a. på en överdödlighet i hjärtsjukdom för personer med psykos. Personer med en psykiatrisk diagnos drabbades också betydligt oftare av olika komplikationer i samband med sin somatiska (kroppsliga) sjukdom, jämfört med andra personer med samma somatiska diagnos. Samman- fattningsvis konstaterar Socialstyrelsen att det finns utrymme för stora förbättringar när det gäller omhändertagandet av psykiskt sjukas so-

matiska hälsa.

Skr. 2014/15:102

6.2.2Kunskapsbaserad vård

Regeringen anser att hälso- och sjukvården ska vara kunskapsbaserad, vilket innebär att vård och behandlingsinsatser ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och utformas för att möta patientens behov på bästa möjliga sätt. En kunskapsbaserad vård förutsätter att det finns kompetent personal med relevant utbildning. Hälso- och sjukvården ska vara kunskapsstyrd, vilket innebär att val och beslut ska baseras på rekommendationer som tagits fram utifrån bästa tillgängliga kunskap. Arbetet med nationella riktlinjer, regelbundna utvärderingar och öppna jämförelser har gjort att vården i allt högre grad baseras på bästa möjliga kunskap. Arbetet har också inneburit att omotiverade skillnader har ut- jämnats och att vetenskapligt väldokumenterade behandlingsmetoder snabbare kommit patienterna till del.

Riktat statsbidrag för patientsäkerhet

Cirka 2,5 miljarder kronor avsattes i statens budget för 2011–2014 för en särskild satsning på patientsäkerhet. Merparten av dessa medel användes till en överenskommelse mellan staten och SKL om förbättrad patient- säkerhet. Landstingen fick genom överenskommelsen ta del av prestationsbaserade medel, om de uppfyllde de fastställda kraven i överenskommelsen. För 2014 uppnådde landstingen resultat som mot- svarade utbetalningar om 525 miljoner kronor, vilket var samtliga medel som avsatts för ändamålet 2014. Alla landsting uppfyllde de fem grund- kraven och minst tre av de sex indikatorer som ersättningen baserades på. Landstingen uppfyllde totalt sett färre av indikatorerna 2014 jämfört med 2013, men varje indikator var förenad med ökade krav 2014 i förhållande till 2013.

Socialstyrelsen konstaterade i sin rapport Lägesrapport inom patient- säkerhetsområdet 2014 att överenskommelserna mellan staten och SKL hade bidragit till uppbyggnaden av en nationell infrastruktur för patient- säkerhetsarbete inom flera viktiga områden. Enligt Socialstyrelsens bedömning är detta arbete av stor betydelse för utvecklingen av patient- säkerheten.

Utvecklingen inom patientsäkerhetsområdet

Patientsäkerhetsarbetet inom landstingen bedrivs inom olika områden, vilket bl.a. återspeglas i överenskommelsen om förbättrad patientsäker- het. Samtliga landsting uppfyllde 2014 grundkraven i överenskommelsen som gällde patientsäkerhetsberättelse, nationell patientenkät, patient- säkerhetskultur, strukturerad journalgranskning och nationell patient- översikt. En majoritet av landstingen uppfyllde kraven för basala hygien- rutiner och klädregler, antibiotikaanvändning, läkemedelsanvändning och trycksår. Samtliga landsting uppfyllde kraven för överbeläggningar och 18 landsting uppfyllde kraven för IT-stödet Infektionsverktyget.

Diagram 6.5 visar på successiva förbättringar i fråga om följsamhet till basala hygienrutiner och klädregler inom landsting enligt de åter- kommande mätningar vid specifika tillfällen (punktprevalensmätningar) som genomförts inom ramen för överenskommelserna. Mätningarna av följsamhet till basala hygienrutiner och klädregler vid patientnära arbete

grundar sig på observationsstudier och omfattar samtliga verksamheter inom hälso- och sjukvården samt vården och omsorgen i så väl landsting som kommuner.

Diagram 6.5 Följsamhet till basala hygienrutiner och klädregler 2010– 2014

Andelen observationer med korrekta basala hygienrutiner och klädregler, procent

100
100
90
80
70
60
50
40				Korrekta klädregler (samtliga tre steg)
30				Korrekta basala hygienrutiner (samtliga fyra steg)
20				Korrekta basala hygienrutiner och klädregler (samtliga
				steg)
10
0
0	HT10	VT11	HT11	VT12	HT12	VT13	HT 13	VT 14
	HT10	VT11	HT11	VT12	HT12	VT13	HT 13	VT 14

Källa: Punktprevalensmätning av basala hygienrutiner och klädregler (Sveriges Kommuner och Landsting).

Diagram 6.6 illustrerar förekomsten av vårdrelaterade infektioner inom somatisk slutenvård, som var en av de vanligaste vårdskadorna 2011– 2014. Resultaten baseras på återkommande mätningar inom slutenvården vid specifika tillfällen (punktprevalensmätningar). De vårdrelaterade infektionerna låg totalt sett under samma period relativt konstant på 9 procent av de inneliggande patienterna inom slutenvården. De upp- nådda resultaten inom olika områden av patientsäkerhetsarbetet skiljde sig åt mellan landsting och mellan olika typer av sjukhus.

Skr. 2014/15:102

Skr. 2014/15:102	Diagram 6.6 Förekomst av vårdrelaterade infektioner inom somatisk
	slutenvård 2013 och 2014
	Andel patienter med vårdrelaterad infektion vid tidpunkten för
	mätningen, procent

Östergötland

Kalmar

Örebro

Dalarna

Uppsala

Gävleborg

Källa: Punktprevalensmätning av

	VT13		VT14

Stockholm Västra Götaland Skåne Västerbotten Kronoberg Jämtland	Blekinge Norrbotten Jönköping Västernorrland Halland Västmanland Värmland Södermanland Gotland Riket
vårdrelaterade infektioner	(Sveriges Kommuner och Landsting).

Följsamhet till nationella riktlinjer

Det finns nationella riktlinjer för majoriteten av de stora folk- sjukdomarna, såsom diabetes-, stroke-, hjärtsjukvård, missbruks- och beroendevård, samt för de vanligaste cancerformerna. Riktlinjerna är viktiga verktyg för att åstadkomma en jämlik vård genom att utjämna omotiverade skillnader i praxis mellan verksamheter i olika delar av landet. Socialstyrelsen utvärderar regelbundet genomslaget för de natio- nella riktlinjerna genom s.k. nationella utvärderingar. Socialstyrelsen publicerade 2014 tre utvärderingar (Nationella riktlinjer – Utvärdering 2014 Sjukdomsförebyggande metoder, Nationella riktlinjer – Ut- värdering – Vård vid rörelseorganens sjukdomar samt Nationell ut- värdering – Vård och omsorg vid demenssjukdom 2014). Socialstyrelsen lämnade i samtliga utvärderingar omfattande rekommendationer till landstingen och kommunerna om hur dessa kan förbättra sitt arbete inom respektive område. Vidare konstaterades att det tar lång tid innan rikt- linjerna når vården och tillämpas fullt ut. Utvärderingarna visade även på såväl socioekonomiska, regionala och vissa mindre könsrelaterade skill- nader avseende följsamheten till olika rekommendationer i riktlinjerna. Socialstyrelsen rekommenderade i vissa fall hälso- och sjukvården att öka rapporteringen till relevanta register för att skapa bättre möjligheter till uppföljning (se vidare avsnitt 6.2.4).

Den totala antibiotikaförsäljningen på recept minskade 2014 jämfört med 2013

	I patientsäkerhetsöverenskommelsen mellan regeringen och SKL för
	2014 ingick att Folkhälsomyndigheten skulle bedöma om landstingen
58	hade minskat skillnaderna mellan antalet förskrivna antibiotikarecept per
58

1 000 invånare inom öppenvården och det långsiktiga målet om	Skr. 2014/15:102
250 recept per 1 000 invånare och år. Resultatet av bedömningen visade

att samtliga landsting uppnådde målet. Det fanns dock skillnader mellan landstingen. Under perioden 1 oktober 2013–30 september 2014 förskrev exempelvis Västerbottens läns landsting 261 recept per 1 000 invånare, medan Stockholms läns landsting förskrev 356 recept per 1000 invånare. Resultatet visade även att alla landsting verkade för ökad följsamhet till lokala behandlingsrekommendationer. Enligt överenskommelsen skulle det även bedömas om respektive landsting påvisat att minst 50 procent av vårdenheterna inom primärvården i respektive län under perioden hade försett sina förskrivare med en översikt av deras personliga förskrivning. Vidare skulle bedömas om förskrivningen på ett strukturerat sätt hade relaterats till vårdenhetens, länets respektive rikets förskrivning samt till lokala behandlingsrekommendationer. Resultatet visade att minst 50 procent av vårdenheterna inom primärvården i 19 av landstingen försåg sina förskrivare med en översikt av deras personliga förskrivning samt genomförde analyser av förskrivningen och drog slutsatser om följsamheten till lokala behandlingsrekommendationer. Diagram 6.7 visar landstingens procentuella minskning av antibiotikaförskrivningen inom öppenvården.

Diagram 6.7 Antibiotikaförskrivning 2013 till 2014

Förändring i procent

Götaland Kronoberg Halland Västernorrland Blekinge Kalmar Gotland Gävleborg Västmanland Värmland Jämtland Norrbotten Jönköping Stockholm Västerbotten Södermanland Dalarna Östergötland Uppsala Västra Skåne Örebro Riket 0

-1

-2

-3

-4

-5

-6

-7

-8

Källa: Concise (E-hälsomyndigheten).

6.2.3 Delaktighet och självbestämmande i vården

Ett av de centrala målen för hälso- och sjukvården är att den ska vara
patientcentrerad och därmed bygga på delaktighet och själv-
bestämmande. Det handlar bl.a. om att vården ska ges med respekt och
lyhördhet för individens och närståendes specifika behov, att patienten
görs delaktig i beslut om vård och behandling samt har tillgång till
relevant information.	59
	59

Skr. 2014/15:102

Fortsatta utmaningar för att uppnå en mer patientcentrerad vård

I vilken grad hälso- och sjukvården är patientcentrerad följs regelbundet upp med olika typer av enkätundersökningar, exempelvis under- sökningarna inom den nationella patientenkäten. Generellt visar dessa undersökningar på relativt samstämmiga resultat när det gäller det övergripande bemötandet i vården. En majoritet av patienterna, mellan 80 och 90 procent beroende på verksamhet, bedömde 2014 att de blev väl bemötta i sina kontakter med hälso- och sjukvården. Bilden blev något annorlunda när personer med återkommande behov av vårdens insatser tillfrågades. År 2014 deltog Sverige i en internationell jämförande under- sökning som riktade sig till gruppen 55 år och äldre, och som hade minst en kronisk sjukdom.

Jämförelsen visade bl.a. att:

–Sverige var ett av de länder där patienten i lägst utsträckning fick den information från vården som krävs för att kunna fatta välgrundade beslut om sin vård och hälsa.

–Patienterna i Sverige bedömde i lägre grad än patienterna i andra länder att personalen inom vården hade kännedom om patientens sjukdomshistoria.

–Samordningen av information mellan olika delar av vården hade till viss del stärkts, men fortsatta insatser behövdes för en bättre koordinerad vård. Patienter i Sverige upplevde i betydligt lägre utsträckning än patienter i andra länder att ordinarie läkare eller vårdpersonal koordinerade deras vård, vilket framgår av diagram 6.8. Andelen för Sverige var 45 procent, vilket var en försämring jämfört med 2013, då motsvarande andel var 55 procent.

Diagram 6.8 Koordinering och planering av vården	Skr. 2014/15:102
Procent

100

Sverige

Nederländerna

Norge

Tyskland

Frankrike

Kanada

Nya Zeeland

Australien

USA

Schweiz

Storbritannien

Anm.: Fråga i International Health Policy Survey: Hur ofta hjälper din ordinarie läkare eller någon på din läkares praktik till att koordinera eller planera den vård du får från andra läkare och ställen? Visar andel patienter som svarade alltid eller ofta i deltagande länder.

Källa: International Health Policy Survey (IHP 2014).

Information och delaktighet kan förbättras inom den specialiserade vården

Nationell Patientenkät är ett samlingsnamn för återkommande nationella undersökningar av patientupplevd kvalitet inom hälso- och sjukvården. År 2014 genomfördes undersökningarna inom både den öppna speciali- serade vården och inom slutenvården. Patienterna gav goda omdömen för det bemötande som de hade fått inom vården. På frågan om de kände att de blev bemötta med respekt och på ett hänsynsfullt sätt svarade mellan 81 och 89 procent av patienterna som hade besökt den öppna specialiserade vården eller blivit vårdade inom den slutna specialiserade vården att de blivit bemötta med respekt. Sju av tio patienter i åldern 20– 59 år som hade besökt den specialiserade öppen- och slutenvården ansåg att de fått tillräcklig information om sitt tillstånd. Äldre personer gav något högre omdömen än yngre personer. Patienter som hade vårdats i specialiserad öppenvård var mer nöjda med informationen än patienter som blivit vårdade i slutenvården.

Sammanfattningsvis fortsätter patienter och medborgare att ge hälso- och sjukvården gott omdöme när det gäller olika aspekter av bemötande och omhändertagande, men samtidigt finns betydande utmaningar när det gäller att förbättra delaktigheten i, informationen om och koordineringen av vårdens insatser.

Skr. 2014/15:102	6.2.4	Kvalitetsutveckling och systematiskt
		förbättringsarbete
	Vården ska utvecklas och förbättras. En förutsättning för detta är att det
	sker en kontinuerlig och systematisk uppföljning av vårdens resultat.
	Mätningar och analyser av olika förhållanden inom verksamheterna är
	viktiga verktyg för att hälso- och sjukvården ska kunna vara en lärande
	organisation som utvecklas och förbättras.
	Riktat statsbidrag till psykiatri och psykisk hälsa
	Statsbidraget till psykiatri och psykisk hälsa är en satsning som
	påbörjades 2007 och uppgår till ca 850 miljoner kronor per år. Sedan
	våren 2012 finns en plan för utveckling på området psykisk ohälsa under
	namnet Plan för riktade insatser inom psykisk ohälsa. Planen är en
	långsiktig satsning för att uppnå följande övergripande mål:
	– en	jämlik, kunskapsbaserad, säker och tillgänglig		vård	av	god
	kvalitet,
	– tillgång till arbete och anpassad sysselsättning, samt
	– möjlighet till delaktighet och inflytande.
	Inriktningen för planen har varit att åstadkomma ett långsiktigt arbete,
	med gemensamt ansvar i ordinarie strukturer. Regeringen och SKL har
	sedan 2012 träffat årliga överenskommelser där staten avsatt medel för
	utveckling av psykiatri och psykisk hälsa. I 2014 års överenskommelse
	delades 630 miljoner kronor av de kommuner och landsting som upp-
	nådde vissa givna grundkrav och prestationsmål.
	Socialstyrelsens uppföljning av kommuner och landstings prestationer
	visar tydliga förbättringar inom de områden som omfattats av de ovan
	nämnda överenskommelserna. Strukturen för samverkan har förbättrats i
	hela landet. Samtliga landsting och 98 procent av kommunerna hade
	2014 överenskommelser om samverkan och ansvarsfördelning mellan
	kommun och landsting när det gäller insatser till barn, unga och vuxna
	med psykisk ohälsa. År 2010 hade endast 40 procent av kommunerna en
	överenskommelse med sitt landsting.
	Samtliga landsting och nästan alla kommuner hade 2014 också lättill-
	gänglig information om vart barn och unga med psykisk ohälsa kunde
	vända sig för att få hjälp. Trots att det fanns en tendens till ett ökat sök-
	tryck	inom	barn- och ungdomspsykiatrin de senaste	åren	var	det
	16 landsting		som klarade den förstärkta vårdgarantin,	som	anger	att

90 procent av patienterna ska få ett första besök inom 30 dagar. Detta var dock en marginell försämring i jämförelse med 2013.

År 2013 infördes ett prestationsmål i överenskommelsen som genom en riktad satsning på att erbjuda läkemedelsgenomgångar tog sikte på att minska den kraftigt förhöjda överdödligheten bland personer med svår och måttlig psykisk ohälsa. Ett nytt prestationsmål lades till i överens- kommelsen 2014 om att minst 60 procent av personer med psykos- sjukdom eller bipolärsjukdom skulle erhålla minst en hälsofrämjande insats. Under året klarade samtliga landsting målet.

Regelbundna inventeringar av insatser till personer med psykisk funktionsnedsättning och kunskap om deras behov skapar bättre möjlig-

heter att bygga upp och följa en verksamhet som motsvarar målgruppens

behov. År 2014 hade 248 kommuner en aktuell kartläggning av vuxna personer med psykisk funktionsnedsättning i kommunen och av vilka behov de hade, vilket var en ökning med 49 kommuner jämfört med 2013.

Riktat statsbidrag för en bättre vård för de mest sjuka äldre

I statens budget för 2014 avsattes ca 1,1 miljarder kronor för att förbättra vården och omsorgen om de mest sjuka äldre (se även avsnitt 7.2.2). I en överenskommelse mellan staten och SKL premierades resultat och medlen fördelades huvudsakligen enligt en prestationsbaserad modell. Denna innebar att medel utbetalades till de huvudmän som uppfyllde vissa på förhand bestämda krav. Satsningen syftade till att, genom ekonomiska incitament och med de mest sjuka äldres behov i centrum, uppmuntra, stärka och intensifiera samverkan mellan kommuner och landsting. Målet var även att effektivisera användningen och organi- seringen av resurser så att vården och omsorgen i högre grad skulle utgå från de mest sjuka äldres behov. De områden som prioriterades var god vård i livets slutskede, ett preventivt arbetssätt, god vård vid demens- sjukdom, god och säker läkemedelsbehandling för äldre samt en sammanhållen vård och omsorg.

Enligt Socialstyrelsens uppföljning Överenskommelse om samman- hållen vård och omsorg om de mest sjuka äldre 2014 hade samtliga kommuner och landsting uppfyllt de grundläggande kraven i överens- kommelsen och tilldelades prestationsbaserad ersättning om sammanlagt 840 miljoner kronor. Västmanlands läns landsting erhöll 2014 högst belopp per invånare som var 65 år och äldre med 311 kronor. Stockholms läns landsting erhöll samma år lägst belopp per invånare som var 65 år och äldre med 50 kronor. Arbetet som hade utförts inom hälso- och sjuk- vården inom ramen för överenskommelsen hade i många landsting lett till förbättringar avseende vård i livets slutskede, trycksår, olämplig läkemedelsbehandling och vård vid demenssjukdom för de mest sjuka äldre. Arbetet har också lett till att det i dag finns en större kunskap om vad som orsakar återinskrivningar bland äldre. Stora regionala skillnader och variationer har dock uppmärksammats, vilket kan förklaras av olika lokala arbetssätt samt hur väl vårdens och omsorgens aktörer lyckas hantera utmaningarna för att klara en sammanhållen vård och omsorg.

I samtliga län fanns för 2014 en aktuell och politiskt förankrad hand- lingsplan med särskilt fokus på en sammanhållen vård och omsorg om de mest sjuka äldre, med en struktur för ledning och styrning i samverkan mellan kommuner och landsting i respektive län.

Spridningen och användningen av olika kvalitetsregister, såsom Svenska Demensregistret (SveDem) och Svenskt register för Beteende- mässiga och Psykiska Symptom vid Demens, har ökat bland landstingen och kommunerna. Täckningsgraden ökade från 25 procent 2009 till 70 procent 2014. Spridningen av SveDem i primärvården har gått snabbt. Bland landets ca 1 200 vårdcentraler ökade deltagandet från 82 stycken 2011 till 880 stycken 2014. Totalt finns i registret uppgifter om 47 000 utredningar med grundregistreringar och 31 000 uppföljningar.

Arbetet med registret Rikssår startade 2014 och är därför inne i en tidig spridningsfas. Registret används för patienter med svårläkta sår som inte

Skr. 2014/15:102

Skr. 2014/15:102 har läkt inom sex veckor. Syftet med registret är att man med hjälp av detta lättare ska kunna fastställa en korrekt diagnos för att ge den bästa behandlingen och därmed snabbare sårläkning. Totalt har 2 600 sår registrerats. Förekomsten av tryckssår minskade i såväl kommuner som landsting och trycksåren blev också lindrigare 2011–2014.

Nationell uppföljning och utvärderingar fortsatte att utveckla verksamheterna

De öppna jämförelserna av hälso- och sjukvården 2014 använde 186 indikatorer som gav en bred bild av svensk hälso- och sjukvård. Resultaten visade exempelvis att behandlingsinsatserna blev bättre för flera folksjukdomar, t.ex. stroke, cancer samt hjärt- och kärlsjukdomar. Det fanns dock variationer mellan landstingen som tyder på stora förbättringsmöjligheter. Omkring 40 procent av landets 450 000 dia- betespatienter underbehandlades exempelvis mot högt blodtryck och förhöjda blodfetter. Antalet operationer på grund av svår fetma ökade betydligt.

Dödligheten i många sjukdomar fortsatte att minska. Medellivslängden har under lång tid ökat i Sverige, bortsett från mindre årliga variationer. År 2013 var medellivslängden 83,5 år för kvinnor och 79,7 år för män. För kvinnor innebar detta en liten minskning och för män en liten ökning jämfört med den förra mätningen som gjordes för 2008–2012. På kommunnivå kan skillnaderna vara relativt betydande. För t.ex. män skiljer det totalt 9 år mellan Danderyd (86 år) och Ljusnarsberg (74 år). De vanligaste dödsorsakerna i Sverige är hjärt- och kärlsjukdomar samt cancer.

För det flesta dödsorsaker ses nedåtgående trender. Ett undantag är självmord där ingen förändring kan ses över tid (se diagram 6.9). Indikatorn visar antalet självmord per 100 000 invånare 2000–2013. I genomsnitt uppgick antalet självmord, inklusive fall där uppsåtet var oklart, under denna period till 15,6 per 100 000 invånare och år.

Diagram 6.9 Antal självmord 2000–2013
		Antal per 100 000 invånare
30
25
20
15
10
											Män
5											Totalt
											Totalt
											Kvinnor
0
2000	2001	2002	2003	2004	2005	2006	2007	2008	2009	2010	2011	2012	2013

Anm.: Inkluderar oklart uppsåt.

Källa: Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet 2014 (Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting).

År 2014 publicerade Socialstyrelsen och SKL rapporten Öppna jämförelser 2014 – Cancersjukvård – Jämförelser mellan landsting. I rapporten konstateras bl.a. att överlevnaden efter insjuknande i cancer hade ökat, men att det för vissa diagnoser fanns stora variationer mellan landstingen. Vidare visade rapporten på stora skillnader i väntetider mellan såväl landsting som diagnoser, vilket framgår av tabell 6.1.

Socialstyrelsen publicerade även en nationell utvärdering av vården vid astma och kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL) (Nationella riktlinjer

– Utvärdering 2014 – Vård vid astma och KOL). Utvärderingen tyder på att mycket i vården fungerar väl, samtidigt som det finns ett antal förbätt- ringsområden inom såväl landstingen som kommunerna. Det handlar bl.a. om stärkt fokus på stöd till patienter för att sluta röka. Förbättrings- möjligheterna är särskilt stora när det gäller unga (barn över 12 år) och vårdnadshavare till barn med astma. Egenvård och hantering av den egna sjukdomen är viktig vid både astma och KOL och sjukvården har ett stort ansvar för att patienterna ska klara detta. Samverkan och informations- utbyte är grundläggande förutsättningar för god vård när patienterna behöver insatser från flera olika vårdaktörer, vilket är vanligt vid både astma och KOL. Resultatet från utvärderingen tyder dock på att sam- verkan mellan primär- och specialistsjukvården kan bli betydligt bättre.

Utvecklingen av slutenvård som kan undvikas

Undvikbar slutenvård är ett mått för att uppskatta hälso- och sjukvård- systemets effektivitet som inkluderar samspel mellan öppen- och sluten- vård. Indikatorn bygger på antagandet att om patienter med de utvalda diagnoserna får ett optimalt omhändertagande i den öppna vården kan man generellt sett förebygga och förhindra vårdtillfällen på sjukhus. Det kan handla om både det förebyggande arbetet samt hur primärvården och

Skr. 2014/15:102

Skr. 2014/15:102 annan öppenvård fungerar. De kroniska sjukdomstillstånd som ingår i bedömningen av undvikbar slutenvård är anemi, astma, diabetes, hjärt- svikt, högt blodtyck, kroniskt obstruktiv lungsjukdom och kärlkramp. Utöver detta ingår även några akuta tillstånd, där rätt behandling given inom rimlig tid bedömts kunna förhindra inläggning på sjukhus. Det handlar om blödande magsår, diarré, epileptiska krampanfall, inflamma- toriska sjukdomar i de kvinnliga bäckenorganen, njurbäckenin- flammation samt öron-näsa-halsinfektioner. I diagram 6.10 visas lands- tingens sammanlagda resultat för 2000 och 2013. En minskning i undvikbar slutenvård skedde, vilket indikerar att landstingen hade utvecklat ett mer effektivt omhändertagande i öppna vårdformer. Generellt sett vårdas männen i högre utsträckning än kvinnor för de diagnoser som ingår i måttet. Detta beror troligen till viss del på att det är vanligare att män drabbas av några av de vanligaste sjukdomarna som ingår i indikatorn (t.ex. hjärtsvikt, högt blodtryck och kärlkramp), men möjligen också på att kvinnor i ett tidigare skede söker vård i öppna vårdformer.

Diagram 6.10 Undvikbara slutenvårdstillfällen 2000–2013

Antal personer med per 100 000 invånare

2 000
1 500
1 000
500											Män
500											Totalt
											Totalt
											Kvinnor
0
2000	2001	2002	2003	2004	2005	2006	2007	2008	2009	2010	2011	2012	2013

Källa: Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet 2014 (Socialstyrelsen och

Sveriges Kommuner och Landsting).

6.3Prestationer inom hälso- och sjukvården

	Prestationer som mäts i hälso- och sjukvården är bl.a. besök, telefon-
	kontakt och vårdtillfälle. Besök motsvarar en behandling i öppen vård
	och ett vårdtillfälle en behandling i slutenvård. I den specialiserade
	vården särskiljs mottagningsverksamhet från dagsjukvård. Dagsjukvård
	är öppen vård som innebär mer omfattande och/eller resurskrävande
	insatser än vad ett besök kräver. Exempel på dagsjukvård är dagkirurgi,
	som sker utan att patienten läggs in på sjukhus. Hemsjukvårdsbesök görs
66	i primärvården och i den specialiserade somatiska respektive psykiatriska
66

vården. I diagram 6.11 visas besöksutvecklingen i landstingen 2009– Skr. 2014/15:102 2013, uppdelat på besök hos läkare och besök hos annan personal än

läkare. Från 2012 till 2013 ökade antalet läkarbesök med 0,6 procent. Tidigare år har ökningen varit ca 2 procent per år. Ökningen av besöken hos andra personalkategorier inom hälso- och sjukvården uppgick samtidigt till 0,3 procent 2013.

Diagram 6.11 Besöksutveckling i hälso- och sjukvården 2009–2013

Antal besök i tusental

40 000
38 000
36 000
34 000
32 000
30 000
28 000
26 000
24 000
22 000			Besök hos annan personal än läkare
22 000			Besök hos läkare
			Besök hos läkare
20 000
2009	2010	2011	2012	2013
Källa: Statistik om hälso- och sjukvård samt regional utveckling 2013 (Sveriges Kommuner och Landsting).

Totalt gjordes 66 miljoner besök inom alla	vårdområden 2013,	varav
ca 41 miljoner besök i primärvården, ca	20 miljoner besök	i den

specialiserade somatiska vården och drygt 5 miljoner besök i den specialiserade psykiatriska vården. Hos läkare gjordes ca 28 miljoner besök och hos övriga personalkategorier ca 38 miljoner besök.

Diagram 6.12 visar antalet läkarbesök per 1000 invånare för varje landsting 2013, fördelat mellan primärvård, specialiserad somatisk vård och specialiserad psykiatrisk vård. Inom samtliga tre verksamhetsslag var antalet läkarbesök per invånare högst i Stockholms läns landsting.

Skr. 2014/15:102 Diagram 6.12 Läkarbesök per 1 000 invånare och verksamhet 2013

2 000		Primärvård


		Specialiserad somatisk vård
1 750

		Specialiserad psykiatrisk vård


1 500
1 250

1000

750

500

250

Stockholm

Halland

Gävleborg

Jämtland

Källa: Statistik om hälso- och

Götaland	Kalmar
Västra

sjukvård

Kronoberg

Norrbotten

Gotland

Skåne

Jönköping

Uppsala

Västmanland

Blekinge

Södermanland

Värmland

Dalarna

Västernorrland

Västerbotten

Örebro

Östergötland

Riket

samt regional utveckling 2013 (Sveriges Kommuner och Landsting).

6.4Kostnader för hälso- och sjukvård

6.4.1Landstingens nettokostnader för hälso- och sjukvården

Landstingens nettokostnader, exklusive tandvården, uppgick till 216 mil- jarder kronor 2013, vilket innebär att det skett en årlig ökning i löpande priser om 2,8 procent under en femårsperiod. Av landstingens netto- kostnader gick samma år 90 procent till hälso- och sjukvård (se diagram 6.1). Kostnadsutvecklingen 2009–2013 inom de olika områdena i hälso- och sjukvården framgår av tabell 15 i bilaga 4.

Strukturella förhållanden påverkar kostnadsnivån i landstingen

För att kunna göra rättvisande jämförelser av kostnadsskillnader mellan landstingen måste hänsyn tas till landstingens olika förutsättningar att bedriva sjukvård. Kostnadsnivån kan inte förväntas vara densamma i alla landsting. Det finns strukturella faktorer som landstingen inte har möjlig- het att påverka, såsom befolkningens ålderssammansättning, den socio- ekonomiska strukturen och sjukdomsbilden.

Kostnadsökningarna har generellt sett varit måttliga och legat omkring 3 procent årligen den senaste femårsperioden. Den genomsnittliga netto- kostnaden för landstingens hälso- och sjukvård uppgick till 22 286 kronor per invånare 2013. I diagram 6.13 visas den struktur- justerade hälso- och sjukvårdskostnaden per invånare i respektive lands- ting 2012 och 2013. När olika strukturella faktorer tas med i beräkningen framkommer t.ex. att den högre kostnaden per invånare i Norrbottens och Västernorrlands läns landsting till stor del kan förklaras av sådana faktorer.

Diagram 6.13 Strukturjusterad hälso- och sjukvårdskostnad 2012 och			Skr. 2014/15:102
2013
Kronor per invånare
25 000
20 000	2012	2013

15 000

10 000

5 000

StockholmGotlandVästerbottenKronobergHallandJämtlandJönköpingNorrbottenÖrebroUppsalaVästernorrlandDalarnaGävleborgBlekingeGötalandVärmlandSkåneVästmanlandKalmarÖstergötlandSödermanlandRiket

Västra

Anm.: Primärvårdsansluten hemsjukvård, tandvård och omstruktureringskostnader är exkluderade.

Källor: Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet 2013 och 2014 (Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting).

Kostnaderna för primärvård varierar mellan landstingen

Nettokostnaden per invånare kan fördelas på olika verksamhetsgrenar. Då finns dock ingen möjlighet att justera för strukturella skillnader. Däremot kan jämförelser av detta slag ge en ungefärlig uppfattning om hur respektive landsting valt att fördela sina resurser. Med nettokostnader avses kostnader som finansieras med landstingsskatt, generella stats- bidrag och finansnetto, med avdrag för patientavgifter och special- destinerade statsbidrag.

Den genomsnittliga nettokostnaden för primärvård uppgick till 3 923 kronor per invånare 2013, vilket motsvarade 18 procent av de totala hälso- och sjukvårdskostnaderna. Variationen mellan landstingen var relativt stor. Jämfört med 2012 hade de genomsnittliga kostnaderna för primärvården ökat med ca 4 procent i löpande priser. Gävleborgs läns landsting var det landsting där kostnaderna för primärvården utgjorde den högsta andelen av de totala kostnaderna, 21 procent. I Västra Götalands läns landsting uppgick motsvarande andel till 20 procent.

I diagram 6.14 redovisas kostnader per viktad vårdkontakt i primär- vården 2012 och 2013. Detta mått är relativt grovt, då primärvårdens vårdkontakter inte speglar hela primärvårdsinsatsen och då vårdkontakter kan variera i tid och därmed ha olika resursåtgång, vilket inte fångas av måttet. Vårdkontakterna viktas med hänsyn till typen av vårdkontakt, vilken personalkategori som är involverad och i vilken delverksamhet inom primärvården som kontakten redovisas.

Skr. 2014/15:102 Diagram 6.14 Kostnader per viktad vårdkontakt i primärvård 2012 och 2013

Kronor per viktad vårdkontakt

2 000
1 800	2012	2013
1 600



1 400
1 200

1000

800

600

400

200

NorrbottenVästmanlandVästernorrlandVärmlandDalarnaSödermanlandJämtlandKalmarGävleborgGötalandJönköpingÖrebroSkåneKronobergÖstergötlandHallandVästerbottenStockholmUppsalaGotlandBlekingeRiket

Västra

Anm.: Hemsjukvården och läkemedel inom förmånen är exkluderade. Vårdkontakterna viktas med hänsyn till typen av vårdkontakt, vilken personalkategori som är involverad och i vilken delverksamhet inom primärvården kontakten redovisas.

Källor: Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet 2013 och 2014 (Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting).

Kostnader för specialiserad somatisk vård

Kostnaderna för specialiserad somatisk vård framgår av patientregistret vid Socialstyrelsen där samtliga vårdtillfällen och läkarbesök inom den specialiserade somatiska vården registreras. Diagram 6.15 visar kost- naden per s.k. DRG-poäng för den specialiserade somatiska vård som invånarna i respektive landsting fått del av. DRG står för diagnos- relaterade grupper och är ett system för att gruppera enskilda vård- kontakter utifrån medicinskt innehåll och resursförbrukning. De upp- mätta skillnaderna i kostnader mellan landstingen kan delvis bero på mätproblem.

Diagram 6.15 Kostnader inom specialiserad somatisk vård 2012 och				Skr. 2014/15:102
	2013
	Kronor per konsumerad DRG-poäng, fasta priser
60 000
50 000		2012	2013

40 000

30 000

20 000

10 000

Kronoberg

Örebro

Gävleborg

Södermanland

Blekinge

Jämtland

Uppsala

Dalarna

Västernorrland

Norrbotten

Västra Götaland

Västerbotten

Gotland

Värmland

Halland

Jönköping

Östergötland

Västmanland

Skåne

Stockholm

Kalmar

Riket

Anm.: Läkemedelskostnad inom förmånen är exkluderade.

Källa: Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet 2013 och 2014 (Sveriges

Kommuner och Landsting och Socialstyrelsen).

I diagram 6.15 jämförs kostnaderna inom den specialiserade somatiska vården i löpande priser mellan 2012 och 2013. Om samma jämförelse görs justerat till fasta priser var kostnaden per DRG-poäng högre 2012 än 2013, vilket indikerar att produktiviteten hade ökat något, dvs. att kost- naden ökat mindre än de viktade prestationerna. Mätt på detta sätt var kostnadsskillnaderna mellan landstingen ungefär lika stora som när dessa mäts med hälso- och sjukvårdskostnad per invånare, men rangordningen skiljde sig. Kalmar läns landsting hade 2013 den lägsta kostnaden per DRG-poäng, dvs. den högsta produktiviteten, ca 8 procent över genom- snittet. Även Stockholms läns landsting hade en låg kostnad per prestation mätt med DRG-poäng.

6.4.2	Läkemedelskostnader
Receptförskrivna läkemedel som finansieras via läkemedelsförmånerna
står för den största delen av läkemedelsförsäljningen i Sverige. Därefter
kommer s.k. rekvisitionsläkemedel, som upphandlas av landstingen och
främst används inom slutenvården, av öppna sjukhusmottagningar och
inom hemsjukvården. Ytterligare en typ av läkemedel är smittskydds-
läkemedel. Kostnaderna för de senare läkemedlen ökade betydligt 2014.
Bland de åtgärder som landstingen har vidtagit för att kontrollera
kostnadsutvecklingen för läkemedel kan nämnas ett successivt
utvecklande av budget- och incitamentsmodeller samt kunskapsstyrning
med fokus på ökad kostnadsmedvetenhet bland förskrivarna. På senare år
har de flesta landsting fortsatt att öka kostnadsmedvetenheten bland
förskrivarna, bl.a. har en majoritet av landstingen numera någon form av
decentraliserat kostnadsansvar, som i många fall kombineras med incita-		71

Skr. 2014/15:102 mentsmodeller. Vidare infördes 2014 en ny samverkansmodell för ordnat införande av nya läkemedel. Modellen syftar till att landstingen via frivillig samordning och koordinering, frivilligt erfarenhetsutbyte och gemensamma strategier ska kunna fatta mer välgrundade, snabbare och mer samordnade beslut runt användning av nya läkemedel. Därigenom ska landstingen bl.a. kunna uppträda som en gemensam kravställare och därmed en starkare köpare, vilket i sin tur bedöms leda till en mer kostnadseffektiv läkemedelsanvändning.

Statsbidrag till landstingen för kostnader för läkemedel

Till landstingen utbetalas fr.o.m. 1998 ett specialdestinerat statsbidrag till följd av att landstingen då övertog kostnadsansvaret för läkemedelsför- månerna från den allmänna sjukförsäkringen. De närmare villkoren för bidraget har reglerats i överenskommelser mellan staten och Landstingförbundet respektive SKL. För 2012 och 2013 slöts dock inte någon överenskommelse, utan staten ersatte landstingen utifrån deras faktiska kostnader. År 2014 ingicks en ny överenskommelse om statens bidrag till landstingen för kostnader för läkemedelsförmånerna.

Stabil kostnadsutveckling för läkemedel

År 2013 uppgick kostnaderna för läkemedelsförmånerna (inklusive mervärdesskatt) till 19,3 miljarder kronor, vilket motsvarade en minskning med 1,75 procent jämfört med föregående år. För 2014 uppgick kostnaderna för läkemedelsförmånerna till ca 19,4 miljarder kronor, vilket var en ökning med 0,2 procent jämfört med 2013.

I diagram 6.16 visas kostnadsutvecklingen för läkemedelsförmånerna. I början av den redovisade perioden låg kostnaderna för läkemedelsför- månerna relativt stilla, för att därefter sjunka och sedan stabiliseras.

Diagram 6.16 Kostnader för läkemedelsförmånerna 2000–2014

Skr. 2014/15:102

Miljoner kronor

30 000
25 000
20 000
15 000
10 000
5 000
0
2000	2001	2002	2003	2004	2005	2006	2007	2008	2009	2010	2011	2012	2013	2014
Anm.: Exklusive kostnader för rekvisitionsläkemedel.
Källa: Concise (E-hälsomyndigheten).

Uppföljningen av rekvisitionsläkemedel har blivit svårare sedan 2010, bl.a. på grund av att det har blivit vanligare att landstingen erhåller rabatter i samband med förhandlingar med läkemedelsföretag, som inte redovisas i den officiella statistiken. Enligt de uppgifter som finns att tillgå minskade kostnaderna för rekvisitionsläkemedel med 0,5 procent 2013 jämfört med året innan. Efter justeringar för att kompensera för bristerna i statistiken uppskattas dock kostnaderna i stället ha ökat med över 3 procent 2013.

Smittskyddsläkemedel

Utvecklingen av läkemedel mot hepatit C går snabbt och 2014 god- kändes fyra nya läkemedel. Landstingens kostnader för dessa läkemedel uppgick till 657 miljoner kronor 2014, vilket utgör merparten av lands- tingens kostnadsökning för smittskyddläkemedel samma år. I diagram 6.17 visas kostnadsutvecklingen för smittskyddsläkemedlen för behand- ling av hivinfektioner och hepatit. Kostnaderna för dessa läkemedel utgör den övervägande delen av kostnaderna för smittskyddsläkemedlen.

Skr. 2014/15:102 Diagram 6.17 Diagram 6.16 Kostnader för vissa smittskyddsläkemedel 2010–2014

Miljoner kronor

1 500

Hepatit

1 250

HIV

1000

750

500

250

0
2010	2011	2012	2013	2014

Källa: Concise (E-hälsomyndigheten).

Läkemedelskostnader per landsting

Diagram 6.18 visar landstingens kostnader för läkemedelförmånerna fördelade per invånare. Uppgifterna är beräknade med hänsyn tagen till skillnader i befolkningens sammansättning av ålder och kön. Däremot har det inte gjorts någon justering för att sjukdomsbilden varierar mellan landstingen, vilket kan vara en förklaring till kostnadsskillnaderna. Skillnaderna mellan landstingen beror också på vilka läkemedel som respektive landsting hanterar som förmånsläkemedel respektive rekvisi- tionsläkemedel. Skillnaden mellan landstinget med de högsta respektive lägsta kostnaderna fortsätter att minska och uppgick 2014 till drygt 200 kronor per invånare. Blekinge läns landsting är det landsting som under flera år har haft lägst kostnad för läkemedelsförmånerna per invånare.

Diagram 6.18 Kostnader för läkemedelsförmånerna 2013 och 2014	Skr. 2014/15:102
Kronor per invånare

1 600

1 400

1 200

1000

800

600

400

200

VästmanlandNorrbottenStockholmSkåneJönköpingDalarnaGävleborg

Källa: Concise (E-hälsomyndigheten).

	2013		2014

Uppsala

Halland

Gotland

Västerbotten

Västernorrland

Kalmar

Kronoberg

Värmland

Örebro

Västra Götaland

Södermanland

Östergötland

Jämtland

Blekinge

Riket

6.5Övergripande mål för tandvården

Det övergripande målet för tandvården är enligt tandvårdslagen (1985:125) en god tandhälsa och tandvård på lika villkor för hela befolkningen. Landstingen ansvarar för att utifrån det s.k. befolknings- ansvaret planera tandvården och erbjuda en god tandvård åt alla som är bosatta inom landstinget. Landstingen svarar också för den avgiftsfria tandvården för barn och ungdomar, specialisttandvård, övrig tandvård för den vuxna befolkningen i den omfattning som de bedömer lämplig och tandvård för särskilda grupper. Riksdagen har beslutat om mål för det statliga tandvårdsstödet (prop. 2007/2008:49, bet. 2007/08:SoU, rskr. 2007/2008:145). Enligt detta mål för tandvården ska det statliga tand- vårdsstödet stimulera den vuxna befolkningen till regelbundna tand- vårdsbesök i förebyggande syfte, samt möjliggöra att patienterna med de största tandvårdsbehoven får en kostnadseffektiv vård efter vars och ens behov och till en rimlig kostnad.

6.5.1 Måluppfyllelse

Tandhälsans utveckling
Sedan 2004 har det skett en svag, men kontinuerlig, förbättring av den
självskattade tandhälsan. En hög andel (92 procent) av dem som besökte
tandvården 2013 kände sig respektfullt bemötta och ansåg att tandvården
i stort var patientfokuserad. Trots att den självskattade tandhälsan i
befolkningen som helhet förbättrats kvarstår betydande socioekonomiska
skillnader. Sedan 2004 ses ingen förbättring av den självskattade
tandhälsan bland utsatta grupper (arbetslösa, personer med sjukpenning	75
	75

Skr. 2014/15:102 och utlandsfödda). Karies och tandlossning var de vanligaste tandsjuk- domarna.

År 2013 avstod 15 procent av den vuxna befolkningen att söka tandvård trots upplevda behov. Av dessa uppgav ca 60 procent att de avstod på grund av ekonomiska skäl. Tandvårds- och läkemedels- förmånsverket redovisade i rapporten Nulägesbeskrivning av det statliga

tandvårdsstödet (2014) att låginkomsttagare tenderade att besöka tandvården i lägre utsträckning än personer med högre inkomst, men de med lägre inkomst konsumerade i gengäld mer tandvård när de väl besökte tandvården. Sammanfattningsvis visade verkets analys att det inte fanns några större skillnader mellan inkomstgrupper avseende erhållet statligt tandvårdsstöd. I de allra flesta åldersgrupper fick individer med högre inkomst totalt sett inte mer stöd än individer med lägre inkomst.

Befolkningens nöjdhet med tandvården

Svenskt Kvalitetsindex mäter befolkningens nöjdhet med olika verksam- heter i samhället. Mätningen 2014 visade att patienterna var mycket nöjda med tandvården. Undersökningen visar att folktandvården får 77 procent på nöjdhetsskalan och den privata tandvården 86 procent, vilket innebar en liten ökning från föregående år för båda. Totalt sett låg tandvården som samhällsservice i toppen på nöjdhetsindexet, både i jämförelse med andra branscher och i jämförelse med andra områden inom samhällsservicen (utbildning, vård och omsorg och infrastruktur). Siffrorna för tandvården har i stort sett varit lika höga sedan mätningarna började 2009.

6.5.2Prestationer

Diagram 6.19 visar andelen vuxna som besökte tandvården 2009–2013. Den genomsnittliga besöksfrekvensen per år uppgick till ca 61 procent för kvinnorna och ca 56 procent för männen. Besöksfrekvensen låg tämligen konstant för både kvinnor och män. Cirka 60 procent av den vuxna befolkningen hade årligen besökt tandvården och sett över en tvåårsperiod hade ca 70 procent av den vuxna befolkningen besökt tandvården.

Diagram 6.19 Andel vuxna som besökt tandläkare eller tandhygienist								Skr. 2014/15:102
	Procent
70					Kvinnor		Män
70
60



50
40
30
20
10
0
0
2009		2010	2011	2012		2013
Källa: Försäkringskassan.

6.5.3Tandvårdskostnader

Tandvården finansieras av staten, landstingen och patienterna. Lands- tingen finansierar tandvården till vuxna med särskilda behov av tandvårdsinsatser och tandvården till barn och ungdomar. År 2009–2013 ökade landstingens kostnader för tandvård med ca 6 procent (se tabell 6.2).

Tabell 6.2	Landstingens kostnader för tandvård

Miljoner kronor, löpande priser		2009	2010	2011	2012	2013
Landsting		4 947	5 008	5 094	5 259	5 246
Förändring, procent		-0,7	1,2	1,7	3,2	-0,2

Anm.: Uppgift för landsting inkluderar Gotlands kommun.

Källa: Landstingens räkenskapssammandrag (Statistiska Centralbyrån).

Landstingens särskilda tandvårdsstöd
För patienter med särskilda behov av tandvårdsinsatser och patient-
grupper med behov av särskilt stöd ska landstingen erbjuda dels avgifts-
fri munhälsobedömning (uppsökande verksamhet), dels nödvändig
tandvård till hälso- och sjukvårdsavgift. Enligt 9 § tredje stycket tand-
vårdsförordningen (1998:1338) avses med nödvändig tandvård sådan
tandvård som i det enskilda fallet påtagligt förbättrar förmågan att äta
eller tala. I nödvändig tandvård ingår inte behandling med fastsittande
protetik. Om allmäntillståndet hos patienten inte medger någon mer om-
fattande behandling ska denna enligt samma bestämmelse i stället
inriktas på att motverka smärta och obehag genom att hålla patienten fri
från sjukliga förändringar i munnen. År 2013 genomförde SKL en sär-
skild satsning på att kvalitetssäkra uppföljningen av landstingens insatser	77
	77

Skr. 2014/15:102 avseende det särskilda tandvårdsstödet. I sin rapport, Uppföljning av landstingens särskilda tandvårdsstöd, konstaterade SKL att det liksom tidigare förekom betydande variationer mellan landstingen. SKL gjorde bedömningen att vissa avvikelser var så stora att de inte enbart kunde förklaras av lokala förutsättningar i landstingen, utan att variationerna sannolikt berodde på bl.a. skillnader i organisationen av verksamheten och i rutinerna för registrering. Dessa osäkerheter i underlaget innebär att möjligheterna till jämförelser är begränsade. En tendens som dock kan utläsas är att antalet personer som hade erhållit munhälsobedömning i merparten av landstingen minskat något i förhållande till 2011, samtidigt som kostnaderna i princip var oförändrade totalt sett. Den sedan tidigare konstaterade ökande kostnadsutvecklingen för nödvändig tandvård fortsatte 2013 enligt SKL. Den genomsnittliga kostnaden per behandlad person ökade från ca 4 900 kronor 2011 till ca 5 500 kronor 2013. Det motsvarar en ökning med 13 procent.

Socialtjänst

Skr. 2014/15:102

–Verksamheterna inom socialtjänsten består av omsorg om äldre personer, stöd och service till personer med funktionsnedsättning samt individ- och familjeomsorg, som i sin tur är indelad i sociala barn- och ungdomsvård, vård av vuxna personer med missbruks- och beroendeproblem, stöd till brottsoffer samt ekonomiskt bistånd.

–Kostnaderna för verksamheterna inom socialtjänsten uppgick totalt till 198 miljarder kronor 2013 (se diagram 7.1). Kostnadsutveck- lingen 2009–2013 framgår av tabell 16 i bilaga 4.

–Andelen verksamhet som bedrevs i privat regi (av föreningar, stiftelser, privata företag och enskilda) 2013 motsvarade 16 procent av kostnaderna för omsorgen om äldre, 20 procent av kostnaderna för individ- och familjeomsorg samt 19 procent av kostnaderna för stöd till personer med funktionsnedsättning.

–Antalet kommunalt anställda i verksamheterna uppgick i november 2013 enligt personalstatistiken från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) till 250 000–260 000 personer.

Diagram 7.1 Kostnader per verksamhet för socialtjänst 2013

Miljarder kronor

Individ- och familjeomsorg

	2013	Vård och omsorg
Insatser till personer med	105	Vård och omsorg
Insatser till personer med	55	om äldre

funktionsnedsättning

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner (Statistiska centralbyrån).

7.1Övergripande mål och måluppfyllelse av vissa riktade statsbidrag

Enligt socialtjänstlagen (2001:453) ska socialtjänsten främja männi-
skornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och
aktivt deltagande i samhällslivet. Den ska inriktas på att frigöra och
utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten ska bygga
på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.
Gemensamt för alla områden inom socialtjänsten är att insatser ska vara
av god kvalitet och att det för utförandet av uppgifter ska finnas personal
med lämplig utbildning och erfarenhet. Kvaliteten i verksamheten ska
systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.	79
	79

Skr. 2014/15:102 Måluppfyllelse av verksamhetsövergripande riktade statsbidrag

Överenskommelsen om stöd till en evidensbaserad praktik utvärderad

Överenskommelsen mellan regeringen och SKL om en evidensbaserad praktik inom socialtjänsten har som övergripande mål att brukarna ska få ta del av insatser som bygger på bästa tillgängliga kunskap. Den första överenskommelsen togs fram i januari 2011. Därefter har parterna ingått årliga överenskommelser. Arbetet inom ramen för överenskommelsen ska stärka socialtjänstens möjligheter att skapa och använda relevant kunskap och informationsteknik.

En central del i överenskommelsen är de regionala stödstrukturerna, vars syfte är att stödja utvecklingen och sprida kunskap. Stödstrukturerna är således en nyckel i arbetet mot en evidensbaserad praktik. Stödstrukturernas uppbyggnad skiljer sig visserligen åt mellan länen, men målet är att stukturerna ska innefatta vissa strategiska funktioner såsom att försörja kommuner och landsting med praktiskt verksamhets- stöd, vara utvecklingsstöd när ny kunskap ska tas till vara, samordna länsgemensamma utvecklingsarbeten och fungera som en dialogpartner till den nationella nivån. Statskontoret har utvärderat överenskommelsen. Myndigheten konstaterade bl.a. i rapporten Evidensbaserad praktik inom socialtjänsten (2014:18) att överenskommelsen hade bidragit till verksamhetsutveckling inom socialtjänsten. Arbetet inom ramen för överenskommelsen hade vidare enligt myndigheten förbättrat för- utsättningarna för socialtjänsten att arbeta evidensbaserat och att använda informationsteknik. Utvärderingen visade också att de regionala stöd- strukturerna hade fått en tydlig ställning i den regionalpolitiska organisationen. Närmare 70 procent av socialcheferna uppgav att stödstrukturen i stor utsträckning hade fungerat som arena för lokala och regionala politiska prioriteringar och strategier inom välfärdsområdet. Statskontoret konstaterade däremot att steget fortfarande var långt till en mer systematiserad kunskapsutveckling i kommunerna. Det saknades tydliga processer för brukarmedverkan och kopplingen till forskningen behövde stärkas. Vidare var arbetet med e-hälsa inte tillräckligt integrerat med övriga insatser inom socialtjänsten.

E-hälsa – tillgänglig och säker information inom kommunens socialtjänst utvärderad

Strategin för tillgänglig och säker information inom vård och omsorg – Nationell e-hälsa, som regeringen beslutade om 2010, syftar till att för- bättra informationshanteringen inom socialtjänsten samt hälso- och sjuk- vården.

Satsningen på e-hälsoarbetet har till stora delar omfattats av överens- kommelsen mellan regeringen och SKL om en evidensbaserad praktik. Satsningen på e-hälsa har bl.a. bestått av stimulansbidrag om 180 miljoner kronor 2010–2014 till kommunerna för att införa e-tjänster inom socialtjänsten samt för att använda strukturerad och mobil dokumentation. Överenskommelsen har även gällt tillgång till säker roll- och behörighetsidentifikation och en övergång till digitala trygghetslarm.

Socialstyrelsen konstaterade i rapporten Uppdrag angående upp- Skr. 2014/15:102 följning av e-hälsa och välfärdsteknologi i kommunerna (2014) att

stimulansmedlen underlättade för kommunerna att komma igång med utvecklingsarbetet inom e-hälsoområdet. De nationella projekt som SKL ansvarat för och de regionala e-hälsosamordnarna hade varit betydelse- fulla för utvecklingen i regionerna. Socialstyrelsens resultat visade också att en del kommuner hade kommit långt i utvecklingen, samtidigt som många kommuner inte kunnat visa på några tydliga resultat i sina verksamheter.

Måluppfyllelsen av satsningar med riktade statsbidrag beskrivs också under verksamhetsområdena omsorg om äldre (7.2.2) samt individ- och familjeomsorg (7.4.2).

7.2Omsorg om äldre

7.2.1Nationella mål

Kommunernas äldreomsorg ska enligt socialtjänstlagen inriktas på att äldre ska få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Kommunerna ska verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo själv- ständigt under trygga förhållanden och ha en aktiv och meningsfull till- varo i gemenskap med andra. Kommunerna ska verka för att äldre får goda bostäder och ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig service. Kommunerna ska vidare inrätta särskilda boendeformer för dem som behöver särskilt stöd. En kommun ska också göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena för äldre och planera sina insatser för dessa. I planeringen ska kommunerna samverka med landstinget samt andra samhällsorgan och organisationer. Kommunerna ska vidare verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i finska, meänkieli eller samiska när detta behövs i omvårdnaden om äldre.

Därutöver har riksdagen beslutat om nationella mål för äldrepolitiken (prop. 2008/09:1 utg.omr. 9 avsnitt 3.4, bet. 2008/09:SoU1, rskr. 2008/09:127). Enligt dessa mål ska äldre

–kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och över sin vardag,

–kunna åldras i trygghet och med bibehållet oberoende,

–bemötas med respekt, samt

–ha tillgång till god vård och omsorg.

7.2.2	Måluppfyllelse av vissa riktade statsbidrag
Bättre omsorg om de mest sjuka äldre
År 2011–2014 genomfördes en statlig satsning för att de mest sjuka äldre
skulle kunna åldras med trygghet och självbestämmande samt med
tillgång	till en god	vård och omsorg. För detta	avsattes	totalt
4,3 miljarder kronor, varav ca 1,1 miljarder kronor för 2014 (se avsnitt
6.2.4 för redovisning av måluppfyllelsen inom hälso- och sjukvården.).
Satsningen premierade resultat. Medlen fördelades huvudsakligen enligt
en prestationsbaserad		modell och utbetalades till de	huvudmän	som	81
					81

Skr. 2014/15:102

uppfyllde vissa på förhand bestämda krav. Satsningen syftade till att, genom ekonomiska incitament och med de mest sjuka äldres behov i centrum, uppmuntra, stärka och intensifiera samverkan mellan kommuner och landsting. Målet var även att effektivisera användandet av resurser så att vården och omsorgen i högre grad skulle utgå från de mest sjuka äldres behov och organiseras effektivare. Det genomförda arbetet var en integrerad del av landstingens och kommunernas ordinarie verk- samhet. De områden som prioriterades var god vård i livets slutskede, ett preventivt arbetssätt, god vård vid demenssjukdom, god och säker läkemedelsbehandling för äldre samt en sammanhållen vård och omsorg.

Enligt Socialstyrelsens uppföljning Överenskommelse om samman- hållen vård och omsorg om de mest sjuka äldre (2014) uppfyllde samt- liga 290 kommuner de grundläggande krav som ställdes och samtliga kommuner tilldelades prestationsersättning. Det arbete som utfördes i kommunerna ledde i många kommuner till förbättringar när det gäller vård i livets slutskede, förebyggande av fall (främst i särskilt boende), undernäring, trycksår, ohälsa i munnen, vård vid demenssjukdom och läkemedelsbehandling för de mest sjuka äldre. Arbetet ledde också till att kunskapen om vad som orsakar återinskrivningar bland äldre kvinnor och män ökade. Stora regionala skillnader och variationer uppmärk- sammades, vilket kan förklaras av lokala arbetssätt samt av hur väl vårdens och omsorgens aktörer lyckats hantera utmaningarna för att klara en sammanhållen vård och omsorg.

En ytterligare följd av satsningen för de mest sjuka äldre var att registreringarna och därmed användningen av olika register, bl.a. registret för beteendemässiga och psykiska symtom vid demens (BPSD- registret), ökade bland kommunerna.

BPSD-registrets syfte är att genom individanpassade åtgärder minska symtomen och lidandet samt öka livskvaliteten för personen med demenssjukdom. Beteendemässiga och psykiska symtom vid demens drabbar någon gång ca 90 procent av alla som lever med en demens- sjukdom. Dessa symtom kan exempelvis vara aggressivitet, oro, apati, hallucinationer och sömnstörningar. De orsakar ett stort lidande, framför allt för personen med demenssjukdomen, men även för närstående och

personal. År 2010–2014 hade	drygt 53 000 bedömningar gjorts	på
23 000 demenssjuka personer.	I arbetet deltog 4 250 enheter	i
280 kommuner.

För 2014 fanns en aktuell och politiskt förankrad handlingsplan med särskilt fokus på en sammanhållen vård och omsorg om de mest sjuka äldre som visade på en struktur för ledning och styrning i samverkan mellan kommuner och landsting i alla län. Samtliga 290 kommuner redovisade 2014 hur det systematiska förbättringsarbetet avseende risk- ansalys, egenkontroll och avvikelsehantering bedrevs avseende vård och omsorg om äldre och vilka resultat som uppnåddes i arbetet med att säkra verksamheternas kvalitet.

17 000 personer påbörjade utbildning inom ramen för Omvårdnadslyftet

Omvårdnadslyftet var en utbildningssatsning för äldreomsorgens med- arbetare som pågick 2011–2014. Syftet med satsningen var att stärka den grundläggande kompetensen och fr.o.m. 2012 öppnades även möjlig-

heten att söka kurser för specialiserad kompetens. År 2013 kunde även personal som med stöd av socialtjänstlagen arbetade med personer med funktionsnedsättning ansöka om medel.

Socialstyrelsen fördelade 2011–2014 ca 824 miljoner kronor inom ramen för satsningen. Antalet kommuner som utnyttjade hela stats- bidraget ökade från 35 under 2011 till 54 under 2013 och antalet kommuner som utnyttjade delar av statsbidraget från 104 till 139 samma år. Sammanlagt ca 17 000 personer påbörjade utbildningsinsatser inom ramen för Omvårdnadslyftet. År 2013 fördelade Socialstyrelsen ca 294 miljoner kronor till 202 kommuner för utbildningsinsatser och för 2014 preliminärt ca 144 miljoner kronor till 188 kommuner.

Nationell ledarskapsutbildning för chefer inom äldreomsorgen

En viktig förutsättning för en bra äldreomsorg är att chefer kan styra, leda och utveckla verksamheten. Hösten 2013 inleddes en treårig statlig satsning på ledarskapsutbildning för chefer i äldreomsorgen. Satsningen omfattar sammanlagt 100 miljoner kronor. Syftet är att höja kompetensen och statusen för dem som leder arbetet inom äldreomsorgen. Social- styrelsen har fått i uppdrag att administrera och följa upp utbildningen som motsvarar 30 högskolepoäng. Hösten 2013 hade ca 800 ledare inom äldreomsorgen påbörjat utbildningen.

Valfrihet inom kommunerna

År 2008–2014 avsattes ca 375 miljoner för att underlätta införandet av valfrihetssystem i kommunerna. Socialstyrelsen redovisade i rapporten Stimulansbidrag LOV (delrapport 2014) att 61 procent av kommunerna den 1 december 2013 antingen hade infört eller fattat beslut om att införa ett valfrihetssystem enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem. Ungefär en fjärdedel av kommunerna hade fattat beslut om att inte införa ett sådant system eller inte ansökt om stimulansbidrag för att göra det och 13 procent av kommunerna hade inte fattat något beslut i frågan. Valfrihetssystem var vanligast förekommande inom hemtjänstens serviceinsatser. Drygt fyra av tio personer i aktuell målgrupp hade valt en enskild utförare, nästan lika många hade valt kommunens utförare och nästan två av tio hade av olika skäl inte gjort något aktivt val. Fler än hälften av kommunerna ansåg att processen med att införa ett valfrihets- system hade inneburit olika svårigheter. De vanligaste problemen var att få externa utförare att etablera sig i kommunen, att fastställa rimliga ersättningsnivåer, att beräkna de ekonomiska konsekvenserna för kommunen och att anpassa de administrativa stödsystemen.

Prestationsersättning för att stödja värdegrundsarbetet

För att höja kvaliteten i äldreomsorgen, och som ett led i detta uppmuntra kommunerna att tydliggöra för äldre och deras anhöriga vad de kan förvänta sig av kommunens omsorg, har kommunerna sedan 2012 stimulerats att arbeta med lokala värdighetsgarantier. År 2014 hade Socialstyrelsen i uppdrag att fördela 96 miljoner kronor i prestation- ersättning för lokala värdighetsgarantier till de kommuner som hade ansökt och uppfyllt på förhand bestämda krav. De kommuner som beviljades prestationsersättning 2013, och som kunde redovisa sin lokala

Skr. 2014/15:102

Skr. 2014/15:102 uppföljning av arbetet med värdighetsgarantier, beviljades ersättning även för 2014. Även de kommuner som utformade och inrättade minst tre lokala värdighetsgarantier, och som lämnade in en godkänd plan för hur dessa garantier skulle följas upp, beviljades ersättning. Enligt Social- styrelsen ansökte 121 kommuner 2014 om att få ta del av ersättningen. Av dessa uppfyllde 115 kommuner ovanstående villkor och beviljades ersättning.

7.2.3Måluppfyllelse

Äldre i huvudsak nöjda med omsorgen
I den årliga nationella brukarundersökningen 2014, som är en totalunder-
sökning avseende omsorgen om äldre som utförs av Socialstyrelsen,
svarade ca 46 procent respektive 41 procent att personalen i hemtjänsten
utför sina arbetsuppgifter mycket bra respektive ganska bra. Det var i
stort sett lika	stora	andelar som 2013.		Sammanlagt	svarade
ca 131 000 äldre	på enkäten och resultaten av			svaren redovisades i
Socialstyrelsens rapport Vad tycker de äldre om äldreomsorgen? (2014).
De flesta som hade hemtjänst eller bodde på särskilt boende var kvinnor i
åldern 80 år eller äldre. Av de äldre med hemtjänst var 68 procent
kvinnor och 32 procent män. Generellt var kvinnor mindre nöjda än män
med hur personalen utförde sina arbetsuppgifter. De kände sig också i
mindre utsträckning trygga med att bo hemma och hade i lägre
utsträckning förtroende för personalen som kom hem till dem.
Ett gott utförande verkade ha stor betydelse för att de äldre skulle
känna sig nöjda med sin hemtjänst. Däremot ansåg de som svarade att det
hade blivit lite svårare att få kontakt med hemtjänstpersonalen och att
personalen hade fått svårare att hinna utföra tjänsterna. Andelen som
hade förtroende för alla i personalen sjönk något jämfört med året innan,
men en så stor andel som 91 procent hade förtroende för de flesta i
personalen. Sammanboende kvinnor hade störst förtroende för
personalen. I den gruppen hade			59 procent	förtroende för	alla i
personalen, jämfört med 54 procent av de ensamboende kvinnorna. För
sammanboende	och	ensamboende	män var	motsvarande	andel
58 procent. Precis som året innan svarade 89 procent att de sammantaget
var nöjda med hemtjänsten, medan en något lägre andel var mycket
nöjda.

	Det var ca 85,5 procent av de tillfrågade som 2014 kände sig mycket
	trygga eller ganska trygga med att bo hemma med stöd av hemtjänsten.
	Det var ca 1 procentenhet färre än 2013. De äldre som bodde ihop med
	någon annan upplevde i större utsträckning att de var mycket eller ganska
	trygga med sin hemtjänst jämfört med dem som bodde själva.
	På de särskilda boendena var det 2014 ca 60 procent som upplevde att
	de alltid eller oftast kunde påverka vid vilka tider de fick hjälp. Det var
	ca 20 procentenheter fler än 2013. Jämfört med 2013 minskade andelen
	av de äldre på äldreboenden som hade förtroende för alla i personalen
	något. Av de som besvarade enkäten hade däremot 88 procent förtroende
	för flertalet i personalen. Även trygghetsupplevelsen på äldreboendena
	hade blivit något sämre. Sett till helheten var 83 procent nöjda med
84	äldreboendet. Det var en oförändrad andel jämfört med året innan.
84

Skillnaderna i resultat mellan de olika grupperna verkade inte så mycket bero på kön eller på vem som fyllde i enkäten, utan i första hand på om den äldre bodde ihop med någon eller kände sig ensam. Resultaten tyder på att ensamheten hade betydelse både för den upplevda hälsan och för hur den äldre upplevde äldreomsorgen. De sammanboende äldre med hemtjänst hade sämre hälsa än ensamboende äldre, men gav trots det överlag mer positiva svar på frågorna i enkäten. Kvinnor var i högre omfattning ensamboende och kände sig också i större utsträckning ensamma.

Fler avgjorda lex Sarah-anmälningar och fler krav på åtgärder

I socialtjänstlagen finns regler för rapportering och anmälan om miss- förhållanden inom socialtjänsten (lex Sarah). Enligt dessa ska bl.a. ett allvarligt missförhållande eller en påtaglig risk för ett allvarligt miss- förhållande snarast anmälas till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) av den som bedriver verksamhet. Lex Sarah är en del av det systematiska kvalitetsarbetet.

År 2014 fattade IVO beslut i drygt 600 lex Sarah-ärenden inom verksamhetsområdet äldreomsorg. De flesta allvarliga missförhållandena som anmäldes avsåg hemtjänst i ordinärt boende eller särskilt boende, 280 ärenden avsåg hemtjänst och ca 290 särskilt boende. Under perioden januari–november 2013 fattades beslut i drygt 400 lex Sarah-ärenden.

I 78 procent av anmälningsärendena var kommunen huvudman för verksamheten. De vanligast förekommande allvarliga missförhållandena i dessa ärenden var att beviljade insatser inte hade blivit utförda, att beviljade insatser hade utförts på ett felaktigt sätt, att bemötandet hade brustit eller att det förekommit ekonomiska övergrepp.

Antalet anmälningar om att beviljade insatser inte hade blivit utförda var fler inom hemtjänsten än inom särskilt boende. Antalet anmälningar om bristfälligt bemötande förekom däremot oftare inom särskilt boende än inom hemtjänsten. De flesta rapporterade missförhållandena hade utretts i tillräcklig omfattning och verksamheterna hade vidtagit åtgärder för att avhjälpa eller undanröja det allvarliga missförhållandet eller den påtagliga risken för ett allvarligt missförhållande. I ca 30 av de granskade lex Sarah-anmälningarna fattade IVO beslut som innefattade krav på åt- gärder.

Ökad kompetens, kvalitet och omsorg för demenssjuka

Över 64 000 personer hade fram t.o.m. 2014 genom Svenskt demenscentrum genomgått en webbaserad utbildning om person- centrerad omvårdnad för personer med demenssjukdom. Fram t.o.m. detta år hade vidare personalen vid över 3 000 enheter (t.ex. enheter för boende och dagverksamheter) påbörjat ett systematiskt kvalitetsarbete mot en utveckling av ett personcentrerat arbetsätt genom deltagande i BPSD-registret.

Enligt den av regeringen utsedda äldresamordnarens slutrapport, Fyra år med fokus på de mest sjuka äldre (2014), har många enhetschefer på demensboenden bekräftat att arbetssituationen förbättrats radikalt efter införandet av den personcentrerade omvårdnaden. Arbetssättet hade lett till att både frekvensen och intensiteten i beteendemässiga och psykiska

Skr. 2014/15:102

Skr. 2014/15:102 symtom minskat kraftigt, vilket i sin tur bl.a. lett till mindre behov av lugnande medicinering och bättre förhållanden för brukare och personal.

Investeringsstöd till särskilda boendeformer

Ett statligt investeringsstöd till ny- och ombyggnad av särskilda boendeformer har funnits sedan 2007. Från det att investeringsstödet infördes och fram t.o.m. 2014 hade ca 1,5 miljarder kronor beviljats, som använts för att färdigställa ca 10 000 lägenheter i särskilda boendeformer. Enligt Boverkets Bostadsmarknadsenkät 2014 bedömde ca 70 procent av landets kommuner att de hade tillräckligt med eller ett överskott på bostäder i särskilda boendeformer för äldre. Detta var en ökning jämfört med föregående år, då 60 procent av kommunerna uppgav att behovet av särskilda boendeformer var täckt.

Parboendegarantin gav ökad trygghet och ökat självbestämmande

Sedan den 1 november 2012 finns enligt socialtjänstlagen en rätt för makar att bo tillsammans i ett äldreboende, även om endast den ena av makarna beviljats bistånd i form av särskilt boende, en s.k. parboende- garanti. Socialstyrelsen, som följer upp tillämpningen av regleringen, redovisade i rapporten Äldres rätt att fortsätta bo tillsammans i äldreboende (2014) att kommunerna överlag tyckte att den nya bestämmelsen hade lett till större trygghet, valfrihet och själv- bestämmande för äldre kvinnor och män. Flera kommuner var också positiva till att medboende nu var en rättighet som uttrycktes i lagen, och inte längre hängde på kommunens välvilja.

7.2.4Prestationer

Omsorgen om äldre omfattar en stor variation av insatser som beviljas av kommunerna enligt socialtjänstlagen. Många av dessa ryms inom hemtjänsten. Därutöver finns bl.a. särskilt boende, trygghetslarm, boendestöd, dagverksamhet och korttidsvård. Cirka 220 000 äldre var beviljade hemtjänst i ordinärt boende 2011–2013 (se tabell 7.1). Antalet kvinnor och män som hade beviljats särskilt boende fortsatte att minska, trots att andelen äldre i befolkningen ökat.

Merparten av hemtjänsten drevs 2009–2013 i kommunal regi, sam- tidigt som andelen hemtjänst som drevs i privat regi successivt ökade. Detsamma gällde för särskilda boenden.

Tabell 7.1	Personer 65 år och äldre som var beviljade hemtjänst eller	Skr. 2014/15:102
	särskilt boende enligt socialtjänstlagen 2009–2013 i
	kommunal respektive privat regi
	Antal personer den 1 oktober

Insats enligt socialtjänstlagen	2009	2010	2011	2012	2013
Hemtjänst i ordinärt boende	205 800	211 000	220 600	219 600	219 700
varav kommunal regi, %	86	85	84	83	82
varav privat regi, %	14	15	16	17	18

Särskilt boende	95 400	93 900	92 200	90 500	89 000
varav kommunal regi, %	83	81	80	79	79
varav privat regi, %	17	19	20	21	21

Anm.: Statistiken är mängdstatistik som bygger på kommunernas inrapporteringar.

Källor: Äldre och personer med funktionsnedsättning – regiform, 2009–2013 (Socialstyrelsen).

Stödinsatser till personer som är 65 år och äldre kan även beviljas enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, för- kortad LSS (se avsnitt 7.3). Cirka 5 500 personer som var 65 år eller äldre hade insatser beviljade enligt LSS 2013, varav 49 procent var kvinnor och 51 procent män. Cirka 400 av personerna var äldre än 80 år, varav 62 procent kvinnor och 38 procent män. De vanligaste insatserna var bostad med särskild service och kontaktperson. Jämfört med 2012 hade antalet kvinnor och män som var 65 år och äldre och som beviljats insatser enligt LSS ökat med ca 250 personer.

7.2.5Kostnader

Kommunernas kostnader för äldreomsorgen fortsatte att öka under 2013 (se tabell 7.2). I löpande priser ökade kostnaderna med i genomsnitt 3,1 procent per år 2009–2013. Kostnaderna ökade mest inom vård och omsorg i ordinärt boende.

Tabell 7.2 Kostnader för vård och omsorg om äldre människor 2009–2013

Miljarder kronor

	2009	2010	2011	2012	2013
Vård och omsorg i ordinärt boende	36	38	40	42	44
Vård och omsorg i särskilt boende	57	58	59	60	61
Summa	93	96	99	102	105

Anm.: I ordinärt boende räknas även korttidsboende.

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner (Statistiska centralbyrån).

Kostnaderna skiljde sig åt mellan kommuner och mellan län. Kostnaderna i länen varierade 2013 från ca 8 100 kronor per invånare i Stockholms län till ca 19 200 kronor per invånare i Västerbottens län (se diagram 7.2). Riksgenomsnittet samma år var ca 13 100 kronor per in- vånare. Norrlandslänen – Västerbottens, Jämtlands, Norrbottens, Väster-

norrlands och Gävleborgs län – hade högst kostnader. Jämfört med 2009

Skr. 2014/15:102 ökade den lägsta kostnaden per invånare med ca 900 kronor, den högsta per invånare med ca 2 000 kronor och riksgenomsnittet med ca 1 300 kronor.

Vid en jämförelse mellan länen framgår att kostnaderna för vård och omsorg om äldre personer ökade mest i Norrbottens län 2009–2013 (med ca 2 700 kronor per invånare) och minst i Kronobergs och Östergötlands län (med ca 700 kronor per invånare).

Diagram 7.2 Kostnader för vård och omsorg om äldre människor per län och för riket 2009 och 2013

Kronor per invånare

Västerbottens län Jämtlands län Norrbottens län Västernorrlands län Gävleborgs län Värmlands län Dalarnas län Kalmar län Kronobergs län Blekinge län Örebro län Riket

Västra Götalands län Västmanlands län Gotlands län Jönköpings län Östergötlands län Södermanlands län Hallands län

Skåne län

2013 2009

Uppsala län Stockholms län

0 2 000 4 000 6 000 8 000 10 000 12 000 14 000 16 000 18 000 20 000 Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner (Statistiska centralbyrån).

	7.3	Insatser för personer med funktionsnedsättning
	7.3.1	Nationella mål
	Målsättningen med verksamhet enligt LSS är att personer med
	omfattande funktionsnedsättningar ska få möjlighet att leva som andra.
	Verksamheten ska enligt lagen främja jämlikhet i levnadsvillkor och full
	delaktighet i samhällslivet. Verksamheten ska grundas på respekt för den
	enskildes självbestämmanderätt och integritet och de berörda personerna
	ska i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande
	över insatserna. Verksamheten ska vidare vara av god kvalitet och ha
	tillgång till den personal som behövs för att ett gott stöd och en god
88	service och omvårdnad ska kunna ges.

Kommunerna ska enligt socialtjänstlagen verka för att personer som av Skr. 2014/15:102 fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin

livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Kommunerna ska medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning och får bo på ett sätt som är anpassat efter hans eller hennes behov av särskilt stöd samt inrätta bostäder med särskild service. Kommunerna ska vidare göra sig väl förtrogna med levnads- förhållandena för människor med funktionsnedsättning och planera sina insatser för dessa. I planeringen ska kommunerna samverka med lands- tingen samt andra samhällsorgan och organisationer. Vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas.

Därutöver har riksdagen beslutat följande nationella mål för funktions- hinderspolitiken (prop. 2012/13:1 utg.omr. 9 avsnitt 1, bet. 2012/13:SoU1, rskr. 2012/13:115):

–en samhällsgemenskap med mångfald som grund,

–att samhället utformas så att människor med funktionsnedsättning i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet, och

–jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning.

7.3.2Måluppfyllelse

Socialstyrelsen har sedan 2009 haft i uppdrag att, i samverkan med SKL och i samråd med Vårdföretagarna och Famna, intensifiera utvecklingen av öppna jämförelser av socialtjänsten. Öppna jämförelser finns nu bl.a. inom områdena vård och omsorg om äldre, stöd till personer med funktionsnedsättning, missbruks- och beroendevård, barn- och ungdoms- vård, ekonomiskt bistånd samt stöd till brottsoffer (se även avsnitt 6.2.1. och 6.2.4 om öppna jämförelser inom hälso- och sjukvården). Det över- gripande målet med öppna jämförelser är att stödja nationella aktörer, ansvariga huvudmän och utförare i arbetet med att främja en god vård och omsorg för den enskilde.

Inom samtliga områden har det tagits fram indikatorer som ska indi- kera ett underliggande förhållande eller en utveckling. Indikatorerna har tagits fram med utgångspunkt från aktuell forskning, beprövad erfarenhet och lagstiftning. En indikator ska kunna ange en riktning för ett önskvärt resultat.

Socialstyrelsen redovisade i slutrapporten Öppna jämförelser av social- tjänst och hemsjukvård 2010–2014 (2015) att öppna jämförelser i hög utsträckning användes av kommunerna och bidrog till att öka uppmärk- samheten på kvaliteten i verksamheterna.

Sedan 2010 redovisar Socialstyrelsen öppna jämförelser inom området stöd till personer med funktionsnedsättning. Antalet indikatorer har utvecklats successivt och sedan 2012 jämförs det stöd som ges enligt LSS mellan kommunerna. Endast ett fåtal indikatorer kan dock ännu jämföras mellan olika år. Nedan redovisas ett urval av indikatorer som avser november 2013.

Skr. 2014/15:102

Bostäder med särskild service enligt LSS

I 98 procent av boendeenheterna som tillhandahöll bostäder med särskild service enligt LSS hade samtliga kvinnor och män en särskilt utsedd stödperson bland personalen som tog ett särskilt ansvar för den enskilda personen. I 96 procent av enheterna hade samtliga boenden privat bad- rum och privat kök. I 90 procent av gruppbostäderna hade de boende tillgång till ett gemensamt vardagsrum dygnet runt.

I 84 procent av boendeenheterna hade samtliga boende aktuella genomförandeplaner. Av personerna med en aktuell genomförandeplan hade 88 procent varit delaktiga i utformningen eller uppföljningen av planen. En genomförandeplan, som kommunerna i allmänna råd från Socialstyrelsen rekommenderas att använda, tydliggör för den enskilde och för personalen vad som ska göras, vem som ska göra det samt när och hur. Att den boende eller en företrädare för denne är med och upp- rättar planen stärker den enskildes inflytande.

För att främja ökad delaktighet kan boendeenheterna bedriva olika former av aktiviteter. I 45 procent av boendeenheterna genomfördes gemensamma möten minst en gång i månaden och i 22 procent av en- heterna fanns en förslagslåda där de boende kunde lämna synpunkter och önskemål.

I 60 procent av enheterna hade samtliga i personalgruppen som varit anställda minst ett år en aktuell och individuell kompetensutvecklings- plan. Vid 73 procent av enheterna fanns en aktuell och skriftlig rutin vid händelse av våld mellan brukare.

Daglig verksamhet och möjlighet till arbete

Insatsen daglig verksamhet enligt LSS bör enligt lagens förarbeten generellt ha som mål att utveckla deltagarnas möjligheter till förvärvs- arbete, även om detta mål för vissa endast kan uppnås på längre sikt eller vara orealistiskt (prop. 1992/93:159, s.181). Endast en mindre andel kommuner (13 procent) hade en skriftlig och på ledningsnivå beslutad rutin för att minst en gång per år pröva möjligheten till arbete eller praktik. Cirka en tredjedel av kommunerna hade haft personer som gått från daglig verksamhet till någon form av skyddat arbete (lönebidrags- anställning, praktikplats eller motsvarande) och 16 procent av kommunerna hade haft personer som gått från daglig verksamhet till förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden.

För personer med psykiska funktionsnedsättningar, som haft bistånds- bedömda sysselsättningsinsatser enligt socialtjänstlagen, var andelen högre. I 30 procent av kommunerna fanns det personer som gått till förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden och i 43 procent av kommunerna hade någon gått till skyddat arbete.

I 67 procent av enheterna hade samtliga deltagare aktuella genom- förandeplaner och 87 procent av personerna med en aktuell genom- förandeplan hade varit delaktiga i utformningen eller uppföljningen av planen.

I 62 procent av enheterna hade samtliga i personalgruppen som varit anställda minst ett år en aktuell och individuell kompetensutvecklings- plan. Vid 68 procent av enheterna fanns en aktuell och skriftlig rutin vid händelse av våld mellan brukare.

Den enskilde kunde oftast påverka valet av ledsagare

Ledsagarservice är enligt förarbetena till LSS en betydelsefull insats för att öka delaktigheten i samhället (prop. 1992/93:159 s.74 och 178). Stöd- formen utvecklades ursprungligen för synskadade personer, men kan an- vändas även av andra. Insatsen ska ha karaktären av personlig service och anpassas efter de individuella behoven. I 94 procent av kommunerna kunde den enskilde påverka vem som skulle vara ledsagare. I 82 procent av kommunerna betalade kommunerna för ledsagarnas omkostnader.

Överenskommelser om samarbete mellan landsting och kommun

Enligt bestämmelser i HSL och socialtjänstlagen ska det finnas överens- kommelser om samarbete mellan kommuner och landsting om personer med psykisk funktionsnedsättning. Samtliga landsting hade upprättat aktuella överenskommelser, dock inte alla kommuner. I 70 procent av kommunerna var överenskommelserna aktuella, reglerade gemensamma mål och resurs- och ansvarsfördelning samt innehöll en rutin för sam- verkan i enskilda ärenden.

Relativt vanligt med rutiner för individuella planer

När en person har behov av insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården ska kommunen och landstinget enligt HSL och social- tjänstlagen upprätta en individuell plan för att den enskilde ska få sina behov tillgodosedda. I 71 procent av kommunerna fanns en skriftlig och på ledningsnivå beslutad rutin för att i samarbete med landstinget upp- rätta planer för personer med psykisk funktionsnedsättning.

Individuella planer enligt i LSS ska enligt förarbetena ge den enskilde ett inflytande över de åtgärder som planeras och en överblick över när olika insatser ska komma i fråga. Planen är till för att klargöra den enskildes behov av insatser och underlätta samordning mellan de olika organ som personen får stöd av (prop. 1992/93:159 s. 97 och 182). Drygt en tredjedel (37 procent) av kommunerna hade en aktuell rutin för att erbjuda en individuell plan enligt LSS.

Andelen kommuner som bedrev uppsökande verksamhet bland personer med psykisk funktionsnedsättning minskade ytterligare

Personer med psykisk funktionsnedsättning lever ofta i social isolering. För att dessa personer ska kunna få det stöd och de insatser som social- tjänsten kan erbjuda bedriver kommunerna uppsökande verksamhet. Andelen kommuner som bedriver uppsökande verksamhet för personer med psykisk funktionsnedsättning har dock fortsatt att minska. År 2013 hade andelen minskat med 4 procentenheter jämfört med året innan och uppgick till 40 procent.

Däremot genomför allt fler kommuner behovsinventeringar i sam- verkan med landstinget; den andelen ökade från 42 procent 2012 till 57 procent 2013.

Brister i kommunernas uppföljning av beslut

Det var endast ett fåtal kommuner som enligt de öppna jämförelserna inom ett år följde upp samtliga beslut för insatserna ledsagarservice,

Skr. 2014/15:102

Skr. 2014/15:102	bostad med särskild service och daglig verksamhet (31, 12 respektive
	14 procent av kommunerna). Det fanns dock stora regionala skillnader. I
	Uppsala län följde exempelvis 38 procent av kommunerna upp samtliga
	beslut om bostad med särskild service, medan inga uppföljningar av detta
	slag genomfördes i Örebro och Östergötlands län. Regeringen vill i detta
	sammanhang framhålla att det är viktigt att följa upp fattade beslut för att
	säkerställa att de som får insatser enligt LSS får sina behov tillgodosedda
	och att de genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor.
	Hög kompetens hos LSS-handläggare
	Handläggningen av ärenden enligt LSS utfördes till 95 procent av
	personal med socionomexamen. Det var en lika hög andel som året
	innan. Av samtliga handläggare hade 80 procent arbetat mer än ett år.
	Det var även relativt vanligt att personalen hade en individuell och
	aktuell kompetensutvecklingsplan – ca 69 procent av LSS-
	handläggningstimmarna utfördes av sådan personal – samt kontinuerlig
	ärendehandledning (81 procent av LSS-handläggningstimmarna).
	Nöjda barn i särskilda boenden enligt LSS
	Vid tillsynen av bostäder med särskild service för barn och unga enligt
	LSS ska samtal alltid ske med de barn och ungdomar som samtycker till
	det. Som ett komplement till samtalen har alla barn och ungdomar fr.o.m.
	2013 fått en möjlighet att besvara frågor i en enkät. Enligt IVO:s rapport
	Vad tycker barnen? (2014) uppgav merparten av barnen att de kände sig
	trygga i bostäderna – såväl med kamraterna som med personalen – och
	att de kunde vara med och påverka sin vardag.

7.3.3Prestationer

	Antalet personer som beviljades insatser enligt LSS fortsatte att öka 2013
	jämfört med tidigare år (se tabell 7.3). Även antalet insatser ökade. De
	insatser som ökade 2009–2013 var framför allt daglig verksamhet och
	bostad med särskild service för vuxna. Men det fanns även insatser som
	minskade under denna period, t.ex. ledsagarservice, råd och stöd (som
	beviljas av landstingen) och korttidstillsyn.
	Den som behöver stöd av personlig assistent med mer än 20 timmar
	per vecka för sina grundläggande behov har enligt socialförsäkrings-
	balken rätt till statlig finansiering av personlig assistans. Kommunen
	svarar då för kostnaden för de första 20 assistanstimmarna.
	Det var framför allt personer med utvecklingsstörning, autism och
	autismliknande		tillstånd	som beviljades	insatser enligt LSS 2013
	(85 procent av samtliga som beviljades insatser). Fler män än kvinnor
	hade insatser och männen var fler än kvinnorna i nästan alla åldrar.
	Skillnaderna mellan flickor, pojkar, kvinnor och män var 2009–2013
	mest påtaglig i åldersgruppen 0–22 år, där merparten (76 procent) som
	hade insatser var i åldern 13–22 år. Pojkarnas andel i åldergruppen 0–22
	år var i genomsnitt 63 procent och varierade mellan 59 och 67 procent,
	beroende på insats. Flickornas andel var i genomsnitt 37 procent och
92	varierade	mellan 33 och		41 procent, beroende på insats. Störst var
	skillnaden	för	insatserna	avlösarservice,	korttidsvistelse och korttids-

tillsyn. Skillnaden var lägst för insatserna kontaktperson och daglig Skr. 2014/15:102 verksamhet. I åldersgruppen 80 år och äldre var det dock kvinnorna som

dominerade. Andelen kvinnor med insatser i denna grupp uppgick till 62 procent och andelen män till 38 procent.

Tabell 7.3 Personer med beslut om insats samt antal insatser enligt

LSS 2009–2013

Antal personer den 1 oktober och andel kvinnor/män i procent

	2009	2010	2011	2012	2013	Förändring
						2009–2013

Antal personer med	60 200	62 100	63 300	64 200	65 300	5	100
insatser1	60 200	62 100	63 300	64 200	65 300	5	100
insatser1
Andel kvinnor/män, %	43/57	43/57	43/57	42/58	42/58		-1/1

Daglig verksamhet	29 000	30 200	31 100	32 000	32 400	3 400
Boende, vuxna	22 900	23 400	23 900	24 400	25 000	2 100
Kontaktperson	19 200	19 500	19 500	19 600	19 400		200
Korttidsvistelse	10 000	10 000	9 900	9 700	9 600	- 400
Ledsagarservice	9 600	9 300	9 200	8 700	8 500	- 1 100
Korttidstillsyn	5 100	5 200	5 000	4 800	4 500	- 600
Personlig assistans	3 400	3 600	3 800	3 900	3 900		500
Avlösarservice	3 400	3 400	3 400	3 400	3 500		100
Boende, barn	1 400	1 400	1 300	1 200	1 100	- 300
Råd och stöd	5 800	5 100	4 700	4 500	4 300	- 1 500
Summa insatser	109 800	111 100	111 800	112 200	112 200	2 400

1 Antalet inkluderar inte personer med enbart insatsen råd och stöd, som är en insats som beviljas av landstingen.

Källor: Personer med funktionsnedsättning – insatser enligt LSS 2009–2013 (Socialstyrelsen).

Personer med funktionsnedsättning kan, utöver insatser enligt LSS, få insatser enligt socialtjänstlagen. Det avser dels personer som inte tillhör målgruppen i LSS, dels personer som behöver insatser enligt båda lagarna. Vanliga insatser enligt socialtjänstlagen är hemtjänst, boende- stöd, trygghetslarm och särskilt boende. År 2009–2013 bodde personer som fick insatser enligt socialtjänstlagen vanligtvis i ordinärt boende (se tabell 7.4). Fler kvinnor än män fick hemtjänst, boendestöd och trygg- hetslarm enligt socialtjänstlagen. Däremot beviljades fler män än kvinnor bostad med särskild service.

Skr. 2014/15:102	Tabell 7.4	Personer 0–64 år med beslut om insatser enligt
		socialtjänstlagen 2010–2013
		Antal personer den 1 oktober och andel kvinnor/män i procent

			2011	2012	2013	2014
	Bostad med särskild service		4 200	4 100	3 800	3 900
	Andel kvinnor/män		41/59	40/60	41/59	41/59

	Hemtjänst		16 300	16 400	15 100	15 700
	Andel kvinnor/män		53/47	53/47	53/47	52/48

	Boendestöd		17 400	18 300	18 400	20 300
	Andel kvinnor/män		50/50	50/50	51/49	51/49

	Trygghetslarm		9 100	9 000	7 600	8 100
	Andel kvinnor/män		57/43	56/44	56/44	55/45

Anm.: Bortfallet för 2013 är större än för 2014 vilket gör att statistiken inte är helt jämförbar.

Källa: Registerdata från Socialstyrelsen.

7.3.4Kostnader

Kommunernas kostnader för insatser till personer med funktions- nedsättning ökade i löpande priser från ca 52 miljarder kronor 2012 till ca 55 miljarder kronor 2013 (inklusive kommunernas kostnader för de 20 första timmarna av assistansersättningen), vilket motsvarar en ökning om ca 6 procent (se tabell 7.5).

Huvuddelen av kommunernas kostnader 2013 (78 procent) avsåg kost- nader för insatser enligt LSS och enligt reglerna för assistansersättning. Enligt socialförsäkringsbalken har kommunen ett finansieringsansvar för 20 timmar i veckan för personer som har beviljats assistansersättning, vilket 2013 motsvarade en kostnad för kommunerna om ca 4,7 miljarder kronor.

Tabell 7.5 Kostnader för vård, stöd och service till personer med funktionsnedsättning 2009–2013

Miljarder kronor

	2009	2010	2011	2012	2013
Kostnader enligt socialtjänstlagen och	8,9	9,1	10,1	10,6	11,9
hälso- och sjukvården1	8,9	9,1	10,1	10,6	11,9
hälso- och sjukvården1
Kostnader enligt LSS och	36	38	39,3	41,2	43,2
socialförsäkringsbalken2	36	38	39,3	41,2	43,2
socialförsäkringsbalken2
Summa	44,9	47,1	49,4	51,8	55,1

1Kostnader för hälso- och sjukvård avser de kostnader som kommunerna har för vårdinsatser enligt HSL.

2Kostnader enligt socialförsäkringsbalken avser de kostnader som kommunerna har för assistansersättningen de 20 första timmarna per vecka och person.

Anm.: Kostnader avser bruttokostnader minskat med interna intäkter samt försäljning av verksamhet till andra kommuner och landsting. För LSS och socialförsäkringsbalken gäller dock att bruttokostnaderna för 2011–2013 även minskats med externa intäkter i form av assistansersättning, som kommunerna fått som anordnare av assistans. Detsamma gäller för 2009 och 2010 men där har intäkterna från assistansersättningen uppskattats.

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner (Statistiska centralbyrån).

Kostnaderna skiljde sig åt mellan kommunerna. Jämförs genomsnitts- Skr. 2014/15:102 kostnaden per län varierade kostnaderna 2013 från ca 5 100 kronor per

invånare i Skåne län till ca 8 700 kronor per invånare i Norrbottens län (se diagram 7.3). Riksgenomsnittet var ca 6 700 kronor per invånare. Jämfört med 2009 ökade den lägsta kostnaden per invånare med ca 700 kronor, den högsta med ca 900 kronor och riksgenomsnittet med ca 800 kronor.

Vid en jämförelse mellan länen framgår att kostnaderna för stöd och service till personer med funktionsnedsättning 2009–2013 ökade mest i Uppsala och Södermanlands län (en ökning med ca 1 200 respektive ca 1 400 kronor per invånare). I Gotlands län minskade kostnaderna med ca 1 200 kronor jämfört med 2009. Dalarna och Hallands län hade förhållandevis måttliga ökningar (ca 250 kronor respektive 350 kronor per invånare).

Diagram 7.3 Kostnader för insatser till personer med funktionsnedsättning per län och för riket 2009 och 2013

Kronor per invånare

Norrbottens län Kalmar län Blekinge län Värmlands län Jämtlands län Västerbottens län Gävleborgs län Jönköpings län Södermanlands län

Västra Götalands län Västernorrlands län Riket Dalarnas län

Västmanlands län Kronobergs län Örebro län Stockholms län Gotlands län Uppsala län Östergötlands län

Hallands län 2013 2009 Skåne län

0 1 000 2 000 3 000 4 000 5 000 6 000 7 000 8 000 9 000 Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner (Statistiska centralbyrån).

7.4Individ- och familjeomsorg

7.4.1	Nationella mål
Området individ- och familjeomsorg omfattar socialt arbete som bedrivs
i kommunens regi och med kommunal finansiering enligt social-		95

Skr. 2014/15:102

tjänstlagen, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, förkortad LVM, lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, förkortad LVU, och föräldrabalken.

Centrala verksamhetsområden inom individ- och familjeomsorgen är:

–den sociala barn- och ungdomsvården,

–missbruksvården för vuxna,

–stöd till brottsoffer, samt

–ekonomiskt bistånd.

Kommunerna ska enligt socialtjänstlagen verka för att uppnå mål inom respektive verksamhetsområde. Vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas. Vid beslut eller andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser för barn ska vad som är bäst för barnet vara avgörande.

Riksdagen har därutöver beslutat om nationella mål för individ- och familjeomsorgen (prop. 2008/09:1 utg.omr. 9 avsnitt 3.4, bet. 2008/09:SoU1, rskr. 2008/09:127). Målen för detta område är att stärka förmågan och möjligheten till social delaktighet för människor i ekonomiskt och socialt utsatta situationer, och att stärka skyddet för utsatta barn.

Sociala barn- och ungdomsvården

Kommunerna har enligt socialtjänstlagen ett övergripande ansvar för att barn och ungdomar ska växa upp under trygga och goda förhållanden. Kommunerna ska i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdomar samt bedriva uppsökande verksamhet och annat förebyggande arbete för att förhindra att barn och ungdomar far illa. Kommunerna ska vidare aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk bland barn och ungdomar av alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel eller beroendeframkallande medel och dopningsmedel, samt tillsammans med samhällsorgan, organisationer och andra upp- märksamma och verka för att barn och ungdomar inte vistas i miljöer som är skadliga för dem. Kommunerna ska också med särskild uppmärk- samhet följa utvecklingen hos barn och ungdomar som har visat tecken till en ogynnsam utveckling, samt i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver samt vård och fostran utanför det egna hemmet. I vissa situationer kan tvångsvård enligt LVU behöva tillgripas för att ge barn och unga skydd, vård och stöd.

Vuxna personer med missbruks- och beroendeproblem

Kommunerna ska enligt socialtjänstlagen arbeta för att förebygga och motverka missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel, samt genom information till myndigheter, grupper och enskilda, och genom uppsökande verksamhet, sprida kunskap om skadeverkningar av missbruk och om de möjligheter till hjälp som finns. Kommunerna ska vidare sörja för att kvinnor och män med missbruksproblematik får den hjälp de behöver. I särskilda fall kan tvång tillgripas enligt LVM. Målet för dessa ingripanden är att motivera den intagna att frivilligt medverka till fortsatt behandling.

Stöd till brottsoffer

Kommunerna ska enligt socialtjänstlagen verka för att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp. Kommunerna ska särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation och att ett barn som bevittnat våld eller andra över- grepp av eller mot närstående är offer för brott.

Regeringen arbetar dessutom inom jämställdhetspolitiken utifrån del- målet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet (prop. 2014/15:1 utg.omr. 13 avsnitt 5).

Ekonomiskt bistånd

Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på något annat sätt har rätt till bl.a. ekonomiskt bistånd. Rätten till sådant bistånd utgår från en individuell behovsbedömning. Målet med det bistånd som beviljas (inte bara det ekonomiska) är att det ska stärka den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv. Biståndet ska utformas så att målet uppnås.

7.4.2Måluppfyllelse av vissa riktade statsbidrag

Utvecklingsmedel för arbetet mot våld i nära relationer

Socialstyrelsen har i uppdrag att årligen fördela statsbidrag för att kvalitetsutveckla arbetet med våldsutsatta kvinnor och barn. Utvecklings- medlen har funnits i sin nuvarande form sedan 2012, då bidragen till kommunerna blev prestationsbaserade. Socialstyrelsen fördelar årligen 70 miljoner kronor till kommunerna för detta ändamål.

Enligt Socialstyrelsens rapport Att kvalitetsutveckla arbetet mot våld i nära relation (2014) framgick att kommunernas medel 2012 och 2013 huvudsakligen användes till att kartlägga omfattningen av våld i nära relationer, inrätta samordningsfunktioner och utveckla rutiner för arbetet. Kommunerna använde också medel för att inrätta nya platser för boende. Minst vanligt var att medlen gick till att arbete med våldsutövare.

En del positiva resultat har redovisats enligt IVO:s tillsynsrapport Våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld (2014). Enligt rapporten använde allt fler kommuner standardiserade bedömnings- instrument och arbetade strukturellt med att ta fram och uppdatera olika former av styrdokument för arbetet. Generellt bedömde Socialstyrelsen att utvecklingsmedlen bidrog till att arbetet med kvalitetsutveckling och kompetensstöd gick framåt. Men det finns också problem knutna till utvecklingsmedlen som rapporterats av Socialstyrelsen, länsstyrelserna och SKL, och som även framkommer i en rapport från Brottsföre- byggande rådet (Brå), som finns bilfogad till betänkandet Ett jämställt samhälle fritt från våld (SOU 2014:71). Socialstyrelsen har inte kunnat fördela hela beloppet till kommunerna, trots ett söktryck. En förklaring till detta kan enligt Brå vara att de prestationskrav som ställs är svåra att nå upp till, framför allt för mindre kommuner. Socialstyrelsen har dock

Skr. 2014/15:102

Skr. 2014/15:102 uppgett att utvecklingen går åt rätt håll, både vad gäller kvaliteten i ansökningarna och antalet kommuner som beviljas medel.

7.4.3	Måluppfyllelse
Fler kommuner hade överenskommelser om samverkan och tillämpade
utredningsverktyg inom den sociala barn- och ungdomsvården
En rättssäker handläggning och att barnets behov sätts i centrum är
viktiga grundförutsättningar för en god kvalitet i barn- och ungdoms-
vården. För att möta barnets behov är det vidare viktigt att det finns en
strukturerad samverkan mellan socialtjänsten och dess samverkans-
aktörer, t.ex. skolan, hälso- och sjukvården, polisen och frivilliga
organisationer. Barns behov i centrum (BBIC) är ett handläggnings- och
dokumentationssystem som används inom barn- och ungdomsvården.
BBIC-licenser utfärdas av Socialstyrelsen och avsikten med systemet är
att socialtjänstens utredningsarbete alltid ska utgå från barnets behov.
De öppna jämförelserna för den sociala barn- och ungdomsvården i
november 2013 visade att 50 procent av handläggarna i landets
kommuner hade socionomutbildning och minst fem års erfarenhet av
barnutredningar. Jämförelserna visade vidare att 81 procent av kommu-
nerna hade ordinarie licens för		BBIC,	vilket var	en ökning	med
53 procent sedan 2010. När det gäller samverkan fanns överens-
kommelser	mellan socialtjänsten	och	förskolan	i 75 procent	av

kommunerna samt mellan socialtjänsten och grundskolan i 80 procent av kommunerna. Vidare fanns det överenskommelser om samverkan med ledningen för barn och ungdomspsykatrin i 81 procent av kommunerna, med ledningen för barnhälsovården i 68 procent av kommunerna samt med ledningen för polisen i 67 procent av kommunerna.

Uppföljning för att utveckla verksamheten inom den sociala barn- och ungdomsvården saknades i många kommuner

En del i ett systematiskt kvalitetsarbete enligt socialtjänstlagen är att följa upp resultatet av de insatser som getts till barn och unga och att kommunerna använt resultaten för att förbättra insatsernas kvalitet. Det var i november 2013 vanligare att kommunerna använde resultat från uppföljningar av insatser i öppenvård än resultat från uppföljningar av insatser i hem för vård eller boende (HVB) och familjehem. Endast 26 procent av kommunerna hade använt resultaten från systematiska uppföljningar av insatser i öppenvården för sin verksamhetsutveckling. Endast 16 procent av kommunerna hade vidare använt resultaten från systematiska uppföljningar av insatser i HVB och familjehem för verksamhetsutveckling.

	Tillgängligheten för barnets bästa förbättrades
	För barnets bästa och skydd är det angeläget att det finns information om
	hur socialtjänsten kan nås, t.ex. i akuta situationer. Kommuner bör enligt
	socialtjänstlagen ha en socialjour. Enligt de öppna jämförelserna hade
	68 procent av landets kommuner en socialjour som dygnet runt var
98	bemannad med socionomutbildad personal. Det var några fler än året
98

innan. När det gäller tillgänglighet på nätet hade 86 procent av kommunerna information på webben om hur en anmälan ska gå till om det finns misstanke om att ett barn far illa, 73 procent om hur synpunkter eller klagomål kunde framföras, 71 procent om vart man skulle vända sig efter kontorstid om det behövdes akut hjälp och 38 procent om hur ett beslut kunde överklagas.

Brister i socialtjänstens handläggning

I tillsynen till följd av anmälningar 2013 fann IVO brister både när det gäller socialtjänstens hantering av anmälningar och att utredningar inte slutförts i tid. IVO redovisade i sin tillsynsrapport – Tillsynens viktigaste iakttagelser verksamhetsåret 2013 (2014) att anmälningar inte alltid hade bedömts och att barnets situation inte alltid hade utretts, trots allvarlig oro för barnet. Det förekom även att ansvarig nämnd inte alltid tog ställning till om den skulle inleda en utredning eller inte inom den lagstadgade tiden 14 dagar efter anmälan. Vidare uppmärksammades förhandsbedömningar som blivit alltför omfattande, utredningar som inte hade slutförts inom de lagstadgade fyra månaderna och bristfälliga utredningar som var otillräckliga som beslutsunderlag. Ytterligare en förekommande brist var att barn och vårdnadshavare inte alltid hade varit delaktiga i utredningen.

Vid allvarliga missförhållanden ska en anmälan göras till IVO (lex Sarah). År 2014 avslutades ca 170 lex Sarah-anmälningar som rörde barn och unga, varav 12 i form av beslut med krav på åtgärder.

Vanligt att barn och ungdomar kände sig trygga och delaktiga

IVO ska regelbundet inspektera alla HVB, inklusive institutioner som drivs av Statens institutionsstyrelse, som tar emot placerade barn och unga. Vid inspektionerna ska de barn som vill få möjlighet till samtal med inspektören. Samtalen har sedan 2013 kompletterats med en enkät.

Flertalet barn upplevde att de var trygga samt kände sig delaktiga och att personalen lyssnade på dem. Uppfattningen om delaktighet varierade dock mellan olika verksamheter. Mer än hälften av ungdomarna som var placerade på HVB för behandling svarade att de oftast eller alltid fick vara delaktiga och bestämma. På HVB för ensamkommande barn ansåg drygt en tredjedel att de alltid eller oftast var delaktiga. Av dem som var positiva ansåg var femte ungdom att de alltid fick vara med och be- stämma. Samtal fördes med fler pojkar än flickor eftersom fler pojkar var inskrivna vid HVB.

Antalet vårddygn fortsatte att minska för vuxna personer med missbruks- och beroendeproblematik

Antalet vårddygn på institutioner för frivillig vård för vuxna personer med missbruks- och beroendeproblematik har stadigt minskat. År 2009– 2013 minskade antalet med 127 000. Minskningen förklaras både av att ett mindre antal personer hade beviljats heldygnsvård och att antalet vårddygn per inskrivning hade minskat. År 2009–2013 minskade antalet vårddygn per inskrivning från 132 till 105 dygn. Antalet personer som fick tvångsvård ökade påtagligt 2013 jämfört med året innan, från 650 till

Skr. 2014/15:102

100

810 personer. Antalet män ökade med 120, medan antalet kvinnor ökade med 40 (se tabell 7.8).

I rapporten ANDT-bruket och dess negativa konsekvenser i den svenska befolkningen 2013 (rapport nr 55 Forskningsenheten Stockholm förebygger alkohol- och drogproblem vid Karolinska institutet) redovisades att alkohol- och narkotikamissbruk eller -beroende var mer utbrett bland män än bland kvinnor. Det avspeglas även i köns- fördelningen när det gäller vård- och behandlingsinsatser. Två tredjedelar av dem som gavs tvångsvård var män och ca tre fjärdedelar av vård- dygnen inom heldygnsvården gick till män.

Rutiner för intern samordning mellan missbruksverksamheten och andra verksamhetsområden ökade

För att möta behoven hos personer med sammansatta problem, t.ex. miss- bruksproblem och psykisk sjukdom, krävs ofta insatser från flera delar av socialtjänsten. Socialstyrelsens öppna jämförelser för 2013 visade att andelen kommuner med rutiner för intern samordning mellan missbruks- verksamheten och andra verksamhetsområden inom socialtjänsten hade ökat. Missbruk eller beroende drabbar även närstående vuxna och barn och 70 procent av kommunerna hade enligt de öppna jämförelserna en aktuell rutin för samordning med den sociala barn- och ungdomsvården.

Kommunens uppföljning av resultat av insatser inom missbruksvården saknades i många kommuner

En viktig del i en evidensbaserad praktik är att systematiskt följa upp den egna verksamheten. Enligt de öppna jämförelserna för 2013 hade endast 15 procent av kommunerna följt upp klienters behov och resultat av insatser på gruppnivå. På individnivå var motsvarande andel 38 procent.

Det är även angeläget att vården är lättillgänglig. Enligt de öppna jämförelserna kunde ungefär 16 procent av kommunerna erbjuda en besökstid inom tre dagar. Även om andelen var låg, så var det en tydlig ökning jämfört med tidigare år. Det var lättare att snabbt få tillgång till en besökstid hos socialtjänsten i invånarmässigt små kommuner.

En positiv utveckling inom området våld i nära relationer

Tillsynsmyndigheterna Socialstyrelsen (fram t.o.m. juni 2011) och IVO (fr.o.m. juni 2012 t.o.m. 2013), har haft särskilda regeringsuppdrag att bedriva tillsyn inom området våld i nära relationer. I rapporten Våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld (2014) redovisade IVO att genomförd tillsyn och uppföljningar hade lett till utvecklingsarbete, en positiv utveckling och ökad kvalitet inom området. Fortfarande brast dock många kommuner i att ta sitt ansvar. En stor majoritet av de kommuner som granskades (50 av 60) hade t.ex. brister i utredningar, i att barn inte uppmärksammades, i riskbedömningar, uppföljning och långsiktigt stöd samt i arbetet med särskilt utsatta grupper. Generellt fungerade akuta insatser bättre än det långsiktiga stödet.

Skillnaderna i kvalitet och omsorg mellan kommunernas verksamheter var enligt IVO påtagliga. De kommuner där arbetet hade kommit långt utmärktes av fungerande rutiner, handlingsplaner, utbildad personal, bra samverkan och ett aktivt arbete för att identifiera våldsutsatta. IVO

konstaterade även att alla kommuner måste ta sitt ansvar så att våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld uppmärksammas samt får det stöd och den hjälp de har rätt till, oavsett var de bor.

I kommuner där det finns personal med hög kompetens på området våld i nära relationer fungerade samarbetet med kvinnojourerna bra och deras erfarenhet och kompetens togs tillvara.

Standardiserade bedömningsmetoder och skyddade boenden ökade

Socialstyrelsens öppna jämförelser av kommunernas stöd till brottsoffer för 2014 visade att fler kommuner än tidigare, 49 procent, använde standardiserade bedömningsmetoder för att kartlägga i vilken ut- sträckning personer var utsatta för våld och för att bedöma risker vid utredning av behov hos våldsutsatta vuxna. Det var en ökning med 12 procentenheter jämfört med året innan.

Fler kommuner än tidigare, drygt 70 procent, erbjöd 2014 skyddat boende till våldsutsatta kvinnor med missbruks- och beroendeproblem. Det var en ökning med 19 procentenheter jämfört med året innan.

Insatserna till barn som bevittnat våld följdes inte upp och det saknades rutiner vid våld mot äldre kvinnor och män

Endast 6 procent av kommunerna gjorde systematiska uppföljningar av sina insatser till våldsutsatta och till barn som bevittnat våld.

Mindre än 30 procent av kommunerna hade aktuella rutiner för hur personalen skulle agera vid indikation på att en äldre person eller en person med funktionsnedsättning utsattes för våld av en närstående.

Insatser till personer som utövat våld är en central del i det före- byggande arbetet mot våld i nära relationer. Det är viktigt att alla i familjen får det stöd de behöver. Med syfte att våldet skulle upphöra, beslutade 67 procent av kommunerna om bistånd för stödsamtal till personer som utövat våld.

Fler kommuner hade rutiner för samverkan med ekonomisk bistånd, men stora variationer

Socialstyrelsen har för tredje året i rad samlat in öppna jämförelser av ekonomiskt bistånd avseende kvalitet i verksamheten. Nedan beskrivs utvecklingen för några indikatorer som är jämförbara 2012–2014.

Personer med behov av insatser från olika områden inom socialtjänsten ska enligt socialtjänstlagen få sina insatser samordnade av berörda aktörer. Andelen kommuner som samordnade sina insatser mellan olika verksamheter inom kommunen ökade under den aktuella perioden. Andelen kommuner med samverkansrutiner mellan verksamheter med ekonomiskt bistånd och barn- och ungdomsvården ökade från 44 procent 2012 till 57 procent 2014. De länsvisa variationerna var dock stora. År 2014 varierade indikatorn från 20 procent till 93 procent av alla kom- muner i respektive län.

Även andelen kommuner som hade en formaliserad samverkan med externa aktörer i enskilda ärenden fortsatte att öka 2014. Mest ökade andelen kommuner som hade överenskommelser om samverkan med öppenpsykiatrin; andelen ökade från 12 procent 2012 till 39 procent 2014. De länsvisa variationerna var dock stora även på detta område. År

Skr. 2014/15:102

101

Skr. 2014/15:102 2014 varierade indikatorn från 0 procent till 80 procent av alla kommuner i respektive län. När det gäller samverkan med Arbets- förmedlingen hade 40 procent av kommunerna överenskommelser om samverkan jämfört med 21 procent 2012. Även här var de länsvisa variationerna stora.

Fler kommuner beaktade barnperspektivet i ärenden om ekonomiskt bistånd

Enligt socialtjänstlagen ska biståndets utformning och genomförande bygga på en individuell behovsbedömning. Barnets bästa ska beaktas. En grundlig utredning är en förutsättning för att en individ eller familj ska kunna få stöd som är anpassat efter individuella förutsättningar och behov. År 2014 använde 73 procent av kommunerna systematiskt en utredningsmall med barnperspektiv jämfört med 63 procent 2012. Andelen kommuner som hade en aktuell skriftlig rutin för hur hand- läggare inom ekonomiskt bistånd ska hantera ärenden vid misstanke om att enskilda barn far illa ökade från 43 till 54 procent under samma period.

7.4.4Prestationer

Den sociala barn- och ungdomsvården

Den sociala barn- och ungdomsvården omfattar både placeringar i hel- dygnsvård och vård i öppna former. Vård i öppna former kan t.ex. avse olika behovsprövade stödinsatser. Placeringarna i heldygnsvård sker vanligtvis i ett familjehem, men kan även ske i ett HVB. Placeringen kan ges frivilligt enligt socialtjänstlagen eller med tvång enligt LVU. Den vanligaste grunden för placering enligt LVU 2013 var brister i hemmiljön (ca 70 procent av samtliga tvångsplaceringar).

Antalet barn och unga som placerades i heldygnsvård ökade markant, med ca 9 100 personer, 2009–2013 (se tabell 7.6). Särskilt antalet pojkar i åldern 13–17 år som placerades i HVB ökade kraftigt. En trolig förklaring till ökningen är det ökade mottagandet av ensamkommande barn.

År 2009–2013 placerades fler pojkar än flickor i heldygnsvård enligt socialtjänstlagen och LVU. Skillnaderna var mindre och mer konstanta när det gällde vård enligt LVU än vård enligt socialtjänstlagen. Andelen pojkar placerade enligt socialtjänstlagen ökade påtagligt, med 9 procent, 2009–2014. Detta kan bero på det ökade antalet placeringar av ensam- kommande barn.

102

Tabell 7.6	Barn och unga 0–20 år med insatser 2009–2013							Skr. 2014/15:102
	Antal barn och unga med insats och andel flickor/pojkar i
	procent

		2009	2010	2011	2012	2013	Förändring
							2009–2013

Öppenvårdsinsatser1		28 500	28 300	28 300	28 200	29 100	600
Andel flickor/pojkar		44/56	44/56	44/56	44/56	44/56	0/0
Heldygnsinsatser2		22 900	24 400	25 700	29 000	32 000	9 100
Enligt LVU		6 100	6 200	6 300	6 700	6 900	800
Enligt socialtjänstlagen		17 900	19 200	20 500	23 500	26 300	8 400
Andel flickor/pojkar LVU		46/54	45/55	45/55	46/54	45/55	-1/1
Andel flickor/pojkar		45/55 43/57 41/59 38/62 36/64					-9/9
socialtjänstlagen		45/55 43/57 41/59 38/62 36/64					-9/9
socialtjänstlagen

1Avser insatser den 1 november respektive år. Socialtjänstens öppenvård innehåller många olika insatser vilka i de flesta fall ges i form av bistånd enligt socialtjänstlagen. Det kan vara allt ifrån en särskild utsedd kontaktperson eller kontaktfamilj som stöd och hjälp åt barnet eller dennes familj till individuellt anpassade målinriktade program där barnet/den unge är inskriven en bestämd tid. Det kan även avse en särskilt kvalificerad kontaktperson.

2Avser antal barn och unga med insats någon gång under året oavsett vilket år som placeringen påbörjades. Källor: Barn och unga – insatser 2009–2013 (Socialstyrelsen).

Vårdperioder som enbart bestod av vård enligt socialtjänstlagen hade kortare medianvårdtid än de perioder som bestod av enbart tvångsvård enligt LVU (se tabell 7.7). De vårdperioder som bestod av vård enligt både socialtjänstlagen och LVU hade längst medianvårdtid. Medianvård- tiden var generellt längre för pojkar än för flickor. Den sammanlagda medianvårdtiden 2013 var ca 5 månader. För pojkar var medianvårdtiden ca 10 månader och för flickor ca 3 månader.

Jämfört med 2009 minskade den sammanlagda medianvårdtiden med 1 månad. År 2009 uppgick medianvårdtiden till ca 8 månader för pojkar och ca 5 månader för flickor. Vårdtiden hade således ökat för pojkar, men minskat för flickor.

Tabell 7.7 Medianvårdtid i heldygnsvård för vårdperioder som avslutades under 2009, 2011 respektive 2013

Antal månader

Vårdperiod1 enligt	Flickor			Pojkar
	2009	2011	2013	2009	2011	2013

Enbart LVU	15,4	16,8	15,2	17,0	16,5	15,4
Enbart socialtjänstlagen	3,4	3,1	2,2	4,4	5,0	6,6
Både LVU och	37,9	44,8	35,9	46,2	46,3	40,3
socialtjänstlagen	37,9	44,8	35,9	46,2	46,3	40,3
socialtjänstlagen
1 Med en vårdperiod avses en eller flera vårdinsatser som direkt avlöser varandra.
Källa: Barn och unga – insatser år 2013 (Socialstyrelsen).
Vuxna personer med missbruks- och beroendeproblem
Missbruks- och beroendevården omfattar både placeringar på institu-
tioner dygnet runt, vård i öppna former och boende i t.ex. jourlägenhet,
härbärge eller träningslägenhet. Vård i öppna				former	kan t.ex. avse		103
							103

Skr. 2014/15:102 strukturerad dagvård, personligt stöd och behandling eller en kontakt- person. Placering på institution kan ges frivilligt enligt socialtjänstlagen eller med tvång enligt LVM.

Antalet vårddygn på institutioner minskade stadigt 2009–2013 (se tabell 7.8). Antalet personer som fick tvångsvård ökade trots det påtagligt 2013 jämfört med året innan. I stället minskade antalet som fick frivillig heldygnsvård.

Personerna som fick vård inom missbruks- och beroendevården 2013 var till stor del män. Cirka tre fjärdedeler av vårddygnen inom heldygns- vården avsåg män.

Tabell 7.8	Insatser inom missbruks- och beroendevården 2009–2013
	Antal personer per insats under hela året och andel kvinnor/män
	i procent

		2009	2010	2011	2012	2013

Boende1		–	–	–	–	14 500
Andel kvinnor/män						22/78
Öppenvård2		12 300	11 700	11 300	11 200	10 700
Andel kvinnor/män		31/69	31/69	31/69	30/70	31/69
Frivillig heldygnsvård		7 600	7 400	7 300	7 400	7 000
Andel kvinnor/män		25/75	25/75	25/75	25/75	26/74
Tvångsvård3		670	720	700	650	810
Andel kvinnor/män		33/67	33/67	35/65	35/65	33/67
Antal vårddygn		864 500	796 500	795 700	789 000	737 900
Andel kvinnor/män		25/75	24/76	23/77	26/74	26/74

1Uppgifter om bistånd till boende har ändrats på ett sådant sätt att de inte längre går att jämföra bakåt i tiden. Därför redovias endast för 2013.

2Antalet avser den 1 november respektive år.

3Antal personer som beretts vård (exkluderar personer med beslut om omedelbart omhändertagande som inte lett till vård).

Källor: Vuxna personer med missbruks- och beroendeproblem samt övriga vuxna 2009–2013 (Socialstyrelsen).

Stöd till brottsoffer

Det saknas statistik över i vilken omfattning som kommunerna beviljar insatser till människor som utsatts för våld. Enligt Brå:s kartläggning 2014 hade 7 procent av alla kvinnor i landet och 6,7 procent av alla män i landet utsatts för våld i en nära relation under det senaste året. Både kvinnor och män utsätts således för våld, men våldet tar sig olika uttryck. Av Socialstyrelsens rapport Öppna jämförelser 2014 framgår att våld mot kvinnor tenderar att vara grövre, mer upprepat och leda till allvarligare hälsokonsekvenser för den som utsätts än det våld som män utsätts för i heterosexuella relationer.

Enligt Socialstyrelsens öppna jämförelser Stöd till brottsoffer (2014) hade få av de personer som utsatts för våld i en nära relation haft kontakt med kommunernas socialtjänst. Enligt den i avsnitt 7.4.2 nämnda utvärderingen från Brå hade totalt 7 procent av de utsatta kvinnorna och 3,5 procent av de utsatta männen haft kontakt med socialtjänsten med anledning av våldet.

104

Ekonomiskt bistånd

Antalet biståndsmottagare och antalet hushåll med ekonomiskt bistånd ökade 2013 jämfört med året innan (se tabell 7.9). Antalet barn som levde i hushåll som tog emot ekonomiskt bistånd någon gång under året ökade mer än antalet vuxna. Statistiken är på grund av regeländringar inte fullt jämförbar med statistiken för 2009–2011.

Antalet barn som levde i hushåll som tagit emot ekonomiskt bistånd någon gång under året ökade 2013 till ca 140 100. Det motsvarade 7 procent av alla barn i Sverige. Av dessa levde ca 52 900 barn i hushåll med långvarigt ekonomiskt bistånd, vilket motsvarade 2,7 procent av alla barn i Sverige.

Biståndshushållen består huvudsakligen av ensamhushåll. Män utan barn har under en längre tid utgjort den största gruppen bland biståndshushållen. Sett till samtliga hushållstyper i befolkningen är ekonomiskt bistånd vanligast i gruppen ensamstående kvinnor med barn. År 2013 fick 22 procent av de ensamstående mödrarna ekonomiskt bistånd.

Antalet unga vuxna biståndsmottagare i åldern 18–24 år minskade något 2013. De utgjorde 8 procent av samtliga i sin åldergrupp, vilket inte var någon större skillnad mot tidigare år.

Det långvariga biståndsmottagandet var fortsatt högt 2013, även om det minskade något i jämförelse med 2012. Av de vuxna bistånds- mottagarna var det 39 procent som hade ekonomiskt bistånd i minst 10 månader 2013, vilket var en ökning med 1 procentenhet jämfört med 2012. Utrikes födda personer var i majoritet och utgjorde 53 procent av samtliga långvariga biståndsmottagare 2013.

Det var ingen större skillnad i antalet kvinnor respektive män som mottog ekonomiskt bistånd eller antalet kvinnor respektive män som under en längre tid levde på sådant bistånd. Däremot var antalet unga män i åldern 18–24 år som mottog ekonomiskt bistånd större än antalet unga kvinnor i samma åldersgrupp.

Skr. 2014/15:102

105

Skr. 2014/15:102	Tabell 7.9	Mottagare av ekonomiskt bistånd 2009–2013
		Antal personer, antal hushåll och andel kvinnor/män i procent

			2009	2010	2011	2012	2013

	Mottagare		422 300	437 100	418 000	399 400	411 500
	varav barn1		137 900	143 000	136 900	131 600	140 100
	Andel vuxna kvinnor/män		49/51	49/51	49/51	49/51	49/51

	Hushåll		237 300	247 200	236 000	225 100	228 100
	Unga vuxna 18–24		79 100	79 600	73 000	69 100	68 700
	Andel kvinnor/män		49/51	49/51	49/51	48/52	47/53
	Långvariga mottagare2		109 400	116 900	116 800	113 200	113 000
	Andel kvinnor/män		49/51	49/51	50/50	50/50	50/50

1Antal personer som är barn under 18 år av samtliga bidragsmottagarna.

2En långvarig biståndsmottagare är en person som ingått i ett eller flera biståndshushåll i minst 10 månader under året.

Källor: Ekonomiskt bistånd 2009–2013 (Socialstyrelsen).

7.4.5Kostnader

Kommunernas kostnader för individ- och familjeomsorg ökade i löpande priser från ca 37 miljarder kronor 2012 till ca 38 miljarder kronor 2009– 2013 (se tabell 7.10). Det var kostnaderna för barn- och ungdomsvården som stod för merparten av ökningen och då särskilt den vård som bedrivs i öppna former. Sett över en femårsperiod hade kostnaderna successivt ökat inom i stort sett samtliga verksamheter.

Tabell 7.10 Kostnader för individ- och familjeomsorg 2009–2013

Miljarder kronor

	Område	2009	2010	2011	2012	2013
	Barn- och ungdomsvård1	13,7	13,9	15,0	15,6	16,3
	varav öppna insatser	4,6	4,6	4,7	4,9	5,4
	Missbruks- och beroendevård	5,5	5,8	5,9	6,0	6,2
	varav öppna insatser	3,0	3,1	3,2	3,2	3,3
	Ekonomiskt bistånd2	11,6	12,6	13,0	13,6	13,8
	Övriga insatser till vuxna	1,7	1,7	1,5	1,5	1,7
	Summa individ- och	33	34	35	37	38
	familjeomsorg	33	34	35	37	38
	familjeomsorg

	1 Exklusive flyktingkostnader.
	2 Från och med den 1 december 2010 har Arbetsförmedlingen ansvar för etableringsinsatser för nyanlända
	flyktingar. Det avser bl.a. en statlig etableringsersättning. Nyanlända som tagits emot före den 1 december
	2010 slutför sin introduktion hos kommunen och får introduktionsersättning. Efterhand som dessa avslutar
	introduktionen har introduktionsersättningen fasats ut. Från och med 2012 ingår därför ingen introduktions-
	eller etableringsersättning.
	Källor: Räkenskapssammandrag för kommuner 2009-2013 och OE 30 SM 1101, OE 25 SM 1001 (Statistiska
	centralbyrån).
	Kommunernas kostnader för stöd till brottsoffer särredovisas inte utan
	ryms under övriga insatser till vuxna. Samhällets kostnader för våld mot
	kvinnor uppgår enligt Brå till minst 2,5 miljarder kronor årligen. I
106	beloppet ingår kostnader för kommunerna, sjukvården, statliga myndig-

heter och frivilligorganisationer samt det produktionsbortfall som uppstår Skr. 2014/15:102 vid sjukdom och dödsfall.

Kostnaderna skiljer sig åt mellan kommunerna. Jämförs genomsnitts- kostnaderna per län varierade dessa 2013 från ca 2 900 kronor per invånare i Hallands län till ca 4 000 kronor per invånare i Gotlands län (se diagram 7.4). Riksgenomsnittet låg på 3 400 kronor per invånare. De tre storstadslänen låg under detta snitt. Jämfört med 2009 hade den lägsta kostnaden per invånare ökat med ca 600 kronor, den högsta per invånare med ungefär lika mycket och riksgenomsnittet med ca 500 kronor.

Vid en jämförelse mellan länen framgår att kostnaderna för verksamhet inom individ- och familjeomsorgen ökade mest i Östergötlands, Gävle- borgs och Västerbottens län (med 800–900 kronor per invånare) och minst i Västernorrlands, Örebro och Stockholms län (med 150– 200 kronor per invånare).

Diagram 7.4 Kostnader för individ- och familjeomsorg per län och för riket 2009 och 2013

Kronor per invånare

Gotlands län Östergötlands län Gävleborgs län Södermanlands län Uppsala län Västmanlands län Värmlands län Jönköpings län Västernorrlands län Dalarnas län Riket

Västra Götalands län Västerbottens län Stockholms län Kronobergs län Skåne län Jämtlands län Örebro län Kalmar län Blekinge län

Norrbottens län 2013 2009 Hallands län

0	500	1 000	1 500	2 000	2 500	3 000	3 500	4 000
Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner			(Statistiska centralbyrån).

Även kostnaderna för ekonomiskt bistånd skiljer sig åt mellan kommu- nerna. Jämförs genomsnittskostnaden per län varierade kostnaderna 2013 från ca 800 kronor per invånare i Kalmar län till ca 1 500 kronor per invånare i Södermanlands län (se diagram 7.5). Riksgenomsnittet låg på 1 100 kronor per invånare. De tre storstadslänen låg under detta snitt.

Jämfört med 2009 hade den lägsta kostnaden per invånare ökat med

107

Skr. 2014/15:102

ca 50 kronor, den högsta med ca 300 kronor och riksgenomsnittet med

ca 200 kronor.

Vid en jämförelse mellan länen framgår att kostnaderna för ekonomsikt

bistånd ökade mest i Gävleborgs och Södermanlands län (med 450

respektive 300 kronor per invånare) och minst i Kalmar, Örebro och

Västernorrlands län (med 50–100 kronor per invånare).

Diagram 7.5 Kostnader för ekonomiskt bistånd per län och för riket 2009

och 2013

Kronor per invånare

Södermanlands län

Gävleborgs län

Västmanlands län

Gotlands län

Östergötlands län

Västernorrlands län

Uppsala län

Värmlands län

Dalarnas län

Jönköpings län

Riket

Skåne län

Stockholms län

Kronobergs län

Blekinge län

Västra Götalands län

Örebro län

Västerbottens län

Jämtlands län

Norrbottens län

2013

2009

Hallands län

Kalmar län

200

400

600

800

1 000

1 200

1 400

1 600

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner (Statistiska centralbyrån).

108

Skr. 2014/15:102

8Skolväsendet och annan pedagogisk verksamhet

–Verksamheterna som hör till området skolväsendet och annan peda- gogisk verksamhet är förskola, förskoleklass, grundskola, grundsär- skola, fritidshem, gymnasieskola, gymnasiesärskola, kommunal vuxenutbildning, särskild utbildning för vuxna samt utbildning i svenska för invandrare.

–De totala kostnaderna för skolväsendet och annan pedagogisk verk- samhet uppgick 2013 till ca 221 miljarder kronor. Kostnader per verksamhet redovisas i diagram 8.1 och kostnadsutvecklingen 2009– 2013 framgår av tabell 18 i bilaga 4.

–Andelen av verksamheten som köptes av privata utförare (privata

företag, föreningar, stiftelser och enskilda) motsvarade 2013 16 procent av de totala kostnaderna. I gymnasieskolan och förskolan var andelen högst med 29 respektive 19 procent av kostnaderna.

–Det totala antalet anställda i offentlig och enskild verksamhet inom området uppgick läsåret 2013/14 till 274 450 personer.

Diagram 8.1 Kostnader per verksamhet för pedagogisk verksamhet 2013

Miljarder kronor

	6 Komvux / Särskild utbildning för vuxna /
Gymnasieskola /		Utbildning i svenska för invandrare
		Utbildning i svenska för invandrare


Gymnasiesärskola		Förskola
39		Förskola
	62

	2013
		17 Fritidshem och annan
Grundskola /	91	pedagogisk verksamhet
Grundskola /	91
Grundsärskola		6 Förskoleklass

Källa: Statens skolverk.

8.1Övergripande mål och måluppfyllelse av vissa riktade statsbidrag

I skollagens (2010:800) inledande kapitel anges övergripande mål som gäller hela skolväsendet. Enligt dessa ska alla barn och elever, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet. Utbildningen ska också vara lik- värdig oavsett var i landet den anordnas. För varje skolform finns vidare

särskilda mål som närmare beskrivs under respektive avsnitt i lagen.

109

Skr. 2014/15:102 Om inget annat anges ingår i redovisningen nedan skolor vars huvudman är en kommun, en enskild eller ett landsting. I grundskolans statistik ingår sameskolans verksamheter som staten är huvudman för. Redovisningen av uppgifterna för kommungrupperna avser däremot endast kommunala huvudmän.

Statens skolverk är statistikansvarig myndighet för skolväsendet och publicerar uppgifter om barn, elever, personal, kostnader och utbild- ningsresultat fördelat per verksamhetsform och skolform. Om inte annat anges är underlagen i detta avsnitt hämtade från Statens skolverks stati- stik.

Vissa av uppgifterna för läsåret 2014/15 och vissa uppgifter för 2014 bygger på preliminär statistik och måste därför bedömas med viss försiktighet. Kostnadsuppgifterna i detta avsnitt skiljer sig något från uppgifterna i skrivelsens övriga avsnitt. Skillnaderna beror på att olika kostnadsbegrepp används. Kostnadsutvecklingen redovisas i löpande priser.

Måluppfyllelse av vissa riktade statsbidrag

	Karriärstegsreformen
	Två nya karriärsteg för lärare, förstelärare och lektor, infördes 2012i
	syfte att förbättra elevernas måluppfyllelse samt höja läraryrkets status
	och attraktionskraft. Kommunala och enskilda huvudmän har enligt
	förordningen (2013:70) om statsbidrag till skolhuvudmän som inrättar
	karriärsteg för	lärare möjlighet att ansöka om	statsbidrag för en
	löneförhöjning	om 5 000 kronor per månad	för en förstelärare
	(85 000 kronor per år inklusive sociala avgifter) och 10 000 kronor per
	månad för en lektor (170 000 per år inklusive sociala avgifter). Syftet
	med statsbidraget är att stimulera skolhuvudmän att inrätta karriärsteg för
	särskilt yrkesskickliga lärare. Statbidraget betalas ut av Statens skolverk
	efter rekvisition två gånger per år. Statens skolverk betalde under 2014 ut
	ca 604 miljoner kronor i statsbidrag för karriärtjänster till skolhuvudmän.
	Kommuner och enskilda huvudmän har enligt Statens skolverk fram
	t.o.m. hösten 2014, i grundskolan och övriga skolformer, inrättat drygt
	12 000 tjänster som förstelärare eller lektor. Huvuddelen av dessa tjänster
	avser förstelärare och dessa är jämnt spridda i landet.
	Omsorg på kvällar, nätter och helger
	År 2013–2016 kan kommuner söka statsbidrag för att tillhandahålla
	omsorg på kvällar, nätter och helger. Statsbidraget ska stimulera
	kommuner att i ökad omfattning erbjuda omsorg när förskola eller
	fritidshem inte har öppet. År 2014 beviljades 170 kommuner bidrag om
	totalt ca 30 miljoner kronor när de erbjöd omsorg i minst 30 timmar per
	barn och månad. Detta var en ökning med 27 nya kommuner jämfört med
	2013.
	Utbildning för barn som vistas i landet utan tillstånd
	Vårterminen 2014 fördelade Statens skolverk 25 miljoner kronor i stats-
110	bidrag till kommuner för utbildning av barn som vistas i landet utan till-

stånd. Statsbidraget fördelas proportionellt till samtliga kommuner som ansöker om bidrag efter ett fördelningstal som fastställs för varje kommun. Statens skolverk fastställer fördelningstalet utifrån ett medel- värde av antalet asylsökande barn i åldern 6–17 år i kommunen under de tre senaste åren före ansökan.

Ökad undervisningstid för nyanlända elever

År 2013–2016 pågår en försöksverksamhet i syfte att nyanlända elever ska få mer tid till undervisning i svenska eller svenska som andraspråk för vilken statsbidrag lämnas. Undervisningen ska stärka elevernas kunskaper i svenska språket och omfatta minst 105 timmar per läsår utöver den ordinarie undervisningen. År 2014 deltog 67 huvudmän och 2 491 elever i försöksverksamheten och det maximala bidragsbeloppet uppgick till 7 000 kronor per elev.

Statsbidrag för gymnasial lärlingsutbildning

Från och med den 1 juli 2011 finns gymnasial lärlingsutbildning som en permanent alternativ studieväg inom gymnasieskolans yrkesutbildning. För att stimulera anordnandet av lärlingsutbildning lämnas statsbidrag till skolhuvudmän för bl.a. ersättning till arbetsplatser som tar emot lärlingar. Statens skolverk fördelar statsbidragen till huvudmännen.

Bidraget har höjts successivt och den senaste höjningen i januari 2014 innebär att det totala bidraget per lärling och år uppgår till maximalt 67 500 kronor. Av dessa medel kan huvudmannen beviljas högst 10 000 kronor för utvecklingskostnader för lärlingsutbildningen. Högst 57 500 kronor får lämnas till den arbetsplats som tar emot lärlingen, varav 10 000 kronor endast får utbetalas om lärlingen har en utbildad handledare.

Läsåret 2013/14 betalade Statens skolverk ut drygt 298 miljoner kronor i statsbidrag för gymnasial lärlingsutbildning. Av dessa gick 62 miljoner kronor till bidrag för utveckling av utbildningen och 236 miljoner kronor användes för ersättning till de arbetsgivare som tog emot elever. Höst-

terminen 2014 utbetalades statsbidrag för	totalt 7 435 elever	(varav
38 procent kvinnor och 62 procent män)	i lärlingsutbildning,	vilket

innebar en ökning av antalet elever med drygt 20 procent jämfört med föregående år. Andelen elever som påbörjade lärlingsutbildning i gymnasieskolans år 3 var högre än föregående läsår. Statens skolverk bedömer att ökningen i huvudsak beror på en förändring i gymnasie- förordningen (2010:2039) som tydliggör att eleven kan påbörja lärlings- utbildning under år 3.

De enskilda huvudmännen var färre i antal, men hade fler elever, läsåret 2013/14 än läsåret innan. Sammanlagt utbetalades statsbidrag till 16 enskilda huvudmän och 98 kommunala huvudmän läsåret 2013/14. För läsåret utbetalades sammantaget ca 112 miljoner kronor i statsbidrag till kommunala huvudmän, varav 88 miljoner avsåg ersättning till arbets- givare. Till enskilda huvudmän utbetalades ca 185 miljoner kronor, varav 147 miljoner kronor avsåg ersättning till arbetsgivare.

Utöver det ovan nämnda statsbidraget lämnas sedan våren 2014 bidrag till kommunala utvecklingsinsatser för att öka antalet elever inom

Skr. 2014/15:102

111

Skr. 2014/15:102 gymnasial lärlingsutbildning. Totalt 24 miljoner kronor fördelades till 35 kommunala huvudmän för detta ändamål 2014.

Statsbidrag för yrkesvux och lärlingsvux

Staten har fortsatt att erbjuda specialdestinerade statsbidrag avseende platser i yrkesinriktad vuxenutbildning på gymnasial nivå (yrkesvux) och lärlingsutbildning för vuxna (lärlingsvux). Syftet med satsningarna är främst att underlätta omställningen vid arbetslöshet och nå personer utan gymnasial yrkesutbildning eller med en gymnasial yrkesutbildning som behöver kompletteras. Av Statens skolverks uppföljningsrapport (2013/00621) framgår att kommunerna anser att yrkesvux och lärlings- vux behövs och att satsningarna i kommunerna upplevdes som lyckade. Många kommuner har även framfört att lärlingsformen är en bra utbildningsform för vuxna.

År 2013 deltog ca 33 500 elever i yrkesvux, varav 68 procent var kvinnor och 32 procent män. Nästan en tredjedel av eleverna var 20– 24 år. Sammanlagt 210 elever deltog i särvux. Den största andelen elever fanns inom området vård och omsorg (46 procent).

År 2013 deltog 3 301 elever i lärlingsvux, varav 60 procent var kvinnor och 40 procent män. Av eleverna var 40 procent 20–24 år. Av dessa elever deltog 238 i särvux. Andelen elever var störst inom inriktningarna omvårdnad (20 procent) samt restaurang och livsmedel (15 procent).

8.2Förskola

8.2.1Nationella mål

Förskolan ska enligt skollagen stimulera barns utveckling och lärande samt erbjuda barnen en trygg omsorg. Kommunerna är enligt lagen skyldiga att erbjuda barn förskola fr.o.m. ett års ålder i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller om barnet har ett eget behov på grund av familjens situation i övrigt. Barn vars föräldrar är arbetslösa eller föräldralediga ska erbjudas för- skola minst 15 timmar i veckan. Alla barn ska erbjudas avgiftsfri för- skola minst 525 timmar per år fr.o.m. höstterminen det år barnet fyller tre år (allmän förskola). När vårdnadshavare har anmält önskemål om för- skola med offentlig huvudman ska kommunen erbjuda barnet detta inom fyra månader.

I förskolans läroplan formuleras en värdegrund och uppdrag samt mål och riktlinjer för verksamheten. Målen är formulerade på ett sådant sätt att lärandet ska kunna ske i lekfulla former och med hänsyn till varje barn. Läroplanen innehåller inte mål eller normer för vad enskilda barn ska ha uppnått vid olika tidpunkter. Förskolans läroplan gäller för alla förskolor, oavsett om huvudmannen är kommunal eller enskild. Läro- planen har en vägledande funktion för verksamheten pedagogisk omsorg.

112

8.2.2

Måluppfyllelse

Skr. 2014/15:102

Svenskt Kvalitetsindex

Enligt Svenskt Kvalitetsindex 2014 var svenska föräldrar nöjda med sina barns förskola. Av de inom skolområdet undersökta verksamheterna förskola, grundskola och gymnasieskola var kundnöjdheten högst inom förskolan, där 77 procent av föräldrarna angav att de var nöjda med verksamheten. Detta var dock en minskning jämfört med 2013, då kund- nöjdheten inom förskolan var 79 procent.

Förskoleplats i tid

När vårdnadshavare har anmält önskemål om förskola med offentlig huvudman ska kommunen, som ovan anförts, erbjuda barnet plats i förskola inom fyra månader. Det finns dock kommuner som inte erbjuder förskoleplats i tid. Av de 77 kommuner som i samband med regelbunden tillsyn granskades av Statens skolinspektion 2014 var det 1 kommun som inte levde upp till det ovan nämnda kravet. År 2013 var det 1 av 56 kommuner som inte levde upp till kravet.

Utöver regelbunden tillsyn får Statens skolinspektion in anmälningar från föräldrar och elever om missförhållanden. År 2014 inkom, liksom föregående år, anmälningar om att kommuner inte hade erbjudit förskole- plats i tid. I 11 fall bedömde Statens skolinspektion att kommunen inte levde upp till kravet om att erbjuda förskoleplats inom fyra månader.

Personalens utbildningsbakgrund

Andelen anställda i förskolan med högskoleutbildning med pedagogisk inriktning uppgick till 53,5 procent 2013. Den vanligaste examen den anställde hade var förskollärarexamen. Andelen anställda med högskole- utbildning med pedagogisk inriktning var större i kommunala förskolor än i fristående förskolor, 56 procent respektive 42 procent.

8.2.3Prestationer

Hösten 2014 var drygt 481 000 barn inskrivna i förskolan, vilket mot- svarade 82 procent av alla 1–5-åringar. Detta var en minskning med 1,6 procentenheter jämfört med året innan. Uppgifter om det totala antalet barn i olika verksamheter redovisas i tabell 17 i bilaga 4.

Av samtliga barn inskrivna i förskolor 2014 gick 18 procent i fri- stående förskolor, vilket var en minskning med 2 procentenheter jämfört med året innan. Jämfört med läsåret 2004/05 hade andelen barn i fri- stående förskolor ökat från 17 till 18 procent (se diagram 8.2).

113

Skr. 2014/15:102	Diagram 8.2	Antal barn i förskola och i fristående förskola 2005–2014
	600 000
	500 000
	400 000
	300 000			Antal barn
	300 000
				Kommunala skolor
	200 000			Fristående skolor
	100 000
	0
	2005	2006	2007	2008	2009	2010	2011	2012	2013	2014
	Källa: Statens skolverk.

Andelen barn i fristående förskolor varierade 2014 mellan olika kommungrupper. Liksom föregående år var andelen barn i fristående förskola i genomsnitt störst i kommungruppen förortskommuner till storstäder med 31 procent. I kommungruppen varuproducerande kommuner gick i genomsnitt 7 procent av förskolebarnen i en fristående förskola.

Diagram 8.3 Antal inskrivna barn per årsarbetare och andel barn 1–5 år inskrivna i förskolan per kommungrupp 2014

Antal barn per årsarbetare

5,7

Antal inskrivna barn per årsarbetare

5,6

5,5	Andel av barn 1-5 inskrivna i förskola

5,4

5,3

5,2

5,1

4,9

4,8

4,7

Samtliga kommuner

Storstäder

Förortskommuner till storstäderna

Större städer

Förortskommuner till större städer

Pendlingskommuner

Källa: Statens skolverk.

Procent

Turism- och besöks- näringskommuner

Varuproducerande kommuner