I dagens samhälle där allt fler väljer att inte gifta sig utan leva under äktenskapsliknande förhållanden som sambor måste lagstiftningen också följa med.
I 1 kap. 1 § föräldrabalken stadgas att mannen i äktenskapet ska anses som barnets far. Det betyder att det inte behövs några som helst åtgärder för att fastställa faderskapet. Den som däremot får barn tillsammans med sin sambo förutsätts inte vara förälder till barnet utan detta skall fastslås genom en utredning hos socialtjänsten. Den är visserligen förenklad sedan några år tillbaka, men innebär ändå både kränkningar av föräldrars integritet och onödig byråkrati.
Det är provocerande att staten förutsätter att människor som sammanbor har sexuella kontakter utanför sitt förhållande på ett sätt som gifta personer enligt staten inte har.
Fastställandet av föräldraskap för sammanboende skapar också byråkratiska problem. I flera kommuner går detta inte att göra i förväg utan måste göras efter att barnet är fött, vilket leder till att ena föräldern är ensam vårdnadshavare under en tid och medan byråkratin maler på förloras dagar för jämställdhetsbonus. Det skapar också en otrygghet om något skulle ske i slutskedet av graviditeten eller precis efter att barnet fötts. Det är en viktig jämställdhetsfråga att även män ska anses vara far till sitt barn, även om man inte är gift.
Det är därför rimligt att även de som sammanbor under äktenskapsliknande former ska ha samma föräldraskapspresumtion som de som har gift sig. Om detta inte är genomförbart bör det övervägas om det inte skall vara en skyldighet för socialtjänsten att tillhandahålla fastställande av föräldraskap även innan barnet är fött.
.
|
Rickard Nordin (C) |
|