1984 avskaffade en förhållandevis knapp majoritet av riksdagen (186 röster mot 133) det generella straffbudet för lärare att ha sexuellt umgänge med s.k. underåriga elever, dvs. elever i åldern 15 till 18 år. Samtidigt avskaffades också det allmänna förbudet mot att sexuellt utnyttja underårigs beroendeställning.
Tunga remissinstanser som t.ex. Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Hovrätten för västra Sverige, Socialstyrelsen, Skolöverstyrelsen, Lärarnas riksförbund, Jämställdhetsombudsmannen och Föreningen Sveriges socialchefer motsatte sig avskaffandet av förbudet mot sexuellt umgänge mellan lärare och elev, bland annat därför att ett sådant sexuellt förhållande är helt oförenligt med lärarens uppgift att vara opartisk i sin betygsättning och bedömning av eleverna och i sitt förhållande till dem.
I sexualbrottslagen från 2005 införs dock en bestämmelse om att den som sexuellt utnyttjar en person i beroendeställning döms till fängelse i högst två år. Detta är dock inte tillräckligt, anser jag.
Det är orimligt att riksdagen som lagstiftande organ sänder ut olika signaler, vilket blir följden när man på olika sätt motverkar sexuellt utnyttjande av barn och ungdomar – även när utnyttjandet försiggår i utlandet – men samtidigt låter det vara tillåtet med sexuellt umgänge mellan lärare och underåriga elever.
.
|
Tuve Skånberg (KD) |
|