Sverige är på många sätt unikt när det gäller teckenspråkets ställning. Som första land i världen beslutade Sveriges riksdag 1981 att erkänna det svenska teckenspråket som de dövas första språk. Det innebär att döva sedan dess har rätt att få skolundervisning och samhällsinformation på sitt språk.
I dag uppskattas antalet döva i världen till ungefär 70 miljoner, varav cirka 13 000 finns i Sverige, medan antalet teckenspråksanvändare, där också teckenspråkstolkar, anhöriga och vänner till döva ingår, beräknas uppgå till runt 100 000 personer i vårt land.
Riksdagen har beslutat om ett tillkännagivande för regeringen om meritpoäng för teckenspråk. För att inte missgynna de elever som väljer att studera teckenspråk på avancerad nivå i gymnasieskolan bör ämnet likställas med moderna språk i fråga om meritpoäng.
Enligt en grov beräkning arbetar ca 250 outbildade teckenspråkslärare i landet. Tyvärr saknas det idag en lärarutbildning där behörighet ges för att undervisa i ämnet teckenspråk på grundskola och gymnasieskola. Skolverket har glädjande nog bidragit till vissa satsningar för teckenspråkslärare, bl.a. 20-poängsutbildning i teckenspråk vid universitetet i Örebro. Men frågan är om detta räcker. Sedan dess har det införts krav på lärarbehörighet, vilket ytterligare ökar behovet av utbildning av teckenspråkslärare.
Det är ett problem att det saknas tillräckliga lärarresurser för att tillgodose de dövas behov. Med fler utbildade lärare kommer teckenspråket att spridas i samhället, vilket kommer att starkt förbättra jämlikheten för döva i Sverige.
Universitet och högskolor ansvarar för utbudet av högskoleutbildningar. Men för att en högskola ska se behovet och möjligheten kan det behövas ett tydliggörande av bristsituationen. Därför anser vi att en översyn behöver göras av behovet av en teckenspråkslärarutbildning. Detta bör ges regeringen till känna.
.
|
Lars-Axel Nordell (KD) |
|