Kan någon föreställa sig hur det skulle vara att inte kunna gå på bio, teater, konserter, kaféer, konstutställningar, marknader, föredrag, kvällskurser m.m. därför att man mår så fruktansvärt dåligt av de elektromagnetiska fält och den mikrovågsstrålning som finns i dessa miljöer?
Trots att man har tagit bort mobil, tv, radio, dator, kyl och frys i det egna hemmet mår man dåligt. Det kan vara grannens trådlösa nätverk eller mobilstationer i närheten, sådant som man inte själv kan påverka. Då kan man inte längre bo kvar i sitt eget hem. Man har helt plötsligt inget hem. Så har många elöverkänsliga det i vårt land i dag.
Socialstyrelsen bekräftade 2009 att elöverkänslighet är ett funktionshinder och att avsaknaden av bevisning om samband mellan exponering av elektromagnetiska fält och besvär inte får leda till att enskilda undanhålls det stöd vederbörande är i behov av.
Svårt elöverkänsliga kan inte använda mobiltelefon. Då är den fasta telefonen enda alternativet för att beställa mat och hålla kontakt med anhöriga och myndigheter och som livlina för hjälp vid akut nödläge.
Det räcker inte att följa forskning och utveckling för att upptäcka möjligheterna till lämpliga åtgärder. Det finns hundratals människor som år ut och år in lever i glesbygden för att inte ytterligare försämras. Då de av olika skäl måste besöka samhället för att handla, gå till läkare m.m. blir de ännu sämre. De har ingen annanstans att ta vägen. De är flyktingar i eget land. De har ingen framtid, tvärtom tänker de med oro på hur det skall bli när de hamnar på sjukhus eller ska bo på ett äldreboende.
De flesta elöverkänsliga kan med vissa justeringar bo kvar i sina hem. För att de ska få det stöd de har behov av kan kompletterande insatser i hemmet behövas i större utsträckning än för personer utan elöverkänslighet. Regeringen bör se över möjligheterna att vidta åtgärder som underlättar för elöverkänsligas situation enligt ovanstående. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
.
|
Roland Utbult (KD) |
|