Sammanbrottsutredningen 2010 redovisar att 30 procent av placerade barn under 10 år omplaceras. Enligt socialtjänsten beror det på familjehemmen som säger upp uppdragen. Denna bild delas inte av familjehemsorganisationerna som istället menar att sammanbrotten då det gäller små barn beror på samarbetssvårigheter mellan vuxna. Inga barn ska behöva omplaceras på grund av att vuxna inte kan hålla sams.
Anknytning bör väga tyngre i ärenden som gäller placerade barn, särskilt i frågan om var ett barn ska bo. Domstolarna måste bli bättre på att beakta barnets perspektiv.
För lite har gjorts för att kvalitetssäkra familjehemmens uppdrag. Vad är
anledningarna till att de lyckas i 90 procent av fallen? Vilka är framgångsfaktorerna?
En översyn bör göras kring familjehemmens uppdrag och hur man undviker sammanbrott som resulterar i omplacering av barn. Detta bör ges regeringen till känna.
.
|
Roland Utbult (KD) |
|