I Sverige lever 50 000 personer med hepatit C. Sjukdomen är allvarlig och smittsam. Det finns inget vaccin mot hepatit C, till skillnad mot hepatit A och B. Världshälsoorganisationen (WHO) har också lyft fram hepatit C som ett allvarligt ohälsoproblem och instiftat världshepatitdagen den 28 juli, i syfte att uppmärksamma sjukdomen.
Den som har hepatit C kan leva med sjukdomen utan att vara medveten om det eftersom man kan vara utan symptom under lång tid eller ha symptom som kan förväxlas med andra sjukdomstillstånd. Detta innebär att man också är omedveten om att man kan smitta andra. Men sjukdomen måste behandlas då den förutom smittrisken kan leda till svåra leverskador som skrumplever och levercancer. Var fjärde fall av levercancer orsakas av hepatit C.
I Sverige sprids infektionen framför allt bland missbrukare via orena sprutor men kan också överföras till sjukvårdspersonal i samband med kontakt med smittade personer. Enligt Statens smittskyddsinstitut rapporteras i Sverige årligen totalt cirka 2 000 fall av hepatit C, varav 100–150 bedöms vara nysmittade. Den vanligaste smittvägen i Sverige är injektionsmissbruk, men för en stor del av fallen saknas information om smittväg, vilket kan bero på att man kan ha burit på viruset länge utan symtom. 2014–2016 introduceras en rad nya läkemedel mot hepatit C. Cirka 95 procent av patienterna kan botas genom en behandling som pågår under ett par månader. För varje person som botas så minskas risken för att andra ska smittas och på sikt kan hepatit C rent teoretiskt utrotas.
I Sverige är det flera olika myndigheter som har olika former av ansvar för hepatit C. Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten och Arbetarskyddsstyrelsen har alla olika typer av ansvar för att förebygga spridning av hepatit med delvis lika målgrupper. Men ingen har ett helhetsansvar. Sverige saknar samordning. Skottland har ungefär lika stor population av patienter med hepatit C som Sverige. Skottland och Sverige är på många sätt lika varandra. Men i Skottland har man insett att problemet med hepatit C är komplicerat och att det krävs en samordning för att minska spridningen av hepatit C. Sedan 2006 finns därför en nationell handlingsplan för hepatit C i Skottland.
Nu när många och svåra prioriteringar tvingas fram är behovet av en svensk nationell handlingsplan mot hepatit C viktig. En handlingsplan bör beakta både hur smittspridning kan minskas och ta ställning till vilka patienter som ska prioriteras vid behandling av hepatit C. En handlingsplan skulle också förhindra lokala skillnader i behandling som vi sett allt för många exempel av vid andra sjukdomar, bland annat cancer. Därför bör regeringen ta initiativ till en samordnad nationell handlingsplan mot hepatit C som också inbegriper utbildningsinsatser för att säkerställa att den kunskap som finns om hur man minskar risken för spridning av hepatit C utnyttjas på bästa sätt.
.
|
Per Lodenius (C) |
|