Sverige är tyvärr ett av de länder i världen där flest brott sker relaterat till s.k. djurrättsaktivism, som framför sina åsikter på ett olagligt och utomparlamentariskt sätt. De använder våld eller förstörelse för att genom rädsla tvinga fram förändringar som de olagligen vill påtvinga samhället. Vi talar om mordbränder, mordhot, våldsam skadegörelse och beskyddarverksamhet. De som utsätts för detta är ofta fiskaffärer, minkfarmar, läderbutiker, slakterier, hönsfarmar mm.
Grundproblemet är att få fall av djurrättsaktivism har lett till identifiering av gärningsman eller åtal. Företagare som bedriver olika former av verksamhet där djur är inblandade har fått öka sin säkerhet och känner ökad oro för nya attacker. Det är oacceptabelt att seriösa näringsidkare utsätts för brott och att risken för kriminella att åka fast vid denna typ av brottslighet är liten. I ett rättssamhälle ska ingen kunna sätta sig över lagen och genom utomparlamentariska metoder och våld påtvinga andra människor förändringar som en ytterst liten minoritet önskar.
I andra länder har polisen satsat resurser och infört specialgrupper för att stävja denna typ av brottslighet, med goda resultat. Detta bör ske även i Sverige. En bättre kommunikation mellan djurhållare och poliser i syfte att kartlägga och få stopp på djurrättsaktivismen i Sverige är också önskvärd. Människors rädsla och oro ska tas på allvar och uppmärksammas. Rättsväsendet måste därför på ett tydligare sätt bekämpa och markera mot s.k. djurrättsaktivism än vad som görs idag.
.
|
Lars-Arne Staxäng (M) |
|