Suicidfallen i Sverige har minskat i antal men uppgår fortfarande till ca 3,5 gånger fler än antalet omkomna i trafiken. Särskilt oroande är att antalet självmord i åldrarna under 24 år inte minskat sedan 1990-talet. Sveriges regering har formulerat en nollvision om självmord, det vill säga att ingen ska behöva dö till följd av suicidier.
De allra flesta som begår suicidier har en psykiatrisk diagnos, men när någon gjort ett suicidförsök kommer den individen först till en somatisk akutmottagning. Personal inom den somatiska vården har oftast inte specifik utbildning i bemötande och omhändertagande av suicidnära personer. Innan en suicidal individ gör ett suicidförsök kanske han eller hon uttrycker sin suicidavsikt, direkt eller indirekt, inför personal inom en skola, socialtjänsten, ett religiöst samfund, polisen, primärvården, hemtjänsten, ett äldreboende eller liknande. Inte heller de anställda inom dessa olika verksamheter har alltid suicidologisk utbildning.
Det vore därför värdefullt om personal utanför den psykiatriska vården som möter suicidnära personer har fått utbildning i bemötande och omhändertagande. På så sätt skulle många suicidala personer tidigare få hjälp, och dödsfall till följd av suicider skulle kunna undvikas i högre grad än i dag.
Förslagsvis skulle detta kunna ske genom att samtliga högskoleutbildningar som leder fram till ett yrke där man möter människor i utsatta situationer – utbildningarna till läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, psykolog, arbetsterapeut, socionom, fritidspedagog, barnskötare, grundskole- och gymnasielärare, präst, pastor, diakon, polis m.fl. – fick ett obligatoriskt kursmoment i suicidologi som behandlar grundläggande suicidologiska fakta, bemötande och omhändertagande av suicidnära personer.
Utformandet av dessa utbildningar kan uppdras åt NASP, Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa vid Karolinska Institutet, som är statens expertenhet i suicidologi.
.
|
Tuve Skånberg (KD) |
|