Under Alliansregeringens åtta år gick Sverige från att vara det land i världen som hade det högsta samlade skattetrycket till att vara nummer fem, efter Danmark, Frankrike, Belgien och Italien. Inte minst införandet av jobbskatteavdraget, men även halverade arbetsgivaravgifter för unga och RUT- och ROT avdragen bidrog till detta. Nödvändiga och viktiga reformer för att få fart på svensk ekonomi och för att få fler människor i arbete. Dock är plats nummer fem när det gäller värdens högsta skatter en föga hedrande eller bra placering. I dag ligger det genomsnittliga skattetrycket inom EU på 35,8 procent och inom hela OECD på 34,1 procent. Sveriges skattetryck ligger på 44,3 procent.
Ett annat ibland nästan lika stort bekymmer är skattesystemets komplexitet. När den stora skattereformen genomfördes 1990–91 var man överens om en ganska enkel princip. Inkomstskatten för de allra flesta skulle ligga runt 30 procent (enbart kommunalskatt), kapitalbeskattningen skulle vara 30 procent och bolagsskatten skulle vara 30 procent. Endast de med de allra högsta inkomsterna skulle betala statlig inkomstskatt, 20 procent. Därigenom fick alla behålla åtminstone 50 procent av de pengar de tjänat ihop. Man eftersträvade helt enkelt att göra beskattningen av olika inkomstslag likvärdig, och därigenom göra skattesystemet begripligt och transparant. Därefter har inkomstskatterna höjts. Dels genom att flertalet kommuner och landsting sedan dess höjt kommunalskatten, så att den samlade kommunala utdebiteringen i dag i genomsnitt ligger en bra bit över 30 procent, och i vissa fall ända upp mot närmare 35 procent.
Därtill har den s.k. värnskatten införts med ytterligare 5 procent statlig inkomstskatt för de högsta inkomstlägena, samtidigt som också allt fler betalar statlig inkomstskatt på sin inkomst. Bolagsskatten har på senare år sänkts till 22 procent, vilket förvisso har varit nödvändigt ur ett internationellt konkurrensperspektiv, men det har också gjort att vi rört oss längre och längre bort från de enkla principerna i 1990–91 års skattereform.
Värnskatten strider mot en viktig princip som lades fast i samband med den stora skattereform som genomfördes av Socialdemokraterna. I denna skattereform slogs det fast att ingen skulle betala mer än 50 procent i inkomstskatt. ”Hälften kvar” löd parollen. Värnskatten är i dag ingen skatt på höga inkomster. Dess existens kan inte motiveras utifrån något statsfinansiellt perspektiv. Statens finanser är stabila och vår statsskuld faller dels med anledning av amorteringar, dels som andel av BNP. Värnskatten är däremot en skatt på högre utbildning.
På senare år har ett antal reformer genomförts som inneburit att det införts nya former av skattereduktion och avdragsmöjligheter. För att få effekt på sysselsättning och samhällsekonomi med relativt begränsade skattesänkningar har det varit nödvändigt att med precision rikta dessa skattesänkningar så att de fått största möjliga effekt.
Regeringen bör sålunda få i uppdrag att se över hur skattesystemet kan bli mer lättöverskådligt och transparant.
.
|
Boriana Åberg (M) |
|