Radio- och tv-avgiften, som på den tiden hette tv-licensen, infördes 1956. Konstruktionen av det finansieringssystem som infördes för att bekosta public service-utbudet byggde då på en tydlig logik. tv-innehav var synonymt med att kunna ta emot Sveriges Televisions sändningar, och sändningar från några andra potentiella leverantörer fanns inte. Då det inte är gratis att producera tv-program var det förstås rimligt att dessa bekostades av dem som faktiskt utnyttjade tjänsten.
Idag är läget annorlunda. Vi har ett stort utbud av kanaler och ett nästan lika stort tekniskt utbud som helt ändrat tv-landskapet. I samband med detta har vilsenheten kring public service-uppdraget och dess finansiering tilltagit. I och med att även SVT gått i en riktning där en stor del av utbudet även går att ta del av via internet finns public service-utbudet idag lätt tillgängligt via datorer, mobiltelefoner och surfplattor.
En mycket viktig sak skiljer dock exempelvis en surfplatta från en tv. Den förra har många andra användningsområden än att just titta på tv. Det är till och med så att ytterst få kan antas ha införskaffat en surfplatta, dator eller mobiltelefon med det primära syftet att se på tv. Denna oklarhet har nyligen hanterats i Högsta förvaltningsdomstolen, som i en dom från den 13 juni 2014 slagit fast att en dator med internetuppkoppling inte är en avgiftspliktig tv-mottagare. De hushåll och företag som betalat radio- och tv-avgift och som endast innehaft dator/surfplatta/mobiltelefon får betalda avgifter tillbaka.
Givet det moderna medielandskapet är det enda rimliga att tv-avgiften avskaffas till förmån för en finansiering via skattsedeln, detta då public service är att betrakta som ett allmänintresse samtidigt som man slipper den godtyckliga kopplingen till tv-innehavet och den mer eller mindre godtyckliga kopplingen till olika varianter på teknisk apparatur. En sådan modell skulle också ha fördelen att den kontrollapparat vars enda syfte är att administrera och driva in avgiften skulle kunna avskaffas. Sammantaget skulle en förändrad finansieringsmodell gynna såväl public service-företagens möjligheter till en långsiktig planering som allmänhetens förtroende för systemet.
.
|
Hans Rothenberg (M) |
|