Under de senaste åren har militärdiktaturen i Burma/Myanmar gått i en demokratisk riktning och genomfört vissa viktiga reformer. År 2010 släpptes exempelvis oppositionsledare Aung San Suu Kyi fri i samband med att allmänna val hölls för första gången på 20 år. År 2011 var ytterligare en milstolpe då en civil regering valdes och 2012 valdes även många medlemmar av oppositionen in i parlamentet. Det är dock en lång väg kvar till fullvärdig demokrati och det pågår fortfarande allvarliga brott mot mänskliga rättigheter i landet. Landets minoriteter har det fortfarande svårt och det förekommer våldsamma övergrepp på olika folkgrupper. Sverigedemokraterna ser naturligtvis positivt på de reformer som genomförts i Burma men mot bakgrund av att situationen i landet är fortsatt allvarlig anser vi att man varit för naiv i bedömningen av det politiska läget i Burma. Gällande beslutet den 22 april 2013 att häva merparten av sanktionerna menar vi att man borde ha ställt tydligare krav vad gäller mänskliga rättigheter, politiska fångar, etniska konflikter och minoriteters rättigheter och ställning.
För att ha en fortsatt viktig övervakning av läget i Burma anser vi att FN:s rapportör för mänskliga rättigheter bör få vara kvar. Det är också av vikt att FN:s senaste resolution från april 2013 gällande mänskliga rättigheter i Burma får kvarstå.
I den fortsatta kontakten med Burma från Sveriges, FN:s och EU:s sida är det av stor vikt att Sverige verkar för att det ställs tydliga krav på Myanmar vad gäller fortsatta reformer innan ytterligare förmåner ges. Kraftiga förbättringar vad gäller respekt för mänskliga rättigheter behöver göras och politiska fångar friges. För att motverka etniska konflikter och få ett slut på det väpnade våld som råder behöver en politisk dialog inledas. Övergrepp från militärjuntan på minoritetsbefolkningar måste få ett slut och minoriteters rättigheter och ställning behöver säkerställas.
Karenfolket
Karenfolket är en buddhistisk och kristen minoritet med hemvist i sydöstra Burma. Sedan Burmas självständighet från den brittiska kolonialmakten 1948 har karenfolket varit utsatt för allvarliga förföljelser. Karenerna har vägrat att ge upp sitt språk, sin kultur och sina religiösa traditioner och för sedan flera decennier en väpnad motståndskamp mot den burmesiska diktaturen med syftet att skydda civila och vinna ökad autonomi inom den burmesiska statens ramar. I syfte att demoralisera den karenska gerillan har regeringstrupperna inriktat sig på att attackera civila mål. Under regeringsoffensiverna, som ofta antagit formen av etnisk rensning, har tortyr och våldtäkter riktade mot karenfolket varit vanligt förekommande. Cirka en miljon karener beräknas idag leva som internflyktingar inom Burmas gränser och mer än 100 000 karener har tagit sin tillflykt till flyktingläger i Thailand.
Trots att övergreppen mot karenfolket ännu är pågående och trots att inbördeskriget mellan karenerna och den burmesiska regimen är en av världens äldsta pågående konflikter, så har frågan rönt liten internationell och medial uppmärksamhet.
Vi menar att det är av stor vikt att regeringen intensifierar sina ansträngningar i syfte att fästa uppmärksamhet på karenfolkets utsatta situation samt intensifierar stödet för karenfolkets strävanden efter ökad autonomi, demokrati och mänskliga rättigheter.
Förtryck av muslimska minoriteter
Burma/Myanmar är ett land som bär på en rik och mångfasetterad kulturhistoria. Rent befolkningsmässigt består Burma endast till ca 70 % av den dominerande nationaliteten buddhistiska burmaner, medan den övriga andelen om ca 30 % utgörs av landets över hundra minoriteter.
Tyvärr finns det i landet även en historia av att förfölja de muslimska minoriteterna. Två relativt stora sådana folkgrupper är de muslimska rohingya och rakhin. Rohingyaminoriteteten är främst bosatt i Arakanområdet på gränsen mot Bangladesh, och utmärker sig, vid sidan av religionen, genom att de talar ett bengaliskt språk som bär likheter med cittagoniandialekten som talas i Bangladesh. Inte sällan refereras de också till som just bengaler.
Rakhinminoriteten bor längs kustremsan i väster, även de nära gränsen till Bangladesh. Rakhin erkänner sig till islam, men talar till skillnad ifrån Ronhingya burmesiska och ses ofta som burmesiska muslimer.
Tillsammans med andra mindre muslimska minoriteter utgör de ca 4 % av landets befolkning.
Sedan militärkuppen 1962 införde juntan gradvis bestämmelser som tog ifrån muslimerna deras medborgerliga rättigheter. Exempelvis kräver en lagstiftning från 1982 att Burmas medborgare tillhör en nationellt godkänd minoritet. Resultatet av denna lagstiftning blev att en stor del av landets muslimer med rötter i Indien eller Bangladesh – men även barn till burmesiska medborgare om de fötts utomlands och varit muslimer – har förnekats medborgarskap och gjorts statslösa. Detta har medfört att många muslimer i Burma blivit utestängda från offentliga anställningar, utbildning, sjukvård, samt att de till och med kan ställas inför rätta om de ingår äktenskap utan det tillstånd som bara medborgare kan få.
Vid sidan av diskriminerande lagstiftning har även betydande våldsamheter mot de muslimska minoriteterna förekommit på senare år.
Under juni 2012 utbröt exempelvis anti-muslimska upplopp i delstaten Arakan, vilka tvingade minst 125 000 människor på flykt. Enligt officiella källor brändes uppskattningsvis 2 528 hus ned till följd av oroligheterna – 1 336 tillhörande rohingyas och 1 192 tillhörande rakhiner. Satellitbilder tagna av Human Rights Watch visade på ytterligare cirka 2 304 förstörda byggnader. Detta innebär att minst 4 862 byggnader ödelades i Arakanprovinsen.
Efter oroligheterna i Arakan spred sig ett utbrett anti-muslimskt våld även till de centrala delarna av landet. Pådrivet av burmesisk-buddhistisk nationalism blossade de upp med full kraft 2013. Detta med stöd av den buddhistmunkledda och anti-muslimska ”969”-rörelsen. En av de värsta incidenterna inträffade i staden Maitila där ett mord på en buddhistisk munk fick situationen att urarta. Ca 1 000 personer genomförde under två dagar ett anti-muslimskt uppror som orsakade stor skadegörelse bland de muslimska kvarteren samt 44 människors dödad. Av dessa var 20 studenter och lärare på en muslimsk skola. Oroligheterna har enligt Human Rights Watch dessutom lett till ett försök från statens sida att tvångsförflytta en stor del av landets muslimska befolkning och sätta den i läger.
Sverigedemokraterna ser som sagt förvisso positivt på Burmas generella utvecklingsbana och den demokratiseringsprocess landet genomgår. Samtidigt anser vi att det är viktigt att situationen för de muslimska minoriteterna i Burma inte glöms bort i samband med fokus på demokratiseringsprocessen. Inte minst då många av våldsamheterna tycks härröra ifrån antimuslimska uppfattningar bland den buddhistiska majoritetsbefolkningen, och därmed även riskerar att fortskrida trots att den forna militärjuntans inflytande minskar. Vi Sverigedemokrater anser därför att det är viktigt att regeringen verkar för att uppmärksamma den utsatta situationen för muslimska minoriteter i Burma inom ramen för sitt utrikespolitiska arbete.
Associated Press. (2012), ”Both ethnic groups suffered in Myanmar clashes"-
Human Rights Watch (2013), "All You Can Do is Pray" Crimes Against Humanity and Ethnic Cleansing of Rohingya Muslims in Burma’s Arakan State
Human Rights Watch (2014), Burma: Government Plan Would Segregate Rohingya
UNHCR (2014), Myanmar: UN expert raises alarm on Rakhine State
.
|
Julia Kronlid (SD) |
|
|
Björn Söder (SD) |
Pavel Gamov (SD) |
|
Johnny Skalin (SD) |
Johan Nissinen (SD) |
|
Jeff Ahl (SD) |
|