Kulturarvsbrott är ett allvarligt och till synes växande problem vars effekter på samhället Brottsförebyggande rådet har beskrivit på följande sätt:
Det är genom fornlämningarna som vi får kunskap om vår historia. Det samlade fornlämningsbeståndet kan liknas vid en gigantisk historiebok där varje enskild fornlämning utgör en sida. Försvinner en fornlämning eller ett fornfynd utan dokumentation förloras viktiga pusselbitar i kartläggningen av vår historia. Det är som att riva ut en sida ur en bok som det bara finns ett enda exemplar av.
En liten, men ändå inte obetydlig, faktor i arbetet med att stävja kulturarvsbrott är att det finns ett fungerande system för att belöna den som upptäcker ett fornfynd och väljer att lämna in det till staten, snarare än att behålla det själv eller sälja det. Att detta system idag inte fungerar på ett tillfredsställande sätt är således ett allvarligt problem i sammanhanget. I ett remissvar från 2011 skriver Statskontoret följande:
Det är ett faktum att omhändertagandet av fornfynd länge har släpat efter vid Riksantikvarieämbetet. Så väl värdering av fyndigheterna som utbetalning av inlösen går långsamt. De stora balanserna är en källa till oro och riskerar att påverka allmänhetens förtroende för myndigheten negativt. Det är generellt viktigt att myndigheter fullgör sina uppdrag på ett effektivt sätt och det är därför rimligt att skärpa kraven på att Riksantikvarieämbetet handlägger sina ärendebalanser inom rimlig tid. I förlängningen av detta kan långa handläggningstider indikera att en myndighets verksamhet, organisation eller styrning behöver utvecklas eller ges en mera ändamålsenlig form.
Mot bakgrund av ovanstående föreslår vi att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen snarast möjligt bör återkomma med förslag kring hur omhändertagandet av fornfynd skall kunna förbättras.
.
|
Aron Emilsson (SD) |
|
|
Angelika Bengtsson (SD) |
Mattias Karlsson (SD) |
|
Cassandra Sundin (SD) |
Sara-Lena Bjälkö (SD) |
|
Runar Filper (SD) |
|