Vårt gemensamma kulturarv är en gemensam skatt som bidrar till att skapa en inre sammanhållning i vårt land och som gör det möjligt för enskilda att förstå och tolka sin historia.
Sverige har ur ett internationellt perspektiv ovanligt många och välbevarade kulturhistoriska föremål då vi under århundraden skonats från krig och andra destruktiva katastrofer.
Detta tillsammans med den goda viljan att göra våra kulturhistoriska föremål tillgängliga för allmänheten gör tyvärr också Sverige till en lukrativ marknad för kulturarvsbrott.
Stölder av kulturföremål från kyrkor och museer, olaglig utförsel av föremål med exportförbud, plundring av fornminnen, illegal handel med arkeologiska föremål och vrakplundringar är exempel på allvarliga brott mot vårt kulturarv. Brotten kan utföras av enskilda personer eller av organiserade ligor.
När det kommer till ekonomiska värden så är kulturarvsbrott jämförbart med narkotikahandel, handel med illegala vapen och trafficking.
Det som skiljer brottskategorierna åt är straffvärdena där kulturarvsbrott i jämförelse framstår som mycket lindriga. Detta gör kulturarvsbrott till en av de mest lukrativa branscherna inom den kriminella världen.
Denna typ av brottslighet hamnar idag tyvärr långt ned på polisens och åklagarnas prioriteringslista och allt för många brott klaras aldrig upp. En naturlig följd av vår ambition att stävja denna typ av brott blir att höja straffvärdena och förlänga preskriptionstiden för kulturarvsbrott.
.
|
Adam Marttinen (SD) |
|