Det svenska presstödet kom till på 70-talet under en tid när mediekonsumtionen och marknaden såg helt annorlunda ut. Inom några år kommer svenska skattebetalare att ha betalat omkring 20 miljarder kronor, mätt i dagens penningvärde, till olika mediekoncerner. Presstödet idag är inte bara otidsenligt utan det snedvrider även konkurrensen på marknaden och hämmar tillväxten av egenfinansierade tidningar.
Bakgrunden till stödet har varit att man utan det skulle få en allt för likriktad marknad och att det behövs stöd till tidningar för att kunna behålla en mångfald på området. Mot bakgrund av den digitala revolutionen håller inte detta argument längre. Man kan idag på internet ta del av forum, bloggar och nättidningar som helt utan statligt stöd bidrar till mångfald. Vi har också sett en utveckling med allt fler gratistidningar som idag läses av fler personer än de presstödsberättigade tidningarna. Det föreligger således ingen risk för ett mer likriktat medieklimat om presstödet avvecklades.
Som lagstiftare måste grunden vara att handskas ansvarsfullt med skattebetalarnas pengar, vilket gör det svårt att motivera att stora och ofta välkapitaliserade koncerner ska tilldelas hundratals miljoner ur statskassan varje år. Fri konkurrens bör råda även för dagstidningarna och det är rimligt att tidningar precis som företag får förlita sig på konsumenternas efterfrågan. Konkurrensverket har även slagit fast att presstödet begränsar en effektiv konkurrens på marknaden och riskerar att leda till att tidningarna har svagare incitament att effektivisera sin produktion.
Presstödet för lågfrekventa tidningarna är måhända ännu svårare att motivera. Stödet betalas ut till små och ofta tydligt politiserade tidskrifter med mycket små läsekretsar. Att staten finansierar öppet kommunistiska och andra extremistiska tidskrifter borde ha mycket begränsad folklig förankring.
I förlängningen skulle det gagna inte bara skattebetalarna utan även mediesverige om presstödet stegvis avvecklades under en tvåårsperiod.
.
|
Martin Kinnunen (SD) |
|