Svensk skola står inför en rad olika utmaningar. Från att en gång ha varit en skola i världsklass har resultaten i den svenska skolan försämrats drastiskt sedan 90-talets början. Samtidigt har skolan blivit stökigare, otryggare och mer segregerad.
Hösten 2009 kunde vi ta del av en rapport från den internationella kunskapsmätningen TIMMS (Trends in International Mathematics and Science Study), som visade att Sverige har sjunkit i rankningen vad gäller gymnasieelevernas kunskaper. Av de länder som deltog i mätningen hamnade Sverige på en jumboplats (plats nio av totalt tio) när det gäller kunskaperna i matematik och på plats fem i ämnet fysik. Det visade sig dessutom att andelen elever som har sämre kunskaper än en ”medelgod kunskapsnivå” nästan hade fördubblats och att endast 1 procent av gymnasieeleverna nådde upp till det högsta resultatet i matematik. I själva verket fanns det inget land som hade tappat så mycket som Sverige i den ovan nämnda undersökningen.
Resultatet är dock ingen nyhet i sig. Redan 2003 visade TIMMS-rapporten att svenska elever blivit allt sämre i ämnena matematik och naturvetenskap, en bild som förstärktes ytterligare i TIMMS-rapporten från 2007, i vilken det dessutom framkom att svenska elever hamnade under genomsnittet i EU och OECD i dessa båda ämnen, samt att det förekommer en ökad spridning mellan elever, det vill säga att klyftan mellan elever som presterar bra respektive dåligt ökar, med en ökad segregation som följd.
Även industriländernas ekonomiska samarbetsorganisation OECD visade i sin så kallade PISA-rapport (Programme for International Student Assessment) år 2003, där man jämförde skolresultat från 41 länder (varav 30 medlemmar i OECD), att det hade gått utför med Sverige jämfört med undersökningen 2000 vad gäller ämneskunskaper, problemlösning och disciplin. PISA-rapporten från 2006 förstärkte denna bild ytterligare.
Värt att notera är att i PISA-rapporten från 2000 hade sju OECD-länder ett signifikant bättre resultat än Sverige. År 2003 var motsvarande antal åtta länder, och år 2006 var det så många som tolv OECD-länder som hade signifikant bättre resultat än Sverige. I PISA-rapporten från 2006 framkom dessutom att svenska elever låg på en genomsnittlig nivå i naturvetenskap och matematik, medan de i de två tidigare undersökningarna placerat sig strax över genomsnitten.
Under december 2013 kunde vi ta del av den omskakande presentationen från PISA:s senaste undersökning (PISA 2012). Denna rapport visade att resultaten i de centrala ämnena matematik, läsförståelse och naturkunskap fortsatt att sjunka på ett dramatiskt sätt. För första gången presterade svenska elever under OECD-genomsnittet i samtliga de tre ämnena. Rapporten var så alarmerande att inte enbart Sverigedemokraterna reagerade på rapporten, utan även skolvärlden, medierna och övriga riksdagspartier.
Återförstatligande av skolan
Redan år 2004, i samband med att Sverigedemokraternas handlingsprogram för skola och utbildning antogs, slog Sverigedemokraterna fast att skolan åter måste få ett statligt huvudmannaskap.
Anledningarna till detta ställningstagande är flera. En är att svensk skola tappat i kvalitet sedan år 1991 då den övergick från statligt till kommunalt huvudmannaskap. Andelen elever som lämnar nionde klass med ofullständiga betyg i kärnämnena har dessutom ökat sedan 90-talet. Samtidigt visar det sig att elever med särskilda behov har svårare att få stöd i dag. Vidare har arbetsmiljön i skolan – för såväl elever som lärare – försämrats. Detta har hänt samtidigt som arbetsbelastningen har ökat och fortbildningsinsatserna minskats.
Andelen obehöriga lärare har dessutom blivit allt fler sedan kommunaliseringen 1991, vilket inte minst är en följd av att läraryrket tappat i status sedan skolan kommunaliserades. Enligt Lärarnas Riksförbund (LR) saknar fler än 50 procent av lärarna som undervisar i grundskolan och gymnasiet tillräcklig utbildning.
Ytterligare en förklaring till den svenska skolans kräftgång är de senaste decenniernas massinvandring och mångkulturalistiska utgångspunkt. Det är uppenbart att många av de problem den svenska skolan i dag brottas med är en direkt följd av att det en gång trygga och homogena svenska samhället nu ersatts av ett hårt, kallt och segregerat mångkulturellt samhälle. Sverigedemokraterna är övertygade om att svensk invandringspolitik måste förändras i grunden om vi över huvud taget ska kunna återskapa en trygg och väl fungerande skola.
Hur de olika kommunerna prioriterar skolan, hur de prioriterar barns och ungdomars utbildning och därmed också framtidsutsikter, och hur stora resurser som satsas på skolan, varierar över landet. Även kommunernas ekonomiska situation varierar kraftigt. Det innebär att en välbärgad kommun som väljer att satsa på skolan har större chans att få en likvärdig och rättvis skola än exempelvis en problemtyngd utflyttningskommun med sviktande skatteunderlag.
Tanken är att svensk skola ska ge eleverna samma förutsättningar och samma kunskapsbas så att de klarar av att nå de uppsatta nationella målen oberoende av kön, socioekonomisk bakgrund eller var i landet man bor. Så är dock inte fallet i dag. Detta gör att skolan inte är likvärdig, utan att våra barn får olika kvalitet på sin utbildning beroende på var i landet de bor. Den likvärdiga skolan är i själva verket inget annat än en chimär.
En undersökning gjord av LR visar att hela 90 procent av det svenska folket i dag anser att skolan inte är likvärdig. Drygt hälften av dem som svarade på undersökningen tror att situationen skulle förbättras med en statligt finansierad skola. Vidare har LR i en tidigare undersökning visat att så många som 81 procent av lärarna, 75 procent av föräldrarna och 63 procent av eleverna anser att alla inte har en chans till likvärdig utbildning i dagens svenska skola. Vad gäller ett statligt huvudmannaskap var så många som 89 procent av lärarna och 66 procent av föräldrarna för ett sådant.
Ytterligare ett problem med dagens skola är det otydliga ledarskapet där stat och kommun delar på ansvaret, vilket skapat en problematisk situation. Situationen börjar bli ohållbar. Därför förordar Sverigedemokraterna att den svenska skolan snarast får ett statligt huvudmannaskap i syfte att ge våra barn och ungdomar rätten till en likvärdig och rättvis skolgång.
Tioårig grundskola
I dag går drygt 95 procent av alla sexåringar i förskoleklass. Andelen varierar dock från en kommun till en annan. Detsamma gäller kvaliteten på verksamheten. Det finns indikationer på att de barn som genomgår denna förberedande skolform får ett försprång gentemot de barn som inte gör det. Sverigedemokraterna menar att den i dag frivilliga förskoleklassen ska införlivas i grundskolan och därmed bli en obligatorisk del av grundskolan, som då blir tioårig. Argumenten för detta är många. Förutom att ge våra barn lika möjligheter, handlar det om att komma tillrätta med en lång trend med sjunkande studieresultat. Vi tror att ett införlivande av förskoleklassen i grundskolan där sexåringarna får möta behöriga lärare, kommer att leda till en förbättrad verksamhet med ökad kvalitet. Detta är en nödvändig åtgärd för att kvalitetssäkra skolstarten, samtidigt som det innebär att skolan ges möjlighet att fånga barnens behov i ett tidigare stadium och därmed försöka undvika senare problem med läs- och skrivsvårigheter.
Vi måste komma ihåg att det finns en vilja hos barn att lära sig, vilken måste tas tillvara. Därför menar vi att förskoleklassen ska bli mer av en riktig skola. Värt att notera i sammanhanget är att svenska skolbarn internationellt sett börjar skolan sent, samtidigt som de har ett färre antal undervisningstimmar. Vi menar att införandet av en tioårig grundskola är ett bra sätt att angripa detta problem på.
En modern gymnasieskola
I juni 2009 meddelade Skolinspektionen att hälften av gymnasieeleverna inte får godkänt i alla kurser och att en tredjedel inte når tillräckliga resultat för att studera vidare på högskola. Detta är ett mycket stort problem, inte minst eftersom konkurrensen på arbetsmarknaden är stor, men också för att det i dag är regel snarare än undantag att det krävs en genomförd gymnasieutbildning för att över huvud taget erhålla ett arbete.
Många ungdomar vill dock inte studera vidare efter gymnasieskolan utan föredrar en yrkesinriktad gymnasieutbildning som ger dem arbete direkt efter avklarade studier. Sverigedemokraterna är därför positivt inställda till dagens system med en tydligare uppdelning mellan yrkesinriktade och studieförberedande program, vilket förhoppningsvis leder till att fler elever lämnar gymnasieskolan med fullständiga betyg. Inte minst vad gäller de yrkesinriktade programmen är det av största vikt att gymnasieskolan utvecklar ett starkt samarbete med det lokala näringslivet.
Gymnasieskolans uppdelning mellan studieförberedande och yrkesinriktade program kräver dock en väl utbyggd vuxenutbildning. En person som valt att läsa ett yrkesförberedande program måste ges en reell möjlighet att läsa in de ämnen som saknas för att kunna sadla om och välja en väg inom högre utbildning. Komvux är också ett viktigt redskap för att säkerställa att vi har en utbildad befolkning som motsvarar de krav och önskemål som arbetsgivarna ställer.
Betyg från årskurs 4
Avskaffandet av betyg på grundskolans låg- och mellanstadium under 1970-talet har främst kommit att drabba barn från hem utan studietraditioner, en bild som förstärks av rapporten Betygssatta barn – spelar det någon roll i längden (2010).[1]
Att riksdagen beslutat att införa betyg från årskurs sex i grundskolan är något positivt och ett steg i rätt riktning. Sverigedemokraterna menar dock att betyg ska införas redan i årskurs fyra, då vi menar att barnen tidigt måste lära sig att tydliga utvärderingar och betyg är en naturlig och integrerad del av den svenska skolan, förutom andra fördelar betyg ger, inte minst ökade möjligheter att tidigt upptäcka barn i behov av stödinsatser.
Att införa betyg i årskurs fyra ter sig dessutom mer naturligt då eleverna börjar ett nytt stadium, mellanstadiet. Att tidiga betyg har en positiv inverkan ser vi för övrigt i vårt grannland Finland, där man valt att hålla kvar vid betygen i de lägre årskurserna.
Ett av huvudmålen med Sverigedemokraternas skolpolitik är att skapa en likvärdig skola där alla barn och ungdomar, så långt det är möjligt, ges samma rättigheter och möjligheter, en skola där ingen lämnas utanför och faller mellan stolarna. Vi är därför mycket tveksamma till möjligheten för rektorer att sätta sammanfattande betyg i samhällsorienterande (SO) respektive naturorienterande (NO) ämnen i årskurs sex. För att en likvärdig skola ska vara möjlig krävs det att betygssättningen är likvärdig över hela landet. Därför menar vi att denna möjlighet omedelbart ska tas bort.
Enligt en undersökning från Arbetsmiljöverket har nästan var tredje lärare utsatts för våld eller hot om våld på sin arbetsplats. I själva verket handlar var tredje anmälan till Arbetsmiljöverket om just skolan. En tidigare rapport från LR visar i sin tur att omkring hälften av landets lärare upplever att det blivit vanligare med hot och våld i svensk skola. Nästan var femte lärare oroas över att gå till sitt arbete på grund av våld och hot om våld. Våren 2005 hänvisade de båda lärarförbunden till en undersökning som gör gällande att 43 procent av lärarna varje dag tvingas att ta betydande lektionstid i anspråk för att lösa konflikter och för att försöka skapa trygghet och studiero i klassrummet.[2]
Samtidigt vittnar elever runt om i Sverige om ett hårdare skolklimat där elever – företrädesvis flickor och unga kvinnor – utsätts för tillmälen och sexuella trakasserier, ofta av förövare med invandrarbakgrund. Unga män berättar i sin tur om rån, misshandel och en allmänt otrygg skolmiljö. Statistik från Barn- och elevombudsmannen visar att 45 000 skolelever från fjärde klass upp till gymnasiet uppger att de mobbas och trakasseras i skolan.[3] I själva verket fördubblades anmälningarna om mobbning i skolan under 2010. Trots detta finns det ett stort mörkertal enligt Barn- och elevombudsmannen.
De senaste årens negativa förändring av den svenska skolan förskräcker. Vi måste komma ihåg att skolan är en arbetsplats och att elever såväl som lärare naturligtvis har rätt att kräva en väl fungerande arbetsmiljö, vilket knappast är fallet i dag.
Som ett led i detta arbete menar Sverigedemokraterna att det ska vara regel, och inte undantag, att flytta på elever som mobbar, slåss och inte fungerar i den normala skolsituationen. Det är i dag tillåtet för en skola att flytta på en elev, även om eleven och föräldrarna inte samtycker. Vår uppfattning är dock att denna möjlighet inte utnyttjas i tillräcklig omfattning. Fortfarande tvingas många mobbade, hotade och slagna elever gå till skolan med en klump i magen och möta sina plågoandar, vilket ofta får följden att man väljer att stanna hemma från skolan. Detta är ett dubbelt svek mot den som är utsatt för mobbning och är inte acceptabelt.
Sverigedemokraterna menar att regeringen skyndsamt ska utreda hur ett system med så kallade jourskolor ska kunna införas i samtliga svenska kommuner, dit den som inte fungerar i den normala skolsituationen ska kunna flyttas med omedelbar verkan. Dessa åtgärder syftar till att den som ägnar sig åt mobbning ska få hjälp att komma ut ur sitt destruktiva beteende, samt för att övriga elever ska ges en rimlig möjlighet till en trygg och lugn tillvaro med studiero i skolan. För att ytterligare betona vikten av en skola som genomsyras av ordning och reda, vill Sverigedemokraterna införa skriftliga ordningsomdömen från första klass.
Det är vår uppfattning att mobbning, sexuella trakasserier och utanförskap bäst motverkas genom ett aktivt agerande av lärare och skolledning. Vi vill samtidigt betona föräldrarnas ansvar för sina barns uppfostran. Därför är det av största vikt att även föräldrarna görs delaktiga i detta mycket viktiga arbete. För att öka skolornas möjligheter att aktivt motverka mobbning och andra trakasserier vill Sverigedemokraterna avsätta 450 miljoner kronor under budgetperioden för ändamålet.
Inte minst för att ytterligare förstärka trygghetssträvandena ser vi ett stort värde i bevarandet av de mindre skolenheterna, inte minst de bygdeskolor som fortfarande finns kvar. För att få ett fungerande samhälle i stort krävs att skolan lyckas med sin uppgift. Av den orsaken är det viktigt att låta grundskolan bygga på småskalighet. Sverigedemokraterna vill därför motverka trenden där mindre skolor läggs ned till förmån för större. I ett led att öka tryggheten för eleverna och för att motverka att skolorna blir för stora, menar vi att skolorna huvudsakligen bör delas upp i enheter om F–6 och 7–9. Det kan naturligtvis finnas tillfällen då det är motiverat att driva en enskild skola som en F–9-enhet. Centralt måste dock alltid vara att skolan inte blir för stor.
För att bekämpa otrygghet och psykisk ohälsa bland eleverna samt för att avlasta lärarkåren, som i dag tvingas ägna alltför mycket tid åt andra saker än ren kunskapsförmedling, avsätter vi 1 050 miljoner kronor under budgetperioden med syfte att genomföra en satsning på fler vuxna i skolan i form av framförallt fler skolsköterskor, skolpsykologer, kuratorer och administrativ personal. Det sistnämnda för att frånta administrativa uppgifter från den redan hårt belastade lärarkåren, så att den ges möjlighet att lägga mer tid på undervisning och kunskapsförmedling.
Avskaffa den obligatoriska modersmålsundervisningen
Skollagen stipulerar att förskolan, förskoleklass, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan samt gymnasieskolan ska erbjuda modersmålsundervisning. Detta gäller då det är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet eller då eleven har grundläggande eller goda kunskaper i språket.
Modersmålsundervisningen främjar inte assimilationen i det svenska samhället. Samtidigt är dess effekter för inlärning av det svenska språket mycket tveksamma. Vi vill i sammanhanget lyfta fram en undersökning från Danmark, där kommunernas forskningsenhet (AKF) kom fram till att det inte finns några statistiska bevis för att elever som fått modersmålsundervisning visar bättre resultat i läsning, matematik eller naturvetenskap än de elever som inte fått modersmålsundervisning. Resultatet fick politikerna i Danmark att helt lägga ner modersmålsundervisningen för att i stället satsa mer pengar på specialundervisning och på det danska språket.
Sverigedemokraterna vill se samma utveckling i Sverige. I huvudsak anser vi att modersmålsundervisningen är ett intresse för den enskilda familjen, som då också ska stå för kostnaderna samtidigt som undervisningen alltid ska ligga utanför ordinarie skoltid. För närvarande är det i princip kommunerna som finansierar modersmålsundervisningen men vi yrkar på att skollagen ändras så att ingen tvingande lag föreskriver obligatorisk modersmålsundervisning – de nationella minoritetsspråken undantagna.
Satsning på barn med särskilda behov
Dagens skola kännetecknas allt mer av att elever ska lära sig på egen hand genom att själva söka information. Traditionella prov ersätts ofta av redovisningar och olika typer av grupparbeten, samtidigt som det blir allt viktigare att lärande måste vara roligt. Lärarrollen har kommit att undermineras och i allt större utsträckning enbart utgöra en organisatorisk funktion som skall uppmuntra fria studier och fritt forskande. Att så verkligen är fallet förstärks av TIMMS (2009) som visar att Sverige har mindre undervisningstid än övriga länder som ingår i studien och mer tid för individuellt arbete, vilket också påverkar resultaten. Det är tydligt att eleverna behöver fler lärarledda lektioner i de aktuella ämnena – av behöriga och kompetenta lärare.
För de elever som tidigt kan ta ansvar, som kommer från studievana hem och som är studiemotiverade, kan dessa studiemetoder fungera. Den många gånger kravlösa skolan riskerar dock att missgynna i första hand studiesvaga elever och barn med särskilda behov, eftersom dessa oftare behöver tydliga ramar och mål samt extra hjälp för att kunna prestera. Genom en ökad satsning på barn med särskilda behov samt en återgång till en kunskapsinriktad skola, förbättras möjligheterna avsevärt att sätta in lämpliga hjälpinsatser och i ett tidigare stadium fånga upp och stötta elever som halkar efter. Totalt satsar Sverigedemokraterna 1 miljard kronor under budgetperioden för att hjälpa barn med särskilda behov.
Matematiksatsning i grundskolan
Sverige är ett ingenjörsland. Det svenska välståndet bygger i hög utsträckning på ett framgångsrikt exploaterande av tekniska innovationer. Mot bakgrund av matematikens och naturvetenskapens oersättliga betydelse för tillgången på goda ingenjörer är det olyckligt att intresset och kunskaperna i matematik och naturvetenskap fallit drastiskt, vilket flera internationella kunskapsundersökningar visar.
En av dessa är TIMMS Advanced 2008, i vilken det framkommer att svenska elevers matematikkunskaper har försämrats kraftigt sedan 1995. Jämfört med övriga nio länder som deltog i undersökningen ligger de svenska gymnasieelevernas kunskaper i matematik klart under genomsnittet, endast Filippinerna presterar sämre. Undersökningen visar vidare att Sverige passerats av både Italien och Slovenien, trots att dessa båda länder också uppvisar en resultatnedgång i matematik.
Vad som också skrämmer i nämnda undersökning är att även om en resultatminskning skett bland både hög- och lågpresterande elever, så är det de lågpresterande eleverna som försämrat sina resultat i ”betydligt större utsträckning”. Detta innebär att resultatskillnaderna mellan dessa båda grupper ökat. År 1995 var det 36 procent av eleverna som inte uppnådde ”medelgod kunskapsnivå” i matematik. År 2008 var det så många som 71 procent, en fördubbling således. Andelen elever som enligt TIMMS bedöms prestera på den mest avancerade nivån har minskat från 6 procent 1995 till låga 1 procent 2008.
Situationen är således minst sagt alarmerande. Därför välkomnade vi den tidigare regeringens satsningar på matematikområdet, dels när man utökade antalet matematiktimmar med 120 timmar, dels när man införde satsningar på fortbildning och vidareutbildning av matematiklärare. Om Sverige ska kunna hävda sin ställning som kunskapsnation även i framtiden gäller nämligen att den svenska skolan ligger i framkant när det gäller matematik. Men, bristerna i vårt samhälle och i vårt utbildningssystem är dock fler än så och är därmed inte åtgärdade i en handvändning. För att åtgärda dessa brister krävs en palett av olika djupgående reformer och förändringar.
Vi föreslår därför att timplanen i matematik för grundskolan delas upp årskursvis, dels för att förtydliga vad eleverna ska ha klarat av i slutet av varje årskurs, dels för att säkerställa att eleverna verkligen får den undervisning de har rätt till och att de når förväntade kunskaper.
Vidare vill vi utreda möjligheterna att införa en nivågruppering av matematikundervisningen från och med årskurs fyra. Vi menar att det inte är möjligt att låta alla elever bedriva sin matematikundervisning på samma nivå om undervisningen samtidigt är tänkt att vara både stimulerande, utmanande och anpassad för den enskilde eleven. Samtidigt måste de elever som har svårt för matematik naturligtvis få den tid och hjälp de behöver för att ta till sig och förstå matematiken. Oavsett hur duktig man är i matematik är det av största vikt att eleverna undervisas av utbildade och pedagogiskt duktiga matematiklärare.
Sverigedemokraterna avvisar med bestämdhet förslag om att ta bort läxor som ett naturligt och avgörande inslag i lärandet. Elever som behöver hjälp med läxläsning ska erbjudas sådant stöd av skolan.
För att kunna bli en naturlig del av det svenska samhället krävs goda språkkunskaper. Därför är det av stor vikt att samtalsspråket under skoltid, med undantag för språklektioner, alltid bör vara svenska – skolor för nationella minoriteter undantagna.
Språkets roll som kulturbärare och länk mellan generationerna kan knappast överskattas, varför skolan bör erbjuda undervisning i lokal dialekt och folkmål, antingen inom ramen för den ordinarie svenskundervisningen eller som tillvalsämne. Skolorna bör också generellt förstärka undervisningen i svenska med ett särskilt fokus på elever med svagare kunskap i svenska. Sverigedemokraterna väljer att skjuta till 325 miljoner kronor för ändamålet under budgetperioden.
Vidare ska vikten av god hälsa och ökad rörlighet betonas. För att säkerställa att barnen i skolan får tillräckligt med motion bör fler idrottstimmar införas. Idrottsundervisningen bör dock vara organiserad så att den stimulerar till rörlighet och motion, mer än enbart tävling och prestation. I själva idrottsundervisningen bör skolan ha möjlighet att skilja flickor och pojkar åt, detta som ett led i att försöka minska den sneda betygsfördelningen mellan pojkar och flickor.
Till stöd har vi bland annat det så kallade Bunkefloprojektet. Det startade hösten 1999 som ett samverkansprojekt mellan skola, idrottsförening och forskning, och visade att barn och ungdomar som fick en timmes fysisk aktivitet varje dag förbättrade sina studieresultat. Störst var skillnaden för pojkarna. Andra positiva bieffekter av den ökade rörligheten är att koncentration, inlärningsförmåga, självförtroende och social förmåga ökar, samtidigt som det kan användas som ett led i att bekämpa den ökande barnfetman.
Skolans roll är inte bara att vara kunskapsförmedlare utan till stor del också att förmedla en djupgående förståelse och acceptans för vårt svenska kulturarv – från en generation till en annan. I kulturarvet ingår det svenska folkets gemensamma historia, kultur, traditioner, normer och värderingar, språk och religion. Dessa är de byggstenar vilka Sverigedemokraterna menar utgör grunden för ett tryggt och stabilt Sverige. Utan goda kunskaper om dessa byggstenar, och då framförallt gemensamma normer, värderingar och språk, är det svårt, om inte omöjligt, att bli en naturlig del av det svenska samhället. Skolan bör därför betona kärnfamiljens betydelse, tidigare generationers samlade kunskap och erfarenhet, den kristna etiken samt inte minst den västerländska humanismens centrala betydelse i vårt samhälle.
Under de senaste åren har allt fler svenska skolor valt att avveckla sina traditionella skolavslutningar. Motivet för att avveckla de traditionella skolavslutningarna är oftast att skolan ska vara religiöst neutral och att invandrade elever med annan trosuppfattning kan känna sig kränkta. Sverigedemokraterna anser att de traditionella skolavslutningarna är en viktig del av det svenska kulturarvet och menar därför att landets skolor bör åläggas att ordna traditionella avslutningar för de elever och föräldrar som så önskar.
Det är av central vikt att skolan ger eleverna nödvändig kunskap om vikten av ett samhälle som genomsyras av sammanhållning. Ett led i det arbetet är att ge våra elever en naturlig relation till äldre generationer och motverka de ökande åldersklyftorna i samhället. Det kan exempelvis ske genom att det inrättas en så kallad klassmorfar på varje skola eller i varje klass samt genom att skolklasser ges möjlighet att besöka äldreboenden för att därigenom knyta kontakter över generationsgränserna. Våra äldre kan bli en värdefull resurs i skolan.
Skolan ska lära ut den djupa innebörden av demokrati och respekt för andras åsikter samt stimulera till kritiskt och konstruktivt tänkande och reflektion kring etiska och moraliska frågor. Kritiskt och självständigt tänkande ska uppmuntras – inte bestraffas. Vidare bör etik och moral betonas mer än i dag, så att eleverna lär sig att samarbeta, visa hänsyn, kamratanda och ärlighet.
För att öka förståelsen för, och förmedla vikten av, ett hållbart och ekologiskt samhälle samt betydelsen av ett bevarande av vår biologiska mångfald ska elevernas miljömedvetande stimuleras.
Vi bör vidare sträva efter att skolmaten genomgående ska ha högt näringsvärde, vara svensk och närproducerad, ekologiskt framställd och helt gratis för eleverna, vilket ska gälla elever i såväl grund- som gymnasieskola. Detta eftersom en viktig grundförutsättning för kunskapsinhämtning är att kroppen har nödvändigt bränsle i form av näringsrik mat. Kött från djur som slaktats utan bedövning, så kallat halal- eller koscherslaktat kött, ska inte förekomma i svenska skolor. Därför vill vi genomföra en matreform i svensk skola. För att underlätta möjligheterna för kommunerna att förhöja kvaliteten på maten i våra skolor skjuter Sverigedemokraterna till 500 miljoner kronor under budgetperioden i en riktad statlig satsning på skolmaten.
Sverigedemokraterna har som målsättning att få en så effektiv matchning av arbetskraft och arbetsmarknad som möjligt. Som ett led i vår strävan att skapa denna högre grad av matchning ser Sverigedemokraterna det som en självklarhet att stärka och effektivisera studievägledningen i såväl grund- och gymnasieskolan som på komvux. Vi skjuter därför till 200 miljoner kronor för ändamålet under budgetperioden. Vi efterfrågar samtidigt en analys av hur mycket ytterligare resurser en fullgott effektiv matchning kräver.
Många av landets skolor lider av dåliga inomhusmiljöer, vilket är ett problem för såväl lärare som elever. Dessa problem kan exempelvis vara fukt, dålig luftkvalitet, flimmerbelysning, akustikproblem eller risk för legionella. I en rapport från Boverket och Energimyndigheten uppskattades upprustningsbehovet till omkring 5 miljarder kronor. Sverigedemokraterna vill att staten tar ett större ansvar för landets skollokaler och öronmärker därför en satsning på 1,5 miljarder kronor under budgetperioden för ändamålet, utöver regeringens satsning på området.
.
|
Richard Jomshof (SD) |
|
|
Carina Herrstedt (SD) |
Stefan Jakobsson (SD) |
|
Robert Stenkvist (SD) |
|
[1] Anna Sjögren, Betygssatta barn – spelar det någon roll i längden? Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU), 2010-05-24
[2] Lenita Jällhage, Emma Härdmark, DN 2007-09-09, Var tredje lärare utsatt för våld eller hot Arbetsmiljöverket, Hot och våld i skolan nr 4 2007
[3] Lenita Jällhage, Anmäld mobbning fördubblad, 2011-01-28