Under åren 1965 till 1975 byggdes det en miljon lägenheter i Sverige. Det var ett välfärdssprång och en jämlikhetsreform som gav många ett anständigt tak över huvudet för första gången. Allt i miljonprogrammet var inte bra. En del bostadsområden blev inte lyckliga sådana – det skapades en del dåliga utemiljöer och i hastigheten revs en del hus som sannolikt hade kunnat renoveras till fina boenden. Men man byggde välplanerade funktionella lägenheter för hela folket. Enligt Boverkets rapport ”Bostadsmarknadsenkäten 2013–14” bor 67 % av befolkningen i kommuner där det är bostadsbrist. Och så har situationen varit under många år. Det innebär också att bostadsbristen kraftigt begränsar människors valfrihet i boendet. Hyresrättens andel av bostadsmarknaden har också minskat drastiskt under de senaste åren.
Under flera år har det varit särskilt svårt för ungdomar att få bostäder i storstads- eller utvecklingsregioner i landet. Det är många som tvingas bo kvar hemma hos sina föräldrar, syskon eller vänner i brist på boende. Många bostäder är också väldigt dyra, vilket gör att många unga har svårt att flytta eftersom hyran är mycket hög. Om det nu finns några bostäder att tillgå överhuvudtaget.
Det handlar om ungdomar som har fått ett arbete men ej någon egen bostad, och studerande som inte får studentbostad på den ort som de skall studera på. Ungdomarna tvingas att hyra in sig någonstans för att överhuvudtaget få tak över huvudet eller så tvingas de bo på annan ort långt utanför lärosätesorten.
Det finns också exempel där ungdomar på grund av att de inte får en bostad tvingas avsluta sina studier eller aldrig påbörja studierna. Vad som saknas är små och billiga bostäder för unga människor som just startat sin bostads- och livskarriär. Denna utveckling som nu sker kan inte fortsätta. Här har staten ett ansvar gentemot sin nuvarande och kommande befolkning att subventionera byggandet av hyreslägenheter.
Det är uppenbart att det behövs en stor satsning från det allmännas sida eftersom marknaden och dess aktörer har misslyckats med att bygga bort bostadsbristen. Ansvaret för detta delas mellan stat och kommun. I det korta perspektivet behövs ett investeringsstöd som riktar sig till både privata och offentliga företag på samma villkor. Ett sådant investeringsstöd snedvrider inte konkurrensen eller utgör ett otillåtet statsstöd och blir därmed ingen fråga för EU-kommissionen. Det viktiga med ett investeringsstöd, som kan ”kicka igång” produktionen av framförallt prisvärda hyreslägenheter, är att det konstrueras så att det inte driver upp priserna hos leverantörer och byggbolag. Ett sätt kan vara att investeringsstöd förutsätter att länsstyrelsen samråder med Hyresgästföreningen och att investeringsstöd bara lämnas om det finns bindande utfästelser om en maxhyra för det aktuella huset.
.
|
Kenneth G Forslund (S) |
|
|
Catharina Bråkenhielm (S) |
Jan-Olof Larsson (S) |