Enligt legalitetsprincipen skall rättsliga påföljder grundas på brott mot befintlig lagstiftning. Så länge man följer lagen skall en individ inte tilldömas ett straff, eller omvänt: utan en lag som överträds kan inte ett straff utdömas.
Detta förhållningssätt ter sig idag närmast som självklart, men med ett obegripligt undantag: skatteflyktslagen. Lagens syfte är att motverka skatteplanering genom en generalklausul som innebär att en skattskyldig individ kan tilldömas ett straff trots att han eller hon vidtagit civilrättsligt fullt giltiga transaktioner och konstruktioner, men där den uppnådda effekten innebär en skattelindring som står i strid med lagstiftarens intentioner. Den praktiska konsekvensen av lagen är således att en person som enkelt uttryckt utnyttjar kryphål i skattelagstiftningen kan dömas för att ha brutit mot hur lagstiftaren tänkt att lagen skall tillämpas.
Då ett ärende framställs av skattemyndigheten rörande misstanke om brott mot skatteflyktslagen genomförs en genomsyn av transaktionen/konstruktionen ifråga där skattemyndigheten skall utröna vad dess egentliga syfte var. Utgångspunkten för lagen om ”handlingar som strider mot lagstiftarens intentioner” ger ett nästan bisarrt godtyckligt rättsläge ur tolkningssynpunkt.
Det går visserligen att begära ett förhandsavgörande från skattemyndigheten, men detta förändrar inte lagens principvidrighet. Lagstiftaren bör rimligen uttrycka lagens syfte i skrift när lagarna författas och om så inte skett bör lagen skrivas om så att godtyckliga tolkningar om lagstiftarens intentioner stävjas.
.
|
Fredrik Schulte (M) |
|