Radio- och tv-avgiften infördes 1956. Konstruktionen av det finansieringssystem som infördes för att bekosta det allmänna och oberoende tv- och radioutbudet.
Oberoendet får vi genom att SVT, Sveriges Radio och UR finansieras genom en avgift.
Alla hushåll/företag som äger, hyr eller lånar en tv-mottagare ska betala radio- och tv-avgift. Du får ha hur många tv-mottagare som helst i hushållet, men behöver bara betala en radio- och tv-avgift. Till ett hushåll räknas de personer som bor och är folkbokförda på samma adress och ingår i familjegemenskapen. Till hushållet räknas också till exempel fritidshus, husvagn eller tillfällig bostad på annan ort. Du måste betala radio- och tv-avgift oavsett om du bara använder tv:n för att spela spel eller titta på film.
År 2014 kostar radio- och tv-avgiften 519 kronor för tre månader. Det blir en årsavgift på 2 076 kronor per hushåll eller företag. De beräknade administrationskostnaderna för att hantera radio- och tv-avgiften beräknas till ca 160 Mkr.
En mycket viktig sak skiljer dock exempelvis en surfplatta från en tv. Den förra har många andra användningsområden än att just titta på tv. Det är till och med så att ytterst få kan antas ha införskaffat en surfplatta, dator eller mobiltelefon med det primära syftet att se på tv. Denna oklarhet har nyligen hanterats i Högsta förvaltningsdomstolen, som i en dom från den 13 juni 2014 slagit fast att en dator med internetuppkoppling inte är en avgiftspliktig tv-mottagare.
Givet det moderna medielandskapet är det enda rimliga att radio och tv-avgiften avskaffas till förmån för en finansiering via skattsedeln. Detta då public service är att betrakta som ett allmänintresse samtidigt som man slipper den godtyckliga kopplingen till tv-innehavet och den mer eller mindre godtyckliga kopplingen till olika varianter på teknisk apparatur. En sådan modell skulle också ha fördelen att den kontrollapparat vars enda syfte är att administrera och driva in avgiften skulle kunna avskaffas. Sammantaget skulle en förändrad finansieringsmodell gynna såväl public service-företagens möjligheter till en långsiktig planering liksom allmänhetens förtroende för systemet.
.
|
Anders Forsberg (SD) |
|