I början av detta sekel så övergick den tidigare förtidspensionen från det offentliga pensionssystemet till det offentliga sjukförsäkringssystemet. Detta var i grunden bra, eftersom en förtidspension på grund av sjukdom inte måste innebära att arbetsförmåga helt saknas. Men i samband med denna ändring från det som tidigare kallades förtidspension till det som sedan kom att kallas sjuk- eller aktivitetsersättning inom ramen för sjukförsäkringen så gjordes ett stort misstag, eller rättare, en stor underlåtelse tilläts finns kvar i det nya systemet som därmed är helt kontraproduktiv för arbetslinjen.
När det gäller beräkningsgrunden för sjukersättning så bygger denna på att man kan vara berättigad till minst 25 % ersättning, 50 %, 75 % eller 100 %. För många sjukdomar som kräver sjukersättning tidigt i livet, kännetecknas dessa inte sällan att det vi behov för sjukersättning så kan ersättningsgraden inledningsvis vara låg, till exempel på 25 %-nivån med alltså 75 % förmåga till att försörja sig på arbete.
Men om man då beräknar en sådan ersättning tidigt i ett yrkesliv, varvid den med partiell sjukersättning sedan tillåts arbeta och göra en lönekarriär, men senare i livet sjukdomen ”hinner ifatt” den som tidigt i livet drabbats så att en uppräkning till högre procenttal av sjukersättning för att kunna fortsätta arbeta överhuvudtaget, ja då beräknas den uppräknade delen den nytillkomna sjukersättningen på den ingångslön man hade för kanske mycket länge sedan. Alltså utan att ta hänsyn till den löneutveckling som den som har en sådan långsam men progressiv sjukdomsproblematik borde ha rätt att tillgodogöra sig.
Under alliansregeringens år utreddes detta förhållande med ett uppdrag till Försäkringskassan. Resultatet av detta var kortfattat att om en enkel förändring gjordes, så att alla som haft en tidig mindre sjukersättning men senare behövde räkna upp denna till att vara mer omfattande, så fick cirka en fjärdedel en bättre sjukersättning om hänsyn togs till den löneutveckling som skett, för cirka hälften var det ingen förändring, men för en cirka fjärdedel så skulle faktiskt sjukersättning bli sämre om den nya lönen och inte den tidigare låg till grund för en sådan på nytt fastställd sjukersättningsnivå senare i livet. Mot denna bakgrund kunde ingen enkel förändring av regelverket göras, då det fanns såväl vinnare som förlorare på en snabb förändring.
Men då ännu inget hänt med den situation som berör människors villkor på ett mycket orättvist sätt trots allt med den aktuella problematiken, föreslår jag att ett nytt system införs som inte missgynnar någon i denna situation. Förslaget går ut på att den som skulle vinna på ett nytt system för beräkningsgrund av utökad sjukersättning som tar hänsyn till aktuell lönesituation tillåts följa detta, medan den som skulle gynnas av det rådande systemet tillåts följa detta. På så sätt hamnar ingen mellan stolarna i ett system som redan i början av detta sekel borde genomgått en större förändring för beräkningsgrunderna av erhållande av sjukersättning när denna är partiell men på sikt kan påräknas öka av de medicinska skäl som ofta föreligger i dessa situationer och så redogöras för ovan.
Genom att en reform som denna gynnar arbetslinjen fullt ut även för dem som har behov för viss sjukersättning, så kommer fler snarare än färre att vilja arbeta på den arbetsförmåga man faktiskt har i varje skede under yrkesverksamma år. Onödigt höga och kostsamma nivåer av felaktigt utnyttjandet av sjukersättningen kan därmed förväntas minska jämfört med om denna förändring inte införs. Alla vet att det lönar sig att arbeta utan att detta missgynnar ett framtida behov av att möjligen komma kräva en högre nyttjandegrad av sjukersättning. Därmed blir både individerna som berörs men också samhället vinnare på denna reform, som därmed beräknas inte medföra ökade utgifter totalt för samhället annat än att möjligen ses som en mindre investeringskostnad för staten i ett övergångsskede för att sedan vara självfinansierande.
.
|
Finn Bengtsson (M) |
|