Då och då aktualiseras frågan om de svenska ministrarnas och riksdagsledamöternas civila bakgrund, i avseende på utbildning och arbetslivserfarenhet utanför politiken. Det brukar på många sätt vara en deprimerande läsning. Få av politikerna har någon längre erfarenhet av civilt arbete utanför den politiska sfären och utbildningsnivån är förhållandevis låg om man betänker att det är landets lagar och styrning det gäller.
I svensk politik är utrymmet för människor med en annan bakgrund än den partipolitiska högst begränsat. Det är en samling av långvariga yrkespolitiker som utgör de styrande i Sverige.
Är då detta ett problem? Jag menar att så är fallet. Vägen till den politiska toppen går ofta från ungdomsförbund och partiombudsmannajobb, via kommunala nämnder och uppdrag som politisk sekreterare. Alltför sällan gör personer en politisk karriär med en bakgrund inom ”vanliga jobb”, näringslivet eller akademin. Detta utgör ett potentiellt hot mot den representativa demokratin.
Risken är att denna avskildhet från den övriga världen får som konsekvens att det skapas något av en särskild ”klass” av yrkespolitiker, vilket de facto utgör ett stort demokratiskt underskott. De politiska makthavarna blir mindre representativa för den befolkning de är utsedda att representera.
Då många toppolitiker sällan har någon civil karriär att luta sig tillbaka på om de skulle bli av med sitt uppdrag riskerar också en destruktiv kultur att etablera sig inom den politiska eliten. Då en politikers hela karriär och privatekonomiska situation blir avhängigt ett visst politiskt uppdrag finns en överhängande risk att det inte är det gemensamma bästa, den goda saken eller den ideologiska övertygelsen – utan egenintresset – som ligger till grund för det politiska engagemanget.
Hur kan vi då komma tillrätta med denna problematik? En viktig del är att minska storleken på riksdagen. Sverige har ett av världens största parlament i förhållande till storleken på befolkningen, och landet skulle styras lika bra med färre politiker som ”trycker på knappar”. Färre politiker gör det även lättare att utkräva ansvar – det skulle vara svårare att gömma sig i anonymitet.
Det bör också vara mer naturligt att politiska uppdrag kombineras med andra engagemang i världen utanför, inom näringsliv och civilsamhälle. Detta bör inte bara accepteras och respekteras utan också uppmuntras. Det skulle öka intresset bland duktiga yrkesverksamma människor att ge sig in i politiken.
Att vara politiker är inte detsamma som att ha ett vanligt jobb. Som politiker sitter man på ett tidsbegränsat förtroendeuppdrag för att representera sina väljare och kämpa för de idéer man tror på. Den principen är väldigt viktig att hålla fast vid. Vi behöver arbeta för att minska utbredningen av långvariga yrkespolitiker i Sverige. Detta tjänar både allmänheten och de förtroendevalda på i längden.
.
|
Aron Modig (KD) |
|