Spelberoende är ett välkänt fenomen som sedan länge räknas som ett psykiskt tillstånd på samma sätt som alkohol- eller narkotikaberoende. Detta gör att människor som hamnar i ett spelberoende kan söka vård och stöd för sitt missbruk. Detsamma gäller dock inte för dataspelsberoende, en form av spelberoende som ofta drabbar unga. Alla former av spelberoende fungerar på samma sätt. Trots att inga substanser tillförs kroppen så triggas hjärnans belöningssystem på samma sätt som vid ett drogberoende, oberoende av om du spelar poker eller dataspel.
Dataspel är för många unga ett sätt att umgås som genom sin konstruktion skapar ett belöningssystem som direkt ger bekräftelse. Många klarar av att begränsa detta spelande medan andra inte gör det. Barn och ungdomar som inte mår bra, på grund av till exempel prestationsångest eller mobbning, kan i dataspelen hitta en annan värld att ta sin tillflykt till. Konsekvensen av att dataspelsberoende inte är klassat som ett psykiskt tillstånd blir att det finns små möjligheter till hjälp för ungdomar som glider in ett beroende som kan resultera i såväl psykisk som fysisk ohälsa. Frågan anses idag vara föräldrarnas ansvar, vilket i praktiken leder det till att personen som lider av beroendet inte får den vård som krävs när situationen kräver det. Eftersom tillståndet i dagsläget inte är en klinisk diagnos finns ingen statistik att tillgå vad gäller antalet som lider av detta, men allt fler röster höjs från såväl föräldrar som läkare. Möjligheten att skriva in dataspelsberoende i socialtjänstlagen bör ses över.
.
|
Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) |
|