Åldersdiskriminering fortsätter att vara ett problem för det svenska samhället. Detta trots att den numer samlade diskrimineringslagstiftningen redan vid införandet den 1 januari 2009 tydliggjorde att ålder utgör en diskrimineringsgrund.
Efter lagens tillkomst mottog Diskrimineringsmannen (DO) många anmälningar som dock alltför ofta omedelbart lagts ned då de saknade lagskydd i den då gällande diskrimineringslagstiftningen. Huvudorsaken var att i lag reglerad åldersdiskriminering inledningsvis begränsade sig till arbetsliv och utbildning, det vill säga de som är äldre än pensionsålder eller över en ålder för möjligheten att påbörja en utbildning fortsatt kunde diskrimineras hur som helst utan att DO kunde något göra.
Alliansregeringen vidtog därför ett förbättrat lagskydd mot åldersdiskriminering i sin proposition 211/2012:159 som antogs den 2 november 2012. Här utvidgades antalet samhällssektorer som berör åldersdiskriminering till betydligt flera, vilket i grunden har varit väldigt bra.
Men verkligheten visar att kontraproduktiv åldersfixering fortfarande 2014 föreligger i vårt samhälle. Det är därför av stort värde att regeringen skyndsamt följer upp diskrimineringslagens tillämpning vad gäller åldersdiskriminering. Skulle det visa sig att så är fallet bör regeringen lika skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag på hur detta förhållande kan åtgärdas. Sverige är nämligen ett land med en snabbt åldrande befolkning. Den naturliga konsekvensen av detta är att vi redan idag kan förutse att fler äldre än tidigare kommer att vara tvungna att vara engagerade i samhällsproduktionen så att välfärden och annan viktig samhällsservice kan tryggas på längre sikt. I detta perspektiv blir en fortsatt negativ åldersfixering till direkt skada för landets välmående.
.
|
Finn Bengtsson (M) |
|