Mäns fysiska, sexuella och psykiska våld mot kvinnor utgör ett allvarligt hinder för jämställdhet och kvinnors fulla åtnjutande av sina mänskliga rättigheter. Det är ett av våra största samhällsproblem och leder till närmast oöverskådligt lidande för drabbade vuxna och barn, samt höga sociala och ekonomiska kostnader för samhället.
När våldet redan gått så långt att den enda lösningen är för kvinnan, och medföljande barn, att behöva gömma sig och låsas in för att få skydd, medan mannen som slår får gå fri, kan kvinnojourer tyckas vara den enda utvägen. Men ett paradigmskifte måste ske där fokus läggs på att verka för att män som slår ska sluta. Och att förebygga att pojkar och unga män inte börjar slå.
Likväl ska tidigt våld, och hot om våld, följas upp från allra första början. Precis som vi idag sätter in tidiga åtgärder mot mobbning i skolan – där vi lägger resurserna och åtgärderna mot mobbaren och inte den mobbade – ska vi göra det samma när det gäller våld mot kvinnor och barn.
De haverikommissioner, utredningar av dödligt våld, som hittills skett visar tydliga brister på hantering från polisens och rättsväsendets sida. Det ska råda en omedelbar nolltolerans mot våld, eller hot om våld, där det i första hand ska vara mannen som ska genomgå rehabilitering och förebyggande åtgärder, inte kvinnan och barnen som ska behöva flytta och låsas in.
Ännu arbetas det inte hårt nog för att förebygga våld, eller hantera den som slår. Det är mycket som kan, och ska, göras innan kvinnojourerna blir en accepterad lösning på att få slut på våldet.
.
|
Lena Ek (C) |
Annika Qarlsson (C) |