Riksdagens ledamöter har varje höst, under en avgränsad tid, möjlighet att lägga fram förslag via motioner. Denna tid kallas allmänna motionstiden och är till sitt omfång tre veckor lång. Det är riksdagsårets mest intensiva period och definierar i mångt och mycket resten av årets arbete. Jag är av uppfattningen att ett betydligt mer hållbart arbetssätt hade varit att ha ständig motionsrätt.
Den spontana invändningen mot detta brukar vara att arbetsbelastningen i längden skulle bli outhärdlig. Men det är mer troligt att när vi blir av med den hets som den tre veckor långa allmänna motionsperioden innebär, får vi färre men mer genomtänkta motioner. Gruppstyrelser och partiernas egna organ, likväl som riksdagens olika institutioner, skulle bli mindre belastade och arbeta upp en naturligt löpande organisation kring motionshantering.
Med en ständig motionsrätt blir det också möjligt att motionera i frågor som för stunden präglar samhällsdebatten, vilket fördjupar riksdagens relation till samhället utanför Helgeandsholmen. Medias möjligheter att spegla enskilda förslag ökar också om de sprids ut över året snarare än koncentreras till några hektiska höstveckor.
.
|
Tuve Skånberg (KD) |
Mikael Oscarsson (KD) |