Överskuldsättning är ett problem både för den enskilde och för hela samhället. Orsakerna till överskuldsättning kan vara vitt skilda skäl, ibland självförvållat och ibland helt oförskyllt. Oavsett förtjänar alla möjligheten att få en ny chans och en upplevd möjlighet att komma ur sin situation.
För den enskilde innebär överskuldsättning en tillvaro som skapar stora påfrestningar och en situation som ofta upplevs som hopplös. Detta är i sig grund för ohälsa och lidande. En situation som upplevs som hopplös utan framtidstro eller utsikter att kunna påverka sin egen situation visar sig vara en av de främsta anledningarna till ohälsa. Förutom de ekonomiska påfrestningarna innebär det fysiska och psykiska påfrestningar för den enskilde.
Det finns däremot svaga eller inga incitament för den överskuldsatte att förändra sin situation. Existensminimum gäller vare sig arbetsinkomster finns eller inte och om de är höga eller låga. Således förändras inte förutsättningarna utifrån vilken strävan den överskuldsatte har. Viljan och incitamenten skulle kunna öka om en viss andel av lönen mäts ut i stället för en absolut minimigräns fastställs. Det skulle innebära att den överskuldsatte får behålla en del av en eventuell ökad inkomst – en extra arbetad timme kommer den överskuldsatte till del. Med en tydligare arbetslinje för den överskuldsatte ökar också möjligheterna att snabbare betala av skulden. Situationen med hopplöshet kan förbytas till ny framtidstro och är i sig en förutsättning för att motverka ohälsa.
Jag anser att reglerna bör ses över för att öka möjligheterna för överskuldsatta att få möjligheter att skapa sig själva en ny chans och en bättre framtid att incitamenten förändras till fördel för egen flit och strävan. Till nytta för den enskilde och utsatte och till nytta för samhället.
.
|
Jörgen Andersson (M) |
|