Sedan Sveriges riksdag bestämde sig för nollvisionen i slutet på 1990-talet har Sverige blivit världsledande i trafiksäkerhet. Många länder har tagit efter vårt sätt att öka säkerheten. Men Trafikverket har inte längre något sektorsansvar och beteendefrågorna har inte prioritats tillräckligt.
Smarta bilar, teknik, system och förbättringar av trafikmiljön bidrar i allra högsta grad till ökad trafiksäkerhet. Men för att nå nollvisionen måste även människan, trafikanten, brukaren av systemet beaktas mer än vad som görs idag. Utan beteendepåverkan och insiktsskapande aktiviteter får vi inte ut full effekt av det som satsas på trafiksäkerhetsarbetet.
Planskilda korsningar och mittseparering är utmärkta lösningar som spar många liv. Men för att kunna rädda fler liv i trafiken krävs utveckling av en kombination av olika trafiksäkerhetstekniker, utbildningar, konsumentupplysning och gediget folkrörelsearbete. Det bästa med kombinationen mellan beteenden, attityder och säkrare lösningar är att samhället får mer trafiksäkerhet till en rimligare kostnad.
Attityder och beteenden hos trafikanten måste få högre status i trafiksäkerhetsarbetet och sektorsansvaret tydligare. Det går inte att nå 0-visionen om inte trafikanterna blir medvetna om att de själva kan spara liv genom att bete sig rätt i trafiken. Hålla hastigheten, vara utvilad och nykter, använda bälte, hjälm och reflex är exempel på beteenden som ökar när kunskapen går in på djupet.
Det gäller gående, cyklister, mopedister, mc-åkare, privatbilister och lastbilschaufförer.
Det går att förändra beteendet hos unga om de t.ex. får besök på skolan av en kille eller tjej som blivit skakade i trafik”-kampanjer. Det går att få fler bilister att sänka farten, att få fler cyklister att använda hjälm genom aktivt folkrörelsearbete. Eftersom det krävs en ökad förståelse eller insikt kring hastighetens betydelse för en människas chanser att överleva vid en eventuell trafikolycka.
Att jobba med trafiksäkerhet är ett led i det demokratiska samhället – om många människor blir delaktiga i arbetet blir det fler budbärare. Det finns många organisationer som på olika sätt jobbar med trafikanter och trafikslag såsom bilorganisationer, cykelorganisationer, pensionärsorganisationer, nykterhetsorganisationer, SKL, organisationer för funktionsnedsatta, transportbranschen, fackförbund, föräldraorganisationer osv. Dessutom finns paraplyorganisationen NTF, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, som jobbar med alla trafikslag. Alla dessa organisationer utgör tillsammans med myndigheter grundstenarna för trafiksäkerhetsarbete i hela landet.
Om Folkrörelse-Sverige fick förutsättningar att bidra till ett trafiksäkrare transportsystem skulle fler liv sparas i trafiken till en lägre kostnad för samhället.
.
|
Monica Green (S) |
|