Antalet tidsbegränsade anställningar har sedan början av 1990-talet bara ökat. Omkring en halv miljon människor har dessa osäkra anställningsformer. Majoriteten som befinner sig i denna utsatta position är arbetare, där anställningsformen är dubbelt så hög som bland tjänstemän.
Det råder även en stor skillnad mellan kvinnor och män, framför allt bland arbetarna, där 23 procent av kvinnorna har tidsbegränsade anställningar jämfört med 16 procent för männen. Siffrorna är ännu högre hos dem som inte är fackligt anslutna. Av kvinnor som inte är fackligt anslutna har varannan en tidsbegränsad anställning.
En tidsbegränsad anställning har omfattande konsekvenser för den enskilde. Det är svårt att skaffa lägenhet, ta banklån eller att teckna ett telefonabonnemang utan fast anställning. Det är svårt att planera tid med familjen, ofta bara för en dag, om man inte vet när man ska arbeta. Utvecklingsmöjligheterna inom yrket och för lönen försvåras av tillfälliga arbeten. Dessutom innebär tidsbegränsade anställningar att man har låga inkomster. Det ökar beroendet av bidrag och leder till låga pensioner.
Till otryggheten på arbetsmarknaden bidrar också bestämmelsen att företrädesrätten inte börjar gälla förrän efter 12 månaders anställning. Under denna tid har arbetsgivaren stor frihet att välja bland sina visstidsanställda vem som ska få fortsatt anställning. Det är viktigt att man reglerar arbetsgivarens möjligheter att använda sig av tidsbegränsade anställningar, för att motverka missbruk av den anställningsformen.
När det gäller företrädesrätten uppstår det på arbetsplatser med visstidsanställda och inhyrda ofta diskussioner om vem som har rätt till ett jobb som har blivit ledigt. Det uppfattas som orättvist när någon med kortare anställningstid får jobbet före någon annan. Regeringen bör därför se över förutsättningarna att begränsa de tidsbegränsade anställningarna.
.
|
Adnan Dibrani (S) |
|
|
Hans Hoff (S) |
Jennie Nilsson (S) |