Begravningsväsendet, som det kallas, är i huvudsak statligt. Det är emellertid på de flesta håll delegerat till Svenska kyrkan.
Det är viktigt att betrakta de svenska kyrkogårdarna, och den svenska gravkulturen, som ett kulturarv. Det är i själva verket ett av våra allra viktigaste kulturarv. Tyvärr behandlas inte gravar och gravstenar, och den statliga ersättningen för vården, fullt ut med denna insikt för ögonen.
Med det befintliga reglerna kräver kyrkogårdsförvaltningarna full kostnadstäckning för att hålla gräsytor, gångar och gravar i bra skick. Det betyder i praktiken att när en gravrättsinnehavare till en given grav inte hittas, markeras denna grav särskilt varpå den sedan vanvårdas under en period för att sedan avlägsnas. Vissa gravar anses vara av sådan betydelse att de K-märks, men det är i sammanhanget undantag.
Det är inte rimligt att det endast ska vara kulturhistoriskt unika gravar som bevaras, det gör att alldeles för många gravstenar krossas i brist på efterlevande med betalningsvilja. I många andra länder har man funnit en mer rimlig väg att gå. Exempelvis att stenarna får stå kvar, men skötseln görs minimal genom att ta bort sådant runt graven (kedjor, gräsbäddar, steninramningar etc) som kräver mer omfattande underhåll. Det känns i sammanhanget som en långt mer välavvägd hantering än stenkrossförfarandet som Sverige nu använder sig av.
.
|
Lars-Axel Nordell (KD) |
|