Humaniora som exempelvis de klassiska språken, historia, litteratur, filologi och konst har länge utgjort en kärna i utbildningsväsendet, både på gymnasiet och vid våra universitet samt högskolor. Dessa ämnen har under många hundra år fått berika svenska gymnasisters och studenters sinnen och tankeliv även för dem vars yrkesinriktning ligger långt ifrån den humanistiska.
Tyvärr har humaniora under lång tid blivit eftersatt i de centrala utbildningssatsningarna. Det handlar om indragna professorstjänster och avskaffat sektorsansvar. Även på gymnasieutbildningen har humaniora successivt trängts undan då allt färre gymnasister läser historia, moderna eller klassiska språk.
Fortfarande finns mycket att göra för att återge humaniora den ställning den en gång haft och än idag har i de flesta länder i vår omvärld. Grundforskningen borde förstärkas så att en god rekrytering av doktoranden och forskningsassistenter gör det attraktivt för enskilda studietalanger att satsa på en humanistisk vetenskaplig karriär. Lärartiden i den humanistiska undervisningen vid universitet och högskolor har drastiskt minskat under 1990- och början på 2000-talet, en utveckling som måste brytas för att öka såväl dess status som kvalitet.
Viktiga brohuvuden för kontakter vilande på den klassiska humanismen är de svenska kulturinstituten i Istanbul, Aten och Rom. Där finns ett viktigt fokus på arkeologi, historia och utbyte. Det är av största vikt att Sverige slår vakt om dessa institutioner!
I ett samhälle som blir alltmer teknikdominerat blir humanioras roll än viktigare, inte minst i en tvärvetenskaplig dialog med teknik och naturvetenskap. För att ge kunskap om och mening till de tekniska framstegen behövs de humanistiska ämnena inte bara som ett komplement utan också för sig själv, som en förutsättning för att förstå människan.
.
|
Hans Wallmark (M) |
|