Våren 2010 diskuterades frågan om orättvisor i skattebelastning mellan de olika upplåtelseformerna kort i civilutskottet under ett möte. Samtliga partiers företrädare var eniga om att det är orimligt att skattesystemet skall styra val av boendeform. Till min stora förvåning har dock inget skett på detta område i riksdagen.
Företrädare för hyresgäster, bostadsrättsinnehavare och privata fastighetsägare tog dock snabbt tag i frågan och arbetade fram en rapport som redovisade hur orättvisan konkret ser ut. Den rapporten sändes självklart till partierna men gav inte heller den någon reaktion.
Kortfattat kan man säga att den som hyr sin bostad betalar ungefärligen 2 000 kr mer i skatt för sitt boende varje månad än den som äger en motsvarande bostad.
Förslag identiska med detta har avslagits av riksdagen med utskottets motivering att ett stort antal utredningar pågår som påverkar denna fråga. En granskning visar dock att ingen av de utredningar som utskottet motiverar avslaget med på något avgörande sätt berör frågan om skatteneutralitet mellan upplåtelseformerna. Uppdragen handlar mer om att varje upplåtelseform var för sig skall ges så förmånliga förutsättningar som möjligt.
Neutralitetsfrågan vågade så vitt jag kan se den nu avgångna alliansregeringen inte ta tag i och frågan är nu om en ny regering har mod att ge sig i kast med detta oerhört viktiga självmordsuppdrag för politiken. Eftersom det på totalen handlar om väldigt mycket pengar så kommer det politiska problemet att vara att baxa över hyresformens överbeskattning på de ägda bostäderna som idag skattesubventioneras än mer än när den ovan nämnda utredningen genomfördes. Uppdraget är kanske inte genomförbart och yrkandet är därför formulerat som det är eftersom första steget måste vara att på allvar verkligen skapa en tydlig bild av problemet och hur det skulle kunna lösas den dag det blir möjligt.
Självklart är det inte en enkel fråga. Till att börja med kan man utgå från att uppfattningen om vad orättvisa är skiljer sig mellan de olika parterna. Sedan är det ju alltid någon som skall betala om andra skall få lägre kostnader. I detta fall är det tämligen tydligt att det är villaägarna och bostadsrättsinnehavarna som skall betala, och vilka politiker vågar stöta sig med dessa grupper.
Det är mot den bakgrunden dumt att i en motion lägga fram ett konkret förslag, som självklart inte kan hanteras på annat sätt än att det avslås. Därför har jag varken tidigare föreslagit något sådant eller i denna motion dristat mig till att försöka föreslå konkreta lösningar. Men att riksdagen kräver att regeringen tillsätter en lång och grundlig utredning som analyserar frågan kan ändå varav en bra början.
Jag hoppas de som läser detta sätter sig in i betydelsen av att skatteorättvisan hanteras även om jag personligen inte tror att det är möjligt att hitta en lösning med mindre än att man tar ett större grepp och ser över hela skattesystemet där exempelvis stor del av lönebeskattningen kvittas mot någon form av fastighetsavgift. Det skulle minska utrymmet för skattefusk och förenkla byråkratin kring skatterna och öppna för många nödvändiga anpassningar av skatterna till vår globala och datoriserade värld. I en sådan genomgripande reform så skulle det vara möjligt att även lösa problemet med att de olika upplåtelseformerna beskattas så olika utan att en sådan förändring skulle uppfattas som orimlig. En större omarbetning ger utrymme för morötter åt de flesta grupper eftersom ett skattesystem som inte ger kryphål också skapar utrymme för verkliga skattesänkningar i stället för den metod med övervältringar som oftast används.
Mot bakgrund av det ovan anförda menar jag att riksdagen trots frågans svårighetsgrad ska ge den nya regeringen till känna som sin uppfattning att en utredning med syfte att belysa möjligheter och metoder för att lösa den specifika fråga som de orättvisa skattevillkoren för de skilda upplåtelseformerna innebär bör tillsätts.
.
|
Jan Lindholm (MP) |
|