Den sociala ekonomin består av organisationer och företag som fristående från den offentliga sektorn bedriver samhällsnyttig verksamhet i demokratiska former utan vinst som mål för verksamheten. Det överskott som uppstår används till att säkra driften och öka kvaliteten i verksamheten.
Inom välfärdssektorn är det särskilt angeläget att det finns aktörer som drivs av andra mål än maximal avkastning. När man för ett tjugotal år sedan på allvar öppnade välfärdssektorn för alternativa aktörer trodde man att ideella organisationer och många små entreprenörer skulle ta över viss tidigare offentligt driven verksamhet. Så blev det inte. I dag finns sådana aktörer inom välfärdssektorn men till mycket stor del drivs de icke-offentliga välfärdsföretagen av ett fåtal stora koncerner.
Trots den överenskommelse som finns mellan flera kommuner och de ideella organisationerna har den sociala ekonomin fått ganska få uppdrag inom välfärdssektorn. Vi eftersträvar inte främst bidrag utan uppdrag, där staten och kommunerna köper tjänster från den sociala ekonomin. Om en procent av de offentliga upphandlingarna gick till den sociala ekonomin, skulle det innebära att staten och kommunerna köpte tjänster för minst 5 miljarder kronor. Det skulle innebära helt andra möjligheter för den sociala ekonomin att utvecklas. Staten och kommunerna skulle kunna göra mycket för att gynna de ideella aktörerna. Samtidigt skulle även mindre företag ges en chans att få uppdrag:
De upphandlande myndigheterna kan upphandla i mindre kvantiteter. Där har de stora koncernerna i regel inte intresse att lägga anbud.
Upphandlarna kan ställa sociala krav i upphandlingarna, till exempel att en viss del av arbetsstyrkan består av arbetssökande.
Vissa verksamheter kan bedrivas som försöksverksamheter för att finna nya vägar att ordna anställningar åt arbetssökande.
.
|
Krister Örnfjäder (S) |
|
|
Christer Engelhardt (S) |
Eva-Lena Jansson (S) |
|
Hillevi Larsson (S) |
Per-Arne Håkansson (S) |
|
Thomas Strand (S) |
|