Det ska aldrig löna sig att begå brott. Vi har sedan länge utdömt straff till kriminella utefter den allvarlighetsgrad som ett brott bedöms ha utgjort mot den enskilde och mot samhället. Således är det högre straff för grova våldsbrott än för snatteri. När det gäller mängdbrott såsom bostadsinbrott och stöld har dessa tyvärr inte prioriterats tydligt nog av rättsväsendet. Dock är förändringar förhoppningsvis på väg i denna kontext.
Men en ytterligare dimension bör has i åtanke när det gäller brott mot person. Brott mot människor som redan från början är särskilt utsatta av fysisk svaghet, förvirring eller svårigheter att värja sig bör bestraffas hårdare än vad som är fallet idag.
Det är mycket sorgligt att läsa och höra om människor med funktionsnedsättning och äldre personer som på ett utstuderat sätt utsätts för rån, stöld och fysiska angrepp: brottslingar som utger sig för att vara allt från poliser till rörmokare och tar sig in i äldre människors hem för att sedan råna dem på pengar och tillhörigheter. Dessa kriminella ger sig alltså på människor som från början befinner sig i underläge, och det är mycket medvetet att ringa på hos just dessa personer. Ofta är det inte heller enstaka gånger detta görs utan man sätter i system att i en del av landet utge sig för att ha ett visst ärende och rånar sen äldre människor i deras hem. Dessa ligor upprepar sen sina brott men förfinar dem i en annan del av landet. Detta är ett högst osmakligt förfarande.
När brott sker mot människor som kan bedömas vara särskilt utsatta, som exempelvis handikappade personer eller äldre med rollator, bör rättsväsendet på ett tydligare sätt markera mot de kriminella. Dels bör dessa brott prioriteras av polisen och dels bör strängare straff utdömas. Det behövs därför en översyn av lagstiftningen och en skärpning av straffen för brott som sker mot särskilt utsatta människor.
.
|
Lars-Arne Staxäng (M) |
|